Förhoppningar

Jag fick lust att räkna upp mål och önskemål för det kommande året, jag med. Men så känns det lite olustigt. Som vore jag rädd att dra över mig det onda ögat. Får jag ens leva? Alla får inte det. Får jag vara frisk? Alla är inte det. Ibland vill livet något helt annat än vad man själv hade önskat, och det är bara att åka med, så gott det går. Det som känns viktigt idag kan vara betydelselöst i morgon. Men...

Om allt går som förväntat bör 2010 bli året då:

• Jag får min legitimation


• Jag påbörjar en ST-tjänst


• Mitt äldsta barn börjar skolan
  

Jag hoppas att:

• Vi ska få höns och ankor till sommaren.


• Jag ska få en chans till en veckas semester och få vara alldeles, alldeles ensam för första gången på 7 år. Bara vara, läsa, andas, titta, skriva...
  

Vad som kommer lite mer an på mig själv och min förmåga att ta mig i kragen är:

• Att regelbundet åka till äventyrsbadet med Drakungen.


• Att försöka röra mig regelbundet.
  
• Att ta vara på tiden bättre och få tid att läsa och handarbeta i större utsträckning.
  
• Att skriva fler brev.

Häxan från Portobello

Jag ska erkänna att jag blev rätt fängslad. Att den fascinerade mig. Men bra? Njae. Jag kan inte riktigt förlika mig med att en 60-årig karl från Brasilien har skrivit den här boken. Varför har han skrivit den här boken? Jag tyckte inte om slutet, det gjorde jag inte. Men vad var det då som fängslade mig? Jag vet inte. Jag är inte säker på att jag vill veta det heller. Det kanske skulle säga något om mig som jag inte vill kännas vid.

Jag har inte läst honom förr. Kanske borde jag i alla fall läsa 'Alkemisten'.

Eller?

Slut på det roliga

Det röda lacket är nu borta och naglarna är kortade. I morgon ska jag jobba igen och är inte ledig förrän nyårsdagen (efter en tolvtimmarsjour på nyårsafton) för att sedan arbeta lördagen igen. Gudarna ska veta att det tar emot. Inte för att jag har något emot jobbet, egentligen, utan för att jag hellre vill vara hemma och skrota.

Jag har inte varit utanför dörren de senaste dagarna, med undantag för julafton då jag gick till och från bilen. Jag hade förmodligen mått betydligt bättre om jag bara tagit mig i kragen och lufsat ut en vända.

Jag har skickat iväg min första beställning från Trädgårdsamatörernas frölista och beställning från Konnässörsklubben. Det är sådant man måste vara snabb med. Konnässörsklubben hade träd och buskar som tema i år. Det tackar vi för. Synd att jag har så hög zon här bara.

Nu väntar Impecta, Rara växter och Lindbloms på genomgång.

Man blir säll av att så.

Det har ni inte hört förr va?! ;)

Röda naglar

Jag var lite ledsen eftersom jag inte hann köpa något fint att ha på mig till jul. Min garderob är sorgligt eftersatt efter 6 års pluggande med konstant pengabrist följt av en graviditet och därpå oavlönad mammaledighet. Sedan visserligen en och annan slant, men ingen som helst tid att springa i affäerer.

Men så letade jag fram en lång, vid, svart Gudrun Sjödén-kjol och en benvit blus med folkloreinspirerade broderier. Och till det fick jag för mig att jag skulle ha röda naglar, julen till ära. Det är mycket längesedan jag hade röda naglar. Sedan jag var i tonåren har jag varit mycket bestämd med att jag absolut inte kan ha färgat lack om inte naglarna är så långa att de når över fingertoppen. Det gör de aldrig nu för tiden, för jobbets skull.


På juldagen blev det samma kjol med en liten hålstickad kofta. Till den hör en sådan där stor säkerhetsnål att fästa ihop framstyckena med. Det blir inte snyggt, och säkerhetsnålen ser bara billig ut - i och för sig inte så konstigt, eftersom det är en billig kofta. Hur som helst... Jag drog mig plötsligt till minnes att jag har ett par enkla broscher med svarta "stenar" som jag fått efter Farmor. En av dem fäste jag ihop koftan med, och det blev inte så tokigt. Till det grå pärlor och örhängen med svarta gnistrande stenar och grå pärlor.

Och med detta blev jag faktiskt den mest uppklädda, trots allt, ty i Älsklingens familj står finkläder inte på schemat, ens till jul.


(Nog är det här första gången jag skriver om kläder?)

Lummer

För första gången sedan jag flyttade till Dalarna har jag fått tag på lummer :)

Fast det jag har satt upp runt gardinstången ser sannarligen inte särskilt fagert ut på den här bilden. Det är snyggare i verkligheten.

Förnuft och känsla

Ok, jag erkänner... *host* Jag har aldrig läst Austen förut. Ska jag skämmas?

Tja, lite kul var den ju faktiskt, även om kärleksromaner inte är min förtjusning, inte ens om de är skrivna för 200 år sedan och av Austen - fast vetskapen om detta förlänar dock läsningen (i e lyssnandet) ett milt, förlåtande skimmer, trots allt.

Kvällsjoursveckan

Förra veckan gick jag kvällsjour. Den höll ta mig fanken på att ta kål på mig. Inte, som man kanske skulle kunna tro, för att ortopeddisken var nerlusad av herrar som inte kunnat anpassa hastigheten efter väglaget, bensköra damer, ungdomar som farit på alla upptänkliga glidande föremål på det mest dumdristiga sätt och madrass- pulka- eller stjärtlappåkande dagisungar som brutit allehanda lemmar - eller trodde att de gjort det - ute i snö och på is. Nej, utan för att arbetstiderna är en smärre katastrof när man har små barn.

Hem kom jag mellan halv ett och halv tre på natten. Sedan skulle det släckas ner, klappas katt, fås av kläder, filas tandtråd, avlägsnas smink, borstas tänder och lyckas med inmutning i Morfeus rike också. Och så Trollet som kom tufsande vid halv sex och ville snutta. Med eller utan mjölk ska det snuttas. Jag är för gammal för att klara mig på tre till fem timmars sömn i en veckas tid. Och till råga på eländet hör en tolvtimmars söndagsjour till kvällsjoursveckan. Ack ja! Nu har jag beklagat mig.

De tre lediga dagarna före jul försvann i ett töcken, trots att jag drog ned på väldigt mycket av det jag ursprungligen planerat att göra. Vi hann i alla fall baka pepparkakor, Draken och jag, och så målade vi kristyr på dagen efter. Men några mandelmusslor blev det inte, inga lussekatter och ingen knäck eller ischoklad, ingen marsipanstubbe med fikon i rom, valnötter, hasselnötter och choklad, inget pepparkakshus och inga apelsiner med nejlikor. Jag åkte inte till Insjön och jag gick inte på biblioteket. Och inte gick jag i affärerna på stan.

Det blev jul ändå.

Mjölkfritt

Förra veckan gick jag kvällsjour
Förra veckan försvann min mjölk.

I vanliga fall brukar jag börja läcka ungefär när det är dags att åka hem, och sedan smådrittlar det under natten. Det känns konstigt och tomt att den är borta. Jag har tyckt så mycket om att ha mjölk i mina bröst. Det kändes kvinnligt, mänskligt, djuriskt, rätt.

GOD JUL!

Finfrämmande

Jag har både domherrar och sidensvansar ute i häggen. Jag är så glad för det :) De är underbart vackra.

Snön lyser vit

Det är -21º och snön ligger vit över mark och träd. Vinteräpplen och rönnbärsklasar bär snömössa och dimman driver över älven. I häggen jagar småfåglar efter frön och nötter och skatorna hoppar efter de dinglande späckbitarna. Vitnos sitter i sitt granristäckta vindskydd och mumsar hö.

Ungarna är lämnade på fritids och hos dagmamma och jag ska slå in julklappar och städa. Det är mycket som ska hinnas med.

Vintersolståndet

Hurra! Nu vänder det.

Pick pick

Grannen har skaffat höns. Sådana där små rufsiga med fjädrar på benen. Kochin? De går helt lösa. Jag har sett dem trava runt där nere på gården och de har också hittat in i hästhagen nedom oss. Idag är de inne i vår trädgård :) De går och pickar under häggen där fåglarna (och jag) spiller ner en massa frön på marken. De är rackarns söta.

Groda

Kollegan hade dikterat:
Mellanhandsben: svårbedömt på grund av svullnad...

Sekreteraren skrev:
Mellan hans ben svårbedömt på grund av svullnad...

Hoppla! Vem var det som sa läkargrodor?

Ortopedop

Op igen. Kosackmössa. Munskydd. Sterilium. Bli påklädd, opsyrran framför och uskan bakom. Händerna ner i handskarna. Knyta bandet. Stå med. Hålla hakar. Diatermera. Suga undan lite blod, eller torka. Se och känna strukturerna där inne, se hur tjock peroneusnerven är och hur den försvinner in mellan muskelbukarna på underbenet och hur otroligt stram och hård Tractus ileotibialis (pekbar bild) är. Sy lite.

Ja, jag vet att det är lika patetiskt nu som tidigare, men jag njuter. Fortfarande. Och ibland står jag knappt ut med tanken på att jag snart inte får vara med om det mer. Jag ska sno med mig en flaska Sterilium innan jag slutar. Som tröst.

Bekännelse

När jag var en fem, sex år så var jag hemma hos en kompis kompis. Hon bodde nerför backen i Ramsdalen, där jag bodde då. Hon hade en snöglob! Jag minns inte säkert vad som fanns i den, men jag har ett vagt minne av en tomte på släde med paket och granar. Det kan vara en efterkonstruktion. Det var det vackraste jag någonsin hade sett. Redan då tyckte jag att vinter och snö var underskönt. Jag ville ha en snöglob mer än något annat i världen. Jag fick aldrig någon. Än idag kan jag känna något diffust i magen då jag ser en snöglob.

Förra året köpte jag en liten snöglob till Draken. Han förhöll sig kallsinnig. I år har jag köpt en till Trollungen. Jag antar att han kommer att kasta den i golvet, så det fick bli en liten billig en.

För många år sedan, på väg hem från Berlin, hittade jag en snöglob med Brandenburger Tor och silverglittersnö. Den kitschigaste av de kitschiga snöglober man någonsin kan tänka sig. Jag menar, finns det något fulare än Brandenburger Tor? Och så silverglitter på det. Jag stod och velade och velade. Jag sörjer än att jag inte köpte den ;)


(Ja, det var ju meningen att det skulle "snöa" i den där snögloben, men det gör det ju inte när jag lägger in den här, av någon anledning)

Mödrar och söner

Alldeles ljuvlig liten bok. Stillsam och lågmäld. En vecka i Aten (fast inte den boken med den titeln). Jag tyckte verkligen om den.

Jag har alltid varit svag för Kallifatides. Först när jag lyssnat färdigt på boken och läste på baksidan, mindes jag Bönder och herrar-trilogin. Hur är det möjligt? Jag som tyckte så väldigt mycket om den, då för länge länge sedan. Hur kunde jag glömma? Det är förunderligt.

Änglavingar

Hon är 90+ och har ramlat och slagit i ryggen och axeln.

- Här! säger hon och pekar Där vingarna skulle suttit om jag var en ängel.

Tomt

Det känns tomt och tyst och ensamt här. Vid 1000 ska jag outa mig. Tror jag. Om det nu gör någon skillnad.

Seg lördag

Hela dagen har jag liksom bara gått och väntat på att det ska bli dags att åka till jobbet. Jag går jour imorgon, 11-21. Visserligen är det kul på ortopedakuten, men det är jobbigt att bara vara ledig en enda dag på en vecka. Jag är gammal och trött och har små barn som behöver mig. Dessutom har jag jobbat över ganska ordentligt tre av veckans dagar. Jag har inte kunnat slappna av och vila alls. Det känns som en förlorad dag.

Tjihooo!

STA:s frölista har kommit!

A-jouren

Idag har han rosa strumpor :)

Och istället för sitt foto på passer-/id-kortet har han klistrat en bild av fantomen.

Är det inte rart?

Lägesrapport

Särskilt myckt snö har vi nu inte, men det är enastående vackert med all rimfrost på träd och buskar och. Om kvällarna står Jupiter ovan motorvägen och när jag svänger ner i byn gnistrar gräset som vore myriarder diamanter utslängda på marken. På mornarna står månen full ovan träden, enorm och med en skimrande halo runt om.

Jag har tillbringat veckan på ortopedakuten. Vad kul, tänkte jag i söndags, ortopedakuten! Men det var så lagom kul med en A-jour som jag knappt såg röken av, patienter i mängd och tämligen få patienter av den traditionella arten: Ramlat/slagit i. Ont här. Röntga. Fraktur/inte fraktur. Linda/gips. Info. Hem.

Emellertid fick jag redan i tisdags sällskap av en likaledes ny och förvirrad randande ST-läkare, och vi vimsade på tillsammans och livet kändes rätt roligt igen. Jag är glad över att ha honom där, i synnerhet som det är en ny A-jour varje dag.

Min första patient var i alla fall en scaphoideumfraktur (båtbens-) som jag klippte tämligen direkt och som syntes på röntgen. Nå ja, den var en och en halv vecka gammal.

I tisdags sydde jag, och sydde, och sydde. På en och samma tant. Det är rent förunderligt vilka gigantiska hudflikar gamla damer plägar slå upp då de ramlar. I synnerhet de som står på kortison. Det är som om någon hade tagit en stor osthyvel och skurit sig en skiva. Det är ett elände att lägga bedövning i de där sladdriga kanterna, tycker jag i alla fall.

Idag har jag och ST-randaren gipsat varandra så det står härliga till. Jojomensan.

A-jouren jag ska gå med i morgon har rakad skalle, mustasch, litet pipskägg, knallröda eller knallorange strumpor och en gigantisk dödskallering. Sådant livar upp.

Vaccinatören

Nu har jag vaccinerat Älsklingen. Jag var till skolan och fick Draken vaccinerad tidigare idag, och eftersom färre barn än väntat hade dykt upp och de hade vaccin över, fick jag med mig en dos att ge Älsklingen. Han tyckte att det gjorde så ont - till skillnad från alla andra jag träffat. Jag flyttade nålen lite för att sprida dosen, aspirerade och sprutade igen, men han grimaserade fortfarande och då flyttade jag den lite till, men då skrek han till och ryckte till så att nålen åkte ut. Jag undrar om jag är så hopplöst klantig, eller om det var han som var stressad bara för att det var jag. Huden går man ju bara igenom en gång och vad kunde göra så ont, liksom?

Jerusalem

Jag har i ärlighetens namn alltid haft svårt för Selma. Det är något (blä, nu känner jag mig rent hädisk) barnsligt över hennes stil, och i synnerhet kärleksskildringarna har lite gamla 'Starlet' eller 'Mitt livs novell' över sig, och har känts så tramsiga.

Med hjälp av litteraturgruppen, som jag deltog i under en termin i början på den kliniska utbildningen, fick jag emellertid hjälp av de andra och våra diskussioner att mildra mitt omdöme en smula. Jag fick upp ögonen för det andra.

Jag antar att jag har vant mig vid Selma. Jag stör mig inte på de tramsiga kärleksskildringarna längre - inte så mycket i alla fall - och jag kan känna mig rätt tilltalad av det lätt övernaturliga draget som brukar finnas i hennes berättelser. Och Jerusalem tyckte jag mycket, mycket om.