Inte så hejans kul vecka det här alltså

På väg från jobbet till parkeringen

Det har varit en tuff vecka. I måndags skjutsade jag Draken till träningen och var inte hemma förrän halv nio och då skulle jag ta hand om djuren och förbereda för att lämna småkatterna på djursjukhuset för kastrering.

Sedan tisdagens vedermödor som jag skrev om här.

På onsdagen fick jag åka tillbaka till djursjukhuset och köpa en kroppsstrumpa till Mei-lin, eftersom det inte funkade med kragen. När jag kom hem vid sextiden var jag dödligt trött och bara orkade inte göra något vettigt.

På torsdagen skulle jag lämna bilen på besiktning redan sju på morgonen. Båda katterna lyckades smita ut och jag sprang runt här i halvmeterdjup snö och jagade katter, sönderstressad, och kom naturligtvis för sent. De tog mig ändå men bilen gick inte igenom. Mitt fel. Något så banalt som parkeringsljusen, som jag fått tillsägelse om redan förra året, men glömt bort. Så nu åker jag alltså på ombesiktning. Och måste byta lampor. Tydligen är det helt hopplöst att göra själv på den bilen, så jag måste fixa tid på verkstad. Suck!

Efter jobbet åkte jag raka vägen till Lassepappan för att hämta Draken och köra på veckans andra ju-jutsuträning. När jag kom hem vid nio var det bara att sätta igång med skottningen - som jag borde ha fixat redan på onsdagskvällen. Jag höll på till strax före tolv - igen. Sedan var jag tvungen att röja undan det allra värsta här för eftersom jag skulle få ungarna på fredagen samt duscha. Jag kom i säng halv fyra på morgonen. Och skulle upp klockan sex igen.

Och igår, slutligen, var jag tvungen att storhandla. Först granngården där jag köpte solrosfrön, jordnötter, talgbollar och hampfrön och sedan Willys för att inhandla veckans mat. Eftersom jag bara sovit tre timmar under natten kändes det inte så lockande att ställa sig och laga mat när jag kom hem vid sju, utan jag åkte och handlade thai. Ungarna blev lyckliga.

Då jag hade nattat Nassen och satte mig i min fåtölj för att slappna av en stund innan jag gick och lade mig kom Trollet ner för trappan. Mamma, någon av katterna har kissat i min säng! Bara att resa sig och trava upp för att bädda rent. Ut med lakan och täcke, bort med madrassöverdrag, ställa undan madrassen för senare åtgärd, ta fram ny madrass och nytt täcke och så bädda rent. Suck igen!

Och i morse, vid sjutiden, när jag varit uppe och kissat och krupit ner hos Nassen igen (hon brukar få ligga kvar i min säng på fredagsnätterna när hon kommer, för det är så gosigt att ha henne här igen; men jag sover rätt dåligt, så det får bara bli en natt) kände jag att en katt hoppade upp bredvid mig i sängen. Jag klappade lite på huvudet på den, bakom ryggen så att säga, och började ana oråd när den - jag uppfattade det som Amok - inte började spinna. Och mycket riktigt, kattfan hade hoppat upp och satt sig att kissa!!! Jag slet bort täcket för att förhindra att det rann igenom ner på lakanet, men naturligtvis hann jag inte. Det hade kommit både på lakan och madrasskydd. Det var bara att väcka Nassen och bädda rent hela sängen. Alltså, jag blir galen! Jag vet inte om det är kastreringen som gjort Amok lite knäpp. Men faktum är att jag haft problem med i stort alla katterna, mer eller mindre. De stammar alla från min vackra Nikita, en kvartsabessinier, som tyvärr blev överkörd innan vi ens haft henne ett år och när hennes ungar, Takita och Neko, bara var åtta veckor. Hon sprang och kissade lite här och där och jag försökte med allt, inklusive stor undersökning hos veterinär, innan hon plötsligt slutade efter några månader och sedan var det inga problem.

Men nu är det helg. Jag har fått sova ut någorlunda och även om jag har mycket att göra så behöver jag inte stressa och jag kan sätta mig lite då och då och läsa. Jag har tvättat, tvättat och tvättat efter kattskrällets framfart, städat hönshuset, varit borta till grannen och hämtat hö till kaninen och skottat en gång fram till förrådet. Draken och Nasse har varit snälla och skottat fram till verandan och till ladugården (inga kor där, nej, men en trappa upp till ett isolerat förråd där jag förvarar kartongerna med jul- och adventspryla) Tidigare i veckan har jag bara orkat skotta gångar fram till hönshuset, kaninen, från carporten fram till förstukvisten samt ytan framför carporten, så att jag kunde ta mig ut med bilen. Det har snöat en halvmeter under veckan och vinden har blåst upp drivor som är meterhöga och först i natt kom plogbilen för andra gången. Gissa hur vägarna här i byn har sett ut!

Slutsatser:

Inte en vinter till utan snöslunga.Nästa gång jag byter bil ska jag ha en fyrhjulsdriven.

Jag ska köpa madrasskydd till ungarnas sängar. Finns det något värre än att dra av och på madrassöverdrag?

Det fungerar inte med krage på nyopererade katter. Har aldrig någonsin gjort. Således har jag införskaffat kroppsstrumpor i två storlekar. Heja mig!

Jag måste få mer ordning på mig. Varför i h-e fixade jag inte de där glödlamporna till parkeringsljuset i fjol? Hur kunde jag bara glömma bort det? Jag måste finna en strategi för att komma ihåg dylikt. (Och SAAB-eländet ska ställas av, så fort den är ombesiktigad. Äntligen!)

Jag tror jag blir galen!

I morse lämnade jag in de två yngsta katterna på djursjukhuset för kastrering, vaccinering och chipmärkning. Jag kom sent iväg från jobbet och först vid halv sex var jag framme för att hämta dem. Jag fick vänta en halvtimma innan jag fick komma in. Och så instruktioner: kragar förstås, inte gå ut, hålla sig lugna, inte springa runt i trappor och så och göra häftiga rörelser osv.

