Beatrice och Vergilius

En vacker vinterdag anländer ett tjockt kuvert till Henry. Han är författare och tänker att det nog är ännu ett av alla dessa läsarbrev han brukar få och lägger det åt sidan. En vecka senare när han öppnar brevet blir han mycket förbryllad av innehållet och bestämmer sig för att söka upp avsändaren, som visar sig vara en gammal djurkonservator. Snart är han indragen i en märklig värld där två uppstoppade djur, åsnan Beatrice och apan Vergilius, spelar huvudrollerna. Tillsammans gör de tre en oförglömlig resa där läsaren ställs inför en mängd stora frågor. Frågor som rör konst, sanning,förvandling,ansvar och medbrottslighet. Romanen, som är en allegori över Förintelsen, är Yann Martels tredje bok på svenska. 

Det där med "allegori över förintelsen" var inget jag var klar över när jag läste boken. Eller, det visade ju sig så småningom, men jag visste det inte från början.

Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga. Jag minns att jag tänkte, i synnerhet framåt slutet, men fy fan vad vidrigt! Men det var något rörande med just Beatrice och Vergilius och några dimensioner av berättelsen var jag riktigt förtjust i. Men som helhet... jag vet faktiskt inte.

Den har inte fått särskilt bra kritik, såg jag när jag googlade efter att ha läst den (för någon månad sedan, nu).

SvD

SN

Corren


Men det gick inte att sluta läsa den.

På vägen

Den låg där på vägen när jag skulle köra barnen till lekis och dagmamma i grannbyn en morgon. Den såg hel ut. Förhållandevis stor. Ännu den rödbruna sommarpälsen. Jag stod bara inte ut med tanken att behöva se den som en tillplattad blodig massa, utsmetad över vägen.

På vägen tillbaka stannade jag vid vägkanten och gick bort till den. Den var verkligen helt och hållet rödbrun, inte en antydan till gråverk. Den var hel och fin, inget blod. Ännu varm, ögat svart och fortfarande helt blankt, pälsen mjuk och len. Så ljuvligt söt! Den såg alldeles levande ut, men kroppen var slapp, lealös.

Jag hoppade över diket och gick några steg in mot skogsdungen och så lade jag den på sidan nedanför en björk, rundad, som ett C.

Varför begravde jag den inte? Jag minns inte. Räknade jag med att få svårt att hinna med? Mina "jourkompdagar" är alltid förödande stressiga. Tänkte jag att räven kanske skulle nosa rätt på den? För i så fall skulle det ju i alla fall vara någon nytta med dess död. Jag minns att jag funderade på om jag inte borde ta hem den och visa barnen, så att de skulle ha fått se en ekorre på riktigt nära håll.

Jag funderade, efteråt, på vad det skulle kosta att låta stoppa upp den.* Men skulle jag vilja ha ett uppstoppat djur hemma, egentligen?

Jag blir alltid lika ledsen när jag ser överkörda ekorrar.




* Jag hittade en uppgift på nätet. 1 800 för en ekorre.

I tystnaden

Jag är så infernaliskt, så fullkomligt förlamande trött. Jag vaknar "bakfull" varje morgon. Tre helger i rad har jag haft jour. Den helgdag jag inte haft jour har jag ägnat åt att städa, hemma och hönshuset, bada barn, laga mat och ta rätt på disk och tvätt. En av veckorna hade jag inte min vanliga löpande jourkompdag. Den ägnar jag annars åt att hämta och lämna barnen - så att Älsklingen inte ska behöva göra det jämt - planera maten för veckan, storhandla, laga mat och fixa ärenden, denna vecka var det tandhygienisten, förra besiktning av bilen. Det har alltid varit förödande för mig att bara vara ledig en dag i taget. Jag jobbar över i princip varje dag, en halvtimma till två timmar. Vanligast är nog en timma. Jag har tre små barn och en timmas restid, enkel väg. Det är möjligt att det är en piss i Nilen för andra, men för mig är det för mycket. FÖR MYCKET. Jag orkade när jag var 25, men inte nu när jag är 50.

