Lördag eftermiddag

Jag sitter i min älskade fåtölj med en mugg schysst kardemummakaffe. Kakelugnen är varm och det sprakar i vedspisen i köket. I soffan ligger Salim och sover. Neko var jag ofin nog att lyfta bort från min fåtölj så att jag kunde sätta mig. Han sitter nu nedanför mina fötter och tvättar sig. En semmelbulledeg står på jäsning, tvättmaskinen och tumlaren snurrar och diskmaskinen är igångsatt. Draken har skjutsats fram och tillbaka till sin konfirmationsundervisning, åtta mil inalles, och de andra två har utfodrats. 

Bortsett från den stund i morse då jag satt och skrev föregående inlägg, så är detta första gången på hela veckan jag hinner sätta mig ner en stund. Äntligen ro.

Jag ligger efter med fyra lästa böcker, jag har bara inte haft tid att skriva om dem, så nu kommer inläggen att rasa in i tät takt. Ändå blir det färre böcker nu. Jag har kortare resväg och därmed mindre tid att lyssna, samtidigt som har jag längre arbetstid än tidigare. 

Jag funderar fortfarande på om läsdagboksdelen borde få en egen blogg. Jag har börjat snickra på en, men jag vet inte riktigt hur jag ska utforma den och jag har inte haft tid att fundera och sitta och pula med den. 

Nå väl, nu ska jag äntligen sätta mig och läsa lite. Läsa på riktigt. För första gången denna vecka. Jag har en hel hög med japanska jag skulle vilja ta mig igenom. Skulle vilja ja. Jag får nog vara glad om jag hinner klart den påbörjade.

Kvällstankar

Idag har jag knut. En sådan "riktig", uppsatt med hårnålar. Det måste vara 25 år sedan sist.

Min farmor hade, så länge hon levde, en fläta som nådde ner till midjan, tunnare för vart år, som hon snirklade till en knut och fäste med hårnålar.

Mitt hår når nu också ner till midjan, vilket kanske låter tjusigt, men det är ytterligt misskött - jag har inte toppat det sedan i början av maj - och inte särskilt tjockt, så det ser inte mycket ut för världen. Min knut är inte snodd av en fläta utan bara tvinnat. Jag är förvånad över att jag lyckades få till den och att den hållit hela dagen.

I natt sov jag två timmar. Jag hade bestämt mig för att bara ta rätt på det nya kylskåpet - som nu är inforslat i köket - men inte ett endaste dugg mer när jag kom hem från jobbet. Bara sätta mig i fåtöljen med en stor balja te och inte göra ett smack. Men jag har inte ens tagit rätt på kylskåpet.

Jag har tänt ljus i hela vardagsrummet, krupit i mjuka kläder och satt på mig L'air du Desert Marocain. En av mina absoluta favoritparfymer som jag sällan bär vintertid men plötsligt längtade efter.

Jag funderar på om jag skulle starta en parallell blogg bara för böcker och bokrelaterade inlägg, nu när det blivit så mycket. Men jag är rädd att jag tappar mitt läsande (lyssnande) igen och vad spelar det då för roll? Hur sönderstressad kommer jag att bli på vårdcentralen? Kommer jag ha någon tid och ork att skriva överhuvudtaget? Och skulle jag ens kunna kalla det bokblogg när jag inte recenserar böckerna jag läser, bara nämner dem och inte mycket mer?

Satan vad jag har ont i halsen! Kan det då aldrig ge sig?

Det spricker upp - tror jag

Det börjar lätta en smula - vågar jag ens säga det? Visserligen är jag fortfarande fruktansvärt trött och det halsonda är inne på tredje veckan nu, men i övrigt så. Katterna verkar ha lugnat ner sig en aning efter att ha kissat ner våra sängar, rakt igenom allt, fem gånger under helgen och såren läker fint utan varken krage eller kroppsstrumpa på. Amok har jag börjat släppa ut.

Början på veckan var dock lika hopplös som förra. Nassen väckte mig fem på morgonen i måndags och hade kissat ner sin säng. Ingenting hon brukar göra. Sedan ringde inte min klocka på morgonen så jag försov mig ordentligt, var tvungen att skjutsa killarna till skolan eftersom skolbussen redan gått och kom inte till jobbet förrän halv tio. Naturligtvis hade jag lyckats sätta i motorvärmarsladden utan att notera att det stod en kasse med tomkassar ovanpå kupévärmaren, så nu har den bränt och jag får sätta mig i en iskall bil om mornarna - typ det värsta jag vet.

Det för länge sedan beställda kylskåpet som av någon anledning skickades till Uppsala och fastnade där i tio dagar är nu på ingång. Jag beställde det så att det skulle komma när jag var hemma och sjuk. Jag kan ju inte vara borta från jobbet en hel jäkla dag för att kvittera ett kylskåp, vilket tar typ en minut. Efter mycken myda och svärt bestor har jag nu lyckats leja en granne till att springa ner hit och ta emot det när det kommer i morgon. Det är en äldre man som bott hela sitt liv i byn. De äldre "infödingarna" här i byn är det inga problem med. Det är de medelålders som aldrig bott utanför Dalarna som är det stora problemet - inskränkta jävla typer - samt ett par stycken med uppenbara personlighetsstörningar. Nå ja, jag har svurit nog över denna förhatliga by i tidigare inlägg.

Jag har bokat tid för att fixa parkeringsljusen nästa vecka och ytterligare en tid för ombesiktning och när det är avklarat ska jag ställa av SAAB-eländet. Det borde jag ha gjort för ett år sedan. Det blir surt att kliva upp en timma tidigare två dagar nästa vecka, jag som inte ens fungerar den tid jag brukar gå upp, men det ska bli skönt att få det avklarat.

Nästa vecka, 1:a februari, börjar jag som internstafett på vårdcentral och ska vara kvar där i drygt fyra månader innan jag återvänder till geriatriken. Jag är rätt nervös. Rädd för att inte göra rätt för mig, att inte duga när jag nu får så satans bra betalt. Jag är så utpräglat geriatrisk lagd, med vana att se helheten och att ha tid på mig. På vårdcentralen måste jag anskaffa tunnelseende och jobba snabbt. Dessutom kan jag inte allmänmedicin, som är typ världens svåraste specialitet. Jag har kollat lite i min tidbok vad de har bokat in. Ett boende ska jag sköta och en hel del äldre och årskontroller hypertoni var det, men också ett antal yngre med magproblem. I princip samtliga med utländska namn. Gah! Hur var det nu med de där hereditära sjukdomarna som är vanliga i vissa delar av världen och som bland annat ger buksmärta? Och är de flyktingar? Vad har de i bagaget då? Vilka trauman?Psykosomatiskt? PTSD? Ni ser, jag börjar tänka brett direkt, innan jag ens sett patienten. Jag får helt enkelt sätta mig och läsa på lite dagen innan jag får patienterna - hur jag nu ska hinna det. Men kom ihåg Scylla, det vanliga är det vanliga! Även hos flyktingar från Mellanöstern. Om de nu ens är flyktingar.

Tankar om buan

Jag funderar och funderar - i synnerhet efter att ha läst Haines. Hur ska jag kunna vara mer uppe i buan? Jag hade ju planer ditåt när min inneboendefamilj plötsligt flyttade, med bara en dags varsel, och alla mina planer för sommaren gick om intet.

Sedan dess har jag i alla fall decimerat hönsflocken med tanken att de befintliga ska kunna gå att stoppa ner i några flyttkartonger och tillsammans med katter, kanin och packning ska kunna forslas upp på bara en tur. Får jag med mig djuren så skulle jag kunna bo där de veckor jag inte har barnen. Det skulle ge mig ungefär en timmas resväg extra per dag, men om jag lyssnar på böcker i bilen, så är det väl använd tid, tycker jag. Jag kan åka hemom - det ligger längs vägen - varannan dag och duscha och vattna blommorna. Jag har planer på att skaffa kattlucka, en sådan som öppnas av katternas chip. Man kan ställa in dem så att de är öppna inåt men inte utåt, så skulle jag inte få med mig någon av katterna, för att de är ute på vift, så kan jag ställa in kattluckan så att de kommer in men inte ut, och så kan jag hämta den dagen därpå.

Där uppe, utan el och rinnande vatten, får jag en helt annan ro. Jag kan läsa, handarbeta, jobba på gården, hugga ved (få saker är väl så rogivande som att hugga eller splinta ved), promenera i skogen, köra yoga, tai chi och qigong, meditera och kanske till och med börja springa. Det går utmärkt att blaska av sig i en balja om jag blir svettig.

Jag skulle behöva fixa en kaninbur - finns att köpa billigt på blocket - och ett kaninhägn. Sätta upp fler pinnar i vedboden till hönsen. Senast vi hade höns där uppe var de bara fyra. Några balar halm för att täcka golvet under pinnarna. Några värpreden. Ett par plasttråg till foder, så att inte mössen kommer åt det. Det är inte så mycket. Jag skulle förstås behöva några fler kattburar. Jag har en stor och en liten. I den stora skulle de två små gå in. Men jag har fem katter och en kanin. Kanske kan jag hitta några på Blocket, de behöver inte vara så fräscha.