Det har snöat förskräckligt idag och blåst en massa så det är höga vallar både här och där och väglaget är uselt. Jag körde hemåt, i 80 på motorvägen. Ganska snart märkte jag att Amok blev alldeles tossig där bak i buren. Jag försökte nå bak med armen för att sticka in ett finger och gnussa lite på honom så att han skulle lugna ner sig. Det gjorde han inte. Det var full kalabalik där bak. Och plötsligt började det osa. Det rådde liksom inget tvivel om att kattskrället hade bajsat. Och herre min je vad det stank. Efter att ha puttrat i 60 på lillvägen hem mot byn kom jag äntligen fram. Naturligtvis var det inte plogat i byn. Bilen tvärdog när jag skulle över snövallen in. Tack och lov lyckades jag ta mig över när jag startade igen, jag trodde att jag bara skulle slira där jag stod mitt i härligheten. In i carporten kom jag emellertid inte, utan fick ställa mig på trekvart och rusa in med katterna.

Mei-lin släppte jag ut och Amok bar jag i buren in i duschen. Han hade både kissat och bajsat, trampat runt i det hela och dessutom fått av sig kragen och kletat ner hela den och bandet också. Jag hade missat att stänga dörren helt, så han lyckades putta upp den och smita ut medan jag försökte spola ner bajset för att få bort den värsta lukten. Jag fick fatt på honom rätt snart, men innan dess hade han kladdat bajs på halva hallgolvet också. Med mycken möda och fara för mitt liv - nå ja - lyckades jag få kattskrället rent.

När jag kom ut hade Mei-lin lyckats få av sig kragen och smitit in i hålet under köksskåpen - som jag naturligtvis glömt bort och inte tänkt på att sätta för. Jag har letat igenom hela huset uppifrån och ner, krupit och krälat, lyft och kikat bakom, under och i, och krageländet är borta. Men alltså, hur kan en hel kattkrage bara försvinna? Hon kan ju inte gärna fått med sig den in i hålet och tagit av den där. Jag letade igenom skrubben under trappan där jag trodde att jag hade en gammal hängande efter tidigare kastrering och allt vad nu katterna råkat ut för, men icke.

Jag slängde den nedbajsade handduken och alla de jag använt för att torka Amok i tvättmaskinen och torkade golvet i hall och på toan. Tre gånger. Sedan sanerade jag kattburen så att det inte skulle lukta så förbaskat.

Jag gav katterna mat och det lockade fram Mei-lin så att jag kunde blockera hålet. Sedan ställde jag mig och sanerade Amoks krage och fick efter mycket om och men på den på en hysterisk Mei-lin. Det känns viktigare att hon har en, hon har ju hål rakt in, så att säga.

Under tiden gjorde Amok skäl för sitt namn och for som ett torrt skinn upp och ner för trappan och busade med allt han kom åt, tessade på Mei-lins krage så att hon blev sönderstressad samt jagade sin arma moder Takita så att hon morrade ilsket åt honom.

Och här sitter jag - jag var bara tvungen att få i mig en macka och lite te - och har just konstaterat att Mei-lin har fått av sig kragen igen. Det tog typ fyra minuter.

Klockan är tjugo i nio och jag måste ut och skotta. Inte bara alla gångar, så att jag tar mig fram, utan även det insnöade SAAB-eländet så att jag kommer åt att sätta batteriet på laddning och kan få ut den när den ska på besiktning på torsdag bittida.

Amok håller på och river övervåningen - låter det som. Där gick något ikull! Fan! Vad? Det är ingen idé att sätta på Mei-lin kragen, jag kan inte dra åt hårdare än jag gjorde, då stryps hon. Hur fan ska det här gå?

När Scylla har lust att ge sig själv smisk

Äsch! Inte ett smack har jag fått gjort i helgen. Jag hade planerat att jobba med mitt projekt, promenera, åka skidor, röja undan julen, städa, koka linssoppa - både på gröna och röda - ringa mamma och pappa, skriva brev till faster, sätta en surdeg med mera. Istället har jag lyssnat på böcker, skrivit och drömt om och planerat för alla böcker jag ska läsa under 2018. Ack, jag är en förtappad varelse!

Hela huset är ett kaos av julgrejer som ännu inte är nedplockade i sina lådor - bara en med julgranspyntet (till den ena granen, vill säga) är klar och står i hallen. En avbarrad gran med avklippta grenar står uppe i allrummet. Den andra står ute på förstukvisten. Jag har inte rört på mig på hela helgen: ingen promenad, inga skidor, ingen yoga, ingen qigong, ingen tai chi. Och ingen meditation. Arrgghhhh, jag blir galen på mig själv! Rätt åt mig att jag är stel som en pinne, har ont i ryggen och flåsar som en blåsbälg när jag går upp för de tre trapporna till min exp på jobbet!

Det måste bli ändring på detta. Måste!

Moll

Sent kom jag i säng och sent pallrade jag mig upp. Hon var närmare nio. Jag duschade, kokade gröt och kaffe, åt frukost, tog hand om djuren och förberedde för kakbak eftersom jag visste att det skulle bli snärjigt när jag kom hem. Och så gav jag mig av mot Borlänge och min terapeut.

När jag passerat den nybyggda kaninhagen såg jag i ögonvrån hur Bubbel "gick rakt igenom" grinden jag försökt åstadkomma. Bara att rusa tillbaka, hämta ståltråd, sno igen grinden, fånga Bubbel och släppa in honom i hagen igen. Och så stressade jag iväg.

Efter att ha varit hos terapeuten gick jag in på biblioteket och lämnade böcker, betalade böter - halv ett i natt lånade jag om, det var en halvtimma för sent - och lånade ett par ljudböcker som Draken önskade sig.

Sedan åkte jag till bilprovningen. Där fick jag vänta ett bra tag innan det var dags. Och tro det eller ej men bilskrället gick igenom prickfritt.

Så gav jag mig av hemåt för kakbak. Jag hade lovat att baka till luciafirandet som Trollets skola håller varje år i bygdegården. Efter uppträdandet är det fika och intäkterna går till ungarnas skolresa. De har en varje vår.

När jag kom hem hade Bubbel grävt sig ut under grinden och Pingla hade naturligtvis följt efter. Jag tillbringade en halvtimma med att jaga kaniner innan jag gav upp och gick in för att fixa kakorna.

Jag hade bestämt mig för att göra saffrans- och mandelkaka, ett oprövat kort som lät bra med fina råvaror. Första kakan blev halvanständig. Lite hård smet tyckte jag, och reste den sig inte lite dåligt? När jag gjorde andra blev smeten betydligt lösare. Det var nog så här den skulle ha varit, tänkte jag. Jag måste ha gjort något fel. Andra kakan reste sig väldigt tjusigt - men var halvflytande när de 45 minutrarna i ugnen gått. Jag lät den stå inne längre i ett försök att få den att stelna. Till slut gav jag upp. Jag får göra en till kaka, tänkte jag. Och så läste jag receptet noggrant, tyckte jag. Tredje smeten blev också lös och var halvflytande när tio minuter återstod av gräddningen. Då stängde jag av värmen, skrev ett halvförtvivlat sms till en av klassföräldrarna som lugnade mig med att de nog hade kakor så det räckte ändå, och att jag inte behövde åka till Konsum och köpa något, som jag föreslog. Så kastade jag mig iväg, med den halvanständiga kakan, till bygdegården.

Väl i bygdegården upptäckte jag att jag glömt min telefon. Den ville jag gärna ha med mig för att kunna fota min lille pepparkaksgubbe. Så jag åkte hem igen - och konstaterade att jag hade telefonen i fickan. Just den fickan jag trodde att telefonen skulle ligga i, men där jag inte hittat den.

Den sista kakan hade jag lämnat kvar i ugnen för att gräddas långsamt på eftervärmen och när jag öppnade och kollade, så såg den - till min ytterligt stora förvåning - helt ok ut. Jag skar den på mitten, konstaterade att den faktiskt var ok, pudrade på lite socker och åkte tillbaka.

Under uppvisningen var Nassen helt odräglig. Hon bråkade och tjafsade högljutt, dummade sig oavbrutet och till och med slog mig (!). Jag försökte med det mesta för att klara ut situationen men när inget hjälpte sa jag till på skarpen och till sist hotade jag med att gå därifrån om hon inte slutade. Då var det mitt i Trollungens flöjtspelande och jag ville verkligen se det. Nassen slutade inte och det bara brast i mig. Så jag gick ut och satte mig på en bänk med ansiktet i händerna. Innanför dörren stod Nassen och vansinnesskrek, mitt under uppträdandet.

Så kom Lassepappan ut efter mig med den skrikande Nassen och därtill Trollets fröken som försökte trösta och bad mig att komma tillbaka in, för Trollets skull. Och jag kände mig som världshistoriens sämsta mamma, som försummat mitt stackars mellanbarn, som - på mellanbarns vis - så lätt hamnar i kläm mellan storebrodern och den söta lillasystern.

Mina kakor gick åt och det var ju skönt att det kom något gott ur det hela. Jag hade lovat att stanna kvar och hjälpa till med städningen och det gjorde jag. Sedan åkte jag hem.

Medan kakorna var i ugnen var jag ute några vändor på kaninjakt. Till slut blev jag så trött och less på allt så jag tänkte att Jag skiiiter i de förbannade kaninerna! Må de bli tagna av något så att jag slipper dem! Jag orkar inte mer! JAG. ORKAR. INTE. MER. 

När jag kom hem gick jag i alla fall ut på kaninjakt igen. Säkert en timma var jag ute. Bubbel fick jag fatt på till sist. Efter att ha släppt ner honom i hagen letade jag rätt på två trädgårdsplattor som jag la innanför grinden så att han inte skulle gräva sig ut där igen. Han gräver väl sig under någon annan del av stängslet i natt antar jag. Pingla fick jag inte tag på.

I morgon måste jag hämta fler plattor och lägga runt nätet i hela hagen. Och så måste jag städa hönshuset. Och så måste jag bära ut alla brädor från den nedmonterade sängen och de nerplockade hyllorna med flera övertaliga möbler som står utspridda över hela jäkla huset. Det är ju bra om man kan ta sig fram bland all rämmil hemma.


Så här ser mina dagar ut. Jag är sjukskriven och skulle vila och göra saker som jag mår bra av och som ger mig ny kraft. Men jag bara flänger och flänger, stressar och stressar och vad fan jag än tar mig för så går det åt helvete. Jag är så trött. Så förtvivlat trött. Det värker så i bröstet. Och jag får aldrig vila. Jag får aldrig, aldrig vila.

Mycken myda och svärt bestor

Jag blir helt förtvivlad över min tafflighet när det gäller att snickra och bygga och sådant. En riktig klåpare är jag! Jag kan inte ens såga av en bräda på ett anständigt vis, slå i en spik någorlunda eller på ett smidigt sätt dra i en skruv med skruvdragare. Jag skulle så gärna vilja vara en fixig typ, men det är jag sannerligen inte.

Nu har jag fått upp en tämligen ful och skev vinterhage till kaninerna, och jäklar anacka vad jag har slitit. Och vad gör kaninerna, som har fått hålla sig inne i sin - för all del stora - bur i en dryg vecka? Jo de rymmer. Först Pingla, som jagades in i hagen igen av Neko, och sedan - efter att jag tätat där hon rymde - båda två.

Efter att ha fixat rymningsglipa nr 2 var det bara att ge sig ut på jakt. Jag vet inte hur länge jag sprang efter Pingla, runt runt på tomten, innan jag fick fatt på henne. Sedan sprang jag runt halva byn och letade efter Bubbel - utan att hitta honom. Det är rätt hopplöst att få syn på honom här i mörkret. Äbla kaniner! Det är tacken det, för en mödosamt ihoptotad skev hage!


Imorgon ska jag besiktiga bilen. I två timmar höll jag på och dammsög, torkade, putsade, plockade och grejade för att få den i halvanständigt skick. Nu är det bara att hålla tummarna för att eländet går igenom. I synnerhet som jag inte kommer att kunna byta bil till sommaren som planerat. Bilpengarna lever jag för närvarande på, och det är ju en evig tur att jag har dem. Och från och med denna månad får jag bara ut halva min ordinarie lön, så då lär det nallas mer från bilkontot. Surt!

Inte den trettonde

... men väl fredag

På morgonen messade min terapeut att hennes tåg var inställda - hon är långpendlare - och att vi därför inte kunde ses som planerat. Det känns lite surt att missa en gång när det bara är fyra gånger kvar. Hon slutar till jul (p g a att landstinget organiserar om och flyttar lokalerna så att det jobb hon en gång sökte inte längre existerar).

Draken missade bussen, så jag fick skjutsa honom också till skolan. Jag passade på att tanka, handla lite, ta ut pengar, fjortonhundra, och hämta ut tre paket med lampor som jag ropat in på Tradera. Mest sugen var jag på kökslampan för att äntligen få plocka ner den befintliga, som jag är mer än lovligt trött på, som har en ful spricka i kupan och som bara är ful nu med de kallvita energilamporna. När jag tog emot paketet hörde jag att det klirrade inuti och jag bad en tyst bön att det skulle vara kedjan som lät.

Det var inte kedjan. Lampan var trasig. Och jag kan inte påstå att det förvånar mig, som den var packad - även om den nu var välmärkt med 'Aktas' och 'Glas'. Jag mailade till säljaren och bad honom reklamera, så kunde han skriva vad han ville om hur han packat. Han ringde upp efter en stund. Pratade en halv evighet och förklarade och bortförklarade och bad sedan mig att göra skadeanmälan. "Det är bättre att du gör det, du är ju svensk, dig kommer de att tro på". Och det vore ju hemskt om det verkligen är så, så jag accepterade. Skiiitledsen var jag över lampan och ett jäkla stök har det varit med att anmäla och fota och tjorva. Och fan om jag inte får ersättning, känner jag, för jag tror inte ett ögonblick att han kommer att ge mig pengarna tillbaka.

Så istället packade jag upp en fin lampa jag köpt till mitt sovrum. Den var hel. Jag hade en i och för sig snygg plafond i sovrummet, men jag blev så handlöst förälskad i den här lampan och fick den till ett nästan oanständigt pris, så jag tänkte byta och erbjuda Lassepappan plafonden, eftersom han inte tagit en enda lampa med sig och kunde behöva något snyggare än de som lämnats kvar av förra ägaren till hans hus. När jag skulle ta ner kupan gled den ur händerna på mig och krossades i tusen bitar på golvet.

Vid två skulle jag iväg till Säter - Bispberg närmare bestämt (fantastiskt fint ställe!) - och köpa ett bord och en piedestal till mitt sovrum via Blocket. När jag kom fram och skulle ta fram plånboken så var den borta. Jag letade och letade i väskan, stod på alla fyra och kollade om den ramlat ner på golvet eller mellan sätena, men nix. Tack och lov så valde säljaren att lita på mig, så hon lät mig ta grejerna med löfte om att jag skulle sätta över pengar på hennes bankkonto så fort jag kom hem.

Jag trodde att jag kanske tagit upp plånboken och lagt den bredvid datorn eftersom jag har hållit på i ett par dagar att beta av papper hit och papper dit och jag har behövt logga in med bank-id stup i kvarten och därför behövt mitt betalkort. Men hemma fanns ingen plånbok bredvid datorn. Jag tänkte att jag säkert lagt den ifrån mig på något dumt ställe. Jag är ju lite vimsig nu för tiden och kan lägga saker på de mest konstiga ställen om jag blir avbruten av något. Jag letade igenom hela huset, uppifrån och ner, nerifrån och upp. Ingen plånbok. Jag letade ute på gården, i carporten, borta vid brevlådorna. Ingen plånbok. Jag letade igenom bilen igen, med ficklampa. Ingen plånbok. Jag ringde Konsum där jag hade plånboken senast, de hade inte fått in någon.

Och mitt i denna röra skulle jag packa ungarnas väskor eftersom fredagar är bytesdag och det nu är Lassepappans tur att njuta av de små sockergrisarna. Till saken hör att jag efter en dryg vit månad - jag började känna mig lätt orolig över min alkoholkonsumtion, hereditet som jag har - hade planerat att jag faktiskt skulle åka och köpa mig en flaska rödvin och sätta mig i fåtöljen och mysa hela kvällen. Nu hade jag inga pengar att köpa något vin för och särskilt mysig och pysig skulle kvällen knappast bli heller. Då satte jag mig ner och grät. Och så ringde jag Lassepappan och grät ännu mer.

- Du får låna pengar av mig sa han, du hinner åka till bolaget.

Så jag åkte hem till honom, lämnade ungarnas grejer och fick en femhundring. Åkte och köpte vin, åkte inom Konsum och frågade igen om de inte hittat min plånbok - det hade de inte. I den allmänna röran hade jag naturligtvis glömt både det ena och det andra som ungarna behövde ha med sig, så jag körde hem igen, hämtade grejer, letade mera, åkte tillbaka och lämnade grejerna, åkte hem, letade ännu mera och gav sedan upp.

Det var bara att sätta sig ner och ringa - sanslös telefonkö - och fibbla på datorn för att spärra mina kort. Och jag var jätteledsen. Och jag drack alldeles för mycket vin. Så jävla dumt!

I morse var jag bakfull. Rätt åt mig! Jag pallrade mig upp i alla fall och klädde på mig för att gå och hämta tidningen och ta hand om djuren. När jag ändå skulle bort till brevlådorna tänkte jag passa på att hämta hö till kaninerna borta hos Sessan. Jag öppnade dörren till vedboden för att hämta hökassen och där, på golvet i vedboden, låg plånboken. Jag måste ha tappat den när jag var inne för att hämta hö till kaninerna.

En otrolig lättnad! Och samtidigt rätt surt att jag hunnit spärra alla kort. Nu kan jag inte få ut pengar och inte betala med kort heller. Det är ju tur att bilen är nytankad och att jag har de där fjortonhundra i plånboken, jag brukar nästan aldrig ha några kontanter att tala om.

Fyra till fem bankdagar ska det ta innan korten kommer. Och sedan ytterligare två innan jag får koden. Och fyra nya koder måste jag lära mig, på samma gång, jag som är så glömsk nu. Fy vad jag blir less! :(

Alltigenom svårfångat

Eller Fem misslyckade bilder

Jag var på kurs i Jönköping härom veckan. Den här tavlan med de lysande husen fanns i lokalen där kursen hölls. Jag blev så glad av den, men rackarns vad det var hopplöst att få en bra bild. Det hängde en lampa framför, så jag var tvungen att gå ganska nära för att inte få med den.

Den här tavlan gjorde mig också glad. Det är ett arbete som gjorts av tidigare kursdeltagare där varje knut representerade något slags kontakt deltagarna emellan. Den blev inte heller bra på bild.

Taket i föreläsningssalen var väldigt fint. Jag försökte fånga det på bild. Det gick inget vidare. Och när jag försöker räta ut bilden så att inte lampan ska hänga på tvären, så försvinner en betydande del av den.

Den här texten fann jag på toaspegeln. Jag försökte på alla sätt att ta en bild där inte jag skulle komma med. Det gick inte.

När jag nu var i Jönköping måste jag naturligtvis bege mig till Länsmuseet för att se John Bauer-utställningen. Jo då, jag tog mig dit, med hjälp av SAABen och en och annan bussfil :) Det var en fin utställning. Och vore jag inte kär i Bauer redan innan, så hade jag blivit det direkt när jag såg denna bild. Den låg i en utdragbar glastäckt låda och det var helt omöjligt att få ett vettigt foto av den. 

Tur för Bauer att han slipper se hur det ser ut här hos mig!  

Vakuum

Nassen har legat bredvid mig och hostat hela natten. Och i morse hörde jag Draken börja han också. Och därmed grusades mina förhoppningar om att få vara ensam här hemma och kurera mig i lugn och ro. Det skulle vara så oändligt skönt att få vara sjuk, utan att behöva sköta sjuka barn samtidigt.

Efter ett gram paracetamol och ett halvt naproxen så släpade jag mig i alla fall ut till hönsen. Älskade höns! Blåklocka ligger och ruvar. Tyvärr har jag missat att anteckna ungefärligt datum när hon lade sig, så nu har jag inte en aning om när det kan tänkas vara klart.

Jag fyllde på mat till vildfåglarna också. En koltrast har kommit hit och flera grönsiskor har jag sett. Vi har inte haft grönsiskor här förut.

Trots att det är helt igenmulet, blåsigt och snöslaskigt så var det faktiskt riktigt skönt att komma ut lite. Det brukar lätta lite med frisk luft när man är så där igenkorkad av en förkylning.

Nu sitter jag här i sängen och ser ut över den sanslösa röran här hemma. Jag har bara ingen ork att ta itu med det hela. Inte än. För närvarande lever jag i ett vakuum och kommer varken framåt eller bakåt. Beslut är fattade men har inte kunnat genomdrivas. Så snart det bara är klart så ska jag sätta igång. Äntligen! Och jag ska skura och skura, städa och städa, röja och röja, slänga och slänga, fixa och dona och efter sju år i detta hus skapa mig ett hem, utan att någon bromsar mig hela, hela tiden.

Surtant

Idag är himlen blå och marken vit. Nå ja, det viktigaste var väl att dölja solförmörkelsen och snöa över vårdagjämningen. Fnys!

Jag firar vårens inträde med att ligga platt fall i sängen med sprängande huvudvärk, rinnande ögon, hosta och halsont. Och tro det eller ej, jag har till och med lyckats orka mig upp i lite feber, 38,1° minsann! Feber får jag vart tionde år på sin höjd. Jag tycker väl kanske att det kunde räcka med fyra sjukveckor bara i år. Och hur jag ska orka ta itu med den förbaskade bokföringen som planerat vet jag så rakt inte. Nå ja, jag är i alla fall glad att det slog till nu och inte till nästa helg då jag ska åka till Stockholm och stå på mässan.

Vårdagjämning

Plötsligt en dag var himlen blå. Och så en dag till. Och ännu en. Förunderligt! Jag kan knappt minnas när det hände senast. Idag var det solförmörkelse - och himlen naturligtvis åter grå. Jag fick inte se den.

Och snön faller. Faller och faller. Vad ska det vara bra för? Har det knappt kommit någon snö tidigare i vinter, så behöver den sannerligen inte komma nu.

I någon vecka har jag desperat letat vårtecken. Förgäves har jag spanat efter tofsvipor. En trana såg jag i alla fall i söndags. Under köksfönstret har mina persiska blåstjärnor börjat sticka upp, blekblå, ännu hårt knutna. Men nu är de översnöade.

Och jag är less.

Förvåning

Igår var himlen så där nermörk igen. Först över Ändlösberg, sedan bort åt Borlängehållet. Jag kan verkligen inte påminna mig att den brukar bli så mörk om vintrarna. Så igår kväll började det blåsa något infernaliskt. När tvättställningen blåst omkull tre gånger åkte den in i hallen.

I morse när jag kom hem igen efter att ha lämnat ungarna i skola och hos dagmamma stod solen strax ovan trädtopparna. Klockan halv nio. Tänk att den står så lågt än!

Jag fortsätter att tvinga mig ut på promenader i det gråkalla. Idag avslutade jag med att gå och mata hästarna och klappa gårdens katt och kanin för att i alla fall ha något trevligt att se fram emot. Det känns som om hela himmelen vilar tung på mina axlar. I princip tycker jag att man kan plocka bort februari till april från almanackan.

När jag har ätit upp min potatissoppa så ska jag förlusta mig med att öppna kuvertet med andra utskicket fröer från STA.



Bild: Skiss, 'Atlas och hesperiderna' av John Singer Sargent

Tråkmåndag

Det tog mig några timmar innan jag lyckades stålsätta mig och ringa till jobbet för att tala om att jag inte skulle komma tillbaka den här veckan, utan fortsätta vara hemma under min sjukskrivning veckan ut.

Sedan tvingade jag mig ut på en promenad i det gråkalla snålblåsandet. HerreminGUD vad jag avskyr blåst! Dessförinnan utförde jag mitt hedersuppdrag och matade hästarna. Här är finaste Klara-hästen.

Sedan laga mat, hämta barn, stressäta, packa Troll och Nasse i bilen och åka på friidrottsträning - Älsklingen tog Draken till ju-jutsun. Trollet drabbades av svårt semmelsug på väg hem från träningen, så jag fick sms:a Älsklingen och be honom handla med sig, själv hade jag glömt plånboken hemma. Så hem och bada Nasse i väntan på att semlorna skulle anlända.

Vissa dagar är det särdeles svårt att bara finnas i nuet och känna glädje över livet och det man har. Igår var en sådan dag. Det gråa låg som ett ok över mina axlar och så den förhatliga vinden på det och att ringa mig sjuk hade jag gått och angstat över i flera dagar. Det här hysteriska stressandet runt vardagsmaten, att laga och att äta, är fasiken inte människovärdigt. Varför accepterar vi att leva så här? Nå, om jag nu verkligen försöker tvinga fram det som faktiskt beredde mig någon form att glädje igår:

Att snacka med hönsen.

Att kela med katten.

Att mata hästarna.

Att gosa med och pussa på ungarna.

Ett mail från Siv.

Ja men, det ÄR ju faktiskt något.

Om väderhatt och kravlighet

I förrgår blev det plusgrader igen och all snö smälte bort från träden. Himlen var igenmulen och bort mot Ändlösberg var det åskvädersmörkt, så där som det aldrig brukar vara på vintern. Framemot kvällen började man kunna ana Oles framfart, men vi måste ha legat i utkanten, för det blev aldrig så mycket med det.

Så igår blev det några minusgrader igen och solen sken från en blå himmel. Hade inte snön smält bort från träd och buskar, vippor och strån och torra frökapslar så kunde det ha varit riktigt vackert.

Idag är det åter plusgrader och mulet.

Igår ägnade jag en timma åt att feja lite i köket: duka av frukost, plocka ur och i diskmaskinen, diska långpanna, torka av spisen efter Älsklingens framfart under gårdagskvällen och röja undan det värsta på golvet i skafferiet. Sedan var jag totalt utmattad. På eftermiddagen gick jag ut till hönsen med nytt vatten och lite överbliven pytt i panna, fyllde på mat åt dem och fyllde på med ny halm i redena. Sedan gick jag ner till storhäggen och fyllde på fröautomaterna, jordnötsautomaten och talgbollshållarna och strödde ut frö och nötter till markätarna. En kvart efter att jag kommit in satt jag fortfarande och flåsade. Jag klarar faktiskt inte ens av att gå upp för trappan här hemma utan att börja flåsa rejält.

Så det var bara att ringa sig sjuk igen i morse. Om man bortser från de två dagarna jag var på konferensen så är jag nu inne på tredje veckan hemma från jobbet och fjärde veckan som skruttig. Eftersom jag VAB:ade i början av förra veckan så har jag inte behövt läkarintyg än. Egentligen är det synd. Det hade känts mindre "fuskigt" om jag hade haft ett papper att visa upp.

Jag önskar att jag hade mitt stetoskop hemma så att jag kunde lyssna lite på mig. Men va' fan! Jag låter säkert helt normalt. Dessutom har jag för mig att det är svårt att lyssna på sina egna lungor, att man liksom hör andetagen mer än lungljuden. Hjärtat skulle jag förstås kunna lyssna på, men vad skulle det ge? Knappast något nytillkommet blåsljud som tecken på endokardit i alla fall. Jag är bara tramsig. En viros, är en viros är en... Eller snarare flera viroser efter varandra på en rätt slutkörd Scylla med stukad motståndskraft. Och det är som det är.

Två veckor och fem dagar

Jag kom mig iväg till konferensen i Örebro. Jag tänkte att det knappast kunde vara speciellt belastande att sitta där och lyssna, att det kunde vara skönt att komma iväg och bo på hotell en natt, utan ungar som knuffas och kräks, att jag säkert skulle pigga på mig lite - definitivt inte bli sämre. Efter första dagen var jag gråtfärdig när jag travade iväg till hotellet och jag kunde verkligen inte för mitt liv begripa hur jag någonsin kunnat vara så dum att jag anmält mig till middagen på kvällen. Det absolut enda jag ville var att få lägga mig och sova.

Det var rätt trevligt på middagen men jag satt mest och mådde illa och önskade att det skulle vara över. Trots att jag gick direkt efter efterrätten, så blev det så sent att jag inte hann sova mer än sju timmar - helt otillräckligt för mig som låg ordentligt back sedan tidigare och dessutom var såpass kravlig. Jag laddade med Naproxen på morgonen, var genomblöt av svett när jag travat de tio minuterna bort till Conventum och mådde skit hela dagen.

På eftermiddagen då jag stod och väntade och väntade och frös och frös på den extremsmala perrongen vid Örebro S och sedan satt och skramlade på tåget, med folk som gol i sina telefoner omkring mig och intensiv kaffelukt från cafeterian intill som fick mig att må infernaliskt illa, så bestämde jag mig för att inte åka tåg igen i första taget*.

I morse ringde jag och sjukskrev mig igen. Tio timmars sömn till trots var jag ytterligare försämrad. Hon som tog emot samtalet lät tämligen kort och stram och inte alls så deltagande som hon brukar. Jag hatar att sjukskriva mig. Jag känner alltid att jag på något vis fuskar, att jag nog kanske inte är så sjuk, att jag nog borde ha gått i alla fall, att jag nog bara är sjåpig, att alla de andra doktorerna säkert skulle gått och jobbat om de vore i min situation.

Icke desto mindre åkte jag faktiskt till min terapeut i morse och gick sedan in på biblioteket, strax intill, och lånade lite böcker. Sedan åkte jag hem och lade mig och sov i tre timmar till. Kvar i sängen är jag än.

 Jag har nu varit sjuk två veckor och fem dagar. Så länge har jag aldrig varit sjuk förut.


* Folk i gemen verkar tycka att det är så mysigt att åka tåg (nä, inte någonstans!) och ofta beklagar (!!!) man mig när jag ska ut på långkörning. Själv kan jag inte tänka mig något trevligare. Få sitta ensam i bilen, i lugn och ro, lyssna på böcker eller musik - musik som jag själv väljer - eller bara ha det tyst och fundera, ha fika med mig, stanna när jag vill, titta på vad jag vill, bestämma själv.

Ja jag vet att det inte är bra för miljön. Men i 30 år har jag stått på hållplatser och perronger i kyla och snålblåst och väntat på bussar och tåg som aldrig kommer, trängts, köat och angstat över att återigen bli sen. Jag har travat och gått, jag har släpat och burit: matkassar, resväskor, jordsäckar, katten i sin bur... I princip aldrig fick jag hjälp eller skjuts. Körkort tog jag som bekant inte förrän jag var 45. Det räcker nu. Jag kör på etanol. Jag flyger nästan aldrig. Jag är hyfsat miljömedveten i övrigt. Nu. Kör. Jag. Bil.

Dalavinter

Så kom den då, snön. Och allt det vi inte fått tidigare i vinter verkar ha bestämt sig för att falla ner nu. Det har snöat i över ett dygn, det snöar än och enligt prognosen ska det fortsätta ett par dagar till. Älsklingen har varit ute och skottat jag vet inte hur många gånger. Själv sitter jag i min fåtölj och orkar inte ett smack. Nassen hostar fortfarande men har ingen feber längre. Som kompensation för denna eftergift från ondskans makter, så har istället Trollungen kräkts i tre dagar nu. Hå hå ja ja! Nassen slocknade i sin prinsessklänning vid halv sex och Trollet, förvisso i pyjamas men med oborstade tänder, vid sjutiden.

Trots min kravlighet dristade jag mig iväg till Borlänge för att skaffa skidor till killarna. Det blir dyra skidturer. I Dalarna ska barnen har skidor och skridskor med sig till skolan vintertid. Åker de tio gånger i år och tio gånger nästa år så blir det 75 kronor per skidtur, per unge. Sedan kommer de ha vuxit ur grejerna. Ja, Trollungen kan väl förhoppningsvis ta över Drakungens därefter - men säker kan man inte vara. Vi har en uppsättning hemma som Draken har vuxit ut. De skidorna är 10 cm kortare än de jag nu köpt till Trollet och pjäxorna är tre nummer för stora. Naturligtvis hade vi inte sådan tur att vi kunde köpa nya pjäxor till de befintliga skidorna - som förvisso hade räckt till, åtminstone i år - nej, då hade de inte pjäxor som passade bindningarna kvar. Inte i barnstorlek i alla fall. Och hur de nu har kunnat sälja slut på alla skidor när det inte har varit snö nog att täcka gräset på hela säsongen fattar jag inte. Naturligtvis finns det de som åker iväg till konstgjorda spår, men hur många kan de vara? Nå ja, drygt 3000 fattigare är jag - och då köpte jag de billigaste paketen - och om den här jäkla snön som bara väller ner får för sig att smälta bort före sista mars, då ska jag banne mig ringa och klaga. Eh... någonstans.

Buminnen (Nr 7) Brunnen

Det är rätt drygt att gå och hämta vatten. Inte för jobbet i sig, utan för att där nästan alltid är så förbålt mycket mygg och knott. Jag är en riktig myggmagnet och därtill en särdeles sjåpig typ som flyr hals över huvud när knottskrällena börjar krypa runt ögonen och in i öronen. Jag begriper inte hur folk står och har stått ut när de helt enkelt varit tvungna att jobba utomhus och inte, som jag, kunnat rusa in efter första hinken och avvakta bättre tider. Inte blir det ju bättre av att Älsklingen tagit upp en liiiten jäkla tratt, så att det tar extra lång tid för vattnet att rinna ner. Nå ja, jag ska inte klandra honom. Jag har haft möjlighet att ta upp en större men glömt varenda gång.

Här har jag i alla fall lastat en i princip full dunk på räven och är på väg bort till vår lilla stuggu igen.

Armod

Nästan alltid längtar jag oerhört efter att få läsa. Efter att ha tid och ork. Inte bara somna ifrån efter en och en halv sida.

På hela semestern läste jag inte en enda bok. Inte ens en halv, eller en kvarts. Jag lyssnade inte på någon heller.

Naturligtvis är det bara att gilla läget. Var sak har sin tid. Uppenbarligen var det inte läsandets tid denna semester.

Men det känns fattigt.

Heja heja!

Det är ju nu som jag bestämmer vad jag ska ha för slags liv fram till döden. Ska jag bara acceptera min tantkropp och lulla på? Ska jag leva med att flåsa som en valross och torka mig i pannan med en liten äcklig näsduk bara för att jag har sträckt mig efter ett paket jäst inne på Konsum. Ska jag verkligen det? Att vara fånge i en kropp som inte riktigt funkar. Nej! Det här går inte längre! Andaktsfullt sätter jag på mig springkläderna. Jag tänker börja försiktigt och inte göra det klassiska nybörjarmisstaget. Många sticker ju ut och tokspringer två mil det snabbaste de kan, kräks, gråter och hatar löpning resten av livet. Jag tänker börja på helt motsatt sätt. Jag ska springa enormt långsamt idag, och bara hålla på tills jag känner att det inte är kul längre, tills det gör ont eller blir obehagligt. Jag ska testa hur långt jag orkar springa utan att stanna, och sen kan jag gå tillbaks hem igen. Bra. Brabrabra. Tolv minuter! Jag sprang i tolv minuter utan att stanna. Fan, vad jag är bra. I morgon blir det tretton. Det måste gå. Kan jag tolv, så måste jag kunna tretton.

Jo, den var för all del skojsig och trevlig, men jag var ju ute efter just det där med pepp i början, då när man stånkar som ett ånglok och bara vill lägga sig ner och dö efter hundra meter. Men pepp i början var i princip inte mer än det som står i texten ovan. Sedan var det tävlingar och maraton. Jag skulle aldrig någonsin komma på tanken att ställa upp i en löptävling, inte ens ett "lunklopp". Inte ens om jag sprang ett maraton utan större bekymmer skulle jag välja att lunka runt på Blodomloppet eller Vårruset. Jag skulle dragit ut i skogen, ensam,

Men herregud, jag är femtio år, har små barn, går på sin höjd ut till bilen och från bilen in till sjukhuset. Jag tar alltid trapporna, det gör jag, men i övrigt rör jag mig inte ett förbaskade dugg. När jag har ätit middag, tagit rätt på disk och tvätt och nattat barnen så stupar jag själv i säng. Det är ju rent hälsofarligt som jag lever! :( Jag måste ta mig i kragen.

Någon som har peppförslag?

Litania

Igår morse vaknade jag med huvudvärk. Alla tre ungarna bråkade och skrek om varandra, hela morgonen, såpass att jag kom för sent till jobbet i allmänt bedrövligt skick: stressad, yr, illamående, hysteriskt frusen, trött och med fortsatt huvudvärk. Jag fick ett par Alvedon av en sköterska och det tog udden av värken, men försvann gjorde den inte. När jag skulle sätta igång och jobba efter ronden gick det inte att logga in i journalsystemet på ena datorn. Då hade jag suttit och väntat i fem, tio minuter på att den skulle stånka igång. Jag bytte till nästa dator, som också behövde fem, tio minuter för att orka igång. Där funkade det inte att diktera. Jag försökte flera gånger, stängde av och satte på. Nej då! Jag bytte till första datorn igen. Efter att ha legat och krupit på golvet i tio minuter, på mitt onda knä som jag inte kan krypa på, lyckades jag lokalisera sladden till inloggningsdosan i ormboet som nu för tiden trycks in i något slags rör, så att man säkert inte ska lyckas hitta rätt sladd när något krånglar. Sladden var urdragen. Efter ytterligare fem minuter lyckades jag manövrera runt datorn, som hänger i två band, så att man måste använda båda händerna för att vrida den såpass att man hittar USB-portarna, och sedan kan man ta sin tredje hand till att stoppa i sladden i uttaget. Not. Då måste man ha hjälp av någon annan. Jag fick hjälp av en sköterska. Sedan kunde jag logga in i journalsystemet. När jag började diktera funkade inte den diktafonen heller. Då travade jag iväg till en tredje dator i en andra läkarexp. Den var ockuperad av en sköterska. Jag tänkte att jag i alla fall måste få något gjort och försökte ringa och konsultera en endokrinolog, något jag också hade på min jobblista. Det gick inte att komma fram till växeln. Det tutade två gånger och så kopplades jag bort. Varje gång jag försökte. Då var det liksom något som brast i mig och jag sa många fula ord och härjade lite allmänt. De snälla sköterskorna började då uppenbarligen tycka lite synd om mig, för de hjälpte till att ringa efter folk som kunde se över datorerna och erbjöd sig att hämta kaffe. Fast jag mådde för illa för att kunna dricka kaffe. Slutligen kom två damer och fixade datorerna så att jag kunde sätta mig och börja jobba. Sedan frös jag och frös och frös så att jag skakade, trots t-shirt, bussarong och läkarrock (vilket jag aldrig brukar använda). Hypothyreos! sa överläkaren och spände ögonen i mig. En syster skyndade fram för provtagning, men jag hade naturligtvis helt normalt TSH och T4. Nej, ingen feber heller. Jag får aldrig feber. Jag plågade mig igenom hela dagen, men idag ligger jag nerbäddad i sängen och en sjuk Trollunge har jag här hemma också.

Och jag tycker liksom inte att det är rimligt att man, efter nio års läkarutbildning (hittills) ska ägna sin arbetstid, åtminstone någon timma per dag, åt att slåss med ickefungerande teknik och ligga på golvet och trassla med sladdormbon intryckta i ett rör. Det är jäkligt dåligt utnyttjande av våra skattemedel. Och ytterligare en förklaring till varför doktorn har så lite tid för patienten nu för tiden.


Skrivandes detta blev jag uppringd av dagmamman och fick åka iväg och hämta hem sjuk Nasse också. Så var det slut med den vilan.

Tyar inte

En enda vecka i arbete efter julledighet och sjukskrivning och jag är totalt utmattad. Jag började med jour i tisdag och igår gick jag jour igen. Jag är alltid väldigt trött efter att ha gått på akuten men jag har inte reflekterat så mycket över det, mest tänkt att det beror på att jag antagligen är väldigt spänd hela tiden, till följd av hur fruktansvärt plågsamt jag tyckte att det var att gå där under AT.

Nu börjar jag inse att det beror på framförallt två saker: total avsaknad av arbetsro och total avsaknad av pauser.

Jag är känslig för ljud. På läkarexpen sitter vanligen 3-7 läkare som dikterar, pratar i telefonen och diskuterar med varandra. Sjuksköterskorna springer ut och in och vill att man ska kolla på EKGn och frågar om ditt och datt. Mobimedsignalen är komplett fasansfull och den ljuder från tre sökare och datorn. Telefonerna ringer, sökarna piper, ambulanstelefonen - som också har ett fasansfullt ljud - ringer. Med jämna mellanrum dyker det upp kolleger från kirurgen, ortopeden, barn eller gyn och vill diskutera något eller få hjälp med ett EKG.

På akuten har man inga raster. I bästa fall sitter man inne i personalrummet och kastar i sig maten på tio minuter. Jag trodde att jag brukade sitta längre och blev rätt bestört när jag insåg att det faktiskt bara var tio minuter. Ibland hinner man inte äta alls, ibland äter man framför datorn. Fikaraster existerar inte. Inte för medicinläkare i alla fall.

Jag fungerar fram till två - om jag jobbar dagpass. Sex timmar, sedan är det IQ fiskmås som gäller. Jag kan inte tänka. Jag kan inte fatta beslut. Det tar en evighet att diktera klart. Jag sitter och stirrar på akutliggaren och minns inte vad det var jag skulle göra, vilken patient jag skulle klicka fram, hittar inte namnet. Eller så stirrar jag på tavlan med telefonnummer och minns inte vilken avdelning jag skulle ringa, hittar inte numret till bakjouren, fast jag egentligen vet exakt var det står.

Uppenbarligen fungerar jag bara i sex timmar i den här miljön och under de här omständigheterna. Det känns lite konstigt att inse det för jag är van vid långa arbetspass och att gneta på oförtröttligt.

Jag var så glad när jag kom tillbaka och upptäckte att jag inte var så långsam, att jag faktiskt avverkade patienter i ganska rask takt, men det gäller alltså bara fram till två. Efter det hinner jag max en patient och att få klart släpande diktat, remisser och anteckningar krävs det ofta övertid för, eftersom jag är så vansinnigt trög vid det laget.

Det är trist! Jag tror inte att det är en förmåga jag skulle kunna öva upp. Sannolikt kommer jag bara att bli mer och mer känslig ju äldre jag blir.