Igår när jag stod i kassan på Willys efter att ha gått jour till klockan 18, ringde telefonen. Jag konstaterade att det var mamma och tänkte att jag skulle ringa tillbaka när jag kommit ut till bilen.
Jag lyssnade på meddelandet hon lämnat. Hon hade minsann väntat hela dagen på att jag skulle ringa och vad hade hon gjort för att behandlas på detta sätt. Ungefär.
Jag ringde upp. Halvgråtande mamma. Inget av hennes barn hade minsann ringt och gratulerat henne på mors dag och hon var så ledsen. Skuldbelägga, skuldbelägga, skuldbelägga.
Jag kunde inte begripa hur jag kunde missa Mors dag. Det brukar ju stå i kalendern, men jag hade inget sett, inget hört. Inte hade jag blivit uppvaktad själv heller, men jag hade ju jourat hela dagen. Kanske därför tänkte jag. Och hon lyckades. Med skuldbeläggandet. Jag ursäktade och ursäktade, förklarade att jag gått jour hela dagen, förklarade att jag inte fungerar som jag ska, att jag ju faktisk skulle hem och sjukskriva mig för utmattning i och med att denna jour var avklarad. Inget bet på mamma, som fortsatte sitt skuldbeläggande.
Jag ringde min bror för att i alla fall han skulle komma ihåg. Va, är det Mors dag? sa han. Det har jag inte hört. Efter tio minuter ringde han tillbaka. Mors dag är 28:e maj!
Ja, det vet jag ju, sista helgen i maj. Men när man står där, trött och slut efter jouren, med utmattningen nafsande en i hasorna och den eviga skulden för allt man borde och allt man inte hinner med, så är man inte så klartänkt.
Först tänkte jag att mamma skulle få komma på själv att hon hade fel. Sedan tänkte jag att hon kanske skulle känna sig mindre ledsen om jag ringde och sa att hon tagit fel. Jo, det var visst Mors dag, hävdade hon bestämt, för det stod i hennes almanacka. Ja men det är ju Valborg idag! försökte jag. Det bet inte. Nog skulle jag få känna av hur ledsen jag gjort henne.
Min mor har väldigt höga krav på alla andra - men inga på sig själv. Och jag vet hur hon svor över mormor i alla år, över det där krävande skuldbeläggandet utan att själv bidra ett vitten. Nu är hon likadan själv. Jag undrar hur hon skulle reagera om jag talade om det för henne. Måtte det inte gå i arv! Måtte jag inte göra så här mot mina barn när den dagen kommer!
Jag tänker att jag borde ringa mamma och kolla hur hon mår, men det tar emot. Man kan tycka att mamma borde be om ursäkt för att hon i princip "skällt ut mig" för något jag inte gjort, men inte hon. Mamma har bara rättigheter, men inga skyldigheter. Jag tror faktiskt aldrig hon har bett om ursäkt för någonting.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar