Igår natt simmade jag. Simmade och simmade. Fast i luften, runt, runt i en rundad byggnad, på olika våningar. En del kolleger var också där och simmade. Jag drömmer rätt ofta att jag simmar, men det är nästan alltid något problem. Det är för trångt - antingen är bassängen för liten eller så är det för mycket folk - eller så finns det inget vatten, eller så kommer jag aldrig ut till bassängen, eller så ska det precis stänga.
Ofta drömmer jag att jag är tillbaka i eller utanför min lägenhet i Vårby Gård. Jag vet att den inte är min längre och jag vet att jag inte ska vara där. En rädsla för att bli ertappad. Ibland är jag där för att hämta grejer. Ibland är jag där och tittar efter vad nya hyresgästen ändrat. Ibland är jag bara utanför, tittar upp mot lägenheten. Ibland är jag hos min gamla granne Kajsa, som bodde mitt emot, och tittar från hennes lägenhet - som inte alls är som hennes lägenhet var - in i min gamla.
Jag avskydde verkligen Vårby Gård, men jag älskade min lägenhet. Jag brukade säga att jag skulle vilja ta lägenheten, lyfta ut den och placera den ute i skogen.
Under alla dessa år - jag flyttade hösten 2000 - har jag inte förstått varför jag hela tiden drömmer om min gamla lägenhet. Först för någon vecka sedan kom jag på att jag egentligen inte har fått boa in mig sedan jag lämnade Vårby Gård. Jag var väldigt lycklig när jag fick min lägenhet i Åbylund. Området var ett otroligt lyft och jag fick en liten tomt, både på fram och baksidan. Men lägenheten trivdes jag aldrig riktigt i. Tapeten i sovrummet blev fel. Färgen i köket, som skulle vara ljust, mjukt gul såg nästan rosa ut när den kom upp på väggarna. Jag tyckte illa om golven. Och det fanns aldrig tid eller pengar att försöka göra det fint.
Här i huset har jag inte heller fått boa in mig och göra det fint. Är det därför jag återkommande drömmer om min gamla lägenhet?
Men varför drömmer jag om simningen då? Den som aldrig blir riktigt som den ska.
Jag älskar att simma.