Idag förlorade vi vår bästa ruvhöna, käraste, fina Mynta. När jag kom hem från BVC såg jag att det satt en rovfågel på gräsmattan, och jag förstod direkt att den hade slagit något. Jag hoppades, hoppades att det inte skulle vara någon av våra, och så var det vår finaste, bästa höna. Igen.
Nog förstår jag, och accepterar, att vi kan förlora djur när vi låter dem gå lösa, men varför hela tiden våra käraste djur? Först förlorade vi vår favoritanka - när vi hade två andrikar vi behövde bli av med. Sedan förlorade vi min älsklingskatt - när vi har två som jag mest önskar att jag slapp (ja, det är hemskt men sant!). Därefter förlorade vi älskade Nonoosen och nu Mynta - när vi har hela hönsgården full av tuppkycklingar som vi måste göra oss av med.
Utöver det har vi förlorat en andrik och varit tvungna att låta slakta vår vackra tupp.
Till råga på eländet så flög rovfågeln iväg när jag kom. Den hade bara hunnit plocka bort fjädrarna på buken, och vad jag kunde se inte egentligen ätit något. Sedan satt skatorna där och hackade. Så onödigt! De kan ju äta vad som helst. Älsklingen bar iväg henne bort över åkern. Jag hoppas att räven eller någon rovfågel hittar henne, så att det i alla fall var någon mening med hennes död.
Fy vad jag är ledsen!
