fredag 30 november 2012

Vinterland


Det har snöat hela dagen. Små små flingor, förvisso. Men nu ligger snön decimeterdjup. Och lite till. Det snöar fortfarande.

Och som alltid är jag lika förundrad över hur vackert det är. Och lika förundrad över min förundran. Som om jag upplevde det för första gången varje år.

måndag 26 november 2012

Den indiske tolken


"Jhumpa Lahiri är den sortens författare som får en att vilja gripa tag i första bästa person man möter och utbrista: 'Läs den här!' Hon är en lysande historieberättare med en alldeles egen röst, med öga för nyanser och öra för ironi. Hon är en av de bästa novellförfattare jag någonsin har läst."

Så skriver Amy Tan om Den indiske tolken, Lahiris debutbok som belönats med bland annat Pulitzerpriset.
På ett utsökt, kristallklart språk och med osentimental medkänsla skildrar Lahiri rotlöshetens villkor hos människor som lever mellan två världar - indiska invandrare som bär sitt gamla hemlands kultur inom sig men lever i det hektiska, moderna USA.   

Ja jag gillar ju noveller och tunna böcker - ja, till formatet då, inte till innehållet. Och den var bra. Lågmälda och sorgsna berättelser. Kan man gott läsa.   

söndag 25 november 2012

Fix



Förra helgen åkte vi upp mot Puttkojan för att plocka mossa och lav för att ha i adventsljusstaken och julgrupperna framöver. Lite annat åkte också med, en torr lavklädd kvist, lite lingonris, några kvistar blåbärsris och en grankvist. Jag gjorde en bukett av det, några snöbärskvistar, en kvist berberisbär och en björkkvist med hängen. Och så blev det ett litet arrangemang att ha på jobbet, med vitmossa i bottnen av en genomskinlig låg vas, en bukett kvistar nedstuckna i och så en lavklädd bit näver. Jag vet inte om de blir så vackra direkt, mina arrangemang, men jag tycker att det är kul att hålla på och jag blir glad av att ha en bit skog i min närhet.

De hade rensat småtall däruppe. De låg på marken, fortfarande gröna. Då hade jag ingen sekatör med mig, men idag stoppade jag Nassen och Trollet i bilen och åkte upp igen. Med sekatör. Det var minusgrader där uppe, dimmigt och gräsvipporna lyste vita av frost. Jag fick med mig en ordentlig bunt tallris. Det ska jag ha i mina tre korgamplar ute på altanen. Lite lingonris och några björkpyrolakvistar råkade följa med och så klippte jag åter igen lite snöbär och berberis och så blev det en bukett till som står på mitt "altare" i trappan.

Jag önskar att jag hade lite fina nypon att klippa av.

Igelkottens elegans


Den fula fattiga ankungen förvandlas till svan och vinner den rike vackre prinsen. Nä, jag vet inte om temat blir roligare bara för att ankungen är en medelålders igelkott och slutet inte är lika smetigt som den allra värsta "allersroman". Den högdragna, nedlåtande, sarkastiska, fräna tonen hos de två huvudkvinnorna kanske ska vara lustig, men jag tycker mest att den är tröttsam, liksom "ska vi tävla om vem som kan ladda sina meningar med flest svårförståeliga ord?". Och är man verkligen så förfinad bakom sitt sjabbiga yttre bara för man tycker om Mozart och gamla holländska stilleben? Mozart är väl vad de flesta icke klassiskt bevandrade mest tilltalas av i genren och gamla stilleben, i synnerhet vanitasmotiv, är till och med jag svag för, i all min bristande konstnärlighet, och det är verkligen inget jag skrutit med, snarare tvärt om. Och så lite filosofi på det. Filosofi är inte min grej. Icke desto mindre var jag tvungen att lyssna klart för att se hur det gick. En och annan mening fastnade jag väl för och hade velat vika hundöra i nederkant, som jag brukar när jag hittar något som tilltalar mig, men det är ju en gång nackdelen med att lyssna på böcker, man hittar inte tillbaka. Men nej, inget för mig. Jag förstår verkligen inte alls varför det blivit så populär.

Och nu ska jag roa mig med att googla och se vad andra sagt om det hela...

Fågelåret runt - och lite annat


Jo, den var trevlig. Det är förvisso alltid trevligt med fåglar. 52 fåglar, en för var vecka, var och en presenterad den månad då det är störst chans att få se den - så där, ungefär :)


Jag hade så mycket fåglar här förut och jag var så glad över dem. Nu är det inte många kvar. När Älsklingen är hemma bryr han sig inte nämnvärt om att fylla på i fröautomaterna och det är nermörkt när jag åker och nermörkt när jag kommer hem, så det blir inte av att jag tufsar ut och fyller på. I synnerhet inte när jag nu mera bara har två timmar på mig att träffa mina barn i vaket tillstånd. Ja, i veckorna då.

Idag har jag emellertid träffat barnen flera timmar, varit ute hos höns och ankor flera gånger - gjort rent hönshus, smort hönsaben och burit höns till nya sittpinnarna, som de inte fattar att de ska sitta på - och så har jag fyllt på fröautomaterna och talgbollshållarna.

Det är inte vettigt att jobba heltid. Det är inte vettigt att bara vara hemmavid när det är mörkt.

lördag 24 november 2012

Odugligheten


I onsdags förra veckan satt jag på min exp och grät. Det blev för mycket. Brakförkylning, långvarig sömnbrist, komma igång och jobba efter ett års ledighet, ny avdelning, ny specialitet som jag knappt kan något om, nytt journalsystem, tusen och ett tekniskt problem, en jäkla turbulens på avdelningen och en överläkare som var borta två halva och en hel dag av fem. Ovanpå det grundläggande faktum att jag inte är särskilt snabb och alltid är särdeles mesig när jag är ny någonstans.

Jag hade just försökt hinta till överläkaren att jag inte hann med, men möttes bara av irritation. Efter ett tag kom han upp till min exp. Han måste ha förstått hur det stod till med mig när jag gick där ifrån. Han såg till att avlasta mig så att jag kunde komma ikapp. Och han kom och pratade med mig dagen efter också, och kollade av att det var ok. Naturligtvis kände jag mig otillräcklig. Misslyckad. Men efter ett par dagar var jag
någorlunda i balans igen.

Den här veckan har allt känts bra. Det har varit roligt till och med. Men så igår fick en av våra patienter plötsligt kraftigt stegrade levervärden. Jag ringde till hans kirurgdoktor och rådgjorde. Han blev helt klart orolig över mönstret på leverproverna och tyckte att vi måste utesluta portatrombos. Beställ ett akut ultraljud och kolla cirkulationen i levern. Jag åker till X-stad om en halvtimma. Du kan ju alltid ringa och prata med dr S, tyckte han, han är bra på levrar. Dr S är mag-tarmdoktor, medicinare alltså. Svaret på ultraljudet kom. Inget fel på cirkulationen. Vidgade gallgångar och gallstenar. Jo, jag visste att patienten hade gallstenar. Ingen trombos, men vad fasen kan det då vara? tänkte jag, mitt dumma nöt, helt inställd på att det skulle vara något drastiskt, ovanligt, något som affekterade hela levern å det grövsta. Jag sökte dr S - som tack och lov aldrig svarade. Antagligen hade han gått för dagen. Det kan ju räcka med att skämma ut sig för sin egen överläkare, kan man tycka. Ja men 'vidgade gallvägar', då behöver vi ju inte ringa dr S, det är ju kirurgiskt.

I natt drömde jag mardrömmar om min oduglighet.

Discodebut


Igår kväll var Trollungen på sitt livs första disco. Det var jag som skulle hämta och jag tjuvkikade in genom fönstret innan jag gick in. Där for han runt som ett jehu på dansgolvet, i rök och blinkande ljus.

Väl hemma, då jag kom in och skulle natta honom sov han redan. När jag började smyga ut ur rummet så vaknade han och for upp. Neeej du ska läsa! Jag gick tillbaka och satte mig bredvid honom i sängen. Läs om buskarna! sa han och lade sig ner och blundade. Var det majsigt med lamporna i många färger och rökmaskinen? undrade jag. Då log han. Och somnade om.

söndag 11 november 2012

Mysfaktor noll

Jo, det är ju så glassigt att vara doktor. Så här mysigt *host* har vi på expen. Jag tillstår att mitt skrivbord (till vänster) är rätt stökigt det också, jag hade extrembråttom för att hinna hem så att Draken kunde komma iväg till ju-jutsun. Det är dock inte mer stökigt på den här bilden än det var när jag flyttade in. Då hade ändå sekreteraren varit inne och röjt undan det värsta, berättade hon för mig i fredags, när vi med gemensam ansträngning försökte få diktafonen att bära sig åt som den skulle och ställa in datorn så att skrivaren skrev ut det jag ville - vilket inte alls var så simpelt som man skulle kunna tro. M a o efter en och en halv vecka håller jag fortfarande på och kämpar bara för att få det mest elementära att fungera någorlunda. Sedan ska jag ta hand om patienterna också. Och lära mig journalsystemet fullt ut.


Här ser vi gardinen och den dammiga plastblomman lite bättre. Här har jag dristat mig till att dra upp persiennerna. Det var ett företag kan jag säga. Dels var jag tvungen att klättra upp på skrivbordet för att nå, dels var mojen man ska snurra fast tråden vid trasig.


Jag förstår att ni blir matta av hänförelse inför denna överjordiska skönhet.

Folk tror inte att de finns längre, minicallerna, men det gör de. Jag är tvungen att släpa runt på en om dagarna. Den väger ett halvkilo ungefär. Känns det som, i alla fall. Som ni ser är det inte en sådan där liten nätt minicall som jag minns att det faktiskt fanns, utan den stadiga varianten.

torsdag 8 november 2012

Vi som inget gör


Jag undrar när jag ska orka göra något annat när jag kommer hem än äta, bära runt på Nasse, natta barn, ta rätt på tvätten och sedan stupa i säng. Som det är nu är det knappt att jag orkar med att jobba heltid. När klockan börjar dra sig mot tre är jag mest vimsig och har svårt att koncentrera mig. Allt jag ska göra skriver jag upp ett block, annars glömmer jag bort det. Jag undrar hur mycket som beror på förkylningen, hur mycket som beror på att jag ännu inte lärt mig journalsystemet och avdelningen och hur mycket som beror på tekniska problem. Det kommer ju att förändras och förbättras allt eftersom. Men det som beror på att jag är jag och på ett drygt års bristande sömn, det lär jag få dras med.

Att göra fint på rummet har inte varit att tänka på. Jag är glad om jag slipper mer än en halvtimmas övertid, och då är kafferasterna bortrationaliserade.

Min stegräknare står nu på 9195. Då har jag inte rört mig en enda meter utan för jobb och bostad mer än till och från bilen. Men läkare gör ju inte ett dugg vet ni, nä det är bara den andra vårdpersonalen som jobbar, sjuksköterskor och undersköterskor och så... som jag hörde en expedit och en kund diskutera härförleden.

onsdag 7 november 2012

Min exp


På min hemmaklinik har jag en egen, stor expedition. Jag har valt gardiner själv, vårgröna, och stolsdynor som matchar. Jag har egna blommor i fönstret, en egen tavla på väggen och eget pynt: fina stenar, kottar, snäckor, ljuslyktor och fina kort på anslagstavlan. Hade. De personliga småsakerna tog jag undan när jag gick på mammaledigheten för att den/de som sitter i mitt rum när jag är borta ska få plats med sina saker. Jag har behov av att boa in mig.

Här sitter jag på en liten exp tillsammans med två andra. Skrivbordet tillhör någon annan, som inte har plockat bort sina personliga saker medan hon är borta. Gardinerna är fula som stryk. Det står en fasansfull dammig plastblomma i fönstret. Hutschen under skrivbordet är låst. På golv och en bänk står fyra flyttkartonger fyllda med någons prylar: papper, böcker, pärmar, småpryttlar.

Jag skulle vilja röja undan sakerna, be att få byta gardiner och slänga den gräsliga plastblomman. Egentligen skulle jag vilja det, men jag gör det inte.

Jag skulle vilja sätta upp mina fina bilder och teckningarna ungarna har gjort till mig. Jag skulle vilja ta med egna blommor och sätta i fönstret. Jag skulle vilja ta med några ljuslyktor, några fina stenar och snäckor och en vas att kunna sätta en kvist i - en nyponkvist kanske, eller snöbär.

Men det gör jag inte.

Eller... jag ska fundera på det.