De profundis...

Jag är trött. Och rädd. Vad är det här? Håller jag på att bli sjuk igen? Är det bara min kropp som försöker tala om för mig att nu får du faktiskt ta det lugnt och vila under helgen så att du orkar?

Kroppen småvärker. En diffus småmolande huvudvärk. Irriterade ögon. Fortfarande halsont, det är fyra veckor nu. Jag känner mig bakfull och osoven, trots att jag fortfarande inte druckit en droppe alkohol i år. Trots att jag sov tio timmar igår natt och åtta i natt.

Det får inte vara en ny utmattningsepisod på gång. Inte nu. Jag måste orka jobba, göra bra ifrån mig, orka nu när jag har fått möjligheten att dra in de här extrapengarna.

Jag behöver nya glasögon, efter att den galna stafetten slarvade bort mina. Sedan nästan ett år går jag i mina gamla. Jag behöver progressiva och de kommer att kosta runt 9 000. Fibern kopplas snart in, 20 000. Jag behöver en ny telefon, vad kan det gå på, 3000 om jag binder mig? Jag måste köpa nya sommardäck, 5-6000? Det är en spricka i mattan i duschen och jag har inte lyckats få hit någon mattläggare. Jag har lagt i silikon i sprickan, men jag tycker att det börjar lukta unket där inne Har det blivit vattenskador? Antingen måste golvet läggas om (vad kostar det?) eller så måste jag såga itu och forsla ut det förbaskade ickefungerande hörnbadkaret uppe i badrummet och få dit en duschkabin, så att vi kan duscha där istället. Vad kostar det? 4-5000 med rörmokare säkert. Jag behöver byta två blandare och rörmokaren behöver hit och laga utomhuskranarna, båda är trasiga. Tapeterna är helt sönderrivna i barnens rum, det behöver tapetseras om. Staketet måste lagas. Jag måste leja någon som gör en ny dörr till hönsgården. Köksfläkten behöver bytas och det är bara en tidsfråga innan spis, ugn och mikro pajar, de är typ uråldriga. Och det är mer. Mycket mer.

Snälla, säg att det inte är en ny utmattning på gång! Säg att jag bara är extra trött efter de första dagarnas anspänning! Säg att det blir bättre nu när ljuset är på väg tillbaka! Säg att jag kommer att orka!

Lördagsmorgon

Det har snöat och snöat. Det utlovade snöovädret har inte nått hit, men det har fallit en decimeter per dag ungefär. Temperaturen har hållit sig runt nollan för att igår plötsligt sjunka till - 10°. Ändå är det mulet. Det är makalöst vackert med all snö på träden, men också lite vanskligt eftersom grenarna riskerar att brytas. Jag eldade både i vedspisen och kakelugnen igår kväll och har just tänt brasor igen.

Jag har fruktansvärt ont i huvudet/ögat. Min gamla vanliga huvudvärk som företrädesvis sitter bakom höger öga och varken är migrän eller Hortons, men har lite drag av båda. Sannolikt har jag varit väldigt spänd under mina två första dagar på vårdcentralen, trots att det var lugnt med frikostig introduktion. Jag känner mig nog oerhört pressad att prestera nu när jag går som internstafett och inte som utbildningsläkare.

Det började bra när en sekreterare (tror jag att hon är) redan vid första rundvandringen dök på mig och sa Du har gjort en fantastisk insats. Du tog hand om min pappa när han kom till X-hemmet, ändrade hans mediciner och förklarade varför de inte var bra. Vi trodde att han skulle dö och det trodde han själv också, men nu är han så bra att han kan växelvårdas och vara hemma halva tiden. Jag kände mig nästan lite generad men det var ju skönt om hon givit den bilden av mig på vårdcentralen. Jag minns fallet vagt. Att jag blev så trött när jag såg läkemedelslistan, gick in och ändrade på typ allt och, det stämmer, förklarade noga varför jag gjorde som jag gjorde. Men efteråt tänkte jag att jag kanske ändrade för mycket på en gång, att jag skulle tagit det lugnare. Uppenbarligen gick det bra ändå och eftersom jag inte blev kvar och kunde fortsätta med långsammare justeringar, var det ju bäst att det blev som det blev. I det här fallet. Annars är det inte bra att ändra för mycket på en gång. Oavsett om det blir bättre eller sämre, så är det svårt att avgöra vilken av medicinändringarna som lett till det.

Det är nog de här två bitarna som är min styrka som doktor, kontakten med patient och anhöriga och läkemedel. Jag är bra på äldre och läkemedel och gör alltid en läkemedelsgenomgång när jag träffar en patient, utan att egentligen tänka på att jag gör det. Mina svaga sidor är att jag är långsam, dålig på att smala av och begränsa mig, dålig på det akuta, eller i alla fall det urakuta och jag är osäker, trög och vimsig när jag är ny och behöver mer tid på mig för att komma in i saker och att våga lita på mig själv än de flesta andra.

Jag älskar verkligen att rensa läkemedelslistor, ha ha! Kan nästan få en kick av att sätta ut mediciner. Min första patient på vårdcentralen var en 89-årig herre med stigande krea som stod på Glibenklamid(!!!). Kvack! Dessutom stod han på Finasterid och Alfuzosin trots att han hade kateter sedan tre år tillbaka. Slask ut med tre läkemedel! Och så den dämpade, ljuva euforiska känslan efteråt. Alla har vi våra böjelser :)

Jag ligger efter när det gäller att redovisa mina lästa/lyssnade böcker och måste sätta lite fart med att skriva om dem. Ytterligare två är snart utlästa och det skulle vara skönt att vara i fas till dess.
 

Denna dag, ett liv - eller nått

Efter att ha fått iväg killarna till skolbussen och skjutsat Nassen till hennes skola åker jag hem igen. Jag har svårt att komma mig för med det jag borde. Jag skriver lite. Läser - men ofokuserat. Ligger i sängen och vrider mig. Tänker. Men till slut så.

Jag gör upp eld i vedspisen, sedan i kakelugnen. Mina stickor håller på att ta slut. Jag kommer att behöva ut och spänta fler snart, i helgen kanske. Bära in mer ved också, så att den hinner torka ordentligt. Jag hämtar en sekatör och klipper av det yttersta av grenarna på julgranen där den står naken - på både pynt och barr - men ännu inte utburen. De kommer att funka bra att tända med så länge.

Katterna sitter på parad och tittar in under diskmaskinen. Antagligen är det en mus där. Jag öppnar skåpet under diskbänken, det är där, invid avloppet, som musen tar sig in. Jag tycker inte om när katterna fångar möss, det skär i mitt ömtåliga hjärta, men jag vill faktiskt inte ha musen inne i min skafferilåda, bajsandes och ätande slut på gryn och annat. Jag låter min hjärna blunda och hoppas att katterna ska ta musen.

Lillkattan Mei-lin löper. Hon drar runt i huset som en osalig ande, åmar sig, kurrar och ylar om vartannat. Bror Amok verkar tack och lov inte alls fatta vad som är i görningen. Jag har tid för att kastrera dem bägge på tisdag.

Jag har hittat ett och ett halvt paket urgammal mathavre längst in i skafferiet. Jag kokar det till hönsen medan jag fortsätter mata på ved i spis och kakelugn. Jag vill ha till en fin glödbädd så att jag kan lägga på ordentligt med ved innan jag går ut. Jag kokar nyponsoppa som Trollet ska få till sina äggvitor när han kommer hem. Sedan separerar jag äggen, fem stycken, så att det ska vara förberett och gå snabbt när han kommer.

Så går jag till hönsen och kaninen. Rimfrosten gnistrar i trädtopparna. Längre ned än så når inte solen, där den står lågt bakom Ändlösberg så här års. Framför förstukvisten ligger en samling småfågelfjädrar. Takita då! tänker jag. Hon är hopplös på att fånga smådjur. Lite större djur också, för den delen. Det är inte ovanligt att jag hittar en fet vattensork utanför dörren. Nå ja, jag är tacksam så länge hon inte släpar in dem.

Jag byter det frysta vattnet i hönshuset mot nytt, fyller på mattråget, ger dem resterna från igår - pasta och smul från Drakens frukostflingor - konstaterar att det inte går att skrapa av skitbrädan, det har frusit. Nå ja, då luktar det inte i alla fall. Jag strör över sågspån. Finner ett ägg i ett rede, stoppar det i min ficka och tackar. Går och hämtar en famn halm som jag strör ut i inre delen. Hönsen älskar att sprätta och picka i ny halm. Och så till Mylla, som får ett halvt äpple, en halv morot och mer hö.

Jag går till uthuset för att ta fram mina fågelmatare. Jag skäms över att erkänna det, men jag har ännu inte hängt ut mat till småfåglarna. Jag som alltid har varit så noga med det. Jag hittar bara två små och en, likaledes liten, som är för jordnötter. Jag har inga jordnötter hemma. Fåglarna kommer att äta ur de där två små i ett nafs. Var är de andra? Var de trasiga så att jag har slängt dem? Jag minns inte. Hittar ytterligare en fågelmatare, fin men hopplös. Fröna rinner inte ut ordentligt, inte ens när jag fyller den med små hampfrön. Kanske går det att klippa upp plåten lite vid öppningen? Men inte idag. Jag fyller de två små matarna med solrosfrön och bestämmer mig för att hänga dem på verandan. Jag får köpa nya och hänga nere i storhäggen. När jag står på verandan ser jag att matarna hänger kvar i trädet. Jag hänger den ena mataren på den enda kroken, jag har glömt att det är öglor, alla utom denna enda krok. 

Jag går tillbaka till verkstaden och fyller några småhinkar med solrosfrön och vete - det är vad jag har till hönsen. Sedan går jag in för att hämta ett par buntband - jag behöver bara ett, men tar man ett så kan man ge sig på att det går av. När jag passerar huset ligger en död liten blåmes framför trappan. Jäkla katt! tänker jag, väl medveten om att sådan är kattens natur och det är bara vad jag får räkna med när jag nu har valt att ha katt, fem stycken till och med.

Jag hänger upp fågelmataren på en gren med hjälp av ett buntband. Det går inte sönder. Det är bara för att jag har två. Så fyller jag på de andra matarna, det som blir över strör jag på marken, åt gulsparvarna.

Jag går runtom och drar in soptunnorna. Sopbilen har varit här. Jag såg den genom köksfönstret och svor när jag såg att den snälle chauffören hoppade ur och drog fram grannens tunnor. Som den ondsinta människa jag är så hoppades jag att den förhatlige grannen skulle stå där med sin överfulla, gigantiska soptunna och veta att det är fyra veckor till nästa tömning. Den förre chauffören hoppade då sannerligen inte ut och drog fram glömda tunnor.

Sedan plockar jag i ordning efter mig. Tar med mig vattenautomat och tom yoghurthink (jag använder dem för matrester till hönsen) och går in för att lägga in mer ved. Blåmesen är borta. Kanske har Mei-lin tagit den. Takita står på förstukvisten och vill in med mig.

Jag går ut igen och ner en sväng till älven. Det är fortfarande öppet vatten i ett stråk på östsidan. Här på västsidan ligger isen - utom där bäcken rinner ut - och den är så vacker med sina olika schatteringar och tussar av rimfrost.

På hemvägen går jag förbi brevlådan. Jag har fått en ny fin almanacka.

Temperaturen i köket har orkat sig upp till 17°. Kakelugnen är varm nu, men jag fortsätter att mata in ved i spisen. Trollet kommer och jag steker hans ägg och värmer nyponsoppan lite i mikron. Sedan steker jag äggulorna till mig, lägger dem på en bit rallarhalva, skivar en tomat och lägger över. Som vanligt har jag glömt att äta frukost och nu, när klockan närmar sig två börjar jag bli rätt hungrig.

Så röjer jag undan efter oss och börjar plocka med julgransprydnaderna, som har plockats av granen, men ännu inte ner i sina lådor. I en timma håller jag på medan jag då och då fyller på med mer ved i spisen. Temperaturen är uppe i 18° nu.

Jag åker iväg till COOP för att hämta ut paket och köpa en frankerad kartong. Expediten letar och letar efter mitt paket när jag plötsligt inser att det är till macken jag ska. Jag ber om ursäkt och sätter mig i bilen igen. Kör förbi miljöstationen.Jag har två kassar med pappersförpackningar i skuffen. Sist jag skulle lämna dem var det knökfullt i båda containrarna - som vanligt. Det är fortfarande knökfullt, så jag fortsätter till macken och hämtar ut paketet. Undrar vem i hela friden Johan Berg är. Känner jag någon Johan Berg? Först när jag tar emot paketet inser jag att det är kaffe och te som jag beställt från Sibyllan. Jag hade glömt det.

Jag kör hemåt igen, förbi byn och vidare till grannbyn. Svänger upp förbi bygdegården till miljöstationen för att slänga mina pappförpackningar där. Naturligtvis är det knökfullt. Så då kör jag till fritids och hämtar Nassen. Hon pladdrar oavbrutet.

Väl hemma börjar jag med maten. Kycklingen är redan förberedd sedan häromdagen, då proppen gick till lilla frysen och jag plötsligt stod med en förpackning tinade kycklingbröst. Det var bara att lägga dem i marinad och steka på dem, annars skulle de förfaras. Jag löser panangcurry i kokosmjölk, lägger i morötter, broccoli och bambuskott och kokar ris. Och så i med kycklingbitarna. Dukar, skär upp gurka och lägger in ännu mer ved i spisen.

När vi ätit hjälper jag Nassen att sätta på Mulan, hon har en bit kvar som hon inte hann se klart igår kväll. Medan hon ser på film röjer jag av bordet, gör matlådor, sätter igång diskmaskinen, förbereder kvällsmat till kaninen, samlar ihop sådant som ska ut till skatorna. Jag har lite ledsen brysselkål och grönkål i kylen som jag samlar ihop. Nassen kommer ner och vill ha O'Boy innan hon går och lägger sig. Medan hon dricker går jag ut till kaninen, lägger kålen under storhäggen till rådjuren och tömmer ut skatmaten framför hönshuset. Tittar in till hönsen och säger god natt.

Sedan går jag upp med Nassen, ser till att hon sätter på sig nattlinne, borstar hennes tänder, läser ur Sofis upptäcktsfärd och ger henne massage innan jag stoppar om henne. Jag tittar in till Trollet och säger att det är dags att göra sig klar snart. Han vill inte att vi ska läsa idag, av någon anledning. Kanske är han för trött.

Klockan är halv tio. Jag ska gå och duscha och sedan lägga mig. Jag är trött, snorig, hostig och har fortfarande ont i halsen. Jag har verkligen ingen lust att jobba imorgon. Men det får gå, det får gå.

Komma hem

I söndags kom ungarna och jag hem från två veckors semester då vi åkt bil först till Skåne och därefter Göteborg. Trollet hade över 39° feber och jag huvudvärk och ont i halsen. Jag hade inte kommit mig för att förvarna min chef om en ny periods sjukskrivning och var därför inställd på att arbeta. Ja, till jag kollade tempen på Trollet då. Det blev två dagars VAB och i samband med det pratade jag med chefen och beslutade mig trots allt för sjukskrivning.

Det är två månader sedan Älsklingen (Vad ska jag kalla karln? X:et blir det inte tal om!) fick tillträde till sitt hus men än har han hur mycket prylar som helst kvar här i huset - för att inte tala om all rämmil i uthusen. Han plockar någon liten sak i taget och åker hem och fixar med det, och här går jag och vadar i drivor av prylar, kassar, papper, kartonger, skräp och kläder. Drivor av kläder. Och efter hemkomsten all packning och två veckors tvätt på det. Jag vet inte var jag ska börja i detta kaos. Och huvudvärk och halsont håller i sig. Jag tror att jag blev sjuk för att jag var på väg hem och var inställd på att arbeta. Kroppens protest.

Ungarna är hos Älsklingen och när jag inte har dem att ta hand om har luften gått ur mig helt och jag är bara trött - så infernaliskt trött. Och jag saknar dem väldigt även om jag inser att jag behöver lite tid för mig själv.

På tre dagar har jag inte orkat mer än att packa upp och tvätta ikapp. Ikväll tog jag mig i alla fall i kragen och förenade nytta med nöje genom att göra av med lite strykning* medan jag lyssnade på Magnus Falkeheds sommarprat på sr.se. Att lyssna på radion när programmet går är vanligen inte att tänka på. Jag är glad att jag kan lyssna i efterhand. Saga Becker, Siavosh Derakhti, Georgios Karpathakis, Hédi Fried och Syster Karin har jag lyssnat på tidigare och i morgon kväll ska jag försöka klämma ett sommarprat till samtidigt som jag lagar lite kläder.


Bilden är tagen i Göteborgs Botan och får illustrera den totala bristen på ljus i tunneln.



* 5 tunikor/blusar, 4 klänningar, 1 kjol, 1 par byxor, 6 örngott, en kökshandduk och en duk. Heja mig!

Förgäves rycker han i handtaget

Jag kände honom knappt, min mellankusin. Men som barn var han min stora kärlek. Han var stor och hade moppe, jag en liten, liten flicka, våldsamt svartsjuk när han försvann iväg med några tjejer i sin egen ålder. Plötsligt är han borta. Helt oväntat. Inte 60 fyllda.

Och min allra käraste mellanfaster! Ingen borde behöva begrava sitt eget barn. Hur överlever man? Jag vet att man gör det. Men herregud, hur?


Titeln lånad från Szymborskas dikt

Dränerad

Jag är sjukskriven för utmattningssyndrom fram till en bit in i juni.
Med order om att gå minst en timma i skogen varje dag.
Ska bli!

This is the end, my friend

I helgen har vi berättat för barnen. Älsklingen* har köpt ett hus i närmsta större ort, några kilometer bort, där Draken går i skola. Inflytt om en och en halv månad. Jag bor kvar i huset.


* Ja, tillsvidare kommer jag att kalla honom 'Älsklingen'. Något X blir han inte. Vi har ju barn ihop. Och hur skulle han någonsin kunna vara något annat än 'älskling' när han har givit mig mina barn?

Livets mirakel

Kvinnlig läkare

Om man googlar på 'kvinnliga läkare' så är första förslaget 'kvinnliga läkare självmord'

I Läkartidningen står det så här:

Genomgående är att läkare har en klart förhöjd självmordsfrekvens jämfört med befolkningen i övrigt. Och medan det bland befolkningen i övrigt är vanligare med självmord bland männen så är förhållandet det omvända bland läkarna. Kvinnliga läkare är alltså de som löper störst risk att ta sitt liv.

Och i ett annat nummer:

Nästan 13 procent av läkarstudenterna på Karolinska institutet betecknar sig själva som deprimerade. De flesta uppger att de saknar feedback och uppmuntran från lärarna och mer än var tredje sistaårsstudent tycker att utbildningen präglas av en atmosfär där personliga svagheter och brister inte accepteras.

Och under nyheter på SVTs sida

Nästan var tredje läkare känner sig utbränd, och lika många har haft självmordstankar. Trakasserier och mobbning är också vanligt, visar en enkät om arbetsmiljön på Karolinska universitetssjukhuset.

Och så fortsätter det, 43 200 förslag.

Nej, jag försöker inte hinta om suicidtankar. Några sådana har jag aldrig haft, varken nu eller tidigare, även om jag i princip har varit deprimerad sedan den dagen jag började på läkarlinjen. Jag försöker bara förlika mig med min terapeuts bedömning, att jag lider av en utmattningsdepression - även om jag inte nått vägs ände - och att jag behöver få vara sjukskriven en tid. Att det kan ta en ände med förskräckelse om jag inte försöker måna om mig själv. Att jag måste tillåta mig själv en sjukskrivning.

Jag har nu fullföljt denna andra randning, om fyra månader, på medicin. Nu skulle jag tillbaka till min allra käraste handledare och överläkare, tillbaka dit där jag ville arbeta.

Jag måste återhämta mig. Och jag måste acceptera att det är så.

Men efter dagens jour: det är SÅ jäkla kul att vara doktor, och jag är SÅ jäkla glad att jag får vara det.

Fortsättning följer...

Tvinga sig

Jag vet att jag måste ut. Att jag måste röra på mig. Det är det enda sättet att vända det hela och få någon liten kraft och ork tillbaka. Men när man nu just inte orkar. När den grå himlen och den iskalla blåsten ligger som en blybumling på mina axlar. När det är så sanslöst smutsigt och rörigt hemma att jag bara inte står ut i skiten utan måste använda min lediga dag till att i alla fall få undan det värsta. När tiden jag har på vardagar bara räcker till att äta, duka av, plocka i och ur diskmaskinen, ta hand om tvätten och natta barnen. 

Då måste man tvinga sig. Det gjorde jag igår. En promenad om knappt en timma i allt annat är rask fart - men jag kom ut! Och mitt i detta mullvadsbrungråtrista sanslöst fula som är april här i mina trakter, så lyckades jag ändå finna de där små, få skönhetsglimtarna som gav mig lite energi, glädje och lust tillbaka.

Tussilagosolar och sälgblom. Jag har knappt lagt märke till sälgblommen tills jag läste boken Sälg, livets viktigaste frukost. Hur blind får man bli?!

Tibasten blommade. Förstås. Jag kände till och med doften på avstånd. Om något år, när Nassen är lite större ska jag plantera tibast i trädgården. Jag har aldrig dragit mig för att plantera giftiga växter för ungarnas skull, för hur många ungar springer i rabatterna och tuggar i sig blommor? Men tibast och stormhatt har jag faktiskt undvikit. Hade de funnits här från början så hade jag aldrig dragit upp dem, men jag har avvaktat med att plantera själv.

En sorgmantel fladdrade omkring. De är ju lite trista med att sätta sig på sten och grus och inte på blommor och blad, och bilden blev mindre bra med de ljusa, starkt solbelysta stenarna, men den får duga. Kan man inte känna glädje över att se en bild av en sorgmantel, även om den inte direkt är något fotografiskt mästerverk? Jag såg en vinbärsfuks också, men den lyckades jag inte få någon bra bild av. De var årets första fjärilar för mig. Lite ovanligt. Annars brukar det vara citronfjäril och påfågelöga man ser först. (Väl?)

Du noterade väl vad jag skrev?! De... starkt solbelysta... Kan ni fatta? Jag var ledig - nå ja, nattjour - och SOLEN SKEN. Myrorna var riktigt pigga. Och av någon anledning kändes det väldigt viktigt att få ta ett kort av myrorna för att lägga in den här, trots insikten om att en mobilbild på myror rimligen inte kunde bli särskilt lyckad. Får jag presentera... tada... myrorna!

Och jag stod en stund i mossan, mellan stammarna, omgiven av grönt skönt istället för mullvadsbrunt fult, och andades. 

Och så årets första vitsippor i sluttningen upp mot järnvägsrälsen.

Jag tog mig ut!

Till Per

Efter jouren. Vissa patienter biter sig fast. Lycka till Per!

Tråkmåndag

Det tog mig några timmar innan jag lyckades stålsätta mig och ringa till jobbet för att tala om att jag inte skulle komma tillbaka den här veckan, utan fortsätta vara hemma under min sjukskrivning veckan ut.

Sedan tvingade jag mig ut på en promenad i det gråkalla snålblåsandet. HerreminGUD vad jag avskyr blåst! Dessförinnan utförde jag mitt hedersuppdrag och matade hästarna. Här är finaste Klara-hästen.

Sedan laga mat, hämta barn, stressäta, packa Troll och Nasse i bilen och åka på friidrottsträning - Älsklingen tog Draken till ju-jutsun. Trollet drabbades av svårt semmelsug på väg hem från träningen, så jag fick sms:a Älsklingen och be honom handla med sig, själv hade jag glömt plånboken hemma. Så hem och bada Nasse i väntan på att semlorna skulle anlända.

Vissa dagar är det särdeles svårt att bara finnas i nuet och känna glädje över livet och det man har. Igår var en sådan dag. Det gråa låg som ett ok över mina axlar och så den förhatliga vinden på det och att ringa mig sjuk hade jag gått och angstat över i flera dagar. Det här hysteriska stressandet runt vardagsmaten, att laga och att äta, är fasiken inte människovärdigt. Varför accepterar vi att leva så här? Nå, om jag nu verkligen försöker tvinga fram det som faktiskt beredde mig någon form att glädje igår:

Att snacka med hönsen.

Att kela med katten.

Att mata hästarna.

Att gosa med och pussa på ungarna.

Ett mail från Siv.

Ja men, det ÄR ju faktiskt något.

När doktorn går till doktorn

Jag är frisk som en nötkärna. Jag PEFar som en hel karl, har ett mönster-EKG (skulle platsa i en lärobok!), syresätter mig 100% (i princip omöjligt) CRP 3 och Hb 139.

Det hade förvånat mig om de hittat något.

Doktorn frågade direkt om doktorn möjligen var totalt slutkört och hade det jobbigt omkring sig. Doktorn tillstod att så var fallet och att det sannolikt bidrar till hennes dåliga mående men att hon icke desto mindre är tämligen flåsig och har det lite jobbigt med andningen - säkerligen till viss del funktionellt, för har man väl noterat att man är flåsig, så går det ju inte att andas normalt när man tänker på det - för det gör rätt ont i luftvägarna. Då sjukskrev doktorn doktorn till och med nästa vecka. Det tackade doktorn för. Doktorn tyckte att doktorn skulle komma ut på lite promenader. Det säger en del om hur doktorn tolkade doktorns besvär, i e inte till största delen fysiska. Doktorn blev emellertid mycket glad. I morgon ska hon ut och promenera.

Men blä vad ont det gör i luftvägarna. Det har blivit mycket värre idag. Jag undrar om jag ska festa till det med en naproxen - min universaldrog - det borde kunna hjälpa.

Min kollega

Läkare använder ordet kollega i en annan bemärkelse än vad jag var van vid. För mig är en kollega en person som jag jobbar tillsammans med. Någon som finns på min arbetsplats och som jag har ett regelbundet samröre med. För läkare är kollega en annan läkare och denna må befinna sig i Tasmanien, Pernambuco, Inuvik eller Chittagong.

Således är detta alltså en kollega:

Bashar al-Assad

Ja men, hur kul är det att kalla det här kräket kollega?!

Då är det det förvisso en stor tröst att jag även kan kalla den här mannen min kollega:

Denis Mukwege

Underbare, underbare Denis Mukwege! SOM jag beundrar denne man!

Jag har nu läst mig till att Mukweges utbildning bekostades av svenska Pingstmissionen. Om jag har förstått det hela rätt så var hans far pingstpastor och han är själv pingstvän. Pingstmissionen har också, tillsammans med Läkarmissionen och SIDA, varit med och bekostat hans sjukhus, Panzi Hospital. 

Jag ska nu erkänna att jag kanske inte hyst alltför varma känslor för Pingstkyrkan, men när jag ser här vad Pingstmissionen varit med om att åstadkomma, så har jag god lust att rusa sta och pussa till dem, varenda en i församlingen. Snacka om välinvesterade pengar! 

Panzisjukhusets hemsida

UN Women: Panzisjukhuset och dr Mukwege behöver stöd.

En film från PMU, Pingstmissionens Utvecklingsarbete. 

Man kan också stödja Panzisjukhuset via Läkarmissionen. Det har jag nu gjort, med två andelar. 

Och under dagens googlande har jag också upptäckt att det finns en biografi om Mukwege. Den ska jag läsa!

Dalavinter

Så kom den då, snön. Och allt det vi inte fått tidigare i vinter verkar ha bestämt sig för att falla ner nu. Det har snöat i över ett dygn, det snöar än och enligt prognosen ska det fortsätta ett par dagar till. Älsklingen har varit ute och skottat jag vet inte hur många gånger. Själv sitter jag i min fåtölj och orkar inte ett smack. Nassen hostar fortfarande men har ingen feber längre. Som kompensation för denna eftergift från ondskans makter, så har istället Trollungen kräkts i tre dagar nu. Hå hå ja ja! Nassen slocknade i sin prinsessklänning vid halv sex och Trollet, förvisso i pyjamas men med oborstade tänder, vid sjutiden.

Trots min kravlighet dristade jag mig iväg till Borlänge för att skaffa skidor till killarna. Det blir dyra skidturer. I Dalarna ska barnen har skidor och skridskor med sig till skolan vintertid. Åker de tio gånger i år och tio gånger nästa år så blir det 75 kronor per skidtur, per unge. Sedan kommer de ha vuxit ur grejerna. Ja, Trollungen kan väl förhoppningsvis ta över Drakungens därefter - men säker kan man inte vara. Vi har en uppsättning hemma som Draken har vuxit ut. De skidorna är 10 cm kortare än de jag nu köpt till Trollet och pjäxorna är tre nummer för stora. Naturligtvis hade vi inte sådan tur att vi kunde köpa nya pjäxor till de befintliga skidorna - som förvisso hade räckt till, åtminstone i år - nej, då hade de inte pjäxor som passade bindningarna kvar. Inte i barnstorlek i alla fall. Och hur de nu har kunnat sälja slut på alla skidor när det inte har varit snö nog att täcka gräset på hela säsongen fattar jag inte. Naturligtvis finns det de som åker iväg till konstgjorda spår, men hur många kan de vara? Nå ja, drygt 3000 fattigare är jag - och då köpte jag de billigaste paketen - och om den här jäkla snön som bara väller ner får för sig att smälta bort före sista mars, då ska jag banne mig ringa och klaga. Eh... någonstans.

Fråga mig inte

Fråga dig inte vilken sjukdom patienten har
utan vilken patient som har sjukdomen

Jag minns inte vem som har sagt det, inte heller om det var exakt så citatet löd. Jag har inte lyckats googla fram det. Andemeningen var ändå denna.

Och varje dag, i mitt möte med patienterna, så påminns jag om att så är det. Precis så är det.

Kravlig

Så blev jag sjuk. Halsont, huvudvärk, rinnande ögon och feber.

Och jag bävar för att ringa mig sjuk imorgon. Nästan så att jag mår sämre av det än att vara sjuk.

Asimbonanga

Jag tror att det var på Facebook och inte här jag postade den här tidigare. Skulle det nu vara en dubblett (absurd stavning!) här, så får det så vara.

Asimbonanga (We have not seen him)
Asimbonang' uMandela thina (We have not seen Mandela)
Laph'ekhona (In the place where he is)
Laph'ehleli khona (In the place where he is kept)

(Observera hur lååång han är!)

Jag är så oändligt imponerad av denne man. En förlust, förvisso, men är man 95 år så har man kanske gjort sitt - och Mandela mer än de flesta. En stor, mycket stor, man.

Låten har jag varit ytterligt förtjust i ända sedan Johnny Clegg och Savuka var med i Jakobs stege, anno dazumal. Och körsångerskan... vilken röst!

Som en (mycket) fånig parentes måste jag nämna att jag förundrar mig lite över att Mandela var en sådan ytterligt stilig karl på ålderns höst. Han var ju inte särskilt stilig i sin ungdom, att döma av bilderna från tiden innan han blev fängslad.

Morgonstudier

På skärmen framför mig går en 1½ mm stor kuse. En insekt är det, ser jag. Sex ben och antenner. I övrigt kan jag inte se vad det är för något. En skalbagge? En diminutiv skalbagge? Jag får lust att hämta en burk och ett förstoringsglas och ta reda på vad det är för något.

Nu har den krupit över kanten. Den går längs med så att jag ser den från sidan. Nu tycker jag att det ser mer ut som något spindeldjur. Var det inte sex ben och antenner? Ett kvalster?

Den är gråsvart och syns dåligt mot min svarta dator. Jag får den att gå upp på en bit hushållspapper. Jo, en insekt är det. Så springer jag upp på övervåningen för att leta fram något av ungarnas förstoringsglas...

och fastnar, som vanligt, bland smutstvätt, dammråttor och biblioteksböcker som måste lämnas tillbaka.

När jag kommer ner igen, utan förstoringsglas, är kusen borta.

Jag kravlar mig ut ur idet för att svära

Det är tungt nu. Jag är trött, trött, trött. Jobbet är slitigt. Ungarna skriker och bråkar. Jag hinner inte någonting alls. Och inte fick jag någon plats till Yngre Geriatrikers Symposium (så ung jag nu är, *host*) med några mysdagar i Göteborg. Och denna vinter går mig på nerverna. -20° när jag kliver upp och sedan nollgradigt på dagen. Är det rimligt? Och halt är det, ta mig fan överallt, trots drivor av grus. Jag avskyr att gå på hal is och jag avskyr att gå i grus. Det går inte att gå någonstans - utom mitt på fulvägen. Det går inte att åka skidor. Det går inte att komma ut i skogen. I vanliga fall brukar jag tycka att snön lika bra kan ligga kvar eftersom det bara är gråbrunfult i alla fall innan det gröna kommer, men inte i år. Snön är bara smutsful och det är bara halt. Det har varit skitväder snart ett år i sträck och jag är less, less, less och ännu mera less.

Jag är ju på rehab nu, och ja... jo... visst har vi en och annan subarach och spinalskada, men till största delen tycks vi få ta över patienter som ingen annan på hela sjukhuset orkar med längre. Och i och med att min överläkare är tämligen frånvarande, så är det jag som får rodda med "godbitarna". Förra veckan skrev jag ut mitt livs jobbigaste patient. Hen slog allt jag träffat på på missbruk, psyk och soma sammantaget (och hörde till alla, typ). Och utöver detta så bedrivs någon slags dr House-verksamhet på avdelningen. Alla urkonstiga och superovanliga diagnoser med konstiga symptom hörande till alla jäkla specialiteter samtidigt hamnar hos oss. Fast dem är det mest överläkaren som roddar med. Mest. Inte bara.