När jag kommer hem sätter jag mig ner och äter, dukar av och laddar diskmaskinen - Älsklingen har dessförinnan hämtat barnen, lagat maten och dukat och tömt diskmaskinen. Sedan tar jag rätt på tvätten och förbereder med rena kläder för morgondagen och därefter nattar jag barnen och somnar själv. Jag önskar att jag fick bara en timma per dag för mig själv, att jag fick sitta och läsa en stund eller handarbeta. Men jag orkar inte. I måndags och tisdags somnade jag när jag nattade Nassen, så pojkarna blev utan. Jag vaknade vid halv tolv och gick upp och gjorde mig i ordning, och då gick jag in till dem, i tur och ordning, pussade på deras mjuka kinder, höll deras små händer en stund i min, stoppade om och sa att jag älskar dem - fast då sov de förstås sedan länge.

Det kommer att lugna ner sig framöver. Jag har fått ett fantastiskt schema från halva december och in i mars. Det behövde jag.

Pojkarna är ute och leker i mörkret, Nassen ligger i soffan och sover (sen) middag. Älsklingen har åkt på whiskyprovning. Och faktiskt fick jag en liten stund för mig själv här i min älsklingsfåtölj, men filt över knäna, jasminte i min trollsländemugg och tystnad. Här är faktiskt alldeles tyst.

Padparadscha

Det har blivit lite si och så med dofter sedan jag blev gravid med Nasse. Jag kan ju inte ha parfym på jobbet, så det blir på lediga dagar jag ibland kommer på att jag borde botanisera bland mina små provflaskor.

För närvarande är jag tämligen förtjust i Padparadscha. När jag fick den var jag inte direkt över mig, men nu så.

Padparadscha är vad man kallar en laxrosa safir, och detta efter en laxfärgad lotusblomma.

När jag först försökte fundera över noterna så tyckte jag att jag kände rökelse, sedan något... kanske ambra, och slutligen något sött och lite kådigt. Sedan kunde jag liksom inte sätta ord på något mer, så då gick jag in och läste:

Noter: amber, musk, cedar, sandalwood, juniper, pepper. 

Ho ho, inte en siffra rätt. Jo, ambran. Jag är med andra ord lika hopplös som tidigare och helt oförmögen att nosa mig fram till vad en parfym innehåller.

Fast nu när jag läst detta så kan jag faktiskt inte känna någon rökelse längre, däremot är sandelträet väldigt tydligt. Att jag inte kände det! Mysken kan jag nog faktiskt känna, men enbär och peppar - icke!

Så här skriver Lucky Scent: A new jewel in our collection, appropriately named for an actual gem - the Padparadscha, the most rare of all sapphires, which glows with a pink and orange fire as if a spectacular sunset has been trapped inside. We smelled this on a friend and became immediately obsessed, begging for the name and swearing that we would hunt it down. It was worth the effort. A fiery blast of pepper eases into glorious warmth: sandalwood, cedar and musk melt into an enveloping fragrance that is sensuous, yet genuinly unique. We can give you a list of what it is not: fruity, sweet, foody or floral. It is harder to pin down what it is... soft, but spicy; dramatic, but not overpowering; elegant, but easy to wear. We are absolutely in love with this. Beautiful and modern.

A list of what it's not. Ingenting man köper på Kicks, alltså. Nå ja, inget ont om just Kicks. De fick bara representera det parfymutbud som finns i Sverige - med något enstaka undantag.

Laxrosa har väl aldrig varit någon favorit, och definitivt ingenting jag någonsin skulle komma på tanken att bära. Hu, jag skulle se hemsk ut. Men när jag ser de där Padparadschasafirerna, så blir jag nästan lite sugen :)

Hur som helst, den här är nog min favvis för närvarande.

Och... märk väl att det finns flera ställen på nätet där man kan beställa små provflaskor av roliga, annorlunda dofter, inte de vanliga - ja vad var det nu kära parfymmentorn Susanne kallade dem? - Britney-Spears-fruity-florals. Ovan nämnda Lucky Scent är en, det kostar inte mycket att skicka efter prover, men tyvärr blir portot på hel parfymflaska väldigt hög. En annan är Auf Liebe zum Duft. Jag har handlat från båda, det har fungerat utmärkt och de har varit ytterligt hjälpsamma.

Dreng goðan

Han är död.

Rune Palm är den bästa lärare jag någonsin haft, och då har jag pluggat nästan hela mitt vuxna liv. Mer eller mindre. Det var först när jag träffade Rune som jag förstod att jag faktiskt hade något innanför pannbenet. Och därmed är han en av de viktigaste människorna i mitt liv.

Jag var 30+ och utan någon vettig utbildning. Jag visste att jag ville ha en, men kunde inte för mitt liv komma på vad jag ville bli. Jag läste lite här och lite där, samtidigt som jag jobbade heltid, men inget var riktigt rätt. Så småningom hamnade jag i valet mellan läkarutbildningen eller att försöka satsa på en doktorandtjänst på Nordiska språk (som institutionen hette då). Jag vågade inte riktigt tro att jag var bra nog för att få en doktorandtjänst. Och om jag fick en, vad skulle jag göra sedan, jobba som lärare? Det ville jag inte. Jag kom fram till att det enda vettiga var att söka till läkarutbildningen. Om det visade sig vara fel, så skulle det inte vara för sent att återgå till Nordiska språk. Om jag satsade på Nordiska språk och det visade sig vara fel val, skulle det däremot vara för sent att satsa på läkarutbildningen.

Så jag sökte till läkarutbildningen. Jag var fast besluten att fortsätta med Nordiska språk också. De flesta kurser jag ville gå gick som 5-poängare kvällstid och jag hade ju alltid jobbat dubbelt, så det skulle inte bli några problem. Trodde jag. Läkarutbildningen åt upp mig. Jag har aldrig i hela mitt liv ägnat så förödande mycket tid åt att lära mig så försvinnande lite. Det blev inga kvällskurser. Det blev inget liv kvar alls. Läkarutbildningen var fel, helt fel (även om det inte är direkt fel att vara färdig läkare nu), men tvärt emot vad jag trott innan var det inte bara att byta. Jag tappade Nordiska språk och det har jag sörjt i tretton år nu.

Det var chockartat att slå upp Svenskan och se hans dödsruna. Jag hällde upp ett glas vin och grät hela kvällen.

Flera gånger de senaste åren har jag varit inne på Runes facebooksida och tänkt att jag ska skriva till honom. Skriva att han fortfarande är den bästa lärare jag någonsin haft. Varför gjorde jag inte det?


Universitetets runa

Runforums runa

Runa från universitetet på Färöarna, det är därifrån jag snott rubriken.


Fan, Rune! Faaan! Jag skulle ju ha läst gotiska för dig. Och paleografi. Och mer runologi och fornisländska. Och du skulle ha varit min handledare. Och...

Några kilo, så där

Det har varit tungt. Mycket övertid, jour i lördags, ingen ledig torsdag. Och jour har jag framför mig på söndag. Och nästa söndag. Nassen har bestämt sig för att hon inte ska sova på kvällarna, så hon skriker här till tio, halv elva om kvällarna. Trollet skriker - som vanligt - för i princip allting som man någonsin kan komma på tanken att skrika för: att han ska klä på sig, kamma sig, äta frukost, åka till lekis, inte får titta på tv när vi har som mest bråttom på morgonen, inte får möla i sig en massa frukt tjugo minuter efter att han gått från matbordet och sagt att han är sååå mätt, och på inga villkor orkar mer mat, att Draken tittar på honom, att han sitter mitt emot vid bordet, att Draken inte avbryter det han håller på med för sjunde gången på en halvtimma och kommer upp och hjälper honom med datorn. Borde man inte ha vuxit ifrån sådant vid 6 års ålder? Och så bråk, bråk, bråk med Älsklingen. Jag slänger snart ut karln!

Nu sitter jag i alla fall i min fåtölj, i lugn och ro, alldeles ensam, och har tittat på Downton Abbey på svt-play eftersom jag missade det när jag var kvällsjour i lördags.

Nå ja, jag trivs på jobbet i alla fall.