måndag 18 september 2017

Sju korta lektioner i fysik


Den här kunde jag förstås inte motstå där den stod bland nyinkommet på biblioteket. Jag är urdålig på fysik - och samtidigt så oändligt fascinerad. Matte och fysik är helt klart mina sämsta ämnen, något man kanske inte förväntar sig av en läkare. I princip alla mina kolleger är naturvetare med humanioraintresse, jag är humanist med naturvetenskapligt intresse.

Carlo Rovelli är en kul typ.

Som ung tillbringade Albert Einstein ett år med att lättjefullt driva omkring. Om man inte slösar bort sin tid kommer man inte någonstans, vilket tonårsföräldrar tyvärr tenderar att glömma. 

(Jag hade just tänkt påpeka att jag minsann inte är någon tonårsförälder, när jag insåg att jag ju faktiskt är det - även om Draken med sina 13 inte känns som en tonåring alls, än. Han är ganska omogen)

Eller vad sägs om detta?

Semestrarna är den tid man studerar bäst, eftersom man inte är distraherad av skolan.

Jag är benägen att hålla med, åtminstone delvis. På högstadiet, gymnasiet och läkarutbildningen upplevde jag att skolan var något som förhindrade mig från att lära mig. På låg- och mellanstadiet, vux och universitetet var det emellertid inte så. Det är lika paradoxalt som att jag fram tills jag var vuxen uppfattade bibliotekarier som människor som förhindrade mig att låna (så många) böcker (jag ville). Lärare och skolan var ett hinder för mitt lärande. Bibliotekarier var ett hinder för mitt läsande. Är det klokt? Jag minns ännu när jag i dryga trettiofemårsåldern flyttade till en annan kommun och gick in på biblioteket för att skaffa lånekort och bibliotekarien glatt sa ...och du får låna hur många böcker du vill! Jag blev helt bestört. Och av min reaktion insåg jag, som först, hur jag faktiskt såg på bibliotekarier - även om jag under mina tretton år i Huddinge kommun*, dessförinnan, upplevt bra och trevliga sådana. Bortsett från den glada, rara bibliotekarien som yttrade nämnda ord, visade sig emellertid resten av käringarna (ja faktiskt!) på det biblioteket var så jävla bitchiga att jag helt enkelt slutade gå dit - detta trots att jag då hade ett litet barn som jag för allt i världen ville ge den gåvan. Tack och lov är biblioteken här bra.

*  Biblioteken och lärarna på vux är förövrigt den enda positiva upplevelsen jag har av Huddinge kommun.

Se där, nu har jag lyckats med en lååång utvikning igen. Var var jag?

Boken är enkelt och trevligt skriven, men ändå... jag har så svårt att greppa det hela. Krökta rum och kvarkar går väl någorlunda, men när vi kommer till kvantmekanik och loopkvantgravitation blir det knöligare:

Var är dessa rumskvanta? Ingenstans. De är inte i ett rum, eftersom de är själva rummet. Rummet skapas av en växelverkan mellan enskilda gravitationskvanta... Liksom idén om ett stabilt rum som innehåller tingen försvinner, försvinner även idén om en elementär och primitiv "tid" som förflyter oberoende av tingen. De ekvationer som beskriver rumkorn och materia innehåller inte längre variabeln "tid". 

Inget rum. Ingen tid. Hur ska man kunna greppa det? Jag tror att det är därför jag inte har någon tro. Jag kan inte greppa fenomenet Gud. Och när jag inte kan greppa något, så värjer jag mig. Sedan kan man ju fråga sig varför jag ändå väljer att tro på vetenskapen, trots att jag inte kan greppa den, när jag nu inte kan förmå mig att tro på Gud.

Skillnaden mellan förflutet och framtid existerar bara när det finns värme. Det grundläggande fenomen som skiljer framtiden från det förflutna är det faktum att värmen rör sig från varmare saker till kallare saker.

Bara när det finns värme... ?!

Fysiker och filosofer har kommit fram till slutsatsen att föreställningen om ett nu gemensamt för hela universum är en illusion och tidens universella "gång" är en generalisering som inte fungerar.

Men alltså, hur ska man kunna förstå detta? Och hur är de vetenskapsmän skapta som faktiskt verkar kunna förstå det? Deras hjärnor måste vara vidunderliga i sin förmåga att tänka utanför ramarna. Jag blir bara yr i knoppen jag.

Einstein i ett brev till en bortgången väns syster: Michele har givit sig av från denna märkliga värld, en aning före mig. Men det betyder ingenting. Personer som vi, som tror på fysiken, vet att distinktionen mellan förflutet, nu och framtid inte är något annat än en beständig hårdnackad illusion.

Jag har läst om flera stycken hur många gånger som helst. Gått tillbaka och gått tillbaka. Det känns som om jag skulle behöva läsa boken om och om och om igen. Jag funderar på att köpa den.

Recension i SvD som avslutas med denna vackra mening: Om våra liv är nästan omätbara små glimtar av ljus i mörkret verkar det som vansinne att inte fira vår osannolika existens här och nu i varenda gnistrande minut.


Den här texten skrev jag i februari. Jag vet inte varför jag aldrig postade den, antagligen var den inte riktigt klar och jag ville lägga till något, men kom aldrig till skott. Eftersom jag - för min egen skull - vill lista alla böcker jag läser (ehh... gissa hur långt efter jag ligger med den dokumentationen!) väljer jag att posta den nu. Sedan jag skrev texten har Draken fyllt 14. Och jag har köpt boken.

4 kommentarer:

Mira sa...

Hm. Det där låter som något för mig. Jag måste kolla om den finns på mitt bibliotek. Och kanske jag kan få rekommendera denna, ungefär lika obegriplig: http://mirasmirakel.blogspot.se/2009/02/om-stjarnor-och-applen-som-faller.html

Scylla sa...

Mira: Ja den har jag faktiskt tittat på många gånger, men liksom aldrig kommit till skott. Jag ska ta och skriva upp den i min lista, så att jag inte glömmer den. Peter Nilson har jag faktiskt läst, men det var oändligt länge sedan. Jag minns ärligt talat inte ett skvatt. Hittade faktiskt 'Himlavalvets sällsamheter' nu när jag tittade efter i bokhyllan :)

Mira sa...

Min favorit, Peter Nilsons Nyaga-svit, kan jag läsa om hur många gånger som helst.

Scylla sa...

Mira: Den har jag inte läst. Det kanske jag borde.