tisdag 23 oktober 2012

#¤%&§¤



Och det här gör ju inte direkt lusten större att gå tillbaka till jobbet. (Läs gärna kommentarerna också!)

Journalen är doktorns arbetsredskap. Punkt.

Ta ifrån oss vårt näst viktigaste arbetsredskap och vården blir därefter. Vassegoda, gnällspikar!


(Ja, fy satan vilket humör jag är på!)


Skitmorgon!



Mornar är inte min grej. Jag har alltid haft svårt att komma upp och det blir sannerligen inte bättre av att det är mörkt på mornarna nu, nermörkt, och att jag inte sovit ens halvordentligt på över ett år. Det senaste har jag till råga på eländet börjat sova väldigt dåligt av mig själv också, det är inte bara ungarna som väcker mig. I natt vaknade jag åtminstone fyra gånger utöver de gånger Nassan ville snutta och Trollet pep, samtliga gånger med bilder från "Torka aldrig tårar..." snurrande i huvudet.

När jag klev upp var jag helt svullen runt ögonen. Så där som jag brukar bli när jag har gråtit mig till sömns. Visserligen grät jag både en och två skvättar under kvällen när jag såg sista delen av "Torka aldrig tårar...", men inte av sådan kaliber att de borde ge men dagen efter.

Jag klarar med nöd och näppe att ta hand om mig själv om mornarna. Nu ska jag ta hand om mig själv och tre barn. Barn är inte gjorda för att passa tider. De kan liksom inte skynda sig. De är ofokuserade och kvar i sin egen värld, pratar om en önskelista istället för att klä sig, distraheras av minsta lilla.

Trollets kläder är inte torra och jag får sätta dem under stöveltorken. Draken hostar och snörvlar, men säger att han vill till skolan. Trollet spiller ut sin juice över bordet. Jag muttrar och rusar dit med en massa papper och lägger över pölen medan jag går och gör iordning disktrasan, väntar på varmvatten - det tar en evighet - och duttar på diskmedel. När jag kommer till bordet inser jag att pappret inte räckt till, att det rinner ner för duken och droppar ner i Trollets knä. Han bara sitter där och jag blir arg och skäller för att han inte säger till. Pyjamasen är helt blöt av juice.

Det är frost ute och jag måste få fram ett par lite tjockare sockar till Trollet, annars kommer han att frya om fötterna. Åtminstone fem par ska han ha. Jag letar och letar och letar, i torkskåp, på tvättstrecket, i garderoben - både hans och Drakens - i smutstvätten, ta mig fan överallt. Det finns inte ett enda par, inte någonstans. Jag får fram en kartong underst i klädkammaren med urvuxna kläder och lyckas hitta en påse med Drakens urvuxna strumpor. Där hittar jag ett par tjocka.

Det är nermörkt i hallen och jag ser inte ett skvatt när jag ska leta fram kläderna till ungarna. Vi har sådana där inbyggda spotar i taket. De fanns där när vi flyttade in. Fula är de. Och aldrig har de funkat som de ska. Nu funkar de inte alls. Älsklingen, som trots allt är elingenjör och som tidigare i sitt liv jobbat som elektriker, har kämpat och kämpat och kämpat med dem. Vi sätter för hålen på något vis! har jag tjatat Vi köper vanliga lampor. Jag är så trött på skiten! Men ingenting händer. Och jag svär över Älsklingen. Svär och svär. Ja, han har ju inte så mycket att leta rätt på om mornarna, men jag ska hitta kläder till fyra personer. Jag kan dessutom inte ha öppet in till tvättstugan och få ljus därifrån, som han kan, för då är Nassan inne på tre röda och dyker ner i avloppet (ja, naturligtvis borde jag leta fram skruvar och skruva fast det jäkla brunnslocket, men när? NÄR?) eller öser sand ur kattlådan. Ibland nöjer hon sig förvisso med att slita ner tvätten ur torkskåpet eller dra ur smutstvätt ur trådbackarna, och det må väl vara hänt, men sådant vet man ju inte i förväg. Jag vill inte ha henne nerblött eller nersmetad med kattbajs mitt i allt.

Och Lizzy springer runt mig och jamar. Jamar och jamar och jamar. Är hon ute så ska hon in. Är hon inne så ska hon ut. Eller så ska hon ha mat. Maten har vi blivit tvungna att sätta upp på bänken, för annars häller Nassan över all mat i vattenskålen eller på golvet. Alternativt äter hon upp den. Men Lizzy är gammal och stelbent och orkar inte hoppa upp längre. Hon måste lyftas. Och när man väl lyft upp henne så vill hon oftast inte ha någon mat - egentligen. Vanligen är det ju bara någon kvart sedan jag senast släppte in-släppte ut-lyfte upp senast. Då hoppar hon ner på golvet och jamar för att hon vill bli klappad. Eller så ställer hon sig helt sonika framför fötterna på mig. Det är inget bra läge att tigga klappisar i morgonruschen, och när jag bär på Nassan så ser jag henne inte heller utan snubblar på henne och håller på att stå på öronen både titt som tätt.

När alla fyra äntligen har fått på sig och bägge ungarnas väskor är packade och vi kommer ut till bilen så upptäcker jag att Älsklingen har parkerat den bredvid(!) carporten. Den är helt nerisad. Det går inte att öppna dörrarna och jag minns då att det stått i displayen att jag behöver byta batteri i nyckeln. Jag rusar in igen och letar fram reservnyckeln. Men det funkar inte med den heller. Då först inser jag att dörrarna är fastfrusna. Efter ett hysteriskt ryckande lyckas jag få upp dem. Och jag svär och svär och svär över Älsklingen. Och så upptäcker jag att Nassans bilbarnstol inte är i bilen utan kvar inne. Jag sätter henne i sätet, beordrar Draken att passa henne, startar bilen och sätter blåset på max, och trycker in knappen för värmeslingor i bakruta och så rusar jag in och hämtar Nassans stol. Draken är duktig och har börjat skrapa rutor när jag kommer ut. Jag sätter fast Nassan, och Draken och jag fortsätter att skrapa. Till slut kommer vi iväg och Draken blir trots allt bara någon minut sen.

På hemvägen planerar jag hur jag ska ringa och skälla på Älsklingen. Eller åtminstone skicka ett spydigt sms. Men tack och lov lugnar jag ner mig. Jag och mitt humör! Vad skulle det förändra att skälla ut honom? Istället skäms jag, och skäms och skäms och skäms för att jag svurit över honom inför barnen. För så lågt får man ju bara inte bete sig :(

Jag får väl  tänka på den här morgonen när jag går här och mår prutt över att behöva börja jobba igen. Inget ont utan något gott med sig.

Resa till Port Said


Jag hittade den i bibliotekets hylla för utrangerade böcker - à 5 kronor. Den hade inte ens kommit in i hyllorna. Ett öde som väntar många böcker som skickas till mitt bibliotek och som bedöms som smala och sorteras ut på grund av platsbrist. Synd på så rara ärter!

Maria, en gammal kvinna i ett litet samhälle i Ångermanland, får veta att hon ska dö i cancer. Hon berättar det inte för sin man Johannes men hon bestämmer sig för att skriva brev till församlingsprästen. En annan historia också skildrad i brev utspelar sig i Afrika ett halvsekel tidigare. Den unga kvinnan Dagmar träffar på sin resa norrut genom kontinenten en gift man. Mötet får allvarliga konsekvenser med verkningar in i Marias och Johannes nutid. Lina Sjöbergs debutroman blev mycket uppmärksammad när den utkom 2005.

En något drygt 200 sidor lång rörande, berörande brevroman. Jag tyckte mycket om den.


Bonniers om Lina Sjöberg och boken.

Recension i SvD

måndag 22 oktober 2012

En och en halv


Det är bara en och en halv vecka kvar tills jag börjar jobba igen efter drygt ett års mammaledighet. Det känns inte bra. Inte bra att vara borta från Nassan hela dagarna. Inte bra att börja jobba igen. Inte bra att gå upp tidigt. Inte bra att köra i mörker och eländigt väglag både dit och hem.

Usch! Hur ska jag kunna åka ifrån henne. Älskade lilla unge!

Berlinerpopplarna


Det var AT-doktor som tipsade mig om den. Just som en bok som var trivsam att lyssna på. Och lättlyssnad och trivsam var den verkligen. Och sedan kom slutet, och visst hade jag anat delar av vad som komma skulle, men knappast fullt ut och sista delen tillförde, liksom, en extra dimension till det hela, vilket var rätt oväntat. Jag gillade den verkligen. (Och omslagsbilden... tänk att bo med den utsikten!)

Det är juletid. På släktgården Neshov utanför Trondheim samlas tre bröder runt sin mors dödsbädd.
Tor är äldste brodern. Han närmare sig de sextio och har levt hela sitt liv på gården. Han har skött djurhållningen och bokföringen åt modern, han har alltid låtit sig hunsas av henne och till och med avstått från kärleken för hennes skull.

Margido återvänder motvilligt till Neshov. Han är numera begravningsentreprenör, en plikttrogen man som möter omvärlden med sträng självbehärskning. I likhet med sin storebror är Margido ogift, och han har aldrig haft en relation med en kvinna.

Erlend möter också upp vid moderns dödsbädd, trots att han för länge sedan stötts bort från familjen på grund av sin homosexualitet. Numera är Erlend bosatt i Köpenhamn, där han arbetar som dekoratör och lever det goda livet tillsammans med sin partner Krumme. Men under Erlends lättsamma och till synes harmoniska yta bubblar en stark vrede mot familjen, en smärtsam vrede som han inte har anförtrott sin partner.

Torunn är Tors dotter från en kort passionerad relation, som Tors mor snabbt hejdade från att utvecklas till något mer beständigt. Torunn dyker upp på gården som en fullkomlig överraskning för alla bröderna.

Tjugo år har gått sedan bröderna sågs. Tjugo år sedan modern styrde deras tillvaro med järnhand och familjen slutligen splittrades. När modern nu dör utlöser det en rad oväntade känsloreaktioner. Tiden är kommen för avslöjanden och kanske för försoning...


Och tänk, först nu när jag googlar så här i efterhand, så ser jag att den har gått på tv och att det är en del i en trilogi. Minsann! Asch vad jag känner mig hopplöst efter min tid ibland :( Nåväl, jag ska nog försöka läsa - eller helst lyssna på - de andra två delarna.



söndag 21 oktober 2012

Pojkarna


Jag hittade ett reaex på ICA Maxi - eller om det nu var COOP - och lade den i vagnen. När jag läst ungefär halva lade biblioholisten Siv in en recension på sin sida. Hon var betydligt mer entusiastisk än jag var - då.

På dagarna utstår Kim tillsammans med sina tjejkompisar Bella och Momo killarnas kränkningar, men på nätterna dricker de av nektarn från en fantastisk blomma som förvandlar dem till pojkar. Kim kan inte få nog av friheten i en annan kropp och blir som pojke också kär i Tony. Tillsammans upplever de både spänning och attraktion, men som tjej är inte Kim intressant för Tony. Pojkarna är en tonårsskildring som ingen annan. Den kombinerar det plågsamt vardagliga med det vackert magiska i en berättelse om uppväxt, förvandling, kärlek och systerskap.

Men jag tyckte nog bättre om den under andra halvan. Här är dock någon som verkar tycka helt tvärt om. Jojo, smaken är som baken. Kan gott läsas, tycker jag. Och jag är rätt nyfiken på vad mina älskade fastrar i Göteborg, 71 respektive 86 år gamla, som jag brukar vidarebefordra alla utlästa pocketböcker till, kommer att säga om den. Nej då, de är verkligen inga sippa trista typer! Det känns bara lite sött, på något vis, att tänka sig dem sitta och läsa ungdomslitteratur :)


Recension i DN

Recension i GP

Recension i Expressen


Ska nämna att de här recensionerna jag brukar länka till när jag redovisar en utläst bok verkligen bara är valda på måfå efter ett snabbt googlande. Och anledningen till att jag lämnar länkar är att jag är så jäkla oanalytisk i mitt läsande och faktiskt inte levererar någon recension själv. Det blir ju bara ett notat om att den här boken har jag läst. Jag tyckte si eller jag tyckte så.

lördag 20 oktober 2012

Det stora huset


Jag lyssnade på den när jag åkte till Stockholm för några veckor sedan. Ja, jag ligger lite efter med det mesta i livet, känns det som. Här också.

Författaren Nadja och den chilenske poeten Daniel träffas i New York 1972. När han åker tillbaka till Chile ber han att få lämna kvar sitt gamla skrivbord i hennes lägenhet tillsvidare. Men han kommer aldrig tillbaka. Han är en de många som försvinner spårlöst i Pinochets Chile.

Nästan trettio år senare blir Nadja kontaktad av en ung flicka som säger att hon är poetens dotter och nu vill hon hämta skrivbordet. Men när Nadja inte längre har det kvar förlorar hon sin inspiration och förmåga att skriva.

Detta är en av fyra tätt sammanlänkade historier i romanen Det stora huset, där det gamla skrivbordet med alla sina lådor står i centrum som en metafor för det kollektiva judiska minnet. Vi får följa skrivbordet och dess olika ägare genom tiden och över världsdelar; från Budapest under andra världskriget via London till dagens New York.

Precis som i sin genombrottsroman Kärlekens historia lägger Nicole Krauss omsorgsfullt en mosaik av människors öden och deras livsberättelser. En mosaik som präglas av känslan av förlust,djup sorg och längtan tillbaka till en plats som gått förlorad, men som de vet att vi aldrig mer kan återvända till.
 

I början kände jag mig rätt irriterad av alla konstiga liknelser, men det gick över. Antingen försvann de eller så vande jag mig. Ja... vad tyckte jag då? Jo, jag tyckte nog att den var rätt bra. Jag har lite svårt att få fatt på känslan, så här långt i efterhand. Kan inte ens säga om jag tyckte bättre om den här än 'Kärlekens historia'. Men vissa delar bär jag nog faktiskt med mig fortfarande.


SvD:s recension

DN:s recension


söndag 14 oktober 2012

Första snön



I morse snöade det. Nu har det övergått i regn.

Vi har sålt ytterligare tre hönskycklingar och den svartvita tuppen, den som vi först tänkt behålla. Köparen har vi sålt tidigare till och nu ville han starta genbank. Vi tänkte att han kunde få den svartvita för att få lite färgvariation. Annars hade alla hans hedemoror sett ungefär likadana ut, brunspräckliga. Nu tror jag att han har chansen att få lite blandade färger på kycklingarna så småningom.

fredag 12 oktober 2012

Frostig morgon


I morse var här -3º. Nu har det orkat sig upp till nollan. Dimman ligger som ett band över älven, men högt över och inte, som den brukar, lågt ner över ytan. Det ser lite speciellt ut. Jag började dagen med att gå ut och fylla på frön till småfåglarna. Jisses vad de äter! Ett par fröautomater om dagen gör de slut på. Det blir dyrt det här :)

På fredagarana slipper jag ut och åka. Det är skönt. Jag ska städa, baka bröd och laga fiskgryta med saffran och så har jag lovat Trollet att han ska få lära mig hur man spelar med Pokemonkorten. Ett egenuppfunnet spel, får jag anta.

tisdag 9 oktober 2012

Jag vet att jag lever



Nog känner jag att jag lever idag alltid. Nassan ville absolut inte komma till ro igår kväll. Till slut fick jag gå och lägga mig med henne. Jag trodde att lite snutt i sängen skulle få henne lugn, men icke! Hon kravlade och kröp och bet mig i tuttarna så att jag höll på att bli tokig. Jag släckte lampan och struntade i min välbehövliga kvällsläsning, men det hjälpte inte heller. Till slut fick jag lägga henne i spjälsängen och snällt lyssna på hennes skrikande (igen), för jag kunde inte riskera att hon ramlade ner på golvet. Vi det laget var jag själv så trött att jag inte riktigt orkade hålla mig vaken, så risken för missöden var överhängande. Därefter har Trollet varit inne och krånglat två gånger i min säng - varav första inbegrep en lättare nedkissning som skulle åtgärdas. Efter första nattsnutten vägrade Nassan ligga i spjälsängen mer utan låg och trängdes med mig och kort därefter fick jag även Draken i sängen. Han kom in och grät för att han hade ont i magen, så jag fick ligga och massera honom. Så fort jag somnade ifrån, så tog han tag i min hand och fortsatte uppfordrande att gnida den mot sin mage.

Det är tufft nu överlag. Bara en knapp månad kvar av min mammaledighet och jag ser inte alls fram emot att börja jobba. Jag har trivts så bra med att gå hemma den här gången, och det känns inte alls bra att lämna Nassan. Jag vill vara med henne, ha henne hos mig. Lillsnuttan.

Vi går på Kometutbildning, Älsklingen och jag. Jag tycker att det är jättebra, men det blir hysteriskt stressigt på onsdagarna. Jag borde inte klaga för det gäller ju bara sex gånger och jag är så innerligt tacksam för att jag fått chansen, men ihop med allt det andra som nu tynger, så blir det slitigt.

På måndag har vi tid på Familjerådgivningen. Det knakar ordentligt i fogarna mellan oss, kan man lugnt säga. Vi får väl se vad det kan ge.

söndag 7 oktober 2012

Min stjärna


Jag har inte många vänner kvar. Det har jag konstaterat redan tidigare. Jag hade inte ens särskilt många från början. När jag kom in på utbildningen och träffade Älsklingen, i ungefär samma veva, fanns i princip ingen tid över för annat. Utbildningen formligen åt upp mig. Den lilla, lilla tid som blev över gick till Älsklingen. Ja, och sedan kom barnen...

Här uppe har jag inga vänner. Inga alls. Någon fast arbetsplats med chans att knyta kontakter har jag ju i princip aldrig haft och ingen tid för fritidsaktiviteter med chans att träffa någon. Dessutom är det väl så, att har jag väl haft lite, lite tid över, så har jag använt den till återhämtning, vilket för min del innebär ensamhet.

Jag vet inte hur många gånger jag åkt ner till Stockholm några dagar och tänkt att Nu, NU ska jag äntligen se om jag kan träffa någon eller några av mina gamla vänner - om de nu ens vill veta av mig längre. Men när jag kommit ner har jag liksom inte haft någon ork. Behovet av att bara vara ensam, någon enda jäkla gång, har tagit överhanden.

Den här gången, emellertid, hade jag bestämt mig för att se till att träffa Stella. Kanske den enda jag kände mig säker på faktiskt skulle ha lust att träffa mig. Vi konstaterade snabbt att det måste vara fem år sedan vi sågs, men när jag klev in på hennes salong (hon är frisör) så kändes det som om det bara var ett par veckor sedan vi sågs. Så självklart att vara tillsammans. Så skönt att få prata om ditt och datt och att få bolla problem hit och funderingar dit.

Vi bestämde att vi måste försöka hålla kontakten lite bättre. Det som jag är världsasämst på i hela livet, tror jag. Men den här gången måste det gå. Det måste gå!