lördag 31 mars 2012
Kärlekens historia
”Det var en gång en pojke som älskade en flicka och hennes skratt var en fråga som han ville ägna hela livet åt att besvara. Deras kärlek var hemlig och de berättade inte för någon om den. Han lovade henne att han aldrig så länge han levde skulle älska någon annan”.
Att följa historien om Leo och hans ungdomskärlek Alma är som att följa livet självt. När deras öden möts förstår vi att kärleken liksom den stora litteraturen överlever allt. Kärlekens historia påminner oss om fiktionens magiska kraft. Rolig och sorgsen, skrämmande och hoppfull. En berättelse som fängslar från första sidan och roar med sin finurlighet, originalitet och värme.
Sinnlig, sinnrik och fantastisk står det på omslaget, och just så är den. Jag är glad att jag läste om den från början, när det glesa läsandet hade fått mig att tappa tråden. Den var väl värd det, och den var så lättläst att det gick rätt snabbt. Jag tyckte riktigt mycket om den här boken.
SvD:s recension.
DN:s recension.
Som efterrätt lyssnar jag på Basia Frydmans sånger på jiddisch:
torsdag 29 mars 2012
Många blir det
Nej, några ägg behövde jag inte köpa när jag var och storhandlade idag. Det blir en hel del nu. För närvarande lägger ankorna ett ägg var varje dag, vilket är mer än vad hönsen gör. Det blir mellan fem och sju på sju hönor. Men ankorna har betydligt kortare värpsäsong än hönsen. Åtminstone har det varit så tidigare.
Jag tog med mig ett femtonpack ägg till Farmor när jag ändå skulle in till stan. Annars är det Trollets dagmamma som köper ägg av oss. Hon deklarerade direkt när vi skaffade hönsen att hon var intresserad av att köpa. Nu har vi kommit överens om att hon tar allt vi får över. Hon har haft höns själv och är van vid att göra av med ägg, och så har hon ju dagbarnen, så det går åt en del. Det hon själv inte gör av med tänker hon lämna vidare till sina vuxna söner. Jag vet ju hur länge de håller säger hon. Det är skönt att vi har fått det ordnat. Jag tror i och för sig inte att det skulle vara svårt att få hönsäggen sålda. Andra här i krokarna som har höns säger att det är betydligt större efterfrågan än tillgång. De hinner knappt sätta upp skylt med 'Ägg' förrän allt tar slut. De flesta får snabbt fasta kunder, och skylten kommer inte upp igen. Men vi har ju ankäggen också, och jag är inte så säker på att folk är lika pigga på att köpa ankägg. Jag har faktiskt aldrig provat att äta kokt ankägg själv, men det påstås att det inte är särskilt gott - å andra sidan så jobbade jag med en sköterska som bott några år i Vietnam och hon sa att där åt de alltid ankägg och det var minsann så gott så. Hur som helst, har man äggen i pannkaks- eller våffelsmet eller bakar på dem så märker man ingen skillnad.
Jag har bestämt mig för att jag vill ha en sådan här fin korg att hämta in äggen i :) Jag såg en sådan vid något tillfälle, men den var så ohemult dyr att jag baxnade. Bilden har jag tjyvlånat ur boken 'Hannas gömställen' av Jill Dow.
onsdag 28 mars 2012
I regn
I morse hörde jag bofinken sjunga för första gången i år. Under dagen har vi haft en hel skrälldus som pickat under storhäggen. Ett tag hade de sällskap av två domherrehanar. De såg rätt omaka ut ihop.
Nassan och jag tog en promenad i regnet. Ankorna klafsade förnöjt runt i den leriga hästhagen och betade men hönsen satt och surade i hönshuset. Vi tog fram stora regntunnan efter vintern, hämtade posten, klistrade upp en liten affisch om den påskkonserten som eleverna (inklusive Draken) i byskolan (ja, i grannbyn) har varje år och lyssnade på koltrasten som sjöng i övre byn.
Och så gick vi den dagliga turen runt tomten. Jag har ett tag kvar till de mattor av persisk blåstjärna (Scilla mischtschenkoana) som Slottsträdgårdsmästaren visar upp, *host*. Här ses några förskrämda grupper invid schersminen. Några finns faktiskt på andra sidan också, och några framför, men de syns inte här. Jag jobbar på det!
På lungörten (Pulmonaria) har ytterligare några blommor slagit ut. Lustigt, det är bara denna enda. De andra har knappt kommit upp ur jorden än.
En jordviva (Primula vulgaris) på G.
Nassan och jag tog en promenad i regnet. Ankorna klafsade förnöjt runt i den leriga hästhagen och betade men hönsen satt och surade i hönshuset. Vi tog fram stora regntunnan efter vintern, hämtade posten, klistrade upp en liten affisch om den påskkonserten som eleverna (inklusive Draken) i byskolan (ja, i grannbyn) har varje år och lyssnade på koltrasten som sjöng i övre byn.
Och så gick vi den dagliga turen runt tomten. Jag har ett tag kvar till de mattor av persisk blåstjärna (Scilla mischtschenkoana) som Slottsträdgårdsmästaren visar upp, *host*. Här ses några förskrämda grupper invid schersminen. Några finns faktiskt på andra sidan också, och några framför, men de syns inte här. Jag jobbar på det!
På lungörten (Pulmonaria) har ytterligare några blommor slagit ut. Lustigt, det är bara denna enda. De andra har knappt kommit upp ur jorden än.
En jordviva (Primula vulgaris) på G.
Etiketter:
Natur,
Vad jag görde idag,
Växter och trädgård
Äggmysterium
Igår eftermiddag när jag kom ut i hönshuset så låg Blåklocka i högra redet och ruvade. De gör det lite titt som tätt, hönorna, och så kliver de av efter en halv dag, och så blir det inte mer. Men man vet ju aldrig, kanske tänker man, kanske har hon lagt sig för att ruva ordentligt nu. I vänstra redet låg fyra ägg. Jag lät dem ligga kvar, för i det fall hon bestämde sig för att ligga kvar, så tänkte jag lägga in de fyra äggen under henne, i hopp om att få lite fler kycklingar.
I morse när jag släppte ut hönsen var Blåklocka med de andra ut. När jag tittade in i hönshuset så låg där bara två ägg i vänster rede och fyra i det högra. Jag tittade och tittade, inga spår efter något trasigt ägg, som förklaring till varför det bara var två kvar. En smula förvirrad lät jag äggen ligga kvar. Ibland går ju hönorna ut en kort stund för att äta och går sedan och lägger sig igen, och jag ville vara säker på att Blåsippa verkligen klivit av för gott, så att säga.
Nu på eftermiddagen, när jag konstaterat att Blåklocka fortfarande var ute, och jag gick in för att hämta de där äggen så såg det ut så här:
Hå hå ja ja! Blåsippa, Lilja och Näva, i tur och ordning.
Men alltså... vart i herrans namn har äggen tagit vägen? Jag kan väl i och för sig tänka mig att hönsen själva skulle kunna ge sig till att äta upp dem, att kanske en mus eller en råtta skulle kunna ge sig på dem eller att en skata eller kaja hittat in och tagit dem. Men inget av dessa djur kan väl för sjutton bära iväg på ett intakt ägg, eller för den delen äta så rent att det inte skulle synas ett enda spår av två knäckta ägg. Var fagerlund är de? Förslag?!
I morse när jag släppte ut hönsen var Blåklocka med de andra ut. När jag tittade in i hönshuset så låg där bara två ägg i vänster rede och fyra i det högra. Jag tittade och tittade, inga spår efter något trasigt ägg, som förklaring till varför det bara var två kvar. En smula förvirrad lät jag äggen ligga kvar. Ibland går ju hönorna ut en kort stund för att äta och går sedan och lägger sig igen, och jag ville vara säker på att Blåsippa verkligen klivit av för gott, så att säga.
