Älskade barn

Iklädd Elsa-klänning och diadem med glitterslöja firar hon sin födelsedag, min älskade lilla Nasse. Tänk att det har gått fyra år sedan hon ploppade ut där på toagolvet!

Den blomstertid nu kommer

I fredags var det fin avslutning för Draken i Gagnefs kyrka. Riktigt hög klass på sång och uppträdanden må jag säga.

Jag blev glatt överraskad när jag såg blommorna på altaret.

Jag läste någonstans sade prästen att barn som är så där mellan förskoleklass och sexan behöver minst två glassar per dag på sommarlovet för att växa ordentligt. Det jublades, kan jag säga. Och eftersom Josefin inte kan ljuga, så får jag väl tro på detta och ge mina barn två glassar per dag under sommarlovet så att de växer ordentligt ;)

Är det inte lite rart med Jesus tillsammans med kullor och masar på kyrkfönstren.

Fin orgel.

Målning av Ottilia Adelborg, lite oskarp, men det bjuder jag på.

Blommor på fin duk i vapenhuset

Sommarlov!

Också

Jag har råd med en kaninbur också. Och tid för att ha en kanin.

Älsklingen, som var den som tog initiativet till att skaffa Vitnos, byggde helt oombedd ihop buren med stor geist.

I väntan på kaninen har Nassen - iklädd prinsessklänning - fyllt den med mjukisdjur istället. Man tager vad man haver. Hon har fixat SÅ med dem och Älsklingen har givit henne mat- och vattenskål som hon har satt in så att de inte ska behöva vara hungriga.

I morgon (idag, klockan har visst passerat midnatt) åker vi iväg för att välja oss en ny gotlandskanin. Åh vad jag längtar :)

Här kommer snoppen i full galopp

Jag har ju läst om den där sången, men faktiskt inte brytt mig om att kolla upp den. Förrän igår. Och nu har jag förstås fått den på hjärnan. Trollet och Nassen och jag tyckte att den var rolig, i synnerhet Trollet skrattade glatt. Draken blev fruktansvärt generad Men mammaaaaa! och rusade upp till sitt rum.



Jag har googlat runt lite och hittat allsköns konstiga reaktioner. Alex Schulman, som jag aldrig har sett skriva något vettigt, skriver så här:

”Snippan i videon är tecknad som en försiktig liten skåra med två ögon och ett glatt leende. Oskyldigt och rart. Snoppen däremot är en vildsint råbånge, ett riktigt kalasstånd som dansar runt på ett maniskt sätt.”

Vildsint råbånge?! Men snälla! Det är ju det klassiska sättet att rita en snopp. Försiktig liten skåra?! Vem säger att en skåra är försiktig? För övrigt är det inte bara snippan som har två ögon och ett glatt leende. Och vad beträffar dansstilen så tycker jag nog att de dansar ungefär likadant, inte särskilt maniskt. Man ser det man vill se, Alex Schulman.

Ljushuvudet (not!) Erica Trejs skriver:

”anmärkningsvärt att när SVT så tydligt planerat denna lansering, varit så pr-mässigt smarta, men att det ändå inte finns två snoppar som gillar varandra och att två snippor kan få ett hjärta.”

Hallååå! Det här handlar om kroppsdelar, inte parbildning. Antingen har man en snopp eller en snippa. (Ja, det finns ju enstaka människor som föds med ett mellanting, men det är överkurs. Faktiskt!), båda är lika bra, lika häftiga. Att det kommer ett hjärta mellan snoppen och snippan på slutet tolkar jag verkligen inte som att de är kära i varandra, som något sexuellt, något mellan snoppen och snippan som det enda alternativet för parbildning, utan bara en allmän hyllning och kärleksförklaring till snoppar och snippor i gemen, en avdramatiserad, naturlig och ickesexuell (VAD i herrans namn annars?!) syn på barns könsorgan. Det är faktiskt inte alltför länge sedan som vi inte ens hade ett vettigt barnord för det kvinnliga könsorganet och då är det inte helt lätt att prata om det. Jag tror att snippa är världens bästa konstgjorda ord. Det är så rätt. Så självklart.

Förresten så har barn vanligen en rätt odramatisk syn på det där med homosexualitet. Det är vuxna som krånglar till det. Jag minns att jag vid något tillfälle förklarade för Trollet som undrade något:

-  Ja du vet, de flesta barn har ju en pappa och en mamma, men så finns det en del som har två mammor eller två pappor*.

-  Två pappor?!?

-  Ja...

-  Ja men, det går ju inte... man måste ju födas!

-  Ja, det finns naturligtvis en mamma någonstans som har fött barnet, men i familjen är det två pappor.

Jaha, sa Trollet och var fullt nöjd och inte det minsta frågande eller fundersam när han väl fått de rent biologiska-fysiologiska aspekterna klargjorda. Det är vuxna som krånglar till det.

Och det här tyckte jag faktiskt var lite kul - mest för att det är ett amerikanskt program, tror jag.




Varför min äldste son har blivit så vansinnigt pryd och blyg vet jag faktiskt inte. Det har alltid varit helt odramatiskt här hemma runt nakenhet, snoppar och snippor, och helt plötsligt blir ungen så här. "Privata kroppsdelar" säger han. Ja men, är det normalt att en elvaåring säger så? Han har till och med börjat hålla för snoppen inför mig, sin egen mamma! Hade han varit i puberteten hade jag haft lättare att förstå det, men en elvaåring(!?) Usch, nu när jag skriver om det känner jag mig riktigt bekymrad :(


*  Naturligtvis finns det barn som har två mammor och två pappor och barn som bara har en mamma eller bara en pappa. Och kanske kan man ha synpunkter på snippor med långa ögonfransar och rosett och...  men nu ska vi inte krångla till det. Jag hävdar bestämt att det är vi vuxna som krånglar till allt. Det är det uppenbarligen fler som har tyckt.



Kanske måste inte SVT ha kravet på sig att vara överpedagogiskt. Kanske kan de räcka med att det faktiskt är pedagogiskt på ett okomplicerat och roligt sätt.

Det ska böjas i tid

Nassen och jag läser Max och Maja - Titta och hitta! En bok för små sakletare. Vi hittar massor av saker. En vattenkanna...

- Vad har man vattenkannan till? frågar jag.
- Blommorna! säger Nassen.

Sedan hittar vi en kvast...

- Vad har man kvasten till? frågar jag.
- Flyga!


//Mamma Häxa

Ere semester så...

10°, regn, blåst och knott (sic!). Jag är stel och kutig, har ont lite varstans i kroppen, därtill halsont och huvudvärk. Förkylning på väg mån tro? Men så är det väl. När man äntligen börjar slappna av så kommer det.

Nassen har varit förkyld i över en vecka och för närvarande är hon väldigt mammig, klättrar på mig hela tiden och vill att jag ska ligga inne hos henne ända tills hon somnar. I vanliga fall har vi vår nattningsrutin då hon väljer två böcker som vi läser, sedan ligger vi tätt ihop och gosar och "killar rygg" - vilket i själva verket är "killar mage" - och så sjunger jag för henne en stund. Därefter går jag vidare till Trollet och Nassen somnar på egen hand efter att ha blivit omstoppad enligt konstens alla regler. Så icke nu då.

Idag lider jag akut brist på sitta-för-mig-själv-och-göra-vad-jag-vill-i-åtminstone-10-sammanhängande-minuter-utan-att-bli-störd. Klockan är över tio på kvällen, och inte ens nu, när jag sitter här och skriver, får jag vara ifred en liten stund. Trollet var just här nere och tjafsade om ingenting.

Det värker i axlar och överarmar och jag tänkte att det nog beror på att köksbordet, som jag sitter vid, är lite väl högt i förhållande till stolen när jag skriver. Så märker jag att jag sitter med axlarna uppdragna till öronen och att jag spänner armarna. Det är därför det gör ont. Och jag försöker släppa ner dem, andas, men det är som förgjort, efter bara några minuter har jag hissat upp dem igen.