Men vintern? Jag längtar oerhört efter att vara där på vintern, åtminstone på helgerna. Då kanske jag kan få någon granne att titta till djuren. Men går det ens att ta sig upp med min bil som inte är fyrhjulsdriven? När jag var där förrförra hösten, då det var nollgradigt, var det helt ogörligt att hålla värmen inne. Det är ju en fäbodstuga, bara byggd för sommarbruk och inte isolerad. Vad skulle behövas? Jag kan ingenting om hus. Innerfönster? Var får jag tag på det? Tjocka gardiner att dra för fönsterna? Fönsterluckor, skulle det göra skillnad? Mattor på golvet? En gasolkamin, skulle det räcka? Den kunde brinna på natten, då jag inte kan hålla elden igång och på dagen om jag är ute. Eller måste jag låta isolera huset?

Och även om jag tar mig upp till buan med min bil, så kommer jag sannolikt inte kunna ta mig hela vägen fram till stugan. Kanske behöver jag en pulka att dra packningen i, sannolikt snöskor. Sådana har jag aldrig använt. Jag har sådana där fina, breda norska skidor som jag har fått. Men vad har man för pjäxor i dem? Jag har aldrig provat dem. Jag borde kolla bindningarna. Antagligen måste de vallas. Jag vet ingenting om valla. Det vore fantastiskt att få åka skidor i skogen. Jag har ett minne från min barndom, var jag 6 år kanske? Jag vaknade innan resten av familjen, satte på mig skidor och åkte ut i skogen. Det var fantastiskt! Jag älskar den mjuka snötystnaden i skogen. Jag bär med mig känslan av den skidturen än, efter nära 50 år. Nu för tiden kommer jag aldrig ut i skogen på vintern. Det går inte att gå i den djupa snön och jag har aldrig kommit mig för att skaffa snöskor. Så dumt!

Om jag kunde ta mig upp dit på vintern. Om jag kunde hålla en anständig värme inomhus. Då skulle jag åka skidor, gå med snöskor i skogen, sitta och titta in i elden, läsa och, på kvällen, sätta mig i min gamla baden-baden, på ett fårskinn, svepa in mig i en pläd, luta stolen bakåt och titta på stjärnhimlen. Där uppe, där det inte finns något elektriskt ljus som stör.

Sju korta lektioner i fysik

Den här kunde jag förstås inte motstå där den stod bland nyinkommet på biblioteket. Jag är urdålig på fysik - och samtidigt så oändligt fascinerad. Matte och fysik är helt klart mina sämsta ämnen, något man kanske inte förväntar sig av en läkare. I princip alla mina kolleger är naturvetare med humanioraintresse, jag är humanist med naturvetenskapligt intresse.

Carlo Rovelli är en kul typ.

Som ung tillbringade Albert Einstein ett år med att lättjefullt driva omkring. Om man inte slösar bort sin tid kommer man inte någonstans, vilket tonårsföräldrar tyvärr tenderar att glömma. 

(Jag hade just tänkt påpeka att jag minsann inte är någon tonårsförälder, när jag insåg att jag ju faktiskt är det - även om Draken med sina 13 inte känns som en tonåring alls, än. Han är ganska omogen)

Eller vad sägs om detta?

Semestrarna är den tid man studerar bäst, eftersom man inte är distraherad av skolan.

Jag är benägen att hålla med, åtminstone delvis. På högstadiet, gymnasiet och läkarutbildningen upplevde jag att skolan var något som förhindrade mig från att lära mig. På låg- och mellanstadiet, vux och universitetet var det emellertid inte så. Det är lika paradoxalt som att jag fram tills jag var vuxen uppfattade bibliotekarier som människor som förhindrade mig att låna (så många) böcker (jag ville). Lärare och skolan var ett hinder för mitt lärande. Bibliotekarier var ett hinder för mitt läsande. Är det klokt? Jag minns ännu när jag i dryga trettiofemårsåldern flyttade till en annan kommun och gick in på biblioteket för att skaffa lånekort och bibliotekarien glatt sa ...och du får låna hur många böcker du vill! Jag blev helt bestört. Och av min reaktion insåg jag, som först, hur jag faktiskt såg på bibliotekarier - även om jag under mina tretton år i Huddinge kommun*, dessförinnan, upplevt bra och trevliga sådana. Bortsett från den glada, rara bibliotekarien som yttrade nämnda ord, visade sig emellertid resten av käringarna (ja faktiskt!) på det biblioteket var så jävla bitchiga att jag helt enkelt slutade gå dit - detta trots att jag då hade ett litet barn som jag för allt i världen ville ge den gåvan. Tack och lov är biblioteken här bra.

*  Biblioteken och lärarna på vux är förövrigt den enda positiva upplevelsen jag har av Huddinge kommun.

Se där, nu har jag lyckats med en lååång utvikning igen. Var var jag?

Boken är enkelt och trevligt skriven, men ändå... jag har så svårt att greppa det hela. Krökta rum och kvarkar går väl någorlunda, men när vi kommer till kvantmekanik och loopkvantgravitation blir det knöligare:

Var är dessa rumskvanta? Ingenstans. De är inte i ett rum, eftersom de är själva rummet. Rummet skapas av en växelverkan mellan enskilda gravitationskvanta... Liksom idén om ett stabilt rum som innehåller tingen försvinner, försvinner även idén om en elementär och primitiv "tid" som förflyter oberoende av tingen. De ekvationer som beskriver rumkorn och materia innehåller inte längre variabeln "tid". 

Inget rum. Ingen tid. Hur ska man kunna greppa det? Jag tror att det är därför jag inte har någon tro. Jag kan inte greppa fenomenet Gud. Och när jag inte kan greppa något, så värjer jag mig. Sedan kan man ju fråga sig varför jag ändå väljer att tro på vetenskapen, trots att jag inte kan greppa den, när jag nu inte kan förmå mig att tro på Gud.

Skillnaden mellan förflutet och framtid existerar bara när det finns värme. Det grundläggande fenomen som skiljer framtiden från det förflutna är det faktum att värmen rör sig från varmare saker till kallare saker.

Bara när det finns värme... ?!

Fysiker och filosofer har kommit fram till slutsatsen att föreställningen om ett nu gemensamt för hela universum är en illusion och tidens universella "gång" är en generalisering som inte fungerar.

Men alltså, hur ska man kunna förstå detta? Och hur är de vetenskapsmän skapta som faktiskt verkar kunna förstå det? Deras hjärnor måste vara vidunderliga i sin förmåga att tänka utanför ramarna. Jag blir bara yr i knoppen jag.

Einstein i ett brev till en bortgången väns syster: Michele har givit sig av från denna märkliga värld, en aning före mig. Men det betyder ingenting. Personer som vi, som tror på fysiken, vet att distinktionen mellan förflutet, nu och framtid inte är något annat än en beständig hårdnackad illusion.

Jag har läst om flera stycken hur många gånger som helst. Gått tillbaka och gått tillbaka. Det känns som om jag skulle behöva läsa boken om och om och om igen. Jag funderar på att köpa den.

Recension i SvD som avslutas med denna vackra mening: Om våra liv är nästan omätbara små glimtar av ljus i mörkret verkar det som vansinne att inte fira vår osannolika existens här och nu i varenda gnistrande minut.


Den här texten skrev jag i februari. Jag vet inte varför jag aldrig postade den, antagligen var den inte riktigt klar och jag ville lägga till något, men kom aldrig till skott. Eftersom jag - för min egen skull - vill lista alla böcker jag läser (ehh... gissa hur långt efter jag ligger med den dokumentationen!) väljer jag att posta den nu. Sedan jag skrev texten har Draken fyllt 14. Och jag har köpt boken.

Fruktpåsar

Men käre värld! Varför har jag aldrig tänkt på det här? Jag hamnade på bloggen Lev mer på mindre och fann ett inlägg om att sy egna fruktpåsar, istället för att ta plastpåsar i affären.

"Om var fjärde finländare skulle använda en fruktpåse av tyg istället för engångspåsar skulle man spara miljontals plastpåsar bara i Finland". Så skriver Röda korset på sin hemsida. Lagom inför julhandeln har de börjat sälja tygpåsar för frukt och grönt. 

Har det varit en diskussion om detta i Sverige som jag har missat?

Jag som köper sådana vansinniga mängder frukt. Trollungen äter kopiösa mängder. Och nej, jag sätter inte påse runt bananer och kålhuvuden, men många blir det i alla fall. Visserligen använder jag dem igen till kattlådepåsar, men det blir ju många andra påsar över, brödpåsar till exempel, som man kan använda istället.

Det här känner jag att jag bara måste ta mig i kragen och fixa. I inlägget finns en länk till en sida med beskrivning på hur man gör. Här är den.

Och med anledning av detta började jag spinna vidare. Jag brukar företrädesvis använda flergångskassar och återanvända papperskassar när jag handlar, men de är ju inte världens hållbaraste. Borde man inte kunna sy egna som är lite mer hållbara, med handtag som inte bara är fästa längst upp i kanten, utan längre ner, kanske rent av ner runt botten och upp? Vad skulle man använda för material? Jute?

Förmiddag

Idag är det mulet - men till min förvåning lika kallt. När jag, sent omsider, kom ner i köket var där bara 15°, trots att Maria redan börjat elda i vedspisen. Det är ett problem att det är så ojämn värme i huset. Här uppe är det alltid varmt och skönt och köket är alltid kallast. Lassepappan har slitit en hel del med det under åren, suttit och läst och läst på internet, frågat hit och dit, stängt ventiler här och stängt av fläkten(?) i värmepumpen, men inget hjälper. Jag tycker att det är konstigt att det är så svårt att få ordning på det, men egentligen är det ju inget större problem. Det går, som sagt, att elda i spisen i köket och kakelugnen inne i vardagsrummet, där familjen nu bor, och det är ju bara att dra på sig en fleecetröja. Tycker man ändå att det är för kallt i köket, kan man ju vistas i ett annat rum.

Jag har tänt en värmelampa inne hos hönsen. Hedemoror är förvisso anpassade till det här klimatet och genbanksansvarig har sagt att man inte ska sätta på värme, men när det är så kallt som nu tycker jag lite synd om dem. De senaste generationerna tuppar har dessutom så stora kammar och slör - det hade inte mina första och det är dessutom utmärkande för Hedemoror, som en anpassning till kallt klimat - och jag är lite rädd för att de ska förfrysa dem. Kanske borde jag se till att ta bort alla tuppar med stor kam, och spara på dem som har små, men det har inte blivit av. Jag har inte ens tagit mig i kragen och sett till att få årets tuppöverskott slaktat.

Jag ska strax åka och hämta lilla Nassen hemma hos Lassepappan och sedan åka på julgransplundring. Pojkarna ville pappan ta med på bio, nya Starwars, och den kan ju inte Nassen se.

Vad hände?

I hela mitt liv har jag älskat vintern och snön och jag har tokälskat julen. Inte längre. Vad hände?

Julafton var grå och lerig - och jag brydde mig inte ett skvatt. Kände mig bara nöjd över att det inte var så kallt. Hur kan man känna sig nöjd med en gråbrun jul?

Nu har kylan kommit och snön. Jo, snön är väl vacker, för all del, men jag svär och svär över kylan. Vill inte. Verkligen vill inte!

Julen var tidigare den enda helg jag överhuvudtaget brydde mig om. Och det fina med julen har varit att få pynta som jag vill, baka de kakor och laga den mat som är viktig för mig att ha till jul och sedan kunna sitta ner i lugn och ro och njuta av alltsammans.

Men jag hinner inte pynta som jag vill. Jag hinner inte baka alls. Och jag får definitivt inte sätta mig ner och njuta av någonting. Det är bara stress, stress, stress - och sorg över det som inte blev som jag önskade. Ja, jag antar att jag skulle jobba på att sänka kraven. Eller... krav och krav. För mig är det meningslöst, ointressant med julen utan detta. Det är ju det som är julen. Ingen annan i familjen bryr sig eller tycker att det jag gör är otillräckligt, men för mig innebär det inte "sänkta krav", bara att allt blir än mer ointressant. Och jag känner mig så ensam.

Deras ögon

Man snubblar på ett och annat när man sitter och klickar sig runt. Den här bland annat.

Det är ögonen. Det händer något med deras ögon.

Så jag satte mig och jämförde bilderna för att se vad som egentligen skilde ögonen åt, före och efter.

Det är blänket. Antingen finns ingen reflexblänk innan alls, eller så är den mycket mindre framträdande. Är det så enkelt? Är det 'fusk'? Ett försök att få ögonen att spegla själen, så som de sägs göra.

För nog förstår jag att det finns mindre blänk i själen efteråt.

Conrad

Jo, jag vet att Conrad är ett mansnamn. Men käre värld, det finns så många namn som både kan vara manliga och kvinnliga: Kim, Kaj, Robin, Inge, Maria...

Jag trodde faktiskt att han var en kvinna. Lite butchig, jorå, men tänk så befriande med en kvinnlig artist som inte är spacklad upp till öronen och halvnaken!

Som jag älskar den rösten!



Jag vet inte hur många gånger jag har lyssnat på den här och tittat på den här. Av någon anledning så har jag velat se den också.

Och eftersom jag älskar den där rösten så satte jag igång och googlade:

Conrad Ignatius Mario Maximilian Sewell (born 31 March 1988) is an Australian-born singer and songwriter from Brisbane

Eh... lite väl många maskulina namn där!

(Ignatius?!)

Nä, inte feminin någonstans. Inte ett smack.



Och jädrar anacka vad duktig han är!

Kvinnan utanför Konsum

Utanför Konsum sitter en tiggande kvinna. Jag antar att hon är rom. Enligt uppgift ska de flesta tiggare i Dalarna vara romer från Bulgarien. Kanske har det ändrats.

Sitter och sitter, förresten. Hon sitter inte på samma sätt som de flesta. Hon verkar inte gilla att sitta stilla. Hon är påtagligt driftig och har en skylt som talar om att hon åtar sig städjobb och fönsterputs och de senaste gångerna jag varit där har hon sålt liljekonvaljer. Jag köpte en bukett.

Snickaren har lovat att komma före midsommar och fixa verandan och lilla förstukvisten utanför tvättstugan. Det är målat med fel sorts färg så en del av stolparna och räckena har ruttnat. Därefter behöver behöver den gamla färgen skrapas bort från det som ännu är ok och därefter ska allt målas om. Jag funderar på om jag ska försöka anlita henne och gärna en person till skraparbetet. Tusen kronor får man ju betala en person helt lagligt. Fast jag har dålig koll på hur lång tid det kan tänkas ta att fixa och om det skulle vara en skälig lön

Mina fem

Om jag skulle välja fem personer till Stjärnorna på slottet så skulle det bli:

Solveig Ternström

Hans Caldaras

Rolf Lassgård

Basia Frydman

Magnus Uggla


Vilka skulle du vilja sätta ihop?

Dagens fynd

Men kan ni fatta? Blå himmel! Är det sant? Drömmer jag? Kan det vara något annat än skitväder?

Det var så mycket fjärilar på vägen upp mot Ändlösberg. Jag såg över tio sorgmantlar, sju citronfjärilar - fyra hanar och tre honor - en vinbärsfuks och två påfågelögon.

Blå himmel och fjärilar!

Och så såg jag en groda. Som vanligt lämnar bilden mycket i övrigt att önska. Ändå blev halva jag våt när jag låg där på knä och försökte komma nära.

Blå himmel och fjärilar och en groda! 

Jag hade nästan slutat tro att det fanns något annat här uppe än skitväder, nerhuggna träd och skjutna eller överkörda djur. 

Jag vill flytta till "landet" utanför Göteborg. Bortom Lerum. Men nu sitter jag fast här. Med människor som betraktar alla djur utom jakthundar som skadedjur och skjuter dem eller kör över dem och som ser som sin livsuppgift att hugga ner träd, klippa ner allt som växer, odla gigantiska gräsmatteöknar och att bygga ut sin motorpark - helst sju bilar, två fyrhjulingar, en skoter, fyra motorsågar, en vedklyv, två motorcyklar och så uppsättningen till ungarna; och så gasa allt vad man orkar på minst fyra åt gången. 

Sur och bitter? JAG???

Är det så illa?

Min terapeut är på mig. Hon tycker att jag ska sjukskriva mig. Fram till augusti. Herregud!

Scylla, litar du på mig? frågar hon.

Ja, jo. Jag har stort förtroende för henne. Och jag tycker väldigt bra om henne. Så pass att det nästan är lite synd att hon är min terapeut, för jag hade gärna haft henne som vän. Men till augusti?!

Jag vill göra klart den sista veckan på Medicin säger jag.

På ett förnuftsmässigt plan inser jag ju att jag bara blir tröttare och tröttare. Att jag i 15 år levt under hög belastning, utan katastrofer förvisso, men nästen helt utan möjlighet till återhämtning, utan något som ger mig energi.

På ett förnuftsmässigt plan inser jag att det är just det här som är problemet med utmattningsdepressioner, att man inte riktigt förmår lyssna på sin kropp, ta hand om sig själv, sätta stopp i tid.

Och jag lyssnar på henne. Jag känner i hela kroppen att hon har rätt. Jag gråter och gråter, slappnar av en liten smula vid tanken på att faktiskt få vara sjukskriven, faktiskt få en liten möjlighet till återhämtning.

Och så går jag ut där ifrån. Åker till jobbet, Gråter en skvätt till i bilen. Så torkar jag tårarna. Kliver in på läkarexpen. Fokuserar totalt på det jag gör. Kör på till 180%. Glömmer det hon sa. Glömmer känslan. Glömmer gråten.

Och nästa morgon är jag bara ännu tröttare än dagen förut, även om jag sover bra.


Ja, kanske maj i alla fall.


Bild: George Frederic Watts The Dweller in the Innermost

Drömmar

Jag drömmer. Drömmer och drömmer. Sällan är det mardrömmar. Aldrig - skulle jag vilja säga - är det drömmar som lämnar efter sig någon angenäm känsla. Drömmarna känns bara röriga och meningslösa och trots bristen på otäcka inslag, lämnar de så gott som alltid något slags olustkänsla efter sig. Kan jag inte bara få drömma en trevlig dröm någon gång?

Igår natt simmade jag. Simmade och simmade. Fast i luften, runt, runt i en rundad byggnad, på olika våningar. En del kolleger var också där och simmade. Jag drömmer rätt ofta att jag simmar, men det är nästan alltid något problem. Det är för trångt - antingen är bassängen för liten eller så är det för mycket folk - eller så finns det inget vatten, eller så kommer jag aldrig ut till bassängen, eller så ska det precis stänga.

Ofta drömmer jag att jag är tillbaka i eller utanför min lägenhet i Vårby Gård. Jag vet att den inte är min längre och jag vet att jag inte ska vara där. En rädsla för att bli ertappad. Ibland är jag där för att hämta grejer. Ibland är jag där och tittar efter vad nya hyresgästen ändrat. Ibland är jag bara utanför, tittar upp mot lägenheten. Ibland är jag hos min gamla granne Kajsa, som bodde mitt emot, och tittar från hennes lägenhet - som inte alls är som hennes lägenhet var - in i min gamla.

Jag avskydde verkligen Vårby Gård, men jag älskade min lägenhet. Jag brukade säga att jag skulle vilja ta lägenheten, lyfta ut den och placera den ute i skogen.

Under alla dessa år - jag flyttade hösten 2000 - har jag inte förstått varför jag hela tiden drömmer om min gamla lägenhet. Först för någon vecka sedan kom jag på att jag egentligen inte har fått boa in mig sedan jag lämnade Vårby Gård. Jag var väldigt lycklig när jag fick min lägenhet i Åbylund. Området var ett otroligt lyft och jag fick en liten tomt, både på fram och baksidan. Men lägenheten trivdes jag aldrig riktigt i. Tapeten i sovrummet blev fel. Färgen i köket, som skulle vara ljust, mjukt gul såg nästan rosa ut när den kom upp på väggarna. Jag tyckte illa om golven. Och det fanns aldrig tid eller pengar att försöka göra det fint.

Här i huset har jag inte heller fått boa in mig och göra det fint. Är det därför jag återkommande drömmer om min gamla lägenhet?

Men varför drömmer jag om simningen då? Den som aldrig blir riktigt som den ska.


Jag älskar att simma.

Lördagens litania

I torsdags kväll började det blåsa något rent infernaliskt. Åskar det? undrade Draken förskräckt. Och så satte det igång att snöa.

Igår var var marken vit. Det snöade fortfarande från en blygrå himmel. Vad tänker folk på när de säger att de älskar våren? Maj? Det är väl först då det blir någorlunda anständigt. Mars och april är vanligtvis komplett fasansfulla, och det enda som gör att man överhuvudtaget överlever är att det i alla fall börjar bli lite ljusare. I den mån man nu kan uppfatta det genom det gråtunga.

Nå väl. Idag skiner i alla fall solen - så länge det nu varar - och snön håller på och smälter bort.

Jag sörjer att jag missar mässan i år. Varför just i år, när jag behöver den så innerligt väl? Vad ska jag nu få ny energi ifrån? Hur ska jag nu orka släpa mig fram till den dagen ett lämpligt hus blir ledigt i grannbyn?

Allting smakar fortfarande pyton. Jobbigast är det med kaffet. Inte för att det smakar sämst, men för att det är svårast att vara utan. Ja, vara utan den normala smaken alltså. Dricker gör jag, lika besviken varje dag.

Jag är glad för fåglarna i alla fall. Vi brukar inte ha så många sorter här. Nu är här: pilfinkar, blåmesar, talgoxar, grönfinkar, bofinkar, gulsparvar, gråsiskor, grönsiskor, nötväcka, domherre, koltrast och större hackspett. Ja, och så skator och kajor förstås.

Och i förrgår räddade Draken och jag Binka ur duvhökens klor. Bokstavligen! Hur mycket fjädrar som helst låg bakom ladan, men jag kunde inte upptäcka några skador på henne. De har ju rätt tjock fjäderdräkt, hedemororna. Kanske fick han inte riktigt tag i henne, utan bara i fjädrarna.

Nu ska jag ut och hämta in frysta blåbär till lunchen och titta till mina två ruvhöns,

Månne

En fallen ängel?

Dagens klagan

Skitväder! Igenmulet och så blåsigt att det viner och knakar i huset.

Någon mässa blir det inte i år. Det hade jag behövt annars. Doften av blommor, grönt och jord. Färgerna. Att få gå runt och titta. Socialisera lite i montern. Träffa folk. Lära nytt. Handla lite. Drömma. Planera. Äta gott med Far och Mommi. En kort semester.

Istället detta mullvadsbruntråkgråa färglösa, iskalla, doftlösa, tröstlösa, hopplösa i ett hus som mer och mer liknar en lumpbod än ett hem. Det hem det egentligen aldrig varit. Och jag känner mig deppad och håglös. Det känns som det inte är meningen att någonting ska gå bra längre, att något ska gå lätt, att något ska vara mysigt eller trevligt, att livet ska innehålla någon form av njutning eller lycka. Allt är bara grått utan slut och jag har slutat tro att det ska komma ut några lediga hus i grannbyn, så att jag äntligen kan få börja skapa ett liv här. Ett liv och inte bara ett varande.

Jag mår illa och allt smakar pyton. Kaffet smakar illa, teet smakar illa, saft smakar illa, vatten smakar illa, maten smakar illa. Febern är över i alla fall. Man får vara glad för det lilla. Igår var det Draken som hade temp över 39°, men idag är också han feberfri.

I ett tappert försök att i alla fall frambringa någon slags glädje konstaterar jag:

Vi har gråsiskor här! Och en bofink. Gråsiskor har jag inte sett sedan jag bodde i Åbylund.




Bild: Black Abstraction, Georgia O'Keeffe

Vakuum

Nassen har legat bredvid mig och hostat hela natten. Och i morse hörde jag Draken börja han också. Och därmed grusades mina förhoppningar om att få vara ensam här hemma och kurera mig i lugn och ro. Det skulle vara så oändligt skönt att få vara sjuk, utan att behöva sköta sjuka barn samtidigt.

Efter ett gram paracetamol och ett halvt naproxen så släpade jag mig i alla fall ut till hönsen. Älskade höns! Blåklocka ligger och ruvar. Tyvärr har jag missat att anteckna ungefärligt datum när hon lade sig, så nu har jag inte en aning om när det kan tänkas vara klart.

Jag fyllde på mat till vildfåglarna också. En koltrast har kommit hit och flera grönsiskor har jag sett. Vi har inte haft grönsiskor här förut.

Trots att det är helt igenmulet, blåsigt och snöslaskigt så var det faktiskt riktigt skönt att komma ut lite. Det brukar lätta lite med frisk luft när man är så där igenkorkad av en förkylning.

Nu sitter jag här i sängen och ser ut över den sanslösa röran här hemma. Jag har bara ingen ork att ta itu med det hela. Inte än. För närvarande lever jag i ett vakuum och kommer varken framåt eller bakåt. Beslut är fattade men har inte kunnat genomdrivas. Så snart det bara är klart så ska jag sätta igång. Äntligen! Och jag ska skura och skura, städa och städa, röja och röja, slänga och slänga, fixa och dona och efter sju år i detta hus skapa mig ett hem, utan att någon bromsar mig hela, hela tiden.

Om möjligt

Idag är det om möjligt ännu gråare. Ännu blåsigare. Ännu drippdropp-slask-halare.

Första tredjedelen av natten låg Nassen och skrek. Andra låg Trollet i min säng och knuffades. Sista hostade Nassen oavbrutet. Idag är hon hemma med mig. Således ingen tur till Borlänge som planerat. De vissna klockorna står kvar i köksfönstret och de vissna jordvivorna på köksbordet. Hade varit fint att få ersätta dem.

Vi har varit och matat hästarna. Jag fick bära Nassen större delen av vägen. Byns vägnät består av is täckt med en dec vatten. Jag tar mig fram med broddarna, men Nassen har ju inga. Hästmatten kommer att få simma hem. Hela hennes gårdsplan står under vatten - med blankis under.

Vi stretar vidare, Sisyfos och jag.

(Vafalls?! Skulle jag vara negativ och gnällig? Jag?)


Franz von Stuck har målat.