Pust

Det är slitigt just nu. Tufft på vårdcentralen, även om jag trivs oerhört bra. Det tar sådan tid så här i början när jag inte kan handläggningen i primärvården. Ja, bortsett från att allmänmedicin är den svåraste specialiteten av alla, då.

Ja, den här patienten har långvarig smärta, sannolikt fibromyalgi, men vart vänder jag mig, vad är första instans i primärvården?
Ja, den här patienten behöver sjukgymnastik och fallprevention i hemmet, men vart ska jag vända mig för att ordna det?
Jag har en 18-årig gravid kvinna med depression som tappar i vikt, jag har meddelat hennes barnmorska men hon reagerar inte, det här känns inte bra; vad gör jag nu?
Ja, den här mannen har ett högt PEth (alkoholmarkör), läkemedlen kan jag, men vad finns det för stöd att erbjuda honom?
Ja, den här unge mannen söker för misstänkt ADHD. Sannolikt ADD förvisso, förstår jag när jag träffat honom, men vad gör jag nu? Ska det göras mer här eller remitterar jag direkt till psyk för utredning?

Sådant hela tiden. Jag har 45 minuter med patienten (ja, det är bra!) - och 45 minuter med jobb efteråt. Jobb som inte syns någonstans. "Administration". På gott och ont. Administration kan vara skitgöra som ingen läkare skulle behöva utföra - ja, inte för att man är "för fin" för det, men för att vem som helst kan göra det istället, och det inte finns någon rimlig anledning att förbruka "läkartid" på sysslan. Men "administration" är också allt jag gör för att patienten ska få bästa möjliga hjälp. Som att ringa högre instans för att se till att den 18-åriga deprimerade gravida får den hjälp hon ska ha när hennes barnmorska begår tjänstefel.

Och man blir ju aldrig klar med patienterna. Man måste följa upp: per telefon, med nya prover, med återbesök. Det är jag som är sista instans. Alla andra remitterar till mig - till oss. Tacksam uppföljning. För varje dag har jag fler och fler och fler patienter som jag ska hålla ordning på. Och jag är rädd att jag ska tappa bort någon.

Ångesten, allestädes närvarande. Den alla läkare lever med. Rädslan för att göra fel, att missa något, att glömma bort någon, att inte räcka till. Man talar om den hela tiden. Som en del av att vara läkare. Att lära sig hantera ångesten.

Jag ska läsa den här, tror jag. Få se om ångesten lindras - eller förstärks.