Nå ja, imorgon är det säkert ljusare. Säkert varmare. Säkert lugnare. Säkert har axlarna sjunkit och jag andas in-ut.

Status post friidrottsskola

Visserligen har jag haft semester sedan i måndags, men det här är första dagen jag slipper ställa klockan och har kunna sitta och dröna vid frukostbordet, dricka en andra balja kaffe, läsa lite och leka med Nasse och en "ballebong".

Trollet har fått gå på 'friidrottsskola' veckans tre första dagar, 9-12. Det har varit ett evigt flängande med att lämna och hämta Nassen, lämna och hämta Trollet och fixa ärenden på stan den tid friidrottsskolan hållit på.

Här står Trollet överst på prispallen (det fick alla göra) och tar emot medalj och diplom av en av ledarna. Jag hann bara ta ett suddigt kort innan den rackaren hoppade ner.

Bra initiativ tycker jag. Fyra unga friidrottare har hållit i skolan. Möjligen hade jag önskat att det höll på lite längre, i alla fall fyra timmar. Men kanske var det alldeles lagom för att det skulle vara riktigt kul hela tiden. Trollet, som skriker som en stucken gris vadhelst han ska göra och brukar protestera vilt mot det mesta man föreslår, inklusive det han bevisligen tycker är kul, sa inte ett ord då det var dags att åka, inte en enda av dagarna. Han nöjde sig med att bråka om kläderna. Något måste man ju bråka om.

Han är riktigt duktig, den lille skiten. Springer fort som fagerlund och flyger över hindren på banan så att de andra föräldrarna kommenterar det. Förhoppningsvis hjälper det till att hålla intresset uppe. Jag ska försöka ordna så att han får träna regelbundet när säsongen börjar igen, men det är ju svårt med mina tider. Jag är verkligen ingen sportig typ, tvärt om avskyr jag allt vad idrott och sport heter så fort det har passerat lek-korpen-nivå och jag blir regelrätt illamående när jag ser vilken plats elitidrotten tillåts ta i media, ekonomi och människors liv. Motbjudande! Men i dessa tider när ungarna sitter med ändan klistrad på stolen framför datorn och vi bor i en liten by där det inte bara är att sticka ut och leka med kompisarna direkt när man är ledig, så känns det nödvändigt att göra något för att aktivera ungarna fysiskt.

Minnet av en sommar

Första kvällen på Gotland i somras. Vi gick stigen upp till en gammal kalkugn. Här är ungarna på väg nedåt igen. Spontant tog de varandra i handen. Eller... Draken kanske det var som såg till att hålla de andra två.

Precis vad jag behöver titta på så här års. För jag har ju glömt hur de bråkade hela tiden och minns bara att det var varmt, ljust, skönt. Att jag var ledig. Att de var söta och gosiga.

