Året är 1938. Adolf Hitlers expansionspolitik väcker både vrede och beundran, inte minst i den så kallade Onsdagsklubben i Helsingfors. Det är ett informellt diskussionsforum, som består av några gamla vänner till advokaten Claes Thune. Forumet är lika mycket en ursäkt för att supa ihop som för att prata politik, men detta år är det tydligt att Europas splittring också är Onsdagsklubbens, och Claes Thune börjar ge upp om dess framtid.
Thune engagerar sig i utrikespolitiken även som skribent i dagspressen, men är inte engagerad i så mycket annat. Han är frånskild och uppgiven, och ägnar sin byrå ett förstrött intresse. Som tur är har han en duglig hjälp i sin nyanställda sekreterare, Matilda Wiik.
Men fru Wiik känner sig inte särskilt duglig. Hon jagas av minnen från inbördeskriget, då hon var sexton år gammal och tvingades uppleva saker hon försökt glömma sedan dess. En dag hinner minnena ikapp henne. När Onsdagsklubben har möte på kontoret så hör hon en röst hon hade hoppats aldrig behöva höra igen.
Jag hade bara läst beskrivningens första stycke när jag lyssnade på Hägring 38 och blev rätt förvånad när den utvecklades som den gjorde. Men jäklar vad bra den var!
En lite långsam och lågmäld bok, hela tiden med en underliggande spänning. Vem är egentligen fru Wiik? Vad är det hon har varit med om?
Och ibland slår mig nästan antisemitismen hårdare här, i sin diskretare form, än berättelser om Förintelsen. Ett koncentrationsläger går knappt att föreställa sig, som priviligerad människa i ett priviligerat land, i en priviligerad tid. Det var då. Fullkomligt fasansfullt, vidrigt, fruktansvärt... Men Då. Där. Antisemitismen, som den beskrivs i boken, är Här. Nu. Som människor beskrivs här och nu. Det var så här det började. Det var det här som så småningom ledde till Förintelsen, och det finns här och nu. Och ganska få reagerar över det. Jag får nästan panik.
Jävligt bra bok!
Och ytterligare en i mitt eget läsprojekt :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar