Jobb, jobb, jobb - och tankar

Jag blir visst bara tröttare och tröttare. Det har varit fruktansvärt stressigt på vårdcentralen den här veckan. Dels har de lagt in lite väl mycket patienter, dels har det varit en massa datastrul. Fyra patienter på en eftermiddag låter ju inte särskilt intensivt, men det blir så mycket kringarbete på varje patient att jag ändå inte hinner. Och med datastrulet har jag inte haft en chans att hinna diktera också på avsatt tid, utan legat efter. Nu har jag fått ok på att skriva själv istället för att diktera, så nu känner jag viss tillförsikt. Jag skriver snabbare än jag dikterar, i synnerhet när jag är stressad och har svårt att få en bra struktur i huvudet och i synnerhet som de flesta av mina patienter kommer med så många problem och jag - som sagt - har svårt att begränsa mig.

Egentligen förstår jag faktiskt inte varför jag ska begränsa mig. Varför ska jag bara titta på blodtrycket när det sitter en hel människa framför mig? En människa med oro och funderingar över kroppsliga symtom och egenhändigt ihopsnickrade förklaringar till dem som ofta är helt uppåt väggarna. Det krävs tid för att skapa förtroende, förklara, lugna och få patienten att förstå att jag inte dömer eller betraktar henne som psykiskt sjuk. För när jag försöker förklara hur mycket vårt psyke spelar in - vårt psyke, inte bara hennes - så värjer sig de flesta initialt.

Men så kommer belöningen. En kvinna jag ringer för uppföljning som säger: Det var så bra att jag fick träffa dig, för du såg hela mig, och det var så skönt. Då är det värt stressen.

Nej, jag hinner inte så hejans många patienter per dag, men om jag lyckas få patienten sedd och lyssnad på, om jag lyckas förklara och lugna så att hon inte söker igen för ett antal symtom och om jag lyckas åtgärda tre sjukdomar/krämpor/problem i ett besök, är det inte värt det då? Egentligen tror jag att de tycker det på den vårdcentral jag är nu - en hejans bra vårdcentral med fantastisk personal - det är kanske mest mine egen känsla av att vara otillräcklig och att jag måste prestera nu när jag är internstafett. Men kanske presterar jag verkligen ändå, fast inte just i antal patientbesök. Kanske förhindrar jag ett framtida besök - eller till och med fler - för varje patient jag tar emot. Men så är det det där med ersättningssystemet. Åtminstone när jag gjorde AT var det så att antalet besök ersattes, inte antalet lösta problem. Så jävla idiotiskt! Om doktorn tog emot en patient tre gånger och löste ett problem vid varje tillfälle ersattes alltså vårdcentralen med tre gånger så mycket pengar som om doktorn tog emot patienten vid ett tillfälle och åtgärdade alla problemen på en gång - och dessutom sannolikt fick patienten att känna sig sedd och lyssnad på. Så går det när politiker och tjänstemän ska diktera villkoren för oss på golvet - och de stackars patienterna.

Pust

Det är slitigt just nu. Tufft på vårdcentralen, även om jag trivs oerhört bra. Det tar sådan tid så här i början när jag inte kan handläggningen i primärvården. Ja, bortsett från att allmänmedicin är den svåraste specialiteten av alla, då.

Ja, den här patienten har långvarig smärta, sannolikt fibromyalgi, men vart vänder jag mig, vad är första instans i primärvården?
Ja, den här patienten behöver sjukgymnastik och fallprevention i hemmet, men vart ska jag vända mig för att ordna det?
Jag har en 18-årig gravid kvinna med depression som tappar i vikt, jag har meddelat hennes barnmorska men hon reagerar inte, det här känns inte bra; vad gör jag nu?
Ja, den här mannen har ett högt PEth (alkoholmarkör), läkemedlen kan jag, men vad finns det för stöd att erbjuda honom?
Ja, den här unge mannen söker för misstänkt ADHD. Sannolikt ADD förvisso, förstår jag när jag träffat honom, men vad gör jag nu? Ska det göras mer här eller remitterar jag direkt till psyk för utredning?

Sådant hela tiden. Jag har 45 minuter med patienten (ja, det är bra!) - och 45 minuter med jobb efteråt. Jobb som inte syns någonstans. "Administration". På gott och ont. Administration kan vara skitgöra som ingen läkare skulle behöva utföra - ja, inte för att man är "för fin" för det, men för att vem som helst kan göra det istället, och det inte finns någon rimlig anledning att förbruka "läkartid" på sysslan. Men "administration" är också allt jag gör för att patienten ska få bästa möjliga hjälp. Som att ringa högre instans för att se till att den 18-åriga deprimerade gravida får den hjälp hon ska ha när hennes barnmorska begår tjänstefel.

Och man blir ju aldrig klar med patienterna. Man måste följa upp: per telefon, med nya prover, med återbesök. Det är jag som är sista instans. Alla andra remitterar till mig - till oss. Tacksam uppföljning. För varje dag har jag fler och fler och fler patienter som jag ska hålla ordning på. Och jag är rädd att jag ska tappa bort någon.

Ångesten, allestädes närvarande. Den alla läkare lever med. Rädslan för att göra fel, att missa något, att glömma bort någon, att inte räcka till. Man talar om den hela tiden. Som en del av att vara läkare. Att lära sig hantera ångesten.

Jag ska läsa den här, tror jag. Få se om ångesten lindras - eller förstärks.

Lördagsmorgon

Det har snöat och snöat. Det utlovade snöovädret har inte nått hit, men det har fallit en decimeter per dag ungefär. Temperaturen har hållit sig runt nollan för att igår plötsligt sjunka till - 10°. Ändå är det mulet. Det är makalöst vackert med all snö på träden, men också lite vanskligt eftersom grenarna riskerar att brytas. Jag eldade både i vedspisen och kakelugnen igår kväll och har just tänt brasor igen.

Jag har fruktansvärt ont i huvudet/ögat. Min gamla vanliga huvudvärk som företrädesvis sitter bakom höger öga och varken är migrän eller Hortons, men har lite drag av båda. Sannolikt har jag varit väldigt spänd under mina två första dagar på vårdcentralen, trots att det var lugnt med frikostig introduktion. Jag känner mig nog oerhört pressad att prestera nu när jag går som internstafett och inte som utbildningsläkare.

Det började bra när en sekreterare (tror jag att hon är) redan vid första rundvandringen dök på mig och sa Du har gjort en fantastisk insats. Du tog hand om min pappa när han kom till X-hemmet, ändrade hans mediciner och förklarade varför de inte var bra. Vi trodde att han skulle dö och det trodde han själv också, men nu är han så bra att han kan växelvårdas och vara hemma halva tiden. Jag kände mig nästan lite generad men det var ju skönt om hon givit den bilden av mig på vårdcentralen. Jag minns fallet vagt. Att jag blev så trött när jag såg läkemedelslistan, gick in och ändrade på typ allt och, det stämmer, förklarade noga varför jag gjorde som jag gjorde. Men efteråt tänkte jag att jag kanske ändrade för mycket på en gång, att jag skulle tagit det lugnare. Uppenbarligen gick det bra ändå och eftersom jag inte blev kvar och kunde fortsätta med långsammare justeringar, var det ju bäst att det blev som det blev. I det här fallet. Annars är det inte bra att ändra för mycket på en gång. Oavsett om det blir bättre eller sämre, så är det svårt att avgöra vilken av medicinändringarna som lett till det.

Det är nog de här två bitarna som är min styrka som doktor, kontakten med patient och anhöriga och läkemedel. Jag är bra på äldre och läkemedel och gör alltid en läkemedelsgenomgång när jag träffar en patient, utan att egentligen tänka på att jag gör det. Mina svaga sidor är att jag är långsam, dålig på att smala av och begränsa mig, dålig på det akuta, eller i alla fall det urakuta och jag är osäker, trög och vimsig när jag är ny och behöver mer tid på mig för att komma in i saker och att våga lita på mig själv än de flesta andra.

Jag älskar verkligen att rensa läkemedelslistor, ha ha! Kan nästan få en kick av att sätta ut mediciner. Min första patient på vårdcentralen var en 89-årig herre med stigande krea som stod på Glibenklamid(!!!). Kvack! Dessutom stod han på Finasterid och Alfuzosin trots att han hade kateter sedan tre år tillbaka. Slask ut med tre läkemedel! Och så den dämpade, ljuva euforiska känslan efteråt. Alla har vi våra böjelser :)

Jag ligger efter när det gäller att redovisa mina lästa/lyssnade böcker och måste sätta lite fart med att skriva om dem. Ytterligare två är snart utlästa och det skulle vara skönt att vara i fas till dess.
 

Jour igen

Åter igen en jour då jag i min enfald trodde att jag skulle kunna sitta och jobba med mitt projekt. Det var att göra från nio till fem. Det är rehab jag är på. Patienterna ska inte vara så sjuka. De ska vara i skick att träna.

Det misstänkta utbrottet av calici var med all sannolikhet inget sådant och jag häver intagningsstoppet efter att ha kollat av med infektionsjouren. Patienten, ett multitrauma, som egentligen skulle kommit igår får nu komma. Jag ringer ortopedjouren och informerar. Skriver in patienten på eftermiddagen när han väl kommer.

En man, nyligen opererad i hjärnan, med tilltagande huvudvärk som inte viker på opioider. Jag tar kontakt med neurokirurgjouren i Uppsala. Hon är lika frågande som jag. Vi diskuterar smärtlindring. Hon tycker att jag ska göra en CT. Jag skriver en akutremiss. Tittar till honom flera gånger. Fortfarande lika ont. Han får mer Oxynorm i väntan på att kortisonet ska verka. Neurokirurgjouren ville ha en remiss. Jag skriver den. Röntgensvaret kommer. Inget konstigt.

En typ 1-diabetiker med högt blodsocker som inte reagerar på insulin, bara stiger, och lågt natrium. Vad ska vi göra? Hoppa över Glukonaken i natt och ge ett Ringer istället, så får han in sig lite mer natrium också. Ge inget extra insulin nu utan den vanliga dosen när han snart ska äta. Fortsätt kolla sockret.

En patient med öppen buk verkar inte må bra. Frusen och rödrosig. Kan jag titta på honom? Han har snabb puls och ganska lågt tryck, men verkar i övrigt må bra. Infektion på gång? Fortsätt NEWSa x4.  Det är lurigt med sepsis och man måste vara snabbt på med behandling. Kanske borde jag kolla lite prover? Jag följer parametrarna, tittar till honom flera gånger, men allt verkar ok. Jag väljer att avvakta.

En dam har fått blåsor på ryggen och under bysten. Är det bältros tro? undrar de. De visar bilder. De lyckas inte lägga in dem i journalen, har uppenbarligen ingen behörighet till kliniken han tillhör. Jag lägger in bilderna, men när jag klickar upp dem är det så dålig skärpa att jag inte ser mycket. Jag går in och undersöker damen. Blåsorna går över mittlinjen, med någon blåsa på andra sidan ryggraden.
Det borde inte zoster göra. Och de hon har under bysten sitter också över mittlinjen och dem har hon haft några dagar. Jo, det har kliat och svidit på ryggen i några dagar innan blåsorna kom och jo, blåsorna upptäcktes i natt, fanns där inte igår. Har du haft bältros förr? frågar jag damen som inte alls tror att det är bältros, Det är nog bara lite skav säger hon. Var satt det förut när du hade det då? undrar jag och damen pekar ut samma dermatom där hon nu har blåsor. Blåsorna hon har under bysten och den som sitter på "fel" sida ryggraden ser annorlunda ut än de andra. Jag måste ändå misstänka zoster. Jag sätter in Valaciclovir. Bättre att sätta in och sedan sätta ut om det inte är bältros än att inte sätta in och det visar sig vara det. Behandlingen ska in så tidigt som möjligt.

En dam med hjärtsvikt ska ha Furix men nålen går inte att använda, i så fall måste de sätta en ny. Och hon är extremt svårstucken. Hon kissar i alla fall inte på Furix. All urin kommer på natten. Ska hon ha Furix i alla fall? Sköterskan som kommer på kvällen har jobbat på ambulansen, hon kanske kan få in en nål. Jag har inte tyckt att hon ska ha Furix alls över helgen, men det är svårt att gå emot sin överläkare. Jag pratar med damen. Är det jobbigt med andningen? Jag lyssnar på lungorna. Krånglar fram kateterpåsen ur byxbenet, bara 300 ml. Tidigare har urinen varit blodig, men nu är den klar. Jag jagar runt och letar efter vätskelistan. Hur mycket hon har druckit? Jag går in i journalen och kollar vikten. Hon har gått ner fem kilo sedan hon sattes in på intravenös Furix - men första vikten är inte tagen på vår våg, det kan skilja. Jag bestämmer mig för att vi ska hoppa över eftermiddagsdosen. I morgon bitti när min överläkare kommer får hon ta ställning till om de ska sätta nål och fortsätta ge.

En man med halvsidesförlamning efter stroke behöver få ta ut rörligheten i armen. Paramedicinarna har klagat på att det inte blir gjort under helgen, att han är så stel när de kommer på måndagarna. Jag går dit och sträcker ut hans arm, långsamt långsamt, först på för- och sedan på eftermiddagen. Fullt extenderad får jag den inte, men nära nog och förhoppningsvis ska han inte vara så stel i morgon.

Jag skriver daganteckningar och signerar av provsvar och annat medan jag väntar på att blir uppringd, på röntgensvar, på nästa NEWS, på att patienten ska komma...

När jag ska gå och äta vid ett är köket låst, mina nycklar passar inte. Men varför låser man dörren till ett kök på ett låst våningsplan? Tror någon på allvar att en tjuv ska bryta sig in och medan larmet går söka igenom ett helt våningsplan för att slutligen hitta köket längst in och stjäla en 300-kronors mikrovågsugn eller vad? Jag gick ner till patientköket och snodde en banan, fil och flingor.


Jag är trött. I morgon ska jag lämna SAAB-eländet på verkstaden klockan sju. Jag får sitta kvar och jobba med projektet efter jobbet, både i morgon och på tisdag.

Det spricker upp - tror jag

Det börjar lätta en smula - vågar jag ens säga det? Visserligen är jag fortfarande fruktansvärt trött och det halsonda är inne på tredje veckan nu, men i övrigt så. Katterna verkar ha lugnat ner sig en aning efter att ha kissat ner våra sängar, rakt igenom allt, fem gånger under helgen och såren läker fint utan varken krage eller kroppsstrumpa på. Amok har jag börjat släppa ut.

Början på veckan var dock lika hopplös som förra. Nassen väckte mig fem på morgonen i måndags och hade kissat ner sin säng. Ingenting hon brukar göra. Sedan ringde inte min klocka på morgonen så jag försov mig ordentligt, var tvungen att skjutsa killarna till skolan eftersom skolbussen redan gått och kom inte till jobbet förrän halv tio. Naturligtvis hade jag lyckats sätta i motorvärmarsladden utan att notera att det stod en kasse med tomkassar ovanpå kupévärmaren, så nu har den bränt och jag får sätta mig i en iskall bil om mornarna - typ det värsta jag vet.

Det för länge sedan beställda kylskåpet som av någon anledning skickades till Uppsala och fastnade där i tio dagar är nu på ingång. Jag beställde det så att det skulle komma när jag var hemma och sjuk. Jag kan ju inte vara borta från jobbet en hel jäkla dag för att kvittera ett kylskåp, vilket tar typ en minut. Efter mycken myda och svärt bestor har jag nu lyckats leja en granne till att springa ner hit och ta emot det när det kommer i morgon. Det är en äldre man som bott hela sitt liv i byn. De äldre "infödingarna" här i byn är det inga problem med. Det är de medelålders som aldrig bott utanför Dalarna som är det stora problemet - inskränkta jävla typer - samt ett par stycken med uppenbara personlighetsstörningar. Nå ja, jag har svurit nog över denna förhatliga by i tidigare inlägg.

Jag har bokat tid för att fixa parkeringsljusen nästa vecka och ytterligare en tid för ombesiktning och när det är avklarat ska jag ställa av SAAB-eländet. Det borde jag ha gjort för ett år sedan. Det blir surt att kliva upp en timma tidigare två dagar nästa vecka, jag som inte ens fungerar den tid jag brukar gå upp, men det ska bli skönt att få det avklarat.

Nästa vecka, 1:a februari, börjar jag som internstafett på vårdcentral och ska vara kvar där i drygt fyra månader innan jag återvänder till geriatriken. Jag är rätt nervös. Rädd för att inte göra rätt för mig, att inte duga när jag nu får så satans bra betalt. Jag är så utpräglat geriatrisk lagd, med vana att se helheten och att ha tid på mig. På vårdcentralen måste jag anskaffa tunnelseende och jobba snabbt. Dessutom kan jag inte allmänmedicin, som är typ världens svåraste specialitet. Jag har kollat lite i min tidbok vad de har bokat in. Ett boende ska jag sköta och en hel del äldre och årskontroller hypertoni var det, men också ett antal yngre med magproblem. I princip samtliga med utländska namn. Gah! Hur var det nu med de där hereditära sjukdomarna som är vanliga i vissa delar av världen och som bland annat ger buksmärta? Och är de flyktingar? Vad har de i bagaget då? Vilka trauman?Psykosomatiskt? PTSD? Ni ser, jag börjar tänka brett direkt, innan jag ens sett patienten. Jag får helt enkelt sätta mig och läsa på lite dagen innan jag får patienterna - hur jag nu ska hinna det. Men kom ihåg Scylla, det vanliga är det vanliga! Även hos flyktingar från Mellanöstern. Om de nu ens är flyktingar.

Skuggsidan

Solen har sjunkit bakom Ändlösberg och vår sida av älven ligger i skugga. Men Djurmo klack lyser hon på.

Jag har jobbat sjukt mycket den här veckan. Jag ligger 25 timmar plus på flexen nu och det är inte bra för mig, med mitt knappt utläkta utmattningssyndrom.

Den här veckan har jag varit på beroendeavdelning. Egentligen ska jag bara vara på psykavdelning, men eftersom det ingår beroendejourer tyckte jag att det kunde vara rätt bra att uppdatera sig lite, och när en AT-läkare var besviken över att inte ha fått någon placering på "min" avdelning, så passade jag på att byta med henne. Jag tycker att det är kul med beroende också, men antagligen skulle jag tröttna rätt snart om jag var där en längre tid. Det måste kännas rätt tröstlöst när man sytt ihop allt runt patienten och ordnat ett omfattande nätverk av stöd med hjälp av kommunens missbruksenhet och öppenvårdspsykiatrin med kontaktpersoner hit, läkarbesök dit, psykologer, kuratorer, terapeuter och fan och hans moster och folk bara kommer tillbaka och tillbaka och tillbaka. En jävla sjukdom är det och man måste ständigt påminna sig att den nedsatta motivationen och förmågan att ta tag i problemet är en del av sjukdomsbilden, en förändring som sker i hjärnan och som den sjuke faktiskt inte riktigt kan rå för.

Och så kom kylan

Ja, där fick jag för att jag pep om att det var mörkt, mulet, trist och ingen snö. Nu ligger här tre decimeter, natten är stjärnklar och det är -23°.

Jag gjorde ett nytt försök att gå och simma, men det var knökfullt i den enda motionsbanan som var öppen och jag klarar bara inte av att ligga och slösimma. Jag måste få köra på min takt. Jag förstår inte hur folk klarar av att simma så där långsamt. När jag gör det så sjunker mina ben. Men jag gick på relaxen i alla fall. Det måste väl också räknas som att ta hand om sig själv. Det är en häftig känsla att sitta ute i bubbelpolen i minusgrader - fast i Borlänge var det bara - 17° - med snö runt  omkring.

När jag kom hem satte Maria fram mat till mig. Är det tillåtet att ha det så lyxigt? Det var bara 16° köket, så jag tände en massa ljuslyktor och satte mig att elda i vedspisen. Det är konstigt att jag, som har så svårt för att inget göra, kan sitta i princip hur länge som helst och titta in i elden.

Jag har varit så förbålt trött hela veckan. Kanske för att jag slappnat av när jag nu gått in i rollen som underläkare igen, på mitt vanliga ställe har jag i princip överläkaransvar, samtidigt som allt är nytt. Nå ja, det var sju år sedan jag var där senast. Man glömmer rätt fort när det är saker man inte håller på med, i synnerhet när man hela, hela tiden måste lära sig nytt. Det finns liksom inte plats för hur mycket som helst.

Efter att ha suttit framför elden nära en timma ville jag bara gå upp och krypa ner i sängen. Men så fick jag för mig att jag äntligen skulle ta och se om Avatar, och plötsligt var det sent. Nå väl, jag är ju ledig imorgon. Kanske lyckas jag ta mig i kragen och köra lite yoga och tai chi igen då. Och så har jag lovat Elisabet att vi ska åka skidor. Hon fick ett par av mig i julklapp och längtar efter att få prova dem.

Dränerad

Jag är sjukskriven för utmattningssyndrom fram till en bit in i juni.
Med order om att gå minst en timma i skogen varje dag.
Ska bli!

Kvinnlig läkare

Om man googlar på 'kvinnliga läkare' så är första förslaget 'kvinnliga läkare självmord'

I Läkartidningen står det så här:

Genomgående är att läkare har en klart förhöjd självmordsfrekvens jämfört med befolkningen i övrigt. Och medan det bland befolkningen i övrigt är vanligare med självmord bland männen så är förhållandet det omvända bland läkarna. Kvinnliga läkare är alltså de som löper störst risk att ta sitt liv.

Och i ett annat nummer:

Nästan 13 procent av läkarstudenterna på Karolinska institutet betecknar sig själva som deprimerade. De flesta uppger att de saknar feedback och uppmuntran från lärarna och mer än var tredje sistaårsstudent tycker att utbildningen präglas av en atmosfär där personliga svagheter och brister inte accepteras.

Och under nyheter på SVTs sida

Nästan var tredje läkare känner sig utbränd, och lika många har haft självmordstankar. Trakasserier och mobbning är också vanligt, visar en enkät om arbetsmiljön på Karolinska universitetssjukhuset.

Och så fortsätter det, 43 200 förslag.

Nej, jag försöker inte hinta om suicidtankar. Några sådana har jag aldrig haft, varken nu eller tidigare, även om jag i princip har varit deprimerad sedan den dagen jag började på läkarlinjen. Jag försöker bara förlika mig med min terapeuts bedömning, att jag lider av en utmattningsdepression - även om jag inte nått vägs ände - och att jag behöver få vara sjukskriven en tid. Att det kan ta en ände med förskräckelse om jag inte försöker måna om mig själv. Att jag måste tillåta mig själv en sjukskrivning.

Jag har nu fullföljt denna andra randning, om fyra månader, på medicin. Nu skulle jag tillbaka till min allra käraste handledare och överläkare, tillbaka dit där jag ville arbeta.

Jag måste återhämta mig. Och jag måste acceptera att det är så.

Men efter dagens jour: det är SÅ jäkla kul att vara doktor, och jag är SÅ jäkla glad att jag får vara det.

Fortsättning följer...

När himlen gråter

Jag är med bästa överläkaren och lämnar besked till en äldre kvinna att hon med all sannolikhet drabbats av en motorneuronsjukdom. Hon och hennes anhöriga sitter med ryggen mot fönstret och jag och överläkaren mitt emot.

Det var det värsta besked jag kunde få säger hon.

Och jag ser genom fönstret hur regnet plötsligt öser ner där ute.

Till Per

Efter jouren. Vissa patienter biter sig fast. Lycka till Per!

Inte PK

Först injicerar man amfetamin.
Sedan tycker man att man mår konstigt.
Då ringer man efter en ambulans.
Sedan ligger man på akuten och ska undersökas, utredas, vårdas och pysslas om.
Efter några timmar mår man bra igen.
Då ska man ha en sjuktransport hem.

Nej, jag kan inte åka buss. Jag måste ju vila nu. Jag har faktiskt varit sjuk!!!


Ja, ursäkta, men fy fan vad jag är less på dem!

Goddag mäster skräddare

När jag började min ST-tjänst på lillsjukhuset var det en egen liten klinik med min käre handledare som chef. Där fanns ett palliativt team och ett hemsjukvårdsteam. Vi hade inneliggande strokerehab och ortopedisk rehab. Ibland tog vi emot även andra patientkategorier med rehabbehov, t ex patienter från kirurgen eller infektion. Det fanns en liten minnesmottagning och ett öppenrehab bestående av dag- och hemrehab. Vi skötte kommunens korttidsplatser samt två stora och två mindre boenden.

Numera har min handledare släppt chefskapet och vi ingår i en större klinik, en fyrkantig koloss på lerfötter där fokus inte längre ligger på korta beslutsvägar och en verksamheten som flyter på. De palliativa teamen i hela landstinget har slagits samman till en egen klinik. Hemsjukvården har tagits över av kommunen och därmed primärvården. Det beslutades från högre instans om att strokevård skulle bedrivas i obruten vårdkedja, och man stängde den halvan av vår avdelning*. Vi har släppt alla boenden utom ett. Korttidsplatserna har vi kvar, liksom den lilla minnesmottagningen och öppenrehab.

* Behöver jag tala om att man inte öppnade några nya strokeplatser istället för dem som stängdes? Behöver jag tala om att det blev halvt katastrofläge inne på storsjukhusets neuroavdelning som inte fått utökade platser och plötsligt inte hade någonstans att göra av sina akut sett färdigbehandlade patienter? Behöver jag nämna att neuroavdelningen inte hade någon rehabkompetens, hur duktiga de än var på att ta hand om strokepatienter akut? Behöver jag säga att alla som behöver lite längre strokerehab ändå får denna på annan plats än på akutsjukhuset, d v s en bruten vårdkedja?

På grund av sköterskebristen stängdes vår lilla avdelning några veckor under semestertid förra sommaren och personalen (inte läkarna men sjuksköterskor, undersköterskor och paramedicinare) fick istället vara på rehabavdelningen invid storsjukhuset, två mil bort. Detsamma planerades för denna sommar. Men nu har vi fått besked om att avdelningen måste stängas en månad tidigare. Två sköterskor har sagt upp sig och gått till kommunen (högre löner och bättre arbetsvillkor, i e inte varannan helg) och "katastrofen" var ett faktum. Så skört är det. När beskedet kom om tidigarelagd flytt sade ytterligare två sköterskor upp sig. En tredje letar annat jobb men har inte sagt upp sig än. En usk:a går i pension enligt plan och ytterligare en har nu valt att gå i förtid. En sjuksköterska, som flyttat från avdelningen och ner till öppenvården, kommer också att försvinna - om än inom kliniken - till rehabavdelningen invid storsjukhuset. Ambitionen sägs vara att öppna vår avdelning igen efter sommaren, men hur ska man kunna trolla fram sex sjuksköterskor i dessa tider? Vem söker sig till ett sjunkande skepp?

Dr R som tidigare byggt upp palliativvårdsteamet hade när jag fick min tjänst byggt upp en suveränt fungerande hemsjukvård. Den raserades totalt när kommunen tog över och dr R tröttnade ur och gick i pension direkt när han fyllde 65. Det är helt osannolikt att han hade gjort det annars. Dr K fyller 70 och har således jobbat rätt länge på övertid - om än inte på heltid. Han går i pension i höst. Och min älskade handledare dr G, inser jag nu, fyller 63 i höst. Det innebär att han är pensionsfärdig strax efter att jag är färdig specialist. Och om hela hans "livsverk" (han har skött lillsjukhuset sedan 70-talet då det var ett jättestort långvårdssjukhus, och lyckats anpassa verksamheten in absurdum och hålla den vid liv genom alla svängningar och idiotiska påbud uppifrån) raseras så misstänker jag starkt att han drar sig tillbaka omedelbart.

Allt det jag en gång sökte mig till är borta. Nästan allt. Inte en enda sköterska finns kvar. En stor andel av usk:orna är borta. Med lite tur får jag behålla dr G ett tag när jag är klar, men det är inte säkert. Hälften av vår verksamhet, sett till områden, är borta: palliativvård, hemsjukvård, strokerehab. Sannolikt försvinner ortopedrehab också, och därmed avdelningen.

Det var bra, mäster skräddare
Tack så mycket, mäster skräddare
Adjö adjö mäster skräddare


Tanya Bond har gjort råttan.

Smärtrehab

Nog är det surt att bli sjuk redan andra dagen på nya ST-placeringen. I synnerhet som smärta är något jag är särskilt intresserad av. Smärta och palliativvård. Fast i det här fallet är det ju inte fråga om malign smärta, utan kronisk godartad.

Jag sitter uppkrupen i min fåtölj och snorar och nyser med rinnande ögon, dricker te och läser Linton- som förefaller vara något av en husbibel. Den är otroligt intressant.

Jag har suttit på trappan och handmatat hönsen med makaroner en stund och kört några maskiner tvätt, men mycket mer orkar jag inte. Jag inser att jag knappast kommer att kunna gå och jobba imorgon heller, vilket är olyckligt eftersom min handledare bara jobbar tisdag till torsdag. Jag har alltså ännu inte träffat henne. Hur som helst så verkar det vara ett trevligt ställe som ligger i fantastiskt vackra omgivningar och jag ser fram emot att få komma igång. När det nu blir.

Ännu en bit på väg

Så var alltså medicinrandningsåret avklarat och mina farhågor kom - åtminstone delvis - på skam. Jag har trivts bra och haft roligt, till skillnad från de två föregående perioderna på medicinkliniken. Men precis som jag förutsåg så är det ett riktigt jäkla skitgöra att vara ST (eller AT för den delen) på medicin. Det går väl kanske an om man är ung och utan barn, men att slita ihjäl sig och aldrig veta när man kommer hem på dagarna tär på den som inte längre är så purung och som har små barn hemma.

Som blivande geriatriker måste jag ha sammanlagt 18 månader medicin och kardiologi. Än är det inte klart alltså. Från i januari ska jag göra fyra månader på neuro, där jag kommer att se till att lägga åtminstone halva tiden på strokerehab.

Jag kommer att fortsätta gå B-jourer (inte A-jourer, nej!) på medicin ungefär var tredje vecka, har jag kommit överens med schemaläggaren om. Alldeles självpåtaget. Heja mig som törs - även om jag nu håller mig till B-jourerna, som sagt.

Nu så... ska det bli trevligt att få ett liv igen.

Fråga mig inte

Fråga dig inte vilken sjukdom patienten har
utan vilken patient som har sjukdomen

Jag minns inte vem som har sagt det, inte heller om det var exakt så citatet löd. Jag har inte lyckats googla fram det. Andemeningen var ändå denna.

Och varje dag, i mitt möte med patienterna, så påminns jag om att så är det. Precis så är det.

Hem från akuten

D-jourerna avklarade. Jag är trött och sliten och det småvärker i hela kroppen. På vägen upp till omklädningsrummet går jag förbi andaktsrummet. Sätter mig en stund. Låter axlarna sjunka.

Mitt glamourösa liv som läkare

Här byter vi om, cirkus 25 ST-läkare. Krokarna på väggen brukar inte räcka till. Alla har inte ett skåp. Det var därför de där något mer färgglada skåpen baxades in och ställdes lite på hallabajen. Någon plats för dem finns ju inte riktigt. De som har de vita skåpen i raden längst till vänster, d v s de som syns i bild, har det rätt trångt kan man lugnt säga. Fortfarande har alla inte skåp. Jag har i alla fall ett. Ett av de vita, fast inte längst till vänster. Det är det enda jag har som är "mitt" på hela huset. Ingen avdelning som är min, inget rum, ingen datorplats. Till höger om mig, när jag tar kortet, finns en toalett. Rummet är med andra ord inte så stort som bilden kanske låter påskina. Mellan toan och väggen med krokarna är det inte mycket plats. Står man och byter om mitt emot toan och någon öppnar dörren, så får man sig en smocka. På min vänstra sida, när jag tar kortet, fortsätter krokarna bak till väggen ut mot korridoren. När man - som jag - byter om vid en av krokarna precis innanför dörren, så får man vara beredd att snabbt hoppa undan när någon kommer in, för då slås dörren upp i ryggen - i bästa fall - på en.

Och för all del, missa inte de snygga gardinerna!

Lilla tanten då!

Hon har tid till mig på klockan 9. Idag. Varje dag sedan i måndags har hon kommit till mottagningen för detta besök. Nej, det är inte idag du har tid! har de sagt i receptionen. För var dag mer bekymrade över Lilla tanten. Hon har ringt varje dag också. Flera gånger. Nej, det är inte idag du har tid, det är på torsdag! 

Men inte arbetar väl ni på röda dagar?! undrar Lilla tanten. Ja men det är inte röd dag, det är på fredag det är röd dag säger syster. De skriver en stor fin lapp med tiden så att hon ska veta. 

Så blir det torsdag och klockan blir 9. Ingen tant.

Men hur ska det gå? Hur klarar hon sig? Ska vi inte ringa henne? undrar mottagningssköterskan. Jo, jag ringer, säger jag.

- Ja, jag mår lite dåligt. Jag höll precis på att leta fram telefonnumret för att ringa återbud säger Lilla tanten när jag ringer halv tio. Hade inte du ringt mig nu, så hade jag ringt dig säger hon glatt. Och sedan, ja jag tittade på lappen, men jag tänkte att så tidigt kan det väl ändå inte vara. Hon har kommit precis så tidigt hela veckan, säger syster.

Jag misstänker starkt att Lilla tanten inte alls är kravlig, att hon inte alls tänkt ringa återbud, att hon bara vill skyla över att hon glömt. Så jag frågar vari kravligheten består och om hon inte kan försöka komma klockan tolv istället. (Där rök lunchen!) Hon säger att det ska hon försöka.

Hon kommer faktiskt! Hon utbreder sig i lååånga utläggningar, som egentligen inte alls svarar på mina frågor och dessemellan gråter hon. Gråter över minnet som inte fungerar, över kroppen som inte fungerar, över att alla vännerna dött. Antagligen har hon varit högfungerande innan och nu märker hon att även det mest elementära blivit svårt eller rent av ogörligt. Och sonen bor långt bort, i Skåne.

Då måste man få gråta och sörja. Måste man inte det? Men jag har inte mer tid. Jag har redan givit henne min lunch. Jag har andra patienter som väntar, jag har en handledare som fått ta en annan läkares patienter, också, på grund av sjukdom, och jag kan inte utsätta både mina patienter, honom och hans patienter för en massa problem, väntan och övertid. Lilla tantens problem har dessutom ingenting med vår mottagning att göra, jag ska följa upp en sjukdom som hon inte har några besvär av.

Jag skummar igenom hennes journal - på övertid. Ingenstans ser jag några uppgifter om minnessvikt. Distriktsläkaren har noterat att hon verkar ledsen och rekommenderat henne kontakt med diakonissa. Det tycker hon låter bra, men hon har inte orkat ta itu med det, säger hon. Kanske vet hon inte ens hur hon ska göra längre.