Litania

Igår morse vaknade jag med huvudvärk. Alla tre ungarna bråkade och skrek om varandra, hela morgonen, såpass att jag kom för sent till jobbet i allmänt bedrövligt skick: stressad, yr, illamående, hysteriskt frusen, trött och med fortsatt huvudvärk. Jag fick ett par Alvedon av en sköterska och det tog udden av värken, men försvann gjorde den inte. När jag skulle sätta igång och jobba efter ronden gick det inte att logga in i journalsystemet på ena datorn. Då hade jag suttit och väntat i fem, tio minuter på att den skulle stånka igång. Jag bytte till nästa dator, som också behövde fem, tio minuter för att orka igång. Där funkade det inte att diktera. Jag försökte flera gånger, stängde av och satte på. Nej då! Jag bytte till första datorn igen. Efter att ha legat och krupit på golvet i tio minuter, på mitt onda knä som jag inte kan krypa på, lyckades jag lokalisera sladden till inloggningsdosan i ormboet som nu för tiden trycks in i något slags rör, så att man säkert inte ska lyckas hitta rätt sladd när något krånglar. Sladden var urdragen. Efter ytterligare fem minuter lyckades jag manövrera runt datorn, som hänger i två band, så att man måste använda båda händerna för att vrida den såpass att man hittar USB-portarna, och sedan kan man ta sin tredje hand till att stoppa i sladden i uttaget. Not. Då måste man ha hjälp av någon annan. Jag fick hjälp av en sköterska. Sedan kunde jag logga in i journalsystemet. När jag började diktera funkade inte den diktafonen heller. Då travade jag iväg till en tredje dator i en andra läkarexp. Den var ockuperad av en sköterska. Jag tänkte att jag i alla fall måste få något gjort och försökte ringa och konsultera en endokrinolog, något jag också hade på min jobblista. Det gick inte att komma fram till växeln. Det tutade två gånger och så kopplades jag bort. Varje gång jag försökte. Då var det liksom något som brast i mig och jag sa många fula ord och härjade lite allmänt. De snälla sköterskorna började då uppenbarligen tycka lite synd om mig, för de hjälpte till att ringa efter folk som kunde se över datorerna och erbjöd sig att hämta kaffe. Fast jag mådde för illa för att kunna dricka kaffe. Slutligen kom två damer och fixade datorerna så att jag kunde sätta mig och börja jobba. Sedan frös jag och frös och frös så att jag skakade, trots t-shirt, bussarong och läkarrock (vilket jag aldrig brukar använda). Hypothyreos! sa överläkaren och spände ögonen i mig. En syster skyndade fram för provtagning, men jag hade naturligtvis helt normalt TSH och T4. Nej, ingen feber heller. Jag får aldrig feber. Jag plågade mig igenom hela dagen, men idag ligger jag nerbäddad i sängen och en sjuk Trollunge har jag här hemma också.

Och jag tycker liksom inte att det är rimligt att man, efter nio års läkarutbildning (hittills) ska ägna sin arbetstid, åtminstone någon timma per dag, åt att slåss med ickefungerande teknik och ligga på golvet och trassla med sladdormbon intryckta i ett rör. Det är jäkligt dåligt utnyttjande av våra skattemedel. Och ytterligare en förklaring till varför doktorn har så lite tid för patienten nu för tiden.


Skrivandes detta blev jag uppringd av dagmamman och fick åka iväg och hämta hem sjuk Nasse också. Så var det slut med den vilan.

Afriksbarnen göre sig icke besvär!

Efter att under hela jul-nyår ha sett mina sketongar sitta och gnälla över ta mig fan all mat som sätts på bordet, antingen den ena eller båda (ja, av pojkarna då), och sett Nassen sitta och kladda och kleta och klafsa med maten, och inte äta en tugga (jo, hon är en sketonge hon också, vad den här saken anbelangar), beslutade jag mig för att äntligen komma till skott med att skaffa fadderbarn.

Jag blir vansinnig över att se pojkarna grimasera missnöjt och att tvingas slänga ut Nassens matgeggamoja till hönsen - även om det nu är bättre att ge det till hönsen än att slänga det i soporna - samtidigt som barn bokstavligen svälter ihjäl i samma nu. För att inte tala om allt annat de utsätts för: skitigt vatten, ohälsosam miljö, sjukdomar, barnarbete, övergrepp, könsstympning, naturkatastrofer, diskriminering på grund av kön, religion, etnicitet...

Jag skäller på dem, talar om att barn svälter ihjäl medan de sitter där och gnäller, och det har samma effekt som afriksbarnen* hade på mig när jag var barn. Ingen alls. Jag vill att de ska förstå hur bra de har det, under vilka omständigheter en stor del av världens barn faktiskt lever, även om de nu inte glufsar i sig falukorven för det. Men jag vet inte riktigt hur och när jag ska berätta, så att de verkligen lyssnar och förstår. Jag tänkte att ett fadderbarn, ett barn de har en bild och ett namn på, en uppfattning om hur det lever, kanske skulle kunna hjälpa till. Fast ett fadderbarn har det ju förhållandevis bra. Å andra sidan behöver de kanske inte se det allra värsta. Kanske är det allra värsta i alla fall för svårt att greppa.

Jag tänkte också att jag skulle vilja stödja Vi-skogen regelbundet. Jag tror på det de gör. Dels trädplanteringen, dels fokus på kvinnorna. Vad jag förstår visar all forskning på att bäst resultat vid bistånd ger satsning på kvinnorna.

Under tiden jag suttit här och googlat för att välja organisation för fadderbarn (svårt!) och utröna hur man kan stödja Vi-skogen, så har jag fått nys om skattereduktionen vid gåvor till hjälporganisationer - något som tidigare gått mig helt förbi. Och då inser jag att jag bör höja mina 100 kronor i månaden till Läkare utan gränser till 200.

***

Ja, Läkare utan gränser har jag fixat medan jag satt här och skrev. Nu ska jag bara välja organisation för fadderbarn (SOS barnbyar? Plan Sverige? Barnfonden? Någon annan?) och lyckas få till autogirot till Vi-skogen. Jag gjorde ett tappert försök med e-legitimation alldeles nyss, men jag har fått en ny variant som jag av någon anledning aldrig lyckas lära mig. Insert card! Kort? Vilket kort???



*Afriksbarnen är vad jag själv lär ha kallat de-stackars-barnen-som-svalt-i-Afrika, som mina ömma föräldrar försökte använda sig av i sin fostran av sin bortskämda i-landsunge.

Koncentrat

Jag är ett koncentrat av trötthet och grinighet. Det känns som om det inte finns något annat än det i mig: trött, grinig, sur, sarkastisk käring.

Jag tog i alla fall med mig ungarna på en promenad bort till lilla vattenfallet. Det är inte särskilt lyckat att ta med dem alla tre, och det var jag medveten om. Killarna vill snabbt framåt för att kunna stoja runt i skog och vid vatten. Nassen går i ultrarapid och när man äntligen är framme måste man passa henne hela tiden, bära, hjälpa, hålla sig i enkel terräng.

Att trycka ner henne i vagnen och gå, känns inte schysst. Hon måste ju också få utvecklas, trava och gå, kämpa på i sin egen takt. Och det kändes taskigt att inte hon skulle få komma ut idag, att hon inte skulle få vara med, bara för att hon är liten och långsam. Å andra sidan, hur kul är det för de andra att alltid hållas tillbaka av någon som är liten och långsam? En balansgång.

Vi fikade på skogsvägen, julmust, te och mjölk, pepparkakor och skorpor. För ungarna är det extra att få fika, aldrig så frugalt, på aldrig så liten utflykt, det märks. På vägen hem såg vi ett rådjur gå över vägen. Det vill säga, jag såg ett.
Titta! sa jag, och pekade. Ungarna tittade rakt mot rådjuret och undrade Vaddå?
Ja men rådjuret! Ser ni inte rådjuret? Det gjorde de inte.


Jag som nästan aldrig tittar på tv, ikväll har jag bespetsat mig på både Stjärnorna på slottet och Downton Abbey. Om jag inte somnar innan dess.

För några minuter

Jag tog ungarna med mig till biblioteket i Borlänge. De har pipit över julhelgen för att de inte har några CD-böcker att lyssna på om kvällarna. Nej, med min utfärd till landets södra delar har det blivit lite si och så med biblioteksbesöken å ungarnas vägnar. Men först åkte vi till kinarestaurangen, den som har en damm med karpar och guldfiskar, för den älskar ungarna. Trollet ville ha kycklingspett, det är hans favorit. Draken ska ha stekta nudlar, i huvudsak, det är hans favorit. Men han provar det mesta av det andra också. Nassen satt och mölade i sig majs, nudlar och sötsur sås så det stod härliga till. Hå hå ja ja! På restaurangen gick det faktiskt riktigt bra. Dessvärre var där en annan unge som lyckades demolera plastväxterna just vid vårt bord och som kastade massa skit ner i dammen, och jag misstänker att alla trodde att det var mina som varit i farten, vilket grämer mig en smula.

På biblioteket var det värre. Nassen var totalfnattig och skulle klättra i alla trappor, springa in i personalutrymmena och hon dök på andra små barn och var besvärande påträngande - rätt olikt henne, kan jag tycka. Det var ett elände att försöka hålla ordning på henne samtidigt som jag skulle leta fram böcker till Draken och Trollet - som satt som imbecilla och stirrade hålögt när jag bad dem hålla ett öga på lillasyster medan jag letade böcker. Nå väl, till slut tågade vi ut från biblioteket i samlad tropp, bärandes två kassar med böcker. Trollet och Nassen somnade i bilen och var så lagom roliga att tas med när vi kommit hem och skulle ut ur den varma bilen i kylan. Nassen pep i en timma, typ, och skulle snutta och snutta och snutta. Tack och lov kom Älsklingen hem och gav henne pepparkakor och så var friden återställd. För några minuter.

Men alltså, jag fattar inte

Men hur är det bara möjligt att små barn förstår att

det här

och det här

och det här

är FÅGEL?

Hur förstår ens vi det?

Björnen!

Härförleden kröp jag upp i sängen med liten Nasse och en bok med Alice Tegnér-sånger. Så satt vi där och sjöng och tittade på bilderna. När vi kom till 'Mors lilla Olle' blev Nassen alldeles till sig. Björnen! Björnen! Sedan ville hon titta på björnen hela tiden, och varje gång utropade hon helt exalterad Björnen!

Senare på kvällen då hon sov sedan ett par timmar och jag kom in i rummet för att lägga mig, så satte hon sig plötsligt käpprätt upp i sängen och sa Björnen! Björnen!

Sedan dess är hon helt tokig i björnar. Tillsammans med Trollet kollade jag vad det går för filmer på Cosmonova, och när Nassen fick syn på isbjörnarna i Arctis - isbjörnarnas värld så utropade hon sitt vanliga, exalterade Björnen! Björnen! 

Nog är det fascinerande att ungar fattar direkt att en isbjörn är en björn när de lärt sig att brunbjörn är 'björn'. Helt lika är de ju faktiskt inte. Och varför i herrans namn har ungen fastnat just för björnar?

Jag plockade fram ett avsnitt av 'Nalle har ett stort blått hus' på YouTube, och där satt hon andäktigt och tittade. Och så fort Nalle inte var med i bild så ropade hon upprört Se björnen! Och Draken var snäll och hjälpte henne att spola fram. Hej då! svarade hon Nalle när programmet var slut.

2-årskalas

Igår hade vi kalas för liten Nasse med Farmor och Farfar på besök.

Och jag bakade mitt livs första morotskaka, gu'bevars! Jag googlade efter recept. Först stod Leilas morotskaka. Det här är det bästa och saftigaste receptet på morotskaka. Ja, så gjorde jag väl det då. Och jo, kakan i sig blev bra, men jag tyckte att glasyren var för söt. Den friska syrligheten hos osten som är lite av grejen med morotskaka - för mig i alla fall - kom inte alls fram. Jag ska nog prova att göra den igen men med annat glasyrrecept.

Jo då, visst gjorde jag tårta också!

Om att läsa

Både Älsklingen och jag tycker mycket om att läsa och vi lärde oss tidigt. För Draken har jag läst sedan han var nyfödd. Jag gick ensam där hemma med honom utan större behov av sällskap och jag tyckte att han måste höra tal. Det är ju begränsat hur mycket man egentligen kan prata med en bäbis. Så ja, gubben lilla, nu ska vi ta av pyjamasen här och byta. Så ja! Åh vad bra! Och så smörjer vi lite...  Kom till mamma nu, älskade unge. Så jag läste. Läste och sjöng. Det var ramsor, poesi, barnböcker, vuxenböcker... allt möjligt. När han blev lite äldre satt han alltid och bläddrade i böcker och drog ut böcker ur hyllorna. Jag köpte ett antal utrangerade böcker från biblioteket för en krona styck, för jag tänkte att det inte skulle göra så mycket om han rev sönder dem, så där som ungar gör.

Han rev aldrig sönder dem. Och böcker släpade han jämt runt på. Och jämt ville han att vi skulle läsa något. Mest var det faktaböcker, företrädesvis om djur. Vi trodde att han skulle lära sig läsa tidigt, dels för att han borde ha det i generna, dels för att han hört sagor och haft böcker omkring sig hela sitt liv, dels för att han behövde kunna läsa för att slippa sin frustration över att alltid be oss om hjälp - hjälp som vi inte alltid hade tid, lust eller ork att ge honom. Men inte lärde han sig läsa. Inte ens efter ettan läste han särskilt bra.

Nu läser han förstås, nu när han har börjat fyran, men inte så där jättegärna. Men lyssnar gör han. Jag läser förstås fortfarande för honom, i princip varje kväll, men när man jobbar heltid, har tre barn att natta och ungen har bestämt sig för att "saga" ska man bara höra på kvällen när man ska lägga sig, för det är då det är mysigt, så är det ju begränsat hur mycket tid man kan lägga på det hela. Vi håller på med Tusen och en natt.

Det senaste halvåret, ungefär, har jag fått honom att börja lyssna på talböcker. Det har varit en utmaning att hitta sådant som tilltalar honom, och jag har blivit fånigt lycklig när jag funnit något han tyckt om.

De han hittills gillat bäst har varit:

Skriet från Vildmarken

Över näktergalens golv

Godnatt Mister Tom

Ja, jag försöker ju peta in en och annan klassiker, därav det tidigare misslyckade försöket med Den hemliga trädgården.

Just nu håller han på och lyssnar på Sagan om ringen och har hunnit fram till Sagan om konungens återkomst, och han är alldeles till sig i trasorna. Filmerna har han ju sett hur många gånger som helst, men jag tror att han tycker att det är väldigt spännande att få höra om allt det som inte tagits med filmerna.

Förhoppningsvis kommer han att ha lika stor nytta av sitt lyssnande som han skulle ha av att läsa. Det han förlorar när det gäller text och stavning får han förhoppningsvis igen i muntlig presentation av en text, av berättandekonst. Hoppas jag. Egentligen är ju det muntliga det ursprungliga, det "normala", det människan fått hålla sig till genom hela sin historia, fram till för hundra år sedan (grovt). Men ändå något som vi nästan håller på att förlora, åtminstone här hos oss.

Fem smutsiga små...

Ja, inte fingrar, då.

Det var lillebroderns fötter som var värst, trots att det inte ser ut så på bilden, för de var fullkomligt kolsvarta även på sidorna och uppåt anklarna. Storebroderns fötter var mest lortiga undertill. Eftersom de vägrade bada när vi kom hem utan nödvändigt skulle duscha och dylik lort knappast går att avlägsna så enkelt, så beordrade jag dem att ta ett fotbad. Det tyckte de var spännande. Ha ha! Jag hällde upp vatten i babybadkaret, satte två pallar bredvid, hällde i grovt salt och lite lavendelolja och gav dem en tvål och två nagelborstar, och där satt de och skrubbade och verkade tycka att det var övermåttan angenämt.

Lillasysters fötter gick sannerligen inte heller av för hackor. Därtill hade hon suttit i carporten och hällt grus och sand över huvudet på sig innan vi for sta till Borlänge. Hon placerades således i badkaret. Väl uppe ur badet började hon skrika som en stucken gris när hon såg mig lägga upp en av nagelborstarna (i form av en katt) på tvättstället. Jag gav den till henne och hon satte sig på en pall och började noggrant skrubba sina (nu rena) fötter, precis som hon sett storebröderna göra. Gosungen!

Bröderna hjälptes sedan åt i duschen medan jag plockade undan. Sedan åt vi jordgubbar, hallon och yoghurt som "kvällsfika".


Låter det idylliskt och pluttrigt?! Nå väl, det är bara för att jag uteslutit alla svordomar, dumheter begångna av barnen och allt tjorv, alla skrik och all skit. Ibland måste det få verka lite myspysigt, så där.

Om jag

Hemma igen från Gotland och jag vadar runt bland smutstvätt och prylar som packats upp men inte placerats ut på sina rätta platser.

Vi har haft det bra, antar jag. Men att semestra med barn är ju knappast som att semestra för sin egen skull. Som tidigare undrar jag i mitt stilla sinne varför vi betalar 10 000 för att lyssna på deras bråkande, skrikande, gnällande och tjatande och jaga efter Nassen som måste passas hela tiden. Nå ja, i år valde vi ju att inte åka utomlands och hosta upp 30 000 för samma tvivelaktiga nöje som beredes oss hemmavid dagligen.

Jag vet i alla fall exakt vad jag hade gjort på Gotland om jag hade fått åka ensam:

• Jag skulle ha åkt runt och tittat på kyrkor. Jag älskar kyrkor.
• Jag skulle ha vandrat vid havet och letat fossil.
• Jag skulle gått på "blomstervandringar" med en bra flora i högsta hugg.
• Jag skulle ha besökt hantverksbutiker, keramiker och loppisar.
• Jag skulle ha ätit på restauranger med lokal, spännande mat.
• Jag skulle ha vandrat runt i Visby en dag.
• Jag skulle ha åkt till Krusmyntagården.
• Jag skulle ha läst massor.
• Jag skulle ha handarbetat.

En kyrka var jag inne i. Som hastigast, jagande Nasse större delen av tiden.

Jag har läst typ 200 sidor ur David Copperfield. Ungefär vad jag tycker att det skulle vara rimligt att läsa per dag när jag har semester.

Gå längs stranden fick jag förvisso göra en del och leta fossil också, men det var väldigt mycket Nassejagande och avbrott av de andra två som pep över att de var hungriga, måste akut till en toalett, ställde tusen frågor, ropade "titta här mamma!" en gång i minuten, hängav sig åt sitt vanliga bråk-skrik-gnäll-"mamma-han-slog-mig!" och ett allmänt, evigt malande och låtande så att man aldrig någonsin får vila öronen.

Nå ja, jag ska inte gnälla. Jag är evigt tacksam över de tre och skulle aldrig velat vara dem förutan. Men nog kostar det en del att ha barn.

Nattade

Nassen sover sött och jag har läst saga för pojkarna.

1907 gavs den ut första gången, Olles skidfärd. De såg lite skeptiska ut först, men lyssnade sedan, även Trollet, och jag tror att de tyckte att Kung Vinter var lite fin med sina valrossar och att Gumman Tö var rätt rolig.

Jag hoppas att de nu blir lite mer sugna på att ge sig ut och åka skidor. Ja, Draken ska jag inte klaga på. Han var ute och åkte med mig i lördags och med far sin i söndags - och då två timmar i ospårad skog. Trollet hade jag med mig ut i söndags, och han kämpade väl på en del, men var rätt gnällig på det hela taget. Jag skulle önska att de stack ut och åkte tillsammans efter skolan i veckorna också.

Discodebut

Igår kväll var Trollungen på sitt livs första disco. Det var jag som skulle hämta och jag tjuvkikade in genom fönstret innan jag gick in. Där for han runt som ett jehu på dansgolvet, i rök och blinkande ljus.

Väl hemma, då jag kom in och skulle natta honom sov han redan. När jag började smyga ut ur rummet så vaknade han och for upp. Neeej du ska läsa! Jag gick tillbaka och satte mig bredvid honom i sängen. Läs om buskarna! sa han och lade sig ner och blundade. Var det majsigt med lamporna i många färger och rökmaskinen? undrade jag. Då log han. Och somnade om.