Advent

Veni veni Emmanuel måste var den allra vackraste adventssången. Egentligen föredrar jag den med stor kyrkokör och latinsk text, men eftersom jag inte fann någon sådan version som jag gillar på YouTube, så får det bli den här, lite annorlunda varianten.

(Jisses vad jag har slitit denna dag. Nu måste jag störta i säng.)

Jag tror

Meditation, yoga, frigörande andning, spikmatta, avslappningsband, bön…

Jag tror att det viktiga är att man tar sig den tiden. Att man fokuserar. Att man vänder inåt. Det är det som är det helande. Sedan vad man väljer, är upp till var och en.

Bodil Jönsson talade om ett vitt rum för egen del. Och om en kvinna hon hört talas om som satt en halvtimma i sin trädgård varje dag.

Ett rum. Verkliget eller endast i tanken. Ett rum att finna ro i.

I stå

Det har gått i stå, mitt läsande. Jag som var så glad för att jag äntligen kommit igång igen. I hela mitt liv har jag läst och läst och läst, men helt plötsligt fanns där aldrig tid och möjlighet. Och när tiden och möjligheten äntligen fanns där igen - åtminstone stundomvis - så låste det sig, och jag kunde liksom inte längre. Jag hade svårt att koncentrera mig och kom inte in i det jag försökte läsa eller så somnade jag helt enkelt.

Men så i slutet av sommaren började det lossna och jag var så lycklig. Nu har det låst sig igen. Jag hoppas att det är något kortvarigt. Jag lyssnar i alla fall fortfarande i bilen.

Rutor

Jag fick sådan lust att virka sådana här mormorsrutor. Lite annorlunda än dem jag är van vid.

Intro

Vi har introduktionsvecka på ortopeden. Rent förunderligt! En introduktionsvecka!!! Inte SLASK ner på akuten! Eftersom jag missade större delen av min röntgenvecka bad jag att få vara en dag på Röntgen och kolla på skelettbilder, och den dagen har jag klämt idag. 250 bilder, typ, har jag gått igenom. Eller snarare 250 patienter. Det är ju ofta flera bilder, ur olika vinklar. Slätröntgen skelett är påfallande vackert. Jag gillar bild. Och de flesta frakturer lyckades jag upptäcka alldeles självsamt. MR-knäna, däremot, såg jag inte ett dyft på, men det gör ingenting, för dem behöver man inte kunna bedöma själv där nere på akuten, som man måste med de andra.

Min handledare är underbart rar och slår knut på sig själv för att ta bra hand om mig. Det blir nog bra det här. Det här också.

Trots

Trollungen har varit komplett hopplös hela dagen. Han skriker och bråkar om allt. Först skriker han som en stucken gris för att han vill ha macka. Då får han en macka. Då skriker han som en stucken gris för att man har givit honom en macka. Och så vidare, i all oändlighet. Om saften, som han sedan inte vill ha utan slänger i golvet. Om att han vill diska, fast han skriket hysteriskt så fort man sätter på kranen. Om att TV:n ska vara på och sedan blir han vansinnig för att den är på. Himmel vad den ungen har levt rövare idag. Vid ettiden hade jag sprängande huvudvärk av allt skrikande. Som att det inte skulle räcka med att jag har ont i halsen sedan fem (FEM!) veckor. Ja men, är det rimligt?!

Icke desto mindre har jag idag:
¤ Gjort frukost och dukat av frukost.
¤ Kört diskmaskinen. Plockat ur diskmaskinen.
¤ Tvättat och hängt fyra maskiner tvätt.
¤ Kokat köttsoppa och bakat brytbröd, dukat och dukat av.
¤ Slagit in paket som Draken skulle ha med till bästisen samt planterat fem olika små kaktusar (som Draken själv sått) i en kruka, fyllt på med sjösten och placerat i guldkruka. Jo, småkillar gillar också guld, trots att de inte får enligt gängse pojkroll.
¤ Planterat om tre nyköpta små amaryllisar.
¤ Putsat två fönster (inte mellan, förvisso)
¤ Bäddat rent.
¤ Haft Älsklingen att sätta upp två amplar och två tavlor.
¤ Burit ut alla ca 200 krukor som stod ute på tvättstugetrappen till förrådet.
¤ Förankrat en julgransfot i jorden, där det sedermera ska placeras en gran. Gäller att passa på innan det fryser och/eller snöar.
¤ Lagat middag, dukat, dukat av.

Och däremellan släpat på, snuttat och kämpat med Trollet. Pust! Det duger som dagsverke.

Spiderwickserien

Jodå, nu har vi läst ut Spiderwickserien, både jag och Draken (och Älsklingen förstås, eftersom han läser för Draken) alla fem delarna, om Tråckeltum, paddtrollen, Pipgrisen, Mulgarath, Arthur Spiderwick, gripen Byron, älvorna och annat oknytt. Den finns uppenbarligen som film också.

:)

Nu får vi väl sätta igång med Bortom Spiderwick-böckerna istället.

I sista skälvande minuten

Ja, då var det snart klart. Jag avslutar min treveckors anestesiplacering med att gå jour. För tillfället är det kav lugnt så jag sitter på ett tomt AT-centrum och väntar på att bli sökt.

Det är rätt kul med anestesi (inte IVA!) när man får göra något, men att sitta och titta på stabila värden på en skärm under långa operationer är ju så lagom upphetsande. Jag har tagit alla chanser att hämta och lämna saker, dra upp injektioner, pyssla med patienter, byta spruta i pumpen, koppla dropp och föra protokoll för att inte ledas till döds.

I princip är det två saker man ska lära sig på anestesiplaceringen. Sätta nål och hålla fri luftväg. Nålar har jag satt förödande få, men fri luftväg har jag hållit så det stått härliga till. Och så har jag satt larynxmasker i parti och minut och gjort ganska många intuberingar.

Senare
Där small det till, minsann. Jag sa till narkosläkaren jag gått med att jag ville ha snitt, för att få se lite bäbisar.

- Nää tack sa hon inga snitt!
- Ja men en EDA på förlossningen i alla fall sa jag.
- Ja, men där är det ju inga bäbisar sa hon bara magar.

Så sökte hon mig för att vi skulle gå och lägga en EDA.
Sedan sökte hon mig igen för att vi skulle gå på katastrofsnitt.
Precis när vi var klara med det sökte de från Öronop om en patient som satt en stor bit mat i halsen.

- Är du nöjd nu? undrade hon.

Nu är jag klar med min anestesiplacering. Jag kommer aldrig mer intubera. Det är nästan så att det känns lite sorgligt - trots att jag inte för allt i världen egentligen vill jobba med sådant här. Ibland är man konstig. Nu ska jag plocka ur diskmaskinen och sedan åka hem till mina små grisar. I morgon är jag ledig. På måndag ortopedi.

Katastrofsnittet gick bra. Det blev en flicka.

Mannen utan öde

Helt annorlunda mot andra överlevarberättelser jag kommit i kontakt med. Lite provocerande tycker jag ändå att det känns att beskriva det som händer och att människor skickas till gaskamrarna så totalt utan känslor - åtminstone i första delen av boken, sedan ändras det lite. Jag förstår mig inte riktigt på den här boken. Jo, att inte se sig som ett offer... men till vilket pris? Till vilken nytta? Hur som helst en fascinerande berättelse.

Öronop

Jag visste faktiskt inte tidigare att man använder kokain i medicinska sammanhang.
Man lär så länge man lever...

Jag känner mig lika larvigt glad när jag får intubera som för tre år sedan.
Vissa saker förändras aldrig.

Jag är särdeles usel när det gäller att sätta nål.
... eller så lär man sig inte, trots att man lever.

Lever jag? (undrade den av tröttman drabbade)

Trams

För länge sedan var det någon på DD som satt och klistrade in gamla texter från ett annat ställe. Jag minns att jag tyckte att det var fruktansvärt fånigt.

*Host*

Status

Snön är borta.
Draken är på disko.
Trollet snuttar.

IVA måste vara det tråkigaste som finns i vårdväg.

Nästa vecka öronop.

Snö

Så kom den första snön. Utanför lasarettet föll flingorna små och smälte direkt. Här ligger ett fluffigt vitt täcke över träd och mark.
Den kom sent i år.

Ovitt

Jag kan verkligen förlora mig i alla dessa vita inredningsbloggar, det kan jag. Men i takt med att ta mig fasen all inredningen är i vitt och vitt och silver eller cappuccino, vitt och cappuccino eller fondvägg, fondvägg och fondvägg, så blir jag mer och mer nöjd med vår röda soffa och våra blommiga öronlappsfåtöljer och ingen fondvägg så långt ögat når.

Jag hade aldrig någonsin själv kommit på tanken att köpa en röd soffa. Aldrig. Men nu hittade vi ju inget bra, billigt och småbarnsvänligt och det var lika bra att ta Älsklingens befintliga som - eftersom jag absolut inte kunde tänka mig en röd soffa - stod undanställd i stugan. Fåtöljerna heter Richard och tyget heter Venus. Jag har aldrig riktigt fallit för det när jag sett det på bild, men varje gång jag har stött på det i verkligheten (ie på Östbergs) så har jag känt att det vill jag ha, just det!

Ja *host*, mindre vacker bild på mindre vacker styling i ett nyinflyttat hem. Jag tog bilden för länge sedan för att skicka till Mor och visa att soffan och fåtöljen gick ihop. Man ser i alla fall det jag ville visa: hur o-vitt och hur o-cappuccino och o-fondväggigt vårt hem är.

Jag har förälskat mig i Kaffe Fassetts stickade filt. I all sin enkelhet är den underbar. Jag skulle vilja sticka en liknande i ull, ta upp färgerna i fåtöljen och ha den i soffan. (Bara för det tycker jag att fåtöljens färger ser blacka ut på bilden. De ser inte blacka ut i verkligheten, utan varma och snälla.)

Och så skulle jag vilja ha ljuslyktor i tusen färger på bordet. Men det går inte för Trollet.

Kors i taket!

Tror ni mig om jag säger att granhäcken är planterad? Jisses vilken tid det har tagit, men nu är de i backen, alla de hundra små granarna. Hade jag varit barnlös hade jag klämt ner den på en helg. Ack ja!

Jo, jag vet att jag borde skämmas som planterar granhäck när jag är sjukskriven. Men det är skillnad på att jobba två timmar ute i trädgården, i sin egen takt, och snora, snörvla och rinna bäst man vill i sin ensamhet och att jobba åttatimmarsdag, vara alert och frottera sig med infektionskänsliga patienter. Jag skulle ha varit på IVA idag.

Och nu har jag fått ont i halsen igen. Synden straffar sig själv. Eller nått.

Ungefär som på denna stulna bild har jag tänkt mig
att granhäcken ska se ut om några år

Nämnas bör kanske att huset - inklusive veranda - ligger högt och härifrån kommer vi att kunna se över häcken, ut över hagarna och bort emot Djurmo klack.

Förgänglighet

En blåmes har strukit med

Pumporna hann vi inte bärga innan frosten kom

Echinacea purpurea. Röd rudbeckia.

Gör mig levande igen

Så här skrev Peppar på Hypo:

Jag vill inte spara ned mina texter, skriva ut dem och lägga dem i byrålådan. Jag vill att de ska finnas kvar här ute. Ha nåt slags liv. Vare sig nån läser dem eller ej.

Precis så känns det. Jag saknar mina Skylla- och Bastettexter. Jag ville att de skulle leva kvar där ute, även om ingen någonsin skulle läsa. Jag har dem nedsparade. Ibland undrar jag om det inte skulle gå att få in dem på en egen hemsida. Någon slags kod måste det ju ändå finnas sparad. Men jag är för blåst när det gäller sådant för att ens försöka ta reda på om det är möjligt.

Flyga drake

Jodå, jag lyssnade färdigt på 'Flyga drake' här om dagen. Jag tyckte verkligen mycket om den. Så mycket att jag faktiskt åkte och lånade 'Tusen strålande solar', fast som vanlig bok, och trots att den är på 400 sidor ;)

Jag tänker inte se filmen.