Jobb, jobb, jobb - och tankar

Jag blir visst bara tröttare och tröttare. Det har varit fruktansvärt stressigt på vårdcentralen den här veckan. Dels har de lagt in lite väl mycket patienter, dels har det varit en massa datastrul. Fyra patienter på en eftermiddag låter ju inte särskilt intensivt, men det blir så mycket kringarbete på varje patient att jag ändå inte hinner. Och med datastrulet har jag inte haft en chans att hinna diktera också på avsatt tid, utan legat efter. Nu har jag fått ok på att skriva själv istället för att diktera, så nu känner jag viss tillförsikt. Jag skriver snabbare än jag dikterar, i synnerhet när jag är stressad och har svårt att få en bra struktur i huvudet och i synnerhet som de flesta av mina patienter kommer med så många problem och jag - som sagt - har svårt att begränsa mig.

Egentligen förstår jag faktiskt inte varför jag ska begränsa mig. Varför ska jag bara titta på blodtrycket när det sitter en hel människa framför mig? En människa med oro och funderingar över kroppsliga symtom och egenhändigt ihopsnickrade förklaringar till dem som ofta är helt uppåt väggarna. Det krävs tid för att skapa förtroende, förklara, lugna och få patienten att förstå att jag inte dömer eller betraktar henne som psykiskt sjuk. För när jag försöker förklara hur mycket vårt psyke spelar in - vårt psyke, inte bara hennes - så värjer sig de flesta initialt.

Men så kommer belöningen. En kvinna jag ringer för uppföljning som säger: Det var så bra att jag fick träffa dig, för du såg hela mig, och det var så skönt. Då är det värt stressen.

Nej, jag hinner inte så hejans många patienter per dag, men om jag lyckas få patienten sedd och lyssnad på, om jag lyckas förklara och lugna så att hon inte söker igen för ett antal symtom och om jag lyckas åtgärda tre sjukdomar/krämpor/problem i ett besök, är det inte värt det då? Egentligen tror jag att de tycker det på den vårdcentral jag är nu - en hejans bra vårdcentral med fantastisk personal - det är kanske mest mine egen känsla av att vara otillräcklig och att jag måste prestera nu när jag är internstafett. Men kanske presterar jag verkligen ändå, fast inte just i antal patientbesök. Kanske förhindrar jag ett framtida besök - eller till och med fler - för varje patient jag tar emot. Men så är det det där med ersättningssystemet. Åtminstone när jag gjorde AT var det så att antalet besök ersattes, inte antalet lösta problem. Så jävla idiotiskt! Om doktorn tog emot en patient tre gånger och löste ett problem vid varje tillfälle ersattes alltså vårdcentralen med tre gånger så mycket pengar som om doktorn tog emot patienten vid ett tillfälle och åtgärdade alla problemen på en gång - och dessutom sannolikt fick patienten att känna sig sedd och lyssnad på. Så går det när politiker och tjänstemän ska diktera villkoren för oss på golvet - och de stackars patienterna.