Tisdag till torsdag, om kvällarna, har jag gått på qigongkurs, anordnad av landstingets friskvård. Lassepappan har varit snäll och tagit ungarna, trots att det är min barnvecka, för att jag skulle kunna gå. Jag gick i våras också, för samma instruktör. Han kommer en gång per termin.
I måndags var jag hemma och VAB:ade med en hostig Nasse och Lassepappan VAB:ade snällt vidare tisdag och onsdag. På torsdagen hade han ett viktigt möte och bedömde att Nassen behövde en dag till hemma. Och då var det ju bara att gilla läget och ta sin lilla Nasse och VAB:a. Det känns alltid urpestigt att vara hemma när man har mottagning och vet att man ställer till det för patienterna. Första patienten för dagen kanske inte ens hinner få besked utan åker in i onödan. Men vad göra?!
Faktum är att i mitt tillstånd var det inte helt fel att få vara hemma en dag. Det har slitit rätt mycket att jobba hel dag, stanna kvar på jobbet till klockan sex och sedan gå på qigong till halv nio. Hemma halv tio, lite att fixa med, sent i säng och tidigt upp.
Nassen har hittat en lockespindel. Den kryper upp och
ner för hennes arm. Det är hennes kompis, säger hon.
På Hjärtmottagningen känner jag mig ömsom som en klåpare (kardiologiskt sett), ömsom som en ganska hyfsad doktor (allmänt sett). Men det vore väl sjutton om jag inte ska kunna bli en hejare på hjärtsvikt - vilket typ hälften av mina geriatriska patienter har - när den här randningen är över. Jag har en jättebra handledare som jag är så himla glad för.
Nu qigong, meditation, tända ljus, rökelse, Tusenårsresan på SvT Play, brie och rött vin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar