tisdag 30 september 2014
Att älska ett djur hade länge varit min dröm
Jag har inte läst en enda bok sedan i maj. Lyssnat har jag, men inte läst. Jag vet inte hur många jag har börjat på, 20? 30? Men plötsligt en dag...
Den här är fullkomligt ljuvlig! Åh, vad jag önskar att jag kunder skriva som Barbro Lindgren!
Länge var Barbro Lindgrens kärlek till djur obesvarad. Inte ens sniglarna uppskattade hennes omsorger, fastän hon gav dem allt: kyrkor, bassänger, biografer och maskrosblad på fat. Men nu, när hon är så gott som gammal, går det bättre.
På gården i Glömminge på Öland lever Barbro Lindgren med sina djur. Det är Mimmi (hund), Moster (katt), Elsa (Mosters systerdotter), tuppen Putte Kock, myskankan Sickan Carlsson och lite hönor.
Nere i strandskogen vimlar det av myror och spindlar, vårtbitare och sångsvanar.
Vardagstillvaron för dessa varelser – inklusive några fanatiska människor – visar sig, efter ingående studium, rymma allt från djupaste tragedi till den mest halsbrytande komedi.
De stora filosofiska frågorna bör inte ställas förrän dyngbaggarnas själsliv är ordentligt utforskat.
Jag har varit helt fascinerad av Barbro Lindgren ända sedan jag såg Aziza Dhaouadis dokumentär om henne, Äntligen måndag. Jag skrev om den här.
Den är bara på 80 sidor (en riktig Scylla-bok med andra ord). Läs den!
måndag 29 september 2014
Vedstapeln
Bredvid kakelugnen finns en murad nisch för ved. Den når nästan ända upp i taket, men för närvarande finns där bara en mindre vedhög, kvar sedan vårvintern. Det bor något där.
Med jämna mellanrum, företrädesvis på kvällarna, kanske för att det är då jag har tid att lyssna, eller snarare att medvetandegöra ljuden, så hörs ett krafsande, knirpande ljud från traven. Det skiljer sig helt från det vanliga knäppandet från torkande ved.
Varje gång tänker jag att jag ska hämta in vedkorgen och bära ut veden, så att det som lever där kommer ut där det hör hemma. Kanske är det något som faktiskt skulle kunna orsaka viss skada här inne.
Vad kan det vara? Först tänkte vi på larver av något slags barkborrande insekt. Jag är inte så kunnig - som höres - när det gäller dylika kusar. Men vi har ju faktiskt hört det där ljudet ända sedan i våras. Eller snarare, vi har hört ljud från högen, men just det här krafsande, knirpande ljudet är nytt. Det borde ha blivit en skalbagge av larven vid det här laget, borde det inte? Men varför håller sig skalbaggen kvar i veden? Den borde börja springa runt och leta efter en partner. Så gör skalbaggar, tror jag.
Jag måste ta mig i kragen och bära ut veden. Men jag känner något slags fjantig rädsla för att hitta något läbbigt där om jag börjar lyfta på vedträna. Något krylligt snabbspringande eller något tjockt svällande gulvitt vridande.
Ja ja, jag vet att jag är tramsig! Jag är sjåpig när det gäller kusar inomhus, det är jag. Spindlarna har jag inget emot, men annars tycker jag att det mesta i småkrypsväg är läbbigt när jag hittar det inomhus, medan jag antingen är förtjust, fascinerad eller tämligen oberörd när jag finner det ute.
Men vad är det som bor i vedhögen?
Med jämna mellanrum, företrädesvis på kvällarna, kanske för att det är då jag har tid att lyssna, eller snarare att medvetandegöra ljuden, så hörs ett krafsande, knirpande ljud från traven. Det skiljer sig helt från det vanliga knäppandet från torkande ved.
Varje gång tänker jag att jag ska hämta in vedkorgen och bära ut veden, så att det som lever där kommer ut där det hör hemma. Kanske är det något som faktiskt skulle kunna orsaka viss skada här inne.
Vad kan det vara? Först tänkte vi på larver av något slags barkborrande insekt. Jag är inte så kunnig - som höres - när det gäller dylika kusar. Men vi har ju faktiskt hört det där ljudet ända sedan i våras. Eller snarare, vi har hört ljud från högen, men just det här krafsande, knirpande ljudet är nytt. Det borde ha blivit en skalbagge av larven vid det här laget, borde det inte? Men varför håller sig skalbaggen kvar i veden? Den borde börja springa runt och leta efter en partner. Så gör skalbaggar, tror jag.
Jag måste ta mig i kragen och bära ut veden. Men jag känner något slags fjantig rädsla för att hitta något läbbigt där om jag börjar lyfta på vedträna. Något krylligt snabbspringande eller något tjockt svällande gulvitt vridande.
Ja ja, jag vet att jag är tramsig! Jag är sjåpig när det gäller kusar inomhus, det är jag. Spindlarna har jag inget emot, men annars tycker jag att det mesta i småkrypsväg är läbbigt när jag hittar det inomhus, medan jag antingen är förtjust, fascinerad eller tämligen oberörd när jag finner det ute.
Men vad är det som bor i vedhögen?
måndag 15 september 2014
fredag 12 september 2014
Ett år av magiskt tänkande
Det är kvällen före nyårsafton 2003. Joan Didion och hennes make sedan 40 år, John Gregory Dunne, har kommit tillbaka från sjukhuset där deras enda dotter, Quintana, ligger i koma svävande mellan liv och död: en vanlig influensa har utvecklats till lunginflammation och svår blodförgiftning. De har precis satt sig för att äta middag när John plötsligt drabbas av en massiv hjärtinfarkt och dör.
Ett år av magikt tänkande är Joan Didions försök att förstå den tid som följde: "veckor och sedan månader, som vände upp och ner på alla de föreställningar jag någonsin haft om döden, om sjukdomar, om sannolikhet och slump, om tur och otur, om äktenskap och barn och minnet, om sorg, om hur människor handskas eller inte handskas med det faktum att livet tar slut, om hur ytlig den mentala hälsan är och om livet självt."
Joan Didion bor i New York. Hon har skrivit ett dussin böcker, varav fem romaner, och är en starkt lysande stjärna på den amerikanska litterära himlen. Ett år av magiskt tänkande blev en stor framgång när den publicerades i USA: hyllad av kritikerna, i topp på bestsellerlistorna och belönad med det mest prestigefyllda amerikanska bokpriset, National Book Award.
Ja, det här lät ju i allra högsta grad som något för mig, men FY! vad jag tyckte illa om den. Det är hemskt det hon drabbas av, men jag blir så irriterad på den där bortklemade osjälvständiga människan att jag inte ens förmår känna någon empati. Dessutom tycker jag inte att det hon beskriver är "magiskt tänkande". Hon bara mal och mal och mal om sina flygresor hit och hotellvistelser dit, restaurangbesök här och utlandsvistelser där. Och omslaget! Efter att ha lyssnat på boken tycker jag att det är gräsligt. All hail the queen of...
Och på det min vanliga irritation över medicinska beskrivningar som är felaktiga, felöversatta eller feluttalande (det går utmärkt att säga MRSA på svenska!). Nää, helt ointressant. Hela boken - och människan - verkade bara stötande på mig. Blä! Hur har den kunnat få så bra kritik?
torsdag 11 september 2014
Mera sjukhuskonst
Den här hittade jag utanför gynavdelningen när jag skulle ronda en satellitpatient. Veronica Brovall har gjort den.
tisdag 9 september 2014
måndag 8 september 2014
Akut konst
Den här hänger nere på akuten. Jag vet inte vem som gjort den. Jag lyckades varken finna signatur eller någon namnbricka. Jag tycker att den påminner lite om Dorina Mocan (som den kapitalt konstokunniga människa jag är), men antagligen är det inte hon.
söndag 7 september 2014
Petunior
Lite oförtjänt impopulära kan jag tycka att de är. De doftar faktiskt gott, är tacksamma och blommar snällt hela säsongen. Så i år har jag faktiskt petunior. Stora blekgula ihop med små gula och halvstora starkrosa med ådring ihop med små rosa.
Och de blommar och blommar och blommar
lördag 6 september 2014
Bokklubben vid livets slut
Ja, när man företrädesvis lyssnar på böcker, som jag för närvarande gör, så finns det ju inte så där hejans mycket att välja mellan. Åtminstone hälften av bibliotekens bestånd utgörs av deckare - som jag inte läser - och böckerna är nästan uteslutande svenska eller översättningar från engelskan. Några smalare saker, som jag gärna läser, är det knappast tal om. En fördel med det begränsade utbudet är dock att de nya böckerna blir synliga på ett helt annat sätt - i synnerhet på de bibliotek som separerar deckare från övrig skönlitteratur - och kommer det något intressant så har man rätt stor chans att hitta på det.
Den här hade jag inte hört talas om när jag fann den i snurran på lasarettsbiblioteket och jag såg ju omedelbart att det var något för mig.
"Vad är det du läser?" Det är frågan Will ställer till sin mamma, Mary Anne, när de sitter i väntrummet på cancermottagningen. Det är november 2007, kort efter att hon diagnosticerats med långt framskriden cancer.
Detta är den sanna historien om en son och hans mamma, och om den bokklubb som under hennes sista tid i livet för dem närmare varandra. I takt med att sjukdomen sprider sig läggs bok efter bok till läslistan, och i de personliga samtalen kring böckerna får Will och Mary Anne en möjlighet att återupptäcka sina liv och lära känna varandra på ett nytt sätt. I bokklubbens sfär är de inte längre den sjuka och den friska, utan en mamma och en son som tillsammans upptäcker nya världar.
Bokklubben vid livets slut är en ömsint hyllning till en älskad mamma, och en inspirerande betraktelse över böckers förmåga att skapa mening och glädje ur kaos och förgängelse, att skänka oss tröst och vidga vår kunskap om oss själva och andra.
WILL SCHWALBE är en amerikansk journalist och författare, som bland annat har skrivit för The New York Times och varit chefredaktör på bokförlaget Hyperion. Will Schwalbe är bosatt i New York.
"Ömsint hyllning till en älskad mamma" var ordet. Själv skulle jag vilja lägga till och beundrad. Det går inte att missta sig på hur stolt Schwalbe är över sin mor. Och med all rätt. Hon förefaller ha varit en mycket intressant och extraordinär person. De flesta recensenter (jag har läst) anmärker på att hon är för extraordinär, 'nått jäkla fel måste väl människan ha', typ. De förefaller tycka att detta gör boken ointressant och utan djup. Mig stör det inte det bittersta. Om det är så Schwalbe minns sin mamma, eller vill framställa henne, eller hans syfte aldrig var annat än presentera de egenskaper hos henne som han beundrade - eller om hon faktiskt var sådan. Än sen?! Gör man ett reportage om en osedvanligt vacker trädgård så behöver man väl inte springa och ta bilder på de mindre lyckade delarna, där ogräset frodas, där det är stökigt, där man inte hunnit färdigt. Det fattar väl vem som helst att det finns sådana delar i alla trädgårdar, men vem är intresserad av att se dem? Man vill njuta och inspireras av det vackra, få idéer. Jo, visst kan man vilja se de fula delarna också, fast kanske inte i en trädgård just, men åtminstone fick jag aldrig intryck av att Schwalbes avsikt var att skriva ett fullödigt porträtt av modern, 'den nakna sanningen'.
Men som vanligt är jag den där gnälliga typen som muttrar över konstiga medicinska beskrivningar. Som att cancerceller liftar med blodet som strömmar ut genom lymfsystemet. Ehh... ?!? Och konstiga översättningar. Nej Clostridium difficile kallas inte "C diff" på svenska, man säger clostridier. Och får verkligen de stackars cancerpatienterna i USA, som ska ha intravenös cellgiftsbehandling, inte en central infart förrän efter ett år!?!?
Och lite störd blev jag av att det var Björn Granath som läste. Sedan jag lyssnade på den fullkomligt bedrövliga boken, vad den nu hette, om biblioteksbussen, blir jag irriterad bara jag hör hans röst. Nå ja, det gav med sig på slutet.
torsdag 4 september 2014
Wondla
Jag lånade 'Jakten på Wondla' för att ha som högläsningsbok för Draken. Den lät bra och det är samma författare som till Spiderwick-böckerna, som vi gillat både Draken och jag, vilket borgade för viss kvalitet tyckte jag.
Om sanningen ska fram har Eva Nio under sitt 12-åriga liv inte träffat någon annan människa. Hon har levt hela sitt liv i en underjordisk värld där en robot, Modr, tagit hand om henne, och varit som en mor för henne. Men saker ändras drastiskt när Evas underjordiska boning brutalt förstörs och hon tvingas fly för sitt liv. Hon upptäcker snart att hon verkar vara den enda människan på denna främmande planet. Eva sätter sitt hopp till en bild hon hittar föreställande en flicka, en robot och en människa med texten WondLa. Hon ska hitta WondLa. Men på sin väg kommer hon att möta både fiender och vänner, de mest konstiga varelser och underliga landskap. Och jakten har bara börjat...
Den var sketabra. Jag tyckte verkligen om den och det gjorde Draken också. Fantasy som är helt sin egen. Vi upptäckte att det fanns en andra del, 'Kampen för Wondla', så vi lånade och läste den med.
Efter att ha levt i en underjordisk värld under hela sitt 12-åriga liv stöter Eva Nio plötsligt på en människa Hailey! När Eva och hennes vän Rovender räddas av Hailey är Eva överlycklig. Hennes dröm om att träffa en människa har äntligen gått i uppfyllelse. De stiger ombord på Haileys flygfarkost och åker mot staden Nya Attika där invånarna lever i fred och harmoni. Men allt är inte så idylliskt i staden som det verkar och snart inser Eva att något riktigt hemskt håller på att ske och om Eva och hennes vänner inte kan avvärja hotet kan det innebära slutet för allt och alla på planeten. Och uppdraget kräver en hjälteinsats!
Nu väntar vi bara på att tredje delen ska komma i översättning.
onsdag 3 september 2014
Smärtrehab
Nog är det surt att bli sjuk redan andra dagen på nya ST-placeringen. I synnerhet som smärta är något jag är särskilt intresserad av. Smärta och palliativvård. Fast i det här fallet är det ju inte fråga om malign smärta, utan kronisk godartad.
Jag sitter uppkrupen i min fåtölj och snorar och nyser med rinnande ögon, dricker te och läser Linton- som förefaller vara något av en husbibel. Den är otroligt intressant.
Jag har suttit på trappan och handmatat hönsen med makaroner en stund och kört några maskiner tvätt, men mycket mer orkar jag inte. Jag inser att jag knappast kommer att kunna gå och jobba imorgon heller, vilket är olyckligt eftersom min handledare bara jobbar tisdag till torsdag. Jag har alltså ännu inte träffat henne. Hur som helst så verkar det vara ett trevligt ställe som ligger i fantastiskt vackra omgivningar och jag ser fram emot att få komma igång. När det nu blir.
Ännu en bit på väg
Så var alltså medicinrandningsåret avklarat och mina farhågor kom - åtminstone delvis - på skam. Jag har trivts bra och haft roligt, till skillnad från de två föregående perioderna på medicinkliniken. Men precis som jag förutsåg så är det ett riktigt jäkla skitgöra att vara ST (eller AT för den delen) på medicin. Det går väl kanske an om man är ung och utan barn, men att slita ihjäl sig och aldrig veta när man kommer hem på dagarna tär på den som inte längre är så purung och som har små barn hemma.
Som blivande geriatriker måste jag ha sammanlagt 18 månader medicin och kardiologi. Än är det inte klart alltså. Från i januari ska jag göra fyra månader på neuro, där jag kommer att se till att lägga åtminstone halva tiden på strokerehab.
Jag kommer att fortsätta gå B-jourer (inte A-jourer, nej!) på medicin ungefär var tredje vecka, har jag kommit överens med schemaläggaren om. Alldeles självpåtaget. Heja mig som törs - även om jag nu håller mig till B-jourerna, som sagt.
Nu så... ska det bli trevligt att få ett liv igen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)