Nu på eftermiddagen, när jag konstaterat att Blåklocka fortfarande var ute, och jag gick in för att hämta de där äggen så såg det ut så här:
Hå hå ja ja! Blåsippa, Lilja och Näva, i tur och ordning.
Men alltså... vart i herrans namn har äggen tagit vägen? Jag kan väl i och för sig tänka mig att hönsen själva skulle kunna ge sig till att äta upp dem, att kanske en mus eller en råtta skulle kunna ge sig på dem eller att en skata eller kaja hittat in och tagit dem. Men inget av dessa djur kan väl för sjutton bära iväg på ett intakt ägg, eller för den delen äta så rent att det inte skulle synas ett enda spår av två knäckta ägg. Var fagerlund är de? Förslag?!
tisdag 27 mars 2012
Soluppgång
Solen går upp. Det regnar. Ute i hönshuset gal tupparna. Ankorna står innanför hönsgårdsdörren och väntar på att få komma ut. Inte bryr de sig om lite regn.
Jag ska sätta på kaffe och hämta tidningen och sedan väcka Draken. Nu när Älsklingen är borta, blir det jag som får köra honom till skolan.
måndag 26 mars 2012
Virrvarr av osammanhängande tankar efter dagen
I eftermiddags kom ungarna hem med tussilago till mig. Jag hade somnat med Nassan i min fåtölj. Det är andra dagen på raken jag sitter och somnar i fåtöljen. Det är inte likt mig. Hur som helst, jag blev så glad för de där tussilagona. Draken tog fram sax och vas, gjorde nya snittytor och fixade. Gullungen!
Vid middagen lyckades Nassan få tag på Bregottpaketet, som stått framme ett bra tag efter att ungarna tagit mellismacka och glömt det framme. Jädrar vad hon lyckades smeta ner, sketongen. Och jädrans vad söt hon var där hon satt.
Sedan blev vi osams, killarna och jag. Vi skulle ha spelat Trollspelet tillsammans efter middagen, men jag var så förbannad på dem, att det inte blev något av. Som någon fjantig bestraffning. Den som led mest av det var antagligen jag. Jag hade verkligen velat sitta en stund med dem och mysa på kvällen. Bravo Scylla, väldans moget! När jag tassade in till Draken på kvällen för att fråga om vi inte skulle läsa ut 'Mio min Mio', så hade han redan somnat. Där fick jag! Trollet var i alla fall vaken, så jag läste 'Mamma Mu gungar' för honom.
Kanske är jag extra kitslig på grund av värken. Jag har verkligen förjävla ont. Och varje gång jag bär Nassan - det är några gånger per dag, ja - så blir det värre. Jag ska åka in till jobbet i morgon och skriva ut lite medikamenter till mig, tänkte jag. Inte för att jag haft mycket effekt av det jag provat hittills, men jag får väl köra någon coctail lite mer regelbundet.
Jag satte äntligen igång med att röja på mitt planteringsbord, som i flera månader varit fullbelamrat av krukor och knölar och rhizomer som borde tas om hand. Och när jag nu äntligen tog mig i kragen, och kände att det var något jag kunde klara av med smärtan, då passade naturligtvis Nassan på att vansinnesskrika, så det var bara att sluta.
Egentligen, egentligen, har jag faktiskt stickat klart Pippitröjan. Den ska bara spännas upp och sys ihop. Och eftersom jag aldrig har spänt upp något jag stickat, utan bara sytt ihop ändå, kanske strukit innan, så har jag fastnat där. Jag fick för mig att man nog faktist bör spänna upp delarna mellan fuktiga dukar. Det finns nog en anledning till att det står så i alla mönster. Det är så typiskt mig! Allt som är nytt och lite okänt backar jag för. Mespropp! Jag sa ju att jag inte skulle köpa nytt garn förrän jag gjort åtminstone två UFO:n klara, grytlapparna och Pippitröjan. Men... ja... *host*. Idag låg det garn i brevlådan. Tror ni att det är virkgarn? Jag sa ju att jag beövde något att virka på, att det skulle vara lättare när jag sitter med Nassan än stickning - eller för den delen broderi, det skulle inte fuka alls. Nej, just det! Och när nu min ståndaktighet - eller snarare brist på sådan - är på tapeten, så kan ni ju gissa hur det går med viktminskning, promenader och yoga. Nej, jag tänker varken skratta eller gråta åt eländet. Jag nöjer mig med att sucka djupt.
Men faktiskt har jag läst ut 'Döden i grytan'. Jag ska skriva några rader om den vid tillfälle. Och 'Kärlekens historia' hade jag läst halva. När jag fortsatte - efter utläst 'Döden...' - insåg jag att jag tappat greppet om den. Kanske delvis beroende på att den har tre parallellhandlingar. Jag bestämde mig för att börja om från början. Det är den värd. Nu ska jag lägga mig och fortsätta läsa.
Imorgon kväll kommer Älsklingen hem.
Imorgon kväll har jag ordentligt med smärtstillande hemma.
Imorgon kväll har jag kanske spänt upp delarna till Pippitröjan.
Imorgon kväll har jag kanske röjt av planteringsbordet.
Imorgon kväll kanske jag spelar Trollspelet med ungarna.
Lantrashöns
Men har ni sett vilka fina frimärken Posten har givit ut?! Svenska lantrashöns. Hedemororna är uppe till vänster. Tuppen är väldigt lik vår Björk i färgen. Och apropå färg, så har jag nu lärt mig att de hönor som jag kallat 'blå' tydligen ska benämnas 'lavendel'. Där ser man! Jag börjar längta efter kycklingar nu. Så förfärligt synd att vi förlorade vår bästa ruvhöna, Mynta, i höstas. Jag hoppas att någon av de andra vill lägga sig. Gullviva har aldrig visat något intresse för dylikt, och Noppa har skött sig sisådär, men vi har ju fem nya nu och någon av dem borde väl vara ruvvillig tycker jag. Hedemororna är ju generellt ruvvilliga.
söndag 25 mars 2012
Våfflor, så klart
När jag öppnade dörren i morse så klingade hundra silverklockor. Jo, de satt i björken, sidensvansarna. Och på väg tillbaka från brevlådan sjöng en fågel, nästan som en koltrast. Jag tittade och tittade vad det kunde vara för fågel. Till sist fick jag syn på den. Det var en koltrast. Men sången var verkligen inte den typiska. Kanske behöver de sjunga upp sig lite på våren innan sången blir som den ska.
Idag har jag inte gjort särdeles många knop. Min rygg bråkar igen och minsta rörelse orsakar en huggsmärta som får mig att tappa andan. Varken Tramadol eller Naproxen hjälper ett smack. Det är ju typiskt att det kommer när jag är ensam och inte kan få bärhjälp. Till råga på eländet har jag svinont i höger biceps, framförallt i fästena på underarmen. Hur vilar man sin högerarm när man har en bäbis? Gnäll gnäll! Tant SVBK kanske borde ta och träna upp lite bålmuskler, som hon så hurtigt konstaterade i början av året att hon minsann skulle ta i tu med, *host*.
Ja, det är klart att vi åt våfflor till lunch. Fattas bara!
lördag 24 mars 2012
Spelkväll
Pust! Lite jobbigt är det allt att vara ensam med de tre. Jag avundas verkligen inte ensamföräldrar. Men nu är de i säng allesammans. Draken och Trollet fick vara uppe lite längre och vi har spelat Trollspelet. Jag köpte det för någon tid sedan och har haft det liggande i ett skåp i väntan på lämpligt tillfälle att plocka fram det. Ungarna blev helt exalterade när de såg det och ville genast riva upp förpackningen, trots att jag sa att vi skulle ta det efter maten. Till slut gav jag med mig och de fick öppna och titta vad som fanns i innan vi började äta. Åh vad de plockade och donade med troll, pärlor, fladdermus och fisk. Väldans spännande, uppenbarligen. Nå, det var riktigt kul att spela, faktiskt, och Trollet klarade det galant med sina 4 år, trots att det är angivet från 5 år.
Och nu lite välbehövlig vila för mor i form av sängläge med bok.
Och nu lite välbehövlig vila för mor i form av sängläge med bok.
Ensamma mamman
Älsklingen har åkt till Milano. Redan vid kvart i sex var en kollega här och hämtade upp honom. Jag har varit ute och gjort rent hönshuset, så långt jag nu hann innan Nassan gjorde det fullständigt klart att hon inte tänkte acceptera några dylika fasoner. Nå ja, jag har fått ut skiten och bort det gamla i alla fall. Lite nytt hö får jag lägga in senare idag (ja, vi har inte fått tag på halm, så nu har vi "gammalt" hö istället; inte lika bra, men det funkar). Istället gav vi ankorna nytt fint badvatten och de har plaskat väldeliga och så gick vi på inspektionsrunda här i trädgården. Det här är vad den förmår. Jag förstår att det knappast imponerar på dem som bor söderöver, men våren är faktiskt en hel månad tidigare här i år, så själv är jag rent förstummad :)
Snökrokus i syrenhäcken
En, säger EN, liten snödroppe
Persisk blåstjärna under schersminen
En ensam liten lungörtsblomma
Snökrokus i syrenhäcken
En, säger EN, liten snödroppe
Persisk blåstjärna under schersminen
En ensam liten lungörtsblomma
Etiketter:
Familjeliv,
Husdjur,
Ungar,
Växter och trädgård
fredag 23 mars 2012
Videung
Här om dagen kom Draken hem med videkissar till mig. Åh, det var evigheter sedan jag hade videkissar hemma.
Ikväll har han varit på disco. Han kom hem glad och lycklig med en stor godispåse. Nu har jag läst Mio min Mio för honom och stoppat om.
Trollet somnade i min säng, men Älsklingen har burit in honom i hans egen, och där ligger han nu och snusar.
Nassan ligger i sin babykorg. Hon är femte ungen som ligger där. Först Älsklingen, sedan hans syster och nu våra tre ungar i tur och ordning. Tänk, jag har tre barn! Kan ni fatta?! Jag skulle ju inte ha barn. Inte alls. Ibland vill livet annorlunda. Det är förunderligt, och alldeles underbart.
onsdag 21 mars 2012
Med en kopp te
Idag har jag köpt körsbärskvistar. De står på bordet bredvid min fåtölj där jag brukar sitta och amma och läsa. Än visar de bara lite grönt. Jag hoppas att de kommer.
Jag dricker gunpowder green - det var längesedan - och försöker gå ner i varv. Jag ska försöka ta mig i kragen och komma i säng i tid. Det har varit dåligt med sömnen det senaste.
tisdag 20 mars 2012
Förlossning
(Jo jo, det här är en evighetslång text)
Nassan är fem månader nu. Jag tror att det är dags för en förlossningsberättelse, innan jag glömmer helt och hållet vad som hände och hur det hände. Jag vill så gärna minnas. Så för min egen skull mest.
Draken födde jag i 41+5. Trollet kom i 42+3, och då fick de sätta igång mig. Jag var övertygad om att jag skulle gå över ganska ordentligt med den tredje med och sannolikt behöva bli igångsatt. Det trodde obstretikerna på lasarettet också. När jag var inne för CTG-kontroll, eftersom Nassans puls gick för snabbt, så bokade de in mig för överburenhetskontroll.
17/10 var jag 40+5. Jag var helt säker på att jag skulle gå över tiden. Jag var helt säker på att jag skulle föda en pojke. Så småningom.
Älsklingen väckte mig halv åtta på morgonen när han gick till jobbet - som vanligt och enligt mina önskemål. När jag gick upp på toa kände jag något. Jag vet inte riktigt vad det var. Absolut inga värkar, men någonting som fick mig att tänka tanken: Är det på gång nu? När jag födde Draken så började det hela med värkar som kom förhållandevis tätt redan från början, men som inte var särskilt intensiva på något sätt. Med Trollet blev jag - som sagt - igångsatt, så där har jag inget att jämföra med.
Nej, inte idag! Jag har ingen lust att föda barn idag tänkte jag. Jag hade ju så mycket kvar att fixa med, och var inställd på att ha minst en vecka på mig.
När klockan var åtta insåg jag att det faktiskt hade satt igång. Ok, tänkte jag. Jag gör klart här hemma, sedan ringer jag Älsklingen och sedan lägger jag mig och vilar.
Så jag åt frukost, dukade av, städade klart den del av huset som jag inte hunnit med dagen innan, hängde tvätten som låg i tvättmaskinen och gick ut med soporna. Jag mötte varje värk med att fokusera på andningen och att försöka "öppna upp" bäckenet. Sedan ringde jag dagmamman och sa att Trollet inte skulle komma, eftersom värkarna satt igång och sedan ringde jag frisören och avbokade tiderna för Draken, på eftermiddagen, och mig, dagen därpå. Va?! Har du värkar?! Ja, då får du inte komma! sa frissan förskräckt. Sedan ringde jag Älsklingen och sa att det var på gång. Du kan väl börja dra dig hemåt så småningom. Det är ingen ko på isen, men vi behöver ju köra barnen till farmor och så sa jag. Då var klockan runt tio.
Jag kom på att jag nog borde packa väskan, så det gjorde jag. Och Trollet måste ju få kläder på sig. Värkarna blev alltmer intensiva, och jag fick hänga mig över skötbordet när de kom. Jag försökte förklara för Trollet: Nu kommer det en värk, jag måste ta lite stöd här, fortsätt du att klä på dig, och så gick jag och lade mig över skötbordet och andades Jag var rätt omtumlad vid det laget. Jag minns att jag tänkte att Näe, gjorde det verkligen så här ont i början? Så här ont vill jag inte ha. Jag undrar om jag ska be om epidural. Jag som aldrig någonsin, under någon av mina förlossningar tänkt tanken 'epidural'. Då trodde jag att jag hade åtminstone åtta timmar framför mig. Åtta timmar med värre och värre värkar.
Jag insåg att jag borde ringa förlossningen och tala om att jag var på ingång, så småningom, under eftermiddagen. Barnmorskan frågade det vanliga: När jag var född, om graviditeten varit normal, om jag fött tidigare och hur. Hur långt är det mellan värkarna? När jag födde Draken så hade jag tätt mellan värkarna redan från början, så för mig var det inte så intressant och jag hade inte klockat. Det var ju så tidigt i förloppet också. Jag vet inte, sa jag, men det är minutrar i alla fall. Var bor du? undrade hon. Och när hon fick klart för sig att det inte var nästgårds sa hon: Jag tycker att du pustar på rätt bra (ja, jag fick ju värkar under samtalet och fick pausa då) du kanske ska ta och åka in på en gång. Nä, det går inte sa jag. Jag har barn hemma och min man har inte kommit än. Ok, du är välkommen när du kommer, sa hon, och så lade vi på.
Och jag andades, skrevade och roterade med höfterna, tänkte på att 'öppna upp' som ett mantra. Fascinerande nog fick jag till det bra med andningen. Varje värk var som värst genom första andetaget, in-ut, sedan avtog den. Så var det inte de tidigare gångerna. Då minns jag att smärtan stegrades till något slags kulmen, för att sedan avta. Jag tänkte att jag skulle känna hur öppen jag var. På utbildningen var jag nämligen en hejare på att bedöma hur öppna kvinnorna var, jag synkade med de erfarna barnmorskorna rätt igenom.
Det funkade inte. Jag vet inte om jag inte lyckades komma åt ordentligt när jag kände på mig själv, eller om jag var så väldigt mycket mer öppen än jag förväntat mig, att jag helt enkelt inte förmådde tolka vad jag kände. Jag minns att jag mådde intensivt illa. Ja men, man brukar ju bara må illa när bäbisen passerar spinae, tänkte jag och todde nog egentligen att jag mådde illa av att jag kände efter, lite "titta på läskigt sår", så där. Jag tänkte att det nog inte var någon bra idé att känna på sig själv - inte för mig i alla fall.
Värkarna var rätt tuffa. Jag var helt blöt av svett och tänkte att jag ville duscha innan vi åkte. När jag vinglade ner för trappan så kom Älsklingen hem. Klockan var elva. Jag redogjorde kort för vilka jag ringt och väskan och att Trollet fått kläder på sig och sa att jag ville gå och duscha. Det går rätt fort nu, sa jag innan jag gick in i duschen. För någon liten del av mig började väl ändå inse att det faktiskt gick rätt fort.
I duschen var värkarna för bedrövliga. Men HUR ska jag orka sitta i en bil med de här värkarna i över en timma? tänkte jag. När värkarna kom så hängde jag mot väggen och skrevade så gott jag förmådde för att öppna upp. Jag kände plötsligt hur vattnet gick, tittade ner och hann se att det var mörkt. Fan! tänkte jag. Fan! Meckigt fostervatten. Nu måste vi åka direkt. Så jag började ta mig ur duschen. Jag hann bara ut så fick jag lägga mig över toastolen i en värk. Sedan hann jag bara resa mig upp och dra på mig badrocken innan nästa värk kom. Det kändes som jag bajsade på mig - ja, ni vet vilken hang up jag har runt det där - jag tittade ner på insidan av badrocken och ja, en bajsklutt. Jag var en meter från toarullen när jag konstaterade att Jävlar! Det där var en krystvärk. Det här går för fort. Det här går åt helvete. Jag la mig direkt ner på golvet, skrek åt Älsklingen att ringa ambulans, för jag tänkte att nu måste vi ha hjälp här, och jag försökte desperat nå toarullen, en meter bort från mig för att torka bort den där bajsklutten. Ja ja, jag vet att jag är fånig. Intellektuellt sett så fattar jag naturligtvis att det inte går att föda barn utan att eventuell avföring pressas ut samtidigt. Det bara GÅR inte. Men känslomässigt...
Där låg jag på golvet med mina krystvärkar och efter en stund - som kändes jäkligt lång, kan jag säga - så stack Älsklingen in huvudet och frågade Skulle jag ringa ambulans, sa du? Jag hade nog inte behövt svara, för när han såg mig förstod han ju.
Ja, det är en förlossning som har startat här hörde jag honom säga i luren, och det imponerade ju föga på dem, förstås. Men för Älsklingen är 'förlossning' lika med utdrivningsskedet. Jag hörde att han talade om när jag var född, att graviditeten varit normal, att jag fött två barn tidigare och att de förlossningarna varit normala. Jag försökte ropa till honom att jag hade krystvärkar, för att han skulle säga det, men värkarna kom så tätt att jag inte kunde. Ja, hon ligger inne på golvet i badrummet hörde jag. Jo, jag kan gå dit och prata med henne. Det är krystvärkar fick jag ur mig när han öppnade dörren. Han vidarebefordrade det. Hon säger att det är krystvärkar och det här är tredje gången, så hon vet nog vad hon talar om sa han.
Då skickade de en ambulans och Älsklingen kopplades över till en barnmorska. Han har berättat att stackars Trollet kom ner från övervåningen mitt under det hela. Stackarn undrade förstås vad som hände. Gå upp igen och lek du! sa Älsklingen och Trollet vände och gick upp, utan att protestera.
Älsklingen upprepade för barnmorskan när jag var född, att graviditeten hade varit normal, att det var tredje gången och att de andra två förlossningarna varit helt normala. Och jag låg där med mina krystvärkar. När jag kände efter mellan benen så kände jag barnets huvud.
Nu får du komma hit! Huvudet är ute. Släpp luren! beordrade jag. Ta tag i huvudet och dra! sa jag. Jag vet inte riktigt hur jag tänkte. Antagligen att han skulle dra i samband med krystvärkarna, det var bara det att de hade stannat av lite. Kanske var jag stressad av att bäbisen stod så länge där, jag vet inte. Trodde ni att doktorn skulle ha bra koll i det där läget? Ha ha! Älsklingen hade i alla fall vett att låta bli. Näe, jag vågar inte, den sitter för hårt. Försök att lirka fram en axel då sa jag. Och på något vi lyckades han få in ett finger under armhålan och värkarna kom igång igen så han kunde dra ut bäbisen. Lägg den här! sa jag och tog emot bäbisen på mitt bröst. Den andas inte! Bäbisen var blå och den rosslade. Vänd den upp och ner sa jag. Fråga mig inte hur jag tänkte. Jag har ju varit med på ett antal förlossningar, både vanliga och snitt, planerade och akuta och även katastrofsnitt. Jag borde ju veta hur man gör. Men instinktivt kände jag bara: "Luftvägshinder". "Upp och ner för att få ut det". Bäbisen andades inte ändå. Vad ska vi göra? pep jag. Jag vet inte! Ta luren! Hela tiden hade telefonluren, med en barnmorska i andra änden, legat på toastolen bredvid oss. Jag undrar vad hon tänkte, ha ha! Älsklingen tog luren. Lägg bäbisen på mammas mage, ta en handduk och gnugga på ryggen, ganska hårt. Det gjorde vi. Och bäbisen började andas. Är den ute nu? frågade barnmorskan, och klockade födseln till 11.21. Och mitt i detta kaos, tro det eller ej (det är nästan så att jag skäms att medge det), så fick jag för mig att jag måste se vad det var för kön, så medan jag höll det lilla blåa knytet upp och ner, så tittade jag in mellan benen. Det är en flicka! tjoade jag, och trodde knappt mina ögon.
Efter tio minuter kom ambulansen. Jag låg på toagolvet i min slaskiga badrock med Nassan på magen, nyduschad, men ändå så långt från fräsch man kan vara. De navlade av Nassan och bar mig på bår ut till ambulansen, och så åkte vi iväg till lasarettet. Trollet hade fått titta på Nassan innan vi åkte, fick jag reda på efteråt. Moderkakan hade jag kvar och jag hade rätt ont av den. På förlossningen fixade de Nassans navelsträng lite mer ordentligt och såg till att få ut moderkakan. Vilken lättnad! Sedan sydde de ihop mig. Jag var rädd att jag skulle ha spruckit sönder totalt när det nu gick så fort, men det var inte värre än med de andra två. Älsklingen anlände efter att ha kört barnen till Farmor och han höll Nassan så att jag fick gå och duscha. Sedan kunde vi gå raka vägen till BB.
Tänk! Tänk att jag fick en liten flicka, alldeles oplanerat, vid 48 års ålder! Det är väl inte så illa pinkat? :)
Nassan är fem månader nu. Jag tror att det är dags för en förlossningsberättelse, innan jag glömmer helt och hållet vad som hände och hur det hände. Jag vill så gärna minnas. Så för min egen skull mest.
Draken födde jag i 41+5. Trollet kom i 42+3, och då fick de sätta igång mig. Jag var övertygad om att jag skulle gå över ganska ordentligt med den tredje med och sannolikt behöva bli igångsatt. Det trodde obstretikerna på lasarettet också. När jag var inne för CTG-kontroll, eftersom Nassans puls gick för snabbt, så bokade de in mig för överburenhetskontroll.
17/10 var jag 40+5. Jag var helt säker på att jag skulle gå över tiden. Jag var helt säker på att jag skulle föda en pojke. Så småningom.
Älsklingen väckte mig halv åtta på morgonen när han gick till jobbet - som vanligt och enligt mina önskemål. När jag gick upp på toa kände jag något. Jag vet inte riktigt vad det var. Absolut inga värkar, men någonting som fick mig att tänka tanken: Är det på gång nu? När jag födde Draken så började det hela med värkar som kom förhållandevis tätt redan från början, men som inte var särskilt intensiva på något sätt. Med Trollet blev jag - som sagt - igångsatt, så där har jag inget att jämföra med.
Nej, inte idag! Jag har ingen lust att föda barn idag tänkte jag. Jag hade ju så mycket kvar att fixa med, och var inställd på att ha minst en vecka på mig.
När klockan var åtta insåg jag att det faktiskt hade satt igång. Ok, tänkte jag. Jag gör klart här hemma, sedan ringer jag Älsklingen och sedan lägger jag mig och vilar.
Så jag åt frukost, dukade av, städade klart den del av huset som jag inte hunnit med dagen innan, hängde tvätten som låg i tvättmaskinen och gick ut med soporna. Jag mötte varje värk med att fokusera på andningen och att försöka "öppna upp" bäckenet. Sedan ringde jag dagmamman och sa att Trollet inte skulle komma, eftersom värkarna satt igång och sedan ringde jag frisören och avbokade tiderna för Draken, på eftermiddagen, och mig, dagen därpå. Va?! Har du värkar?! Ja, då får du inte komma! sa frissan förskräckt. Sedan ringde jag Älsklingen och sa att det var på gång. Du kan väl börja dra dig hemåt så småningom. Det är ingen ko på isen, men vi behöver ju köra barnen till farmor och så sa jag. Då var klockan runt tio.
Jag kom på att jag nog borde packa väskan, så det gjorde jag. Och Trollet måste ju få kläder på sig. Värkarna blev alltmer intensiva, och jag fick hänga mig över skötbordet när de kom. Jag försökte förklara för Trollet: Nu kommer det en värk, jag måste ta lite stöd här, fortsätt du att klä på dig, och så gick jag och lade mig över skötbordet och andades Jag var rätt omtumlad vid det laget. Jag minns att jag tänkte att Näe, gjorde det verkligen så här ont i början? Så här ont vill jag inte ha. Jag undrar om jag ska be om epidural. Jag som aldrig någonsin, under någon av mina förlossningar tänkt tanken 'epidural'. Då trodde jag att jag hade åtminstone åtta timmar framför mig. Åtta timmar med värre och värre värkar.
Jag insåg att jag borde ringa förlossningen och tala om att jag var på ingång, så småningom, under eftermiddagen. Barnmorskan frågade det vanliga: När jag var född, om graviditeten varit normal, om jag fött tidigare och hur. Hur långt är det mellan värkarna? När jag födde Draken så hade jag tätt mellan värkarna redan från början, så för mig var det inte så intressant och jag hade inte klockat. Det var ju så tidigt i förloppet också. Jag vet inte, sa jag, men det är minutrar i alla fall. Var bor du? undrade hon. Och när hon fick klart för sig att det inte var nästgårds sa hon: Jag tycker att du pustar på rätt bra (ja, jag fick ju värkar under samtalet och fick pausa då) du kanske ska ta och åka in på en gång. Nä, det går inte sa jag. Jag har barn hemma och min man har inte kommit än. Ok, du är välkommen när du kommer, sa hon, och så lade vi på.
Och jag andades, skrevade och roterade med höfterna, tänkte på att 'öppna upp' som ett mantra. Fascinerande nog fick jag till det bra med andningen. Varje värk var som värst genom första andetaget, in-ut, sedan avtog den. Så var det inte de tidigare gångerna. Då minns jag att smärtan stegrades till något slags kulmen, för att sedan avta. Jag tänkte att jag skulle känna hur öppen jag var. På utbildningen var jag nämligen en hejare på att bedöma hur öppna kvinnorna var, jag synkade med de erfarna barnmorskorna rätt igenom.
Det funkade inte. Jag vet inte om jag inte lyckades komma åt ordentligt när jag kände på mig själv, eller om jag var så väldigt mycket mer öppen än jag förväntat mig, att jag helt enkelt inte förmådde tolka vad jag kände. Jag minns att jag mådde intensivt illa. Ja men, man brukar ju bara må illa när bäbisen passerar spinae, tänkte jag och todde nog egentligen att jag mådde illa av att jag kände efter, lite "titta på läskigt sår", så där. Jag tänkte att det nog inte var någon bra idé att känna på sig själv - inte för mig i alla fall.
Värkarna var rätt tuffa. Jag var helt blöt av svett och tänkte att jag ville duscha innan vi åkte. När jag vinglade ner för trappan så kom Älsklingen hem. Klockan var elva. Jag redogjorde kort för vilka jag ringt och väskan och att Trollet fått kläder på sig och sa att jag ville gå och duscha. Det går rätt fort nu, sa jag innan jag gick in i duschen. För någon liten del av mig började väl ändå inse att det faktiskt gick rätt fort.
I duschen var värkarna för bedrövliga. Men HUR ska jag orka sitta i en bil med de här värkarna i över en timma? tänkte jag. När värkarna kom så hängde jag mot väggen och skrevade så gott jag förmådde för att öppna upp. Jag kände plötsligt hur vattnet gick, tittade ner och hann se att det var mörkt. Fan! tänkte jag. Fan! Meckigt fostervatten. Nu måste vi åka direkt. Så jag började ta mig ur duschen. Jag hann bara ut så fick jag lägga mig över toastolen i en värk. Sedan hann jag bara resa mig upp och dra på mig badrocken innan nästa värk kom. Det kändes som jag bajsade på mig - ja, ni vet vilken hang up jag har runt det där - jag tittade ner på insidan av badrocken och ja, en bajsklutt. Jag var en meter från toarullen när jag konstaterade att Jävlar! Det där var en krystvärk. Det här går för fort. Det här går åt helvete. Jag la mig direkt ner på golvet, skrek åt Älsklingen att ringa ambulans, för jag tänkte att nu måste vi ha hjälp här, och jag försökte desperat nå toarullen, en meter bort från mig för att torka bort den där bajsklutten. Ja ja, jag vet att jag är fånig. Intellektuellt sett så fattar jag naturligtvis att det inte går att föda barn utan att eventuell avföring pressas ut samtidigt. Det bara GÅR inte. Men känslomässigt...
Där låg jag på golvet med mina krystvärkar och efter en stund - som kändes jäkligt lång, kan jag säga - så stack Älsklingen in huvudet och frågade Skulle jag ringa ambulans, sa du? Jag hade nog inte behövt svara, för när han såg mig förstod han ju.
Ja, det är en förlossning som har startat här hörde jag honom säga i luren, och det imponerade ju föga på dem, förstås. Men för Älsklingen är 'förlossning' lika med utdrivningsskedet. Jag hörde att han talade om när jag var född, att graviditeten varit normal, att jag fött två barn tidigare och att de förlossningarna varit normala. Jag försökte ropa till honom att jag hade krystvärkar, för att han skulle säga det, men värkarna kom så tätt att jag inte kunde. Ja, hon ligger inne på golvet i badrummet hörde jag. Jo, jag kan gå dit och prata med henne. Det är krystvärkar fick jag ur mig när han öppnade dörren. Han vidarebefordrade det. Hon säger att det är krystvärkar och det här är tredje gången, så hon vet nog vad hon talar om sa han.
Då skickade de en ambulans och Älsklingen kopplades över till en barnmorska. Han har berättat att stackars Trollet kom ner från övervåningen mitt under det hela. Stackarn undrade förstås vad som hände. Gå upp igen och lek du! sa Älsklingen och Trollet vände och gick upp, utan att protestera.
Älsklingen upprepade för barnmorskan när jag var född, att graviditeten hade varit normal, att det var tredje gången och att de andra två förlossningarna varit helt normala. Och jag låg där med mina krystvärkar. När jag kände efter mellan benen så kände jag barnets huvud.
Nu får du komma hit! Huvudet är ute. Släpp luren! beordrade jag. Ta tag i huvudet och dra! sa jag. Jag vet inte riktigt hur jag tänkte. Antagligen att han skulle dra i samband med krystvärkarna, det var bara det att de hade stannat av lite. Kanske var jag stressad av att bäbisen stod så länge där, jag vet inte. Trodde ni att doktorn skulle ha bra koll i det där läget? Ha ha! Älsklingen hade i alla fall vett att låta bli. Näe, jag vågar inte, den sitter för hårt. Försök att lirka fram en axel då sa jag. Och på något vi lyckades han få in ett finger under armhålan och värkarna kom igång igen så han kunde dra ut bäbisen. Lägg den här! sa jag och tog emot bäbisen på mitt bröst. Den andas inte! Bäbisen var blå och den rosslade. Vänd den upp och ner sa jag. Fråga mig inte hur jag tänkte. Jag har ju varit med på ett antal förlossningar, både vanliga och snitt, planerade och akuta och även katastrofsnitt. Jag borde ju veta hur man gör. Men instinktivt kände jag bara: "Luftvägshinder". "Upp och ner för att få ut det". Bäbisen andades inte ändå. Vad ska vi göra? pep jag. Jag vet inte! Ta luren! Hela tiden hade telefonluren, med en barnmorska i andra änden, legat på toastolen bredvid oss. Jag undrar vad hon tänkte, ha ha! Älsklingen tog luren. Lägg bäbisen på mammas mage, ta en handduk och gnugga på ryggen, ganska hårt. Det gjorde vi. Och bäbisen började andas. Är den ute nu? frågade barnmorskan, och klockade födseln till 11.21. Och mitt i detta kaos, tro det eller ej (det är nästan så att jag skäms att medge det), så fick jag för mig att jag måste se vad det var för kön, så medan jag höll det lilla blåa knytet upp och ner, så tittade jag in mellan benen. Det är en flicka! tjoade jag, och trodde knappt mina ögon.
Efter tio minuter kom ambulansen. Jag låg på toagolvet i min slaskiga badrock med Nassan på magen, nyduschad, men ändå så långt från fräsch man kan vara. De navlade av Nassan och bar mig på bår ut till ambulansen, och så åkte vi iväg till lasarettet. Trollet hade fått titta på Nassan innan vi åkte, fick jag reda på efteråt. Moderkakan hade jag kvar och jag hade rätt ont av den. På förlossningen fixade de Nassans navelsträng lite mer ordentligt och såg till att få ut moderkakan. Vilken lättnad! Sedan sydde de ihop mig. Jag var rädd att jag skulle ha spruckit sönder totalt när det nu gick så fort, men det var inte värre än med de andra två. Älsklingen anlände efter att ha kört barnen till Farmor och han höll Nassan så att jag fick gå och duscha. Sedan kunde vi gå raka vägen till BB.
Tänk! Tänk att jag fick en liten flicka, alldeles oplanerat, vid 48 års ålder! Det är väl inte så illa pinkat? :)
Fantastiska fåglar
Ja, det här är ungefär vad som blir läst här hemma för närvarande. Stor bild och några rader text. Inte vilka bilder som helst, förvisso. Brutus Östling har tagit dem. Texten är skriven av Susanne Åkesson.
Det är jädrans fint med fåglar, hörrni!
Här är förlagets egen presentation av boken.
Och Brutus bild av fjällugglan (här) gör mig rent matt!
måndag 19 mars 2012
Blåst
I morse var det minusgrader igen. Nu har det orkat sig upp till plus två. Vinden sliter i grenar, strån och fjädrar, flaggstången svajar och lönnlöven slår kullerbytta över gräset. Ankorna har vankat ner i samlad tropp till hästhagen för att beta. Pip går runt med sin hönsaflock och gör ett och annat utfall mot ungtupparna när de springer i utkanten och försöker tjuvpara sig med hönsen. Hans krage glänser som koppar i solen, och han är riktigt stilig.
Egentligen borde jag gå ut och städa hönshuset, men jag är omtöcknad av trötthet efter att Nassan två nätter i rad bestämt sig för att hon ska ha tutte i munnen när hon sover, hela natten - och då menar jag hela - och huvudvärken jag vaknade med vill inte släppa, så jag struntar i det. Alldeles strax kommer Draken hem med skolbussen och om en dryg timma ska jag åka och hämta Trollet hos dagmamman. Sedan är det fullt hallå här igen. En liten stund kvar att njuta av stillheten.
Nålbindning och annat
Ja men är det inte lite typiskt, att när jag nu har anmält mig till nålbindningskurs i Stockholm, så har jag hittat tre(!) kurser här i Dalarna, på anständigt avstånd: Leksand, Falun och Smedjebacken. Suck!
Å andra sidan kanske det är bra med den här kursen i Stockholm, som bara är en kväll. Det skulle ju vara lite knöligt att åka iväg på kvällarna i flera veckor, eftersom det skulle krocka med Nassans sovtid. Nej, jag ska nog inte klaga. Det blir nog bra så här. Och det kan ju vara trevligt att åka ner till Stockholm en sväng och träffa Pappa och Mommi. Dessutom verkar det som om många har ganska svårt att lära sig tekniken. Kanske kommer jag att behöva gå på fler kurser, och då är det ju bra att det finns här.
Här finns en liten kavalkad med nålbundna vantar.
Jag skrev tidigare en lista på kurser jag skulle vilja gå. I efterhand har jag kommit på att jag missade att lägga till quiltning. Och i efterhand har jag kommit på ytterligare något jag skulle vilja lära mig, påsöm. Påsöm är ju så otroligt vackert och när jag nu bor så nära Dala-Floda, så vore det lite extra kul. Det går kurser just i Dala-Floda, har jag sett. En sådan här skulle jag vilja ha till Nassan :)
Å andra sidan kanske det är bra med den här kursen i Stockholm, som bara är en kväll. Det skulle ju vara lite knöligt att åka iväg på kvällarna i flera veckor, eftersom det skulle krocka med Nassans sovtid. Nej, jag ska nog inte klaga. Det blir nog bra så här. Och det kan ju vara trevligt att åka ner till Stockholm en sväng och träffa Pappa och Mommi. Dessutom verkar det som om många har ganska svårt att lära sig tekniken. Kanske kommer jag att behöva gå på fler kurser, och då är det ju bra att det finns här.
Här finns en liten kavalkad med nålbundna vantar.
Jag skrev tidigare en lista på kurser jag skulle vilja gå. I efterhand har jag kommit på att jag missade att lägga till quiltning. Och i efterhand har jag kommit på ytterligare något jag skulle vilja lära mig, påsöm. Påsöm är ju så otroligt vackert och när jag nu bor så nära Dala-Floda, så vore det lite extra kul. Det går kurser just i Dala-Floda, har jag sett. En sådan här skulle jag vilja ha till Nassan :)
söndag 18 mars 2012
Söndagslunk
.
Jag har gått här och spanat och spanat efter flyttfåglar. Ja, inte så att jag förväntade mig att tornseglarna skulle svischa runt huvudet på mig direkt, men det finns ju sådana som bara flyttat lite söderut och som brukar dyka upp tidigt. Så idag hade vi äntligen en bofink här under storhäggen :)
Och i storhäggen sitter den ensamma grönfinken tillsammans med gulsparvarna och sjunger och sjunger.
Jag tog Nassan med mig ut och gick några varv runt tomten. Det börjar komma upp lökar lite här och var, men det enda som kommit så långt att det visar färg är mina persiska blåstjärnor, som står i rabatten under köksfönstret, under schersminen. Jag fixade lite med hönsen, gav dem matrester och snackade lite med dem. Och för första gången var det som om Nassan verkligen såg dem. Jag har ju haft med henne ut till dem hur många gånger som helst, men hon har aldrig verkat lägga märke till dem förr. Idag satt hon i vagnen och tittade och tittade och...
Jag gjorde tacos till lunch idag, eftersom Draken är så övermåttan förtjust i det. Fick för mig att jag skulle göra egna vetetortillas i stället för de där plastförpackade skosulorna som finns på tex-mexhyllorna. Och tänk! Helt plötsligt var det riktigt gott med tacos. Vem hade väl kunnat ana det?! Idag var det jag som åt flest.
Jag har gått här och spanat och spanat efter flyttfåglar. Ja, inte så att jag förväntade mig att tornseglarna skulle svischa runt huvudet på mig direkt, men det finns ju sådana som bara flyttat lite söderut och som brukar dyka upp tidigt. Så idag hade vi äntligen en bofink här under storhäggen :)
Och i storhäggen sitter den ensamma grönfinken tillsammans med gulsparvarna och sjunger och sjunger.
Jag tog Nassan med mig ut och gick några varv runt tomten. Det börjar komma upp lökar lite här och var, men det enda som kommit så långt att det visar färg är mina persiska blåstjärnor, som står i rabatten under köksfönstret, under schersminen. Jag fixade lite med hönsen, gav dem matrester och snackade lite med dem. Och för första gången var det som om Nassan verkligen såg dem. Jag har ju haft med henne ut till dem hur många gånger som helst, men hon har aldrig verkat lägga märke till dem förr. Idag satt hon i vagnen och tittade och tittade och...
Jag gjorde tacos till lunch idag, eftersom Draken är så övermåttan förtjust i det. Fick för mig att jag skulle göra egna vetetortillas i stället för de där plastförpackade skosulorna som finns på tex-mexhyllorna. Och tänk! Helt plötsligt var det riktigt gott med tacos. Vem hade väl kunnat ana det?! Idag var det jag som åt flest.
Den gröne riddaren
Jo, jag läste en hel del i den vackra boken. Men inte hela, nej. Den är på 500 sidor. Det kinesiska originalet till vänster och den svenska översättningen till höger förvisso. Men även 250 sidor, om man ska räkna så, är rätt mycket när det gäller poesi. Poesi läser man ju långsamt. Som om man läste högt inne i huvudet. Och bara några dikter i taget. Finns det någon som läser poesi annorlunda? Egentligen har jag ju ingen aning. Tar bara för givet att andra är som jag. Jag lämnade tillbaka den för att ge någon annan chansen ett tag, och tänkte mig sedan att låna den igen.
Yang Mu kommer från Taiwan. Hans hemsida finns här. Översättningen är - kanske inte helt överraskande - gjord av Göran Malmqvist. Formgivaren heter Kerstin Hanson. Och här finns DN:s recension.
När jag googlade på boken, så fann jag Bokberget - Om kinesisk litteratur (och en del annat asiatiskt ibland). Låter väldigt intressant. Den ska jag kolla in lite noggrannare vid tillfälle.
Jo, jag gillar verkligen det här. Egentligen skulle jag nog vilja ha ett eget exemplar hemma i bokhyllan och ta fram då och då. För det är så jag läser poesi, tar fram med jämna mellanrum och läser lite här och lite där. Knappast något sträckläsande. Då lämpar det sig inte riktigt att låna på biblioteket.
Fysik (1972)
Om risvin och en maskros vore lika långa
och man hettade upp dem båda för att sedan
frysa ner dem; om man sedan föreläste för dem
torterade dem och kastade dem i fängelse, då skulle
risvinet helt visst bryta sig ut ur fängelset
bege sig uppför berget och bli stråtrövare
Om fysiken inte diskuterar ett fall som detta
vad ska fysiken då diskutera?
Om fysiken och risvinet vore lika långa
och båda slog följe, lämnade sin hembygd och tog värvning
och du ansvarade för fördelningen av manskapets uppgifter
och plutonchefen frågade Vem ska bli maksingevärsskytt?
Vem ska ta hand om fältköket?
Olivia
Vi var till Farmor och Farfar och fikade igår. Olivia har det så bra där. De pysslar om henne, kelar med henne och hon sover mellan dem i sängen, och de verkar nöjda med att ha henne. Skönt att det löste sig till slut. Det är ju en så fin och trevlig katt egentligen, men hon hade det bedrövligt när hon bodde här med Lizzy Surtant, som gav henne pisk stup i kvarten. Hon kunde ju aldrig slappna av, stackarn. Och Wilma hunsade henne ju rätt bra hon också, så länge hon levde, även om hon nu inte var lika bitchig som Lizzen.
Hon är fortfarande rätt försiktig av sig, men hon kom till mig gång på gång och ville kela. Jag är så glad att hon har det bra. Det är hon värd.
Hon är fortfarande rätt försiktig av sig, men hon kom till mig gång på gång och ville kela. Jag är så glad att hon har det bra. Det är hon värd.
lördag 17 mars 2012
Det går med vindens fart
Idag fyller Nassan fem månader. Det går obegripligt fort. Nu sitter hon hyfsat stadigt och håller balansen fint när jag kör runt henne i vagnen här inne - det är mest inne vagnen används. Och de där små händerna är på tok för nyfikna. Mors mattallrik och morgontidningen är särdeles intressanta. Får hon inte tag på dem eller något annat intressant så sitter hon och krafsar på duken med sina hopplöst vassa naglar, som jag visst aldrig lyckas få någon fason på. Krafsan kallas hon således alltmer ofta.
(Ja, jag antar att det är tramsigt att sätta på sin unge mössa med nalleöron, men jag tycker att det är så sött, så det gör jag i alla fall)
(Ja, jag antar att det är tramsigt att sätta på sin unge mössa med nalleöron, men jag tycker att det är så sött, så det gör jag i alla fall)
tisdag 13 mars 2012
Revision
Idag satte jag mig ner med blomsterföreningens bokföring. Det är nog första gången jag klämmer det hela på en dag och därtill inom en vecka efter att jag hämtat ut nådiga luntan. Jag är omåttligt stolt över mig själv för denna driftighet. Normalt är det något jag går och drar på i en halv evinnerlighet. Heja mig! Fast det tarvade ett par glas vin och lite godis, *host*. Nå ja, nu ska jag bara snickra ihop en revisionsberättelse och skicka det hela vidare till den andra revisorn, som befinner sig i en stad betydligt längre norrut.
Imorgon får jag ta storhandlingen för på torsdag har jag utvecklingssamtal i Drakens skola. Suck! Jag längtar efter en dag med bara Nassegos och mys i skön fåtölj.
måndag 12 mars 2012
Nu är det gott att leva
Elva grader och strålande sol. Fågelkvitter från buskar och träd och korpakorr från skogsbrynet. Höns som sprätter i solen längs uthusväggen och ankor som plöjer i vattenpölarna. Promenad längs vägen för att få Nassan att somna - barmark!
Jag har städat hönshuset och plockat in skidor, pulka, snowracer och spark i uthuset. Småfåglarna har fått mat. Ankorna har fått bad. Hönsen har konverserats flitigt. Jag har bakat hamburgerbröd och tvättat 36 maskiner tvätt. Eller, nä, kanske inte riktigt så många.
lördag 10 mars 2012
Mello
Jorå, det är stort med Mello här i familjen, nu för tiden, må ni tro. Draken har tidigare varit tämligen ointresserad av musik och därtill väldigt trött om kvällarna, och det var först vid svenska finalen förra året som han började visa intresse. Då hade han väl hört kompisarna i skolan prata Mello både avigt och rätt. Så han hejade på Eric Saade - utan att ens ha hört honom. Ja, förrän finalen då. Sedan har det varit ett evigt tjatande om Eric Saade, fortfarande utan att han hört mer än 'Popular' och 'Manboy' - som jag tog fram åt honom på YouTube för att han åtminstone skulle ha hört två låtar. För Draken var Mello helt uppenbart liktydigt med Eric Saade, och i början av den här deltävlingsperioden höll han på och tjata ihjäl sig - eller snarare mig. När kommer Eric Saade? När sjunger Eric Saade? Jag hejar på Eric Saade! Kommer inte Eric Saade? Ja men nästa år är han väl med? Det spelade ingen roll hur många gånger jag försökte tala om för honom att Saade inte är med i år och ingen vet vilka som kommer att vara med nästa år. Till slut började jag undra om det var något fel på ungen som aldrig tycktes fatta. Men ungefär i den vevan slutade han tjata, och sedan var det Sean Banan för hela slanten. Hå hå ja ja! Eller, ja, inte hela slanten, för han har faktiskt Ulrik Munther och Loreen som favvisar också.
Trollet är också exalterad över Mello. Fast mest för att hans storebror är det. Under programmet är han trött och stökig och det är mest en plåga att ha honom med, trots att han dansar glatt till alla låtarna och är väldigt söt just då. Naturligtvis är Sean Banan hans favvis.
Själv har jag Loreen som favorit. Så snygg, så snyggt! Uppenbarligen är jag inte ensam om det, och det känns lite förunderligt att min favvis är de flestas favvis, för i vanliga fall brukar mina knappt ens gå vidare. David Lindgren och Lisa Miskovsky gillar jag också. När refrängen på 'Shout it out' kom så sa jag: Den här kommer att vinna hela alltet! Men ska man tro vadslagningsbyråerna så blir det alltså inte så. Ovanligt starka låtar i år, tycker jag.
Så klockan åtta ikväll bullar vi upp framför TV:n. Tidigare har vi haft godis, fruktspett respektive chokladbollar som Mellomys. Idag har Draken bestämt att vi ska ha bullar.
Den här kan man gott lyssna på både en och två gånger. Tycker jag.
Heja Loreen! (eller David eller Lisa)
tisdag 6 mars 2012
Älsklingsramsan
...i äppelgrönt
Jag har ett litet äpple
som nyss jag fick av mor
Där inne finns ett kärnhus
där tio kärnbarn bor
I vart och ett av rummen
två kärnbarn sova få
Där ligger de och drömmer
om sol och ljus och vår
som nyss jag fick av mor
Där inne finns ett kärnhus
där tio kärnbarn bor
I vart och ett av rummen
två kärnbarn sova få
Där ligger de och drömmer
om sol och ljus och vår
måndag 5 mars 2012
Men snälla!
När jag gick in i SchoolSoft, där all information runt Drakens skolgång ska finnas och genom vilket kommunikation förväntas ske, för att skriva in hans fritidstider träffade jag på lärarens omdömen från höstterminens "kvartssamtal". Det var Älsklingen som var där då och jag hade nog inte klart för mig att svaren fanns inlagda i SchoolSoft. Hur som helst, när jag klickade på 'NO' så står där ett kortare omdöme som går ut på att han gör det han ska och klarar det han förväntas, typ, sedan följer:
Nästa steg, NO
Nästa steg att sikta mot/behöver öva mer på
Och där har läraren fyllt i:
Utveckla dina kunskaper om djur och växter i närmiljö.
Skulle Draken behöva lära sig mer om djur?!?
Snacka om att rapa upp svar enligt mall som om själva ifyllandet utgjorde något självändamål. Ungen kan ju redan mer än lärarna. Kan man rimligen förvänta sig mer av en åttaåring?
Jag är inte fullt nöjd med hans skola, det är jag inte. Inte med lärarna och undervisningen i alla fall. Däremot är jag helt och hållet nöjd med själva skolan, en gammal fin liten byskola med två klasser, med fritidspersonalen och med Trollets dagmammor.
Nästa steg, NO
Nästa steg att sikta mot/behöver öva mer på
Och där har läraren fyllt i:
Utveckla dina kunskaper om djur och växter i närmiljö.
Skulle Draken behöva lära sig mer om djur?!?
Snacka om att rapa upp svar enligt mall som om själva ifyllandet utgjorde något självändamål. Ungen kan ju redan mer än lärarna. Kan man rimligen förvänta sig mer av en åttaåring?
Jag är inte fullt nöjd med hans skola, det är jag inte. Inte med lärarna och undervisningen i alla fall. Däremot är jag helt och hållet nöjd med själva skolan, en gammal fin liten byskola med två klasser, med fritidspersonalen och med Trollets dagmammor.
Fåglar
Nu har jag tre sidensvansar ute i storhäggen här och känner mig lycklig som ett barn :) Underbart vackra fåglar! Jag antar att de är en del av en större flock som befinner sig annorstädes i byn. Jag älskar deras läte, som ringandet av små silverklockor. Det är väl en vacker beskrivning.
En ensam liten grönfink har jag här i vinter - åtminstone har jag bara sett en åt gången. Jag läste någonstans att antalet decimerats kraftigt det senaste på grund av gulknopp, så det är väl förklaringen, antar jag. Jag hör den sjunga här ibland och jag tycker om grönfinkssång också.
En ensam liten grönfink har jag här i vinter - åtminstone har jag bara sett en åt gången. Jag läste någonstans att antalet decimerats kraftigt det senaste på grund av gulknopp, så det är väl förklaringen, antar jag. Jag hör den sjunga här ibland och jag tycker om grönfinkssång också.
söndag 4 mars 2012
I see you
I morse körde jag tre tuppar till dagmammemaken för slakt. Vi kan ju inte ha sex tuppar och sju hönor. Frågan är om vi kan ha tre tuppar och sju hönor. Det känns tveksamt, men vi provar. Tanken är väl att det ska bli lite hönskycklingar här till våren och sommaren och att vi behåller några av dem. Det kändes inte så kul att köra iväg dem, trots att jag inser att det är så här det egentligen ska gå till om man med någorlunda gott samvete ska äta djur. De har haft ett bra liv där de kunnat gå fritt och picka och blir slaktade snabbt och anständigt av en kunnig karl och sedan uppätna av människor som ser dem som extra fin mat.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)