Jag har äntligen tagit mig i kragen och håller på att plantera upp en sådd Sinningia bullata - något jag borde ha gjort för *host* ett och ett halvt år sedan, ungefär. Hopp om livet med andra ord. 34 små krukor med pytteknölar och två krukor med lite förtvivlat grönt som tappat knölen.
Kanske blir det lite att sälja på Mässan ändå. Har en del sticklingar att plantera också, men frågan är om de hinner rota sig.
Bilden har jag helt ofint lånat här, hos ett av Gesneriad Societys chapters, nämligen Washington DC:s. Vet ni förresten vilket chapter som är störst? Jo, vi :)
Idag är det om möjligt ännu gråare. Ännu blåsigare. Ännu drippdropp-slask-halare.
Första tredjedelen av natten låg Nassen och skrek. Andra låg Trollet i min säng och knuffades. Sista hostade Nassen oavbrutet. Idag är hon hemma med mig. Således ingen tur till Borlänge som planerat. De vissna klockorna står kvar i köksfönstret och de vissna jordvivorna på köksbordet. Hade varit fint att få ersätta dem.
Vi har varit och matat hästarna. Jag fick bära Nassen större delen av vägen. Byns vägnät består av is täckt med en dec vatten. Jag tar mig fram med broddarna, men Nassen har ju inga. Hästmatten kommer att få simma hem. Hela hennes gårdsplan står under vatten - med blankis under.
Vi stretar vidare, Sisyfos och jag.
(Vafalls?! Skulle jag vara negativ och gnällig? Jag?)
Han dog 1651. Då var han tio år gammal. Det var stormaktstid och drottning Kristina var regent. Hon abdikerade tre år senare, 1654. I Frankrike regerade Solkungen, Ludvig XIV. Det svindlar lätt när historien kommer så nära inpå.
Fadern, David Dachs var ifrån Preussen och kom till Sverige i krigstjänst. Han adlades 1638 och ändrade sedermera sitt namn till Dachsberg.
David Dachsberg d y ligger begravd i Vadstena kyrka. Tänk om han hade anat att jag 364 år senare skulle sitta här vid min dator och skriva om honom.
Igår var himlen så där nermörk igen. Först över Ändlösberg, sedan bort åt Borlängehållet. Jag kan verkligen inte påminna mig att den brukar bli så mörk om vintrarna. Så igår kväll började det blåsa något infernaliskt. När tvättställningen blåst omkull tre gånger åkte den in i hallen.
I morse när jag kom hem igen efter att ha lämnat ungarna i skola och hos dagmamma stod solen strax ovan trädtopparna. Klockan halv nio. Tänk att den står så lågt än!
Jag fortsätter att tvinga mig ut på promenader i det gråkalla. Idag avslutade jag med att gå och mata hästarna och klappa gårdens katt och kanin för att i alla fall ha något trevligt att se fram emot. Det känns som om hela himmelen vilar tung på mina axlar. I princip tycker jag att man kan plocka bort februari till april från almanackan.
När jag har ätit upp min potatissoppa så ska jag förlusta mig med att öppna kuvertet med andra utskicket fröer från STA.
Bild: Skiss, 'Atlas och hesperiderna' av John Singer Sargent
Jo då, nog vill de gå ut även på vintern, mina pullor. Men så är de ju hedemoror också. Det är såpass mycket snö att de rimligen inte kan se något alls när de går i de uppskottade gångarna, mer än vita snöväggar och himlen ovanför. Här har de i alla fall tagit sig fram till förstukvisten. De hoppar gärna upp, jag antar att det är förhållandevis varmt och skönt på trägolvet. Och så bajsar de ner, de rackarna :)
Här om dagen hade de lyckats leta sig fram i snölabyrinterna ner till storhäggen, där vi matar vildfåglarna. Men haja vilket paradis! Alldeles fullt med nedskvätta frön.
Det tog mig några timmar innan jag lyckades stålsätta mig och ringa till jobbet för att tala om att jag inte skulle komma tillbaka den här veckan, utan fortsätta vara hemma under min sjukskrivning veckan ut.
Sedan tvingade jag mig ut på en promenad i det gråkalla snålblåsandet. HerreminGUD vad jag avskyr blåst! Dessförinnan utförde jag mitt hedersuppdrag och matade hästarna. Här är finaste Klara-hästen.
Sedan laga mat, hämta barn, stressäta, packa Troll och Nasse i bilen och åka på friidrottsträning - Älsklingen tog Draken till ju-jutsun. Trollet drabbades av svårt semmelsug på väg hem från träningen, så jag fick sms:a Älsklingen och be honom handla med sig, själv hade jag glömt plånboken hemma. Så hem och bada Nasse i väntan på att semlorna skulle anlända.
Vissa dagar är det särdeles svårt att bara finnas i nuet och känna glädje över livet och det man har. Igår var en sådan dag. Det gråa låg som ett ok över mina axlar och så den förhatliga vinden på det och att ringa mig sjuk hade jag gått och angstat över i flera dagar. Det här hysteriska stressandet runt vardagsmaten, att laga och att äta, är fasiken inte människovärdigt. Varför accepterar vi att leva så här? Nå, om jag nu verkligen försöker tvinga fram det som faktiskt beredde mig någon form att glädje igår:
I höstas gjorde jag en randning på Skönviksområdet i Säter. Det är där Säters sjukhus och Rättspsyk ligger. Skönvik ligger invid sjön Ljustern och är - som de flesta områden med gamla mentalsjukhus - oerhört vackert. En eftermiddag hade jag tänkt mig att ta en promenad runt sjön, en sträcka på ungefär en mil. Men så fann jag det här, och det blev ingen promenad runt sjön.
Jag visste inte ens att där fanns en begravningsplats. Jag kan inte minnas att någon berättade det när jag gjorde delar av min psykplacering under AT på sjukhuset och jag har aldrig sett några skyltar som visar dit.
När jag gjorde AT fick vi i alla fall gå på Mentalvårdsmuseet. Det var väl det enda på hela den placeringen som jag hade någon behållning av. På museet fanns bilder på en del patienter som varit intagna på sjukhuset. En salig blandning av allt i människoväg: psykiskt sjuka, handikappade, utvecklingsstörda och sannolikt även helt friska.
Och här hamnade de till slut, på en kulle med utsikt över sjön.
En minnesvård har man kostat på dem på senare tid.
De hade ju kunnat kosta på sig ett korrekt språk också, kan jag tycka.
Höstens randning, som alltså inte gällde psykiatri, var lika suverän som psykiatriplaceringen under AT var urusel.
Min terapeut säger att jag uppvisar alla symptom på utmattningsdepression. Jag vet inte jag. Hon tycker att jag måste lyssna på min kropp, tillåta mig. Hon påpekar att kvinnliga läkare är i riskzonen generellt, att kvinnliga läkare är kraftigt överrepresenterade i självmordsstatistiken och att jag har så många belastande faktorer på mig, på en gång. Hon säger så: på en gång. Betonar det. Jag vet inte jag. Du vet vad som händer i kroppen när man lever under långvarig stress, säger hon. Vet jag det? Men vad är mitt mot krig och naturkatastrofer, dödsfall och svår sjukdom? Jag hade ju tänkt försöka gå tillbaka till jobbet på tisdag. Men jag vet inte.
Jag vet bara att jag så förtvivlat trött. Förkylningen går inte över. Jag flåsar som en blåsbälg för minsta lilla, blir ofta yrslig och får ont i huvudet också, så dekonditionerad är jag. Det gör ont i halsen, ont när jag andas och det småvärker i hela kroppen.
Jag har ju läst om den där sången, men faktiskt inte brytt mig om att kolla upp den. Förrän igår. Och nu har jag förstås fått den på hjärnan. Trollet och Nassen och jag tyckte att den var rolig, i synnerhet Trollet skrattade glatt. Draken blev fruktansvärt generad Men mammaaaaa! och rusade upp till sitt rum.
Jag har googlat runt lite och hittat allsköns konstiga reaktioner. Alex Schulman, som jag aldrig har sett skriva något vettigt, skriver så här:
”Snippan i videon är tecknad som en försiktig liten skåra med två ögon och ett glatt leende. Oskyldigt och rart. Snoppen däremot är en vildsint råbånge, ett riktigt kalasstånd som dansar runt på ett maniskt sätt.”
Vildsint råbånge?! Men snälla! Det är ju det klassiska sättet att rita en snopp. Försiktig liten skåra?! Vem säger att en skåra är försiktig? För övrigt är det inte bara snippan som har två ögon och ett glatt leende. Och vad beträffar dansstilen så tycker jag nog att de dansar ungefär likadant, inte särskilt maniskt. Man ser det man vill se, Alex Schulman.
Ljushuvudet (not!) Erica Trejs skriver:
”anmärkningsvärt att när SVT så tydligt planerat denna lansering, varit så pr-mässigt smarta, men att det ändå inte finns två snoppar som gillar varandra och att två snippor kan få ett hjärta.”
Hallååå! Det här handlar om kroppsdelar, inte parbildning. Antingen har man en snopp eller en snippa. (Ja, det finns ju enstaka människor som föds med ett mellanting, men det är överkurs. Faktiskt!), båda är lika bra, lika häftiga. Att det kommer ett hjärta mellan snoppen och snippan på slutet tolkar jag verkligen inte som att de är kära i varandra, som något sexuellt, något mellan snoppen och snippan som det enda alternativet för parbildning, utan bara en allmän hyllning och kärleksförklaring till snoppar och snippor i gemen, en avdramatiserad, naturlig och ickesexuell (VAD i herrans namn annars?!) syn på barns könsorgan. Det är faktiskt inte alltför länge sedan som vi inte ens hade ett vettigt barnord för det kvinnliga könsorganet och då är det inte helt lätt att prata om det. Jag tror att snippa är världens bästa konstgjorda ord. Det är så rätt. Så självklart.
Förresten så har barn vanligen en rätt odramatisk syn på det där med homosexualitet. Det är vuxna som krånglar till det. Jag minns att jag vid något tillfälle förklarade för Trollet som undrade något:
- Ja du vet, de flesta barn har ju en pappa och en mamma, men så finns det en del som har två mammor eller två pappor*.
- Två pappor?!?
- Ja...
- Ja men, det går ju inte... man måste ju födas!
- Ja, det finns naturligtvis en mamma någonstans som har fött barnet, men i familjen är det två pappor.
Jaha, sa Trollet och var fullt nöjd och inte det minsta frågande eller fundersam när han väl fått de rent biologiska-fysiologiska aspekterna klargjorda. Det är vuxna som krånglar till det.
Och det här tyckte jag faktiskt var lite kul - mest för att det är ett amerikanskt program, tror jag.
Varför min äldste son har blivit så vansinnigt pryd och blyg vet jag faktiskt inte. Det har alltid varit helt odramatiskt här hemma runt nakenhet, snoppar och snippor, och helt plötsligt blir ungen så här. "Privata kroppsdelar" säger han. Ja men, är det normalt att en elvaåring säger så? Han har till och med börjat hålla för snoppen inför mig, sin egen mamma! Hade han varit i puberteten hade jag haft lättare att förstå det, men en elvaåring(!?) Usch, nu när jag skriver om det känner jag mig riktigt bekymrad :(
* Naturligtvis finns det barn som har två mammor och två pappor och barn som bara har en mamma eller bara en pappa. Och kanske kan man ha synpunkter på snippor med långa ögonfransar och rosett och... men nu ska vi inte krångla till det. Jag hävdar bestämt att det är vi vuxna som krånglar till allt. Det är det uppenbarligen fler som har tyckt.
Kanske måste inte SVT ha kravet på sig att vara överpedagogiskt. Kanske kan de räcka med att det faktiskt är pedagogiskt på ett okomplicerat och roligt sätt.
Jag lyckas omöjligen bädda in liveversionen från Skavlan trots att jag har försökt hämta kod från flera olika sidor. Bah! Vill man se den får man istället klicka här (rekommenderas!)
Jag är frisk som en nötkärna. Jag PEFar som en hel karl, har ett mönster-EKG (skulle platsa i en lärobok!), syresätter mig 100% (i princip omöjligt) CRP 3 och Hb 139.
Det hade förvånat mig om de hittat något.
Doktorn frågade direkt om doktorn möjligen var totalt slutkört och hade det jobbigt omkring sig. Doktorn tillstod att så var fallet och att det sannolikt bidrar till hennes dåliga mående men att hon icke desto mindre är tämligen flåsig och har det lite jobbigt med andningen - säkerligen till viss del funktionellt, för har man väl noterat att man är flåsig, så går det ju inte att andas normalt när man tänker på det - för det gör rätt ont i luftvägarna. Då sjukskrev doktorn doktorn till och med nästa vecka. Det tackade doktorn för. Doktorn tyckte att doktorn skulle komma ut på lite promenader. Det säger en del om hur doktorn tolkade doktorns besvär, i e inte till största delen fysiska. Doktorn blev emellertid mycket glad. I morgon ska hon ut och promenera.
Men blä vad ont det gör i luftvägarna. Det har blivit mycket värre idag. Jag undrar om jag ska festa till det med en naproxen - min universaldrog - det borde kunna hjälpa.
Jo, jag har ju slutat att läsa deckare - sedan rätt länge faktiskt. Jag tröttnade på alla excesser i avancerade tortyrmetoder, som uppenbarligen är det en deckare nu för tiden förväntas bestå av. Således har Milenniumtrilogin aldrig varit aktuell för mig, varken som bok, svensk film eller amerikansk film. Men så läste jag Bokklubben vid livets slut, och plötsligt - och mycket oväntat - fick jag faktiskt lust att läsa (lyssna).
Jag antar att jag är typ sist i landet med att ha givit mig på de här.
Första boken var definitivt bäst av de tre. Jag blev lite trött på det eviga "svänga sig med engelska uttryck" och allt tjat om sex (ja ja, jag är väl en trist gammal nucka då), men annars så, lite skojsigt var det ju ändå. Och det är ju omöjligt att inte bli fascinerad av och lite kär i Lisbeth Salander.
Som vanligt hakade jag upp mig på allt medicinskt som var helt bort-i-tok. Men alltså, den där läkaren i sista delen, han som är patolog, forskare, akutläkare, medicinare, kirurg och granskar sina röntgenbilder själv och håller koll på vitalparametrar och EKG själv när han opererar och hoppar in som ställföreträdande neurokirurg och plockar en kula ur skallen på Salander... Någon måtta får det väl ändå vara. Fattar inte folk hur lång tid det tar att bli halvanständigt duktig i bara en specialitet?
Ja ja, jag inser ju att polisarbetet i boken är om möjligt ännu mer bort-i-tok och säkerligen hackeriet också - men det jobbar ju inte jag med och kan ingenting om, så det stör mig inte lika mycket :)
Och det var ju en välgärning att Brynolfson slutade säga Små Dalarö i sista delen och istället övergick till Smådalarö.
Men Nyqvist/Craig som Mikael Blomkvist?!? Hur kan man komma på tanken?
När jag åker söderut längs riksväg 50 passerar jag Klenshyttan med sin hyttruin. Jag vet inte hur många gånger jag har tänkt att där vill jag stanna och titta någon gång. Så i våras, äntligen, blev det av. Jag skrev aldrig om det då eftersom jag kom hem till den där polisanmälan, som slog undan benen på oss rejält under några månader. Hur som helst,
Klensyttan är en bergsmansby i Ludvika kommun. Där framställdes tackjärn fram till 1920. Den första hyttan tros ha anlagts runt 1605. 1882 byggdes den befintliga masugnen. Vill man läsa mer kan man gå till Ekomuseum Bergslagens sida om Klenshyttan.
Där var jättefin och jag bestämde mig genast för att stanna där med barnen på årets semesterresa söderut. Jag tänkte att de skulle tycka att det var jättekul att springa där och leka riddare. Det gjorde de också. Tyvärr började det ösregna när vi var där, så besöket blev lite kortare än planerat. I närheten ligger Dammsjön med en badplats, det hade jag kollat upp, och dit hade jag tänkt att vi skulle bege oss om det var badväder. Det var det nu alltså inte, så jag vet fortfarande inte hur där är. Men hyttruinen rekommenderar jag verkligen. Där är mycket spännande att titta på och väldigt vackert med böljande gröna kullar, stora fina träd och hyttbäck. Det är välskött med bra parkeringsmöjligheter och plats att sitta och äta matsäck.
Det var svårt att fota i det vårblacka med starkt ljus med skarpa skuggor, så bilderna blev som de blev.
Rostugnen i förgrunden och masugnsbyggnaden bortom.
Rostugnen
Masugnsbyggnaden på närmare håll.
Masugnen. Här ser man den fristående ugnspipan som är uppställd på järnbockar, vilket tydligen inte var det vanliga.
Uttappningshålet. Här syns järnbockarna tydligare.
Masugnen uppåt. Där uppe till höger ser man ett uttag för masugnsgas
Hisstorn - antar jag i alla fall att det är.
Gammal malmtunna?
Fönster in till (ruinen av) rådstugan.
Jag undrar om det inte var dit in vi tog oss för att äta vår matsäck medan det ösregnade. Upp för trappan och in genom porten låg en stor sal.
Jag plockade in två säckar jord från uthuset för att de skulle tina. En säck såjord och en planteringsjord. Och så ställde jag en säck lecakulor ute på tvättstugutrappan, lättillgängligt. Jag började känna mig riktigt sugen på att plantera om krukväxter, ta itu med alla mina perennsådder och sätta sticklingar av olika gesneriacéer inför mässan. (i e Mässan, den med stort M). Så blev jag sjuk.
Under de senaste veckorna har jag i princip bara suttit i en fåtölj - ja bortsett från att röja nerkräkta och nedbajsade ungar, kläder och sängar då. Jag tror inte ni kan föreställa er förfallet här hemma - här där jag inte ens i vanliga fall hinner hålla jämna steg med framväxten av damm, skräp, klet, tvätt, disk och stök.
Men om det sjangserat rejält här hemma, så blomstrar det desto frodigare i mitt sinn. Jag har nämligen suttit och planerat trädgård. Nu när jag äntligen ska få bestämma själv så har drömmandet tagit fart igen och jag börjar få grundstrukturen klar för mig, mer klar för mig - tror jag. Tyvärr är jag föga konstnärligt lagd, jag har svårt att se saker framför mig i färdigt skick och jag har svårt att uppskatta mått och avstånd, men som sagt, jag tror att själva grunden är klar nu. Eller... rummen är klara, men inte alla väggarna. Gissa hur mycket gräsmatta som blir kvar, he he!
För närvarande finns det en (säger 1!) sittplats i trädgården (Fel, inte i trädgården, på tomten), närmare bestämt på verandan. Verandan ligger i norr och är det mest blåsiga stället på hela tomten. Ja men HUR tänkte de när de byggde? Där kan man sitta de där två dagarna per år - i bästa fall - när det är 30° varmt och vindstilla. Men de andra 363 dagarna då? Hittills är ytterligare tolv sittplatser planerade och här i skrivande stund inser jag att jag bör planera för en vintersittplats också. Någonstans där det är lä och där solen värmer lite där man kan ta med sig en sittdyna och en fårskinnsfäll och gå ut och sätta sig en stund med en termosmugg med te. Kanske i närheten av storhäggen, där fågelmatningen är. Man måste ha många sittplatser, för olika årstider, olika väder, olika ändamål: fika, drömma, äta, jobba, pausa, titta, läsa...
Planerade sittplatser:
Till lilla förstukvisten ska jag köpa en kökssoffa, en dyna och några kuddar. Där ska man kunna ligga eller sitta och läsa. Golvet på förstukvisten är svart. Svart! Det innebär att man bränner sönder fötterna när man går barfota på det om somrarna. Ja men HUR tänkte de som byggde? Det ska målas om.
På framsidan, som ska planas ut, ska rabatten* och de fasansfulla spretiga spireorna bort. Där ska bli en grusplan med plats för åtminstone två sittplatser, en i lä precis intill huset och en mellan förstukvist och jordkällaren, lite mer öppet. Ja, jag antar att det låter trist med "grusplan". Först hade jag tänkt att det skulle stenläggas, med natursten, men jag inser att det kommer att passa bättre med lätt rödtonat singel till huset.
Jag ska ta ned några smågrenar längst ner på min manchuriska valnöt, och under den ska en tredje sittplats anordnas.
En sittplats ska finnas uppe i köksträdgårdsdelen, intill "örtagården", där man kan sitta som en annan Ferdinand och lukta och lyssna på bi- och humlesurr.
Innanför stora gången från grinden och upp mot huset (som ännu icke är) ska det också till en rosenpergola, en sådan där snirklig rund sak sak, ho ho, och där ska en sittplats finnas.
Nedanför verandan ska rabatten* tas bort. Där ska det också vara grusbelagt. Där tänkte jag ha min hammock, som nu står inträngd på verandan, eller möjligen min gamla kyrkbänk, som också står inträngd på verandan.
Längst ner mot granarna ska det bli en minilund med bergkörsbär. Under träden ska det göras en rund sittplats av gatsten med en vit cafémöbel. Där ska man kunna sitta och drömma om vårarna i körsbärsblomsregn.
På tvättstugegaveln ska det plattsättas - eller möjligen gjutas "kullersten" och byggas ett ordentligt planteringsbord längs med husväggen. Där ska också finnas plantbord, à la handelsträdgård, och där ska finnas en sittplats där jag kan sitta och dricka kaffe och skriva etiketter till mina sådder och småplantor.
Längs baksidan av huset ska jag plantera en thujahäck, innanför den, i min stora blå-gula rabatt (som måste flyttas lite utåt) ska en sittplats ordnas. Med häcken i klammerform räknar jag med att det ska bli lä och fint. Den ska inte vara så hög, häcken, i axelhöjd kanske, så att man sitter i lä.
Bakom den planerade häcken sluttar det lite halvbrant mot nedre delen av trädgå... jag menar tomten. Västra delen av denna sluttning vill jag få bort genom att låta bygga en stödmur. Med stödmuren som utgång vill jag bygga en liten, liten hemlig trädgård. Där inne ska det finnas en sittplats - och bamburassel och vattensorl.
I mittdelen av sluttningen ska jag anlägga en trappa. Trappan ska leda ner till en sittplats.
I västra delen av sluttningen tänkte jag att det ska bli ett litet vattenfall ner till en damm. I ena änden av dammen ska det vara ett trädäck där man kan sitta.
Ja, och så vintersittplatsen under häggen.
Och en och annan stol här och där på väl valda platser.
:)
Ja men, jag sa ju DRÖMMAR.
* Och när jag säger att rabatterna ska bort, så är det inte så att den totala rabattytan ska minska, utan tvärt om!
I förrgår blev det plusgrader igen och all snö smälte bort från träden. Himlen var igenmulen och bort mot Ändlösberg var det åskvädersmörkt, så där som det aldrig brukar vara på vintern. Framemot kvällen började man kunna ana Oles framfart, men vi måste ha legat i utkanten, för det blev aldrig så mycket med det.
Så igår blev det några minusgrader igen och solen sken från en blå himmel. Hade inte snön smält bort från träd och buskar, vippor och strån och torra frökapslar så kunde det ha varit riktigt vackert.
Idag är det åter plusgrader och mulet.
Igår ägnade jag en timma åt att feja lite i köket: duka av frukost, plocka ur och i diskmaskinen, diska långpanna, torka av spisen efter Älsklingens framfart under gårdagskvällen och röja undan det värsta på golvet i skafferiet. Sedan var jag totalt utmattad. På eftermiddagen gick jag ut till hönsen med nytt vatten och lite överbliven pytt i panna, fyllde på mat åt dem och fyllde på med ny halm i redena. Sedan gick jag ner till storhäggen och fyllde på fröautomaterna, jordnötsautomaten och talgbollshållarna och strödde ut frö och nötter till markätarna. En kvart efter att jag kommit in satt jag fortfarande och flåsade. Jag klarar faktiskt inte ens av att gå upp för trappan här hemma utan att börja flåsa rejält.
Så det var bara att ringa sig sjuk igen i morse. Om man bortser från de två dagarna jag var på konferensen så är jag nu inne på tredje veckan hemma från jobbet och fjärde veckan som skruttig. Eftersom jag VAB:ade i början av förra veckan så har jag inte behövt läkarintyg än. Egentligen är det synd. Det hade känts mindre "fuskigt" om jag hade haft ett papper att visa upp.
Jag önskar att jag hade mitt stetoskop hemma så att jag kunde lyssna lite på mig. Men va' fan! Jag låter säkert helt normalt. Dessutom har jag för mig att det är svårt att lyssna på sina egna lungor, att man liksom hör andetagen mer än lungljuden. Hjärtat skulle jag förstås kunna lyssna på, men vad skulle det ge? Knappast något nytillkommet blåsljud som tecken på endokardit i alla fall. Jag är bara tramsig. En viros, är en viros är en... Eller snarare flera viroser efter varandra på en rätt slutkörd Scylla med stukad motståndskraft. Och det är som det är.
Inför tillkännagivandet av Nobelpriset 2012 fick jag ett ryck och gick på biblioteket och lånade en bok av var och en av de författare som tippades som möjliga pristagare. En var av alla utom Mo Yan, för när jag äntligen lyckades hitta honom i hyllorna - jag tror att jag letade på Y i stället för M, eller om det var tvärt om - så hade jag så fullt av böcker i min kasse och alla Mo Yans böcker var så avskräckande tjocka (jag som gillar tunna). Sedan åkte jag hem och hörde att Mo Yan skulle få priset. Ridå! Jag antar att jag inte förtjänade bättre med ett sådant fånigt tilltag. Hur som helst var det då jag fick smak för Alice Munro.
Jag har någon ide om att jag bör läsa nobelpristagare och när jag nu sprang på denna lilla tunna (124 sidor) Mo Yang så nappade jag förstås. Jag vet inte om jag var klar över att det var en självbiografi. Den bara slank ner i bokkassen.
Förvisso ett intressant skeende boken beskriver, men jag känner mig bara bedrövad över torftigheten, torftigheten i det som beskrivs och hur det beskrivs. Nu är jag ju ingen litteraturvetare, det ska gudarna veta, men jag anar då inte på något enda vis en nobelpristagare bakom den här texten.
I Förändring berättar nobelpristagaren Mo Yan om sitt eget liv under det senaste halvseklets politiska och sociala omvälvningar i hemlandet Kina. Med små, subtila medel tecknar han en bild av den lilla människans plats i de stora skeendena. Det handlar om pojken som blir utslängd från skolan, om den unge mannen som lite motvilligt gör karriär inom militären, och om författaren som får sitt stora genombrott. Förändring är en självbiografi som är en roman - eller vice versa. Det är en berättelse om det som förändras och om det som aldrig förändras.
Nu ska jag googla runt lite och se vad andra sagt om boken. Jag misstänker att jag är rätt ensam om min åsikt och att det snarast kowtowas* runt om på kultursidor och på bokbloggar.
Ja, se där!
Detta är njutbar läsning på högsta skönlitterära nivå. Bibliotekstjänst, Lena Condelius
Läkare använder ordet kollega i en annan bemärkelse än vad jag var van vid. För mig är en kollega en person som jag jobbar tillsammans med. Någon som finns på min arbetsplats och som jag har ett regelbundet samröre med. För läkare är kollega en annan läkare och denna må befinna sig i Tasmanien, Pernambuco, Inuvik eller Chittagong.
Således är detta alltså en kollega:
Bashar al-Assad
Ja men, hur kul är det att kalla det här kräket kollega?!
Då är det det förvisso en stor tröst att jag även kan kalla den här mannen min kollega:
Denis Mukwege
Underbare, underbare Denis Mukwege! SOM jag beundrar denne man!
Jag har nu läst mig till att Mukweges utbildning bekostades av svenska Pingstmissionen. Om jag har förstått det hela rätt så var hans far pingstpastor och han är själv pingstvän. Pingstmissionen har också, tillsammans med Läkarmissionen och SIDA, varit med och bekostat hans sjukhus, Panzi Hospital.
Jag ska nu erkänna att jag kanske inte hyst alltför varma känslor för Pingstkyrkan, men när jag ser här vad Pingstmissionen varit med om att åstadkomma, så har jag god lust att rusa sta och pussa till dem, varenda en i församlingen. Snacka om välinvesterade pengar!