Eftersom det verkar helt osannolikt att hon ska kunna ta vara på sig själv har jag frågat om hon har hemtjänst. Jo, en eller två gånger i veckan kommer de, säger hon.

Jag skriver remiss till hennes vårdcentralsdoktor. Att ringa en biståndsbedömare dagen före helgdag klockan fyra på eftermiddagen är inte ens att tänka på. Biståndshandläggare jobbar primärt med paragrafer, inte med människor, och gör man det behöver man inte jobba mer än halvdag dagen före helgdag. Jag får åka in tidigare till min kvällsjour på måndag och försöka kontakta biståndsbedömaren då. Kanske kan jag få någon diakonissa att kontakta Lilla tanten också.

Åter igen ett omvårdnadsproblem som inte har ett smack med specialistsjukvården att göra. Hemtjänst bör ju rimligen ha noterat att Lilla tanten är knalldement. Vissa dementa kan hålla masken väldigt bra och "lura" en länge, men Lilla tanten avslöjar sig på två minuter. Varför tar inte hemtjänst kontakt med biståndsbedömare för vårdplanering samt distriktsläkare för bedömning? Istället sitter jag på övertid och försöker lösa problemet.

Det är så jävla politiskt korrekt att klanka på vården i allmänhet och läkare i synnerhet.

Kanske dags att ändra fokus. Hur sköter kommunen sitt uppdrag egentligen?


Bild: Ivana Kobilca Kofetarica

Ensamboende med katt

När jag gick som kandis och ganska nyligen hade påbörjat den kliniska utbildningen så fick vi öva på att författa journal, bland annat genom att diskutera olika fall. Detta handlade om en äldre dam som sökte akut på grund av bröstsmärta. Saken var den att hon samma dag hade tvingats avliva sin gamla, mycket högt älskade hund. Nå, där fanns ju en diffdiagnos, det kunde ju faktiskt röra sig om bröstsmärta helt enkelt av ren och skär sorg. Men hur skulle vi nu skriva i journalen?

Handledaren, en kardiolog, hävdade bestämt att hunden inte hade i journalen att göra, trots att den faktiskt var av stor vikt i detta fall. Jag blev skitirriterad. Jag tyckte att hunden skulle vara med. Jag tyckte inte alls, som han, att djur överlag inte har i journalen att göra. Den gamla damen visade sig visserligen ha en hjärtinfarkt, men ändå. Där och då bestämde jag mig för att när jag blir doktor, så ska jävlarimej djur få vara med i journalen, för då bestämmer jag vad jag vill diktera.

Således får alltså djur vara med i mina journaler. Och jag smånjuter av något slags fånig upproriskhet varenda gång. Främst är det väl när det gäller äldre ensamstående jag tar med djuren. Det är stor skillnad på att vara ensamstående och att vara ensamstående med katt. Och har man hund så säger det en del om hur pass aktiv man är. Och nu är jag ju geriatriskt orienterad, så då blir rubriken 'socialt' förhållandevis välfylld i mina journaler. Många kolleger hoppar över den helt, även då det gäller personer som är 85+. Då tycker i alla fall jag att det är jäkligt viktigt att veta om personen är ensamstående eller om hen bor med sin make/maka i hus på samma gård som dottern, om hen bor i lägenhet 5 trappor upp utan hiss, i en villa med stor tomt eller på ett sjukhem, om hen promenerar en timma tre gånger om dagen med sin hund eller sitter i rullstol, om hen klarar sig helt själv eller har hemtjänst sex gånger om dagen, tillsyn två gånger per natt och insatser av hemsjukvården tre gånger i veckan. Nå väl...

Härom veckan lade jag in en äldre dam och dikterade under socialt: Ensamboende med katt. Inga barn. Inga hjälpinsatser. Rollatorgångare. Aldrig rökt. 

Några dagar senare när jag var inne och signerade av min inskrivning så såg jag fredagens daganteckning, där man brukar sammanfatta lite runt patienten för att underlätta för helgjour och nästa veckas doktor(er), och döm om min förvåning när jag läser inledningen: Ensamboende med katt...

Alltså ytterligare en doktor som tyckte att det var en viktig uppgift, så viktig att den till och med togs med i den mycket komprimerade sammanfattning en daganteckning utgör :) Jag blev riktigt gladfnissig när jag såg det. De flesta av mina kolleger tar inte med social bakgrund överhuvudtaget i daganteckningarna. Men så var det en randande allmänmedicinare, alltså en vårdcentralsdoktor, så det förklarar kanske en del. Damen dog, tyvärr, och även i epikrisen såg jag att kollegan hade bemödat sig med att diktera: Ensamboende med katt... Jag tror inte att det berodde på slentrian, rapa upp exakt det som stod i föregående anteckning, utan att det faktiskt berodde på helhetssyn. Jag blev riktigt rörd.

Faktum är att jag inte har haft allt för mycket till övers för den här kollegan förut, men det här fick mig att smälta.


Bild: Francesco Zuccarelli Portrait of an old lady, seated half-length, in a lilac satin dress with embroidered cuffs and head-dress and a blue ribbon, a cat on her lap som jag snott från Wikigallery