Bitterfittan

Ja visst ja, den här var det! Jag har gått och funderat och funderat vad i herrans namn det var jag läste (lyssnade på). Av någon anledning fick jag för mig att det var något av Martina Haag. Men så satt jag och letade efter lämpliga ljudböcker att ge bort i julklapp och då fick jag syn på denna. Bingo, den var det ja!

En ful januarimorgon sitter Sara på ett plan till tönt-Teneriffa för en veckas tankepaus. Hon har nämligen insett att hon är bitter trots att hon bara är 30 år. En riktig bitterfitta faktiskt. Det var inte meningen att det skulle bli så här, hon drömde ju bara om kärleken som alla andra. Men nu sitter hon och tänker på alla oförrätter som någonsin begåtts mot henne. Tänker på hur lurad hon är av kärleksmyten. Den som får oss att vilja bilda familj. Tänker på alla kvinnor hon känner som liksom hon dräneras på energi i familjehelvetet. Ett arv i rakt nedstigande led, från sin rastlösa mammas diskande eksemhänder till Saras nervösa duktighetskomplex.

Bitterfittan är en roman, en självbiografi, ett reportage om identitet, sexistisk socialisering och en av de viktigaste kvinnofrågorna: Hur ska vi någonsin ska kunna få ett jämställt samhälle när vi inte ens klarar av att leva jämställt med dom vi älskar?

Den har rätt många år på nacken vid det här laget, men jag är ju sen med det mesta. Dessutom har det hunnit gå ett bra tag sedan jag lyssnade på den, så jag minns inte så jättebra. Men faktiskt, jag gillade den, trots att jag inte riktigt förväntat mig det. Och nog var igenkänningsfaktorn hög. Förresten borde jag läsa om Carin Holmbergs Det kallas kärlek. Var har mitt gamla ex tagit vägen, tro?

Rimfrost

När jag skjutsade ungarna i morse var det fortfarande mörkt. Rimfrosten täckte mark och träd med stora spretiga kristaller. När jag svängde ner mot dagmamman hoppade en ekorre ut på vägen. Den fnattade lite hit och dit innan den bestämde sig för var den skulle och försvann in genom en häck. Den var ganska brun.

Händerna värkte av kyla när jag fixade djuren. Det kändes betydligt kallare än de -10°. Det var för luftfuktigheten, antar jag, för nog måste det vara ordentligt fuktigt i luften om det ska bli så där stora frostkristaller - eller?

Jag har krupit upp i en fåtölj och tänt ljus och en brasa, för här är bara 17° på nedervåningen. Där uppe är det däremot varmt och skönt. Jag har suttit och virkat och googlat lite efter julklappar. För en gångs skull känner jag mig inte särskilt stressad. Jag har en del grejer kvar ute som jag behöver ta in för vintern, men det kan vara till en annan dag.

Perpetuum mobile

När jag vaknade i morse var klockan fem, och Venus hade just stigit över grantopparna. Det var ingen idé att försöka somna om, tyckte jag, eftersom jag hade så mycket att göra. Så jag gick upp och bakade ut surdegsbrödet jag hade på jäsning i kylen, duschade och gjorde mig i ordning, tog hand om djuren och for iväg till min terapeuttid. Sedan har jag ränt runt och fixat småärenden, storhandlat, tankat, varit på läkarbesök (ja, det är ju inte att tänka på att du ska börja jobba än, heltids sjukskrivning in i februari), åkt hem, lastat ur varor, tagit emot barnen, lagat mat, ridit ut ett vansinnesgräl mellan Trollet och Nassen (genom att spela död, typ) och sedan tagit mig igenom en spelkväll.

Eh... när var det nu jag skulle försöka vila och återhämta mig?

Nu?!? Tja, kanske det ja. Jag försöker väl ta mig upp för trappan.

Jag går över det frusna gräset

Efter att ha läst Lindholms 'Skogen' visste jag att jag ville läsa mer av henne. Så när jag fick syn på den här på biblioteket så slog jag till. En sådan vacker bok! Och tunn och fin vad den ;) När jag kom hem och började läsa insåg jag att jag redan läst den. Fan, var det den?!? Jag hade gått och fnulat på en bok som jag läst men inte för allt i världen kunde minnas titel på eller författare till. Det var denna. Förmodligen något år sedan jag läste den.

Efter många år på mentalsjukhus kommer Saga som inneboende till prästgården. Frun i huset, Inger, har ordnat ett rum i källaren åt henne. Det ska bli hennes nya hem. Ett skynke separerar källaren från det övriga huset. Dit upp får Saga aldrig gå, men hon hör brottstycken av vad som pågår där uppe, vad som sägs och vilka som kommer på besök. Tryggheten är illusorisk.

Saga är inte riktigt som andra, kanske just därför blir hon Ingers förtrogna, och den enda som får veta vad som egentligen försiggår på prästgården. Saga får också en skrivbok av Inger. I den antecknar hon minnen från sitt tidigare liv. Sakta men säkert framträder en ung kvinna med ett smärtsamt förflutet.

Så tragisk! Så otäck!

Jag ska läsa mer av Lindholm. Då, i ett annat liv.

SvD:s recension

Moll

Sent kom jag i säng och sent pallrade jag mig upp. Hon var närmare nio. Jag duschade, kokade gröt och kaffe, åt frukost, tog hand om djuren och förberedde för kakbak eftersom jag visste att det skulle bli snärjigt när jag kom hem. Och så gav jag mig av mot Borlänge och min terapeut.

När jag passerat den nybyggda kaninhagen såg jag i ögonvrån hur Bubbel "gick rakt igenom" grinden jag försökt åstadkomma. Bara att rusa tillbaka, hämta ståltråd, sno igen grinden, fånga Bubbel och släppa in honom i hagen igen. Och så stressade jag iväg.

Efter att ha varit hos terapeuten gick jag in på biblioteket och lämnade böcker, betalade böter - halv ett i natt lånade jag om, det var en halvtimma för sent - och lånade ett par ljudböcker som Draken önskade sig.

Sedan åkte jag till bilprovningen. Där fick jag vänta ett bra tag innan det var dags. Och tro det eller ej men bilskrället gick igenom prickfritt.

Så gav jag mig av hemåt för kakbak. Jag hade lovat att baka till luciafirandet som Trollets skola håller varje år i bygdegården. Efter uppträdandet är det fika och intäkterna går till ungarnas skolresa. De har en varje vår.

När jag kom hem hade Bubbel grävt sig ut under grinden och Pingla hade naturligtvis följt efter. Jag tillbringade en halvtimma med att jaga kaniner innan jag gav upp och gick in för att fixa kakorna.

Jag hade bestämt mig för att göra saffrans- och mandelkaka, ett oprövat kort som lät bra med fina råvaror. Första kakan blev halvanständig. Lite hård smet tyckte jag, och reste den sig inte lite dåligt? När jag gjorde andra blev smeten betydligt lösare. Det var nog så här den skulle ha varit, tänkte jag. Jag måste ha gjort något fel. Andra kakan reste sig väldigt tjusigt - men var halvflytande när de 45 minutrarna i ugnen gått. Jag lät den stå inne längre i ett försök att få den att stelna. Till slut gav jag upp. Jag får göra en till kaka, tänkte jag. Och så läste jag receptet noggrant, tyckte jag. Tredje smeten blev också lös och var halvflytande när tio minuter återstod av gräddningen. Då stängde jag av värmen, skrev ett halvförtvivlat sms till en av klassföräldrarna som lugnade mig med att de nog hade kakor så det räckte ändå, och att jag inte behövde åka till Konsum och köpa något, som jag föreslog. Så kastade jag mig iväg, med den halvanständiga kakan, till bygdegården.

Väl i bygdegården upptäckte jag att jag glömt min telefon. Den ville jag gärna ha med mig för att kunna fota min lille pepparkaksgubbe. Så jag åkte hem igen - och konstaterade att jag hade telefonen i fickan. Just den fickan jag trodde att telefonen skulle ligga i, men där jag inte hittat den.

Den sista kakan hade jag lämnat kvar i ugnen för att gräddas långsamt på eftervärmen och när jag öppnade och kollade, så såg den - till min ytterligt stora förvåning - helt ok ut. Jag skar den på mitten, konstaterade att den faktiskt var ok, pudrade på lite socker och åkte tillbaka.

Under uppvisningen var Nassen helt odräglig. Hon bråkade och tjafsade högljutt, dummade sig oavbrutet och till och med slog mig (!). Jag försökte med det mesta för att klara ut situationen men när inget hjälpte sa jag till på skarpen och till sist hotade jag med att gå därifrån om hon inte slutade. Då var det mitt i Trollungens flöjtspelande och jag ville verkligen se det. Nassen slutade inte och det bara brast i mig. Så jag gick ut och satte mig på en bänk med ansiktet i händerna. Innanför dörren stod Nassen och vansinnesskrek, mitt under uppträdandet.

Så kom Lassepappan ut efter mig med den skrikande Nassen och därtill Trollets fröken som försökte trösta och bad mig att komma tillbaka in, för Trollets skull. Och jag kände mig som världshistoriens sämsta mamma, som försummat mitt stackars mellanbarn, som - på mellanbarns vis - så lätt hamnar i kläm mellan storebrodern och den söta lillasystern.

Mina kakor gick åt och det var ju skönt att det kom något gott ur det hela. Jag hade lovat att stanna kvar och hjälpa till med städningen och det gjorde jag. Sedan åkte jag hem.

Medan kakorna var i ugnen var jag ute några vändor på kaninjakt. Till slut blev jag så trött och less på allt så jag tänkte att Jag skiiiter i de förbannade kaninerna! Må de bli tagna av något så att jag slipper dem! Jag orkar inte mer! JAG. ORKAR. INTE. MER. 

När jag kom hem gick jag i alla fall ut på kaninjakt igen. Säkert en timma var jag ute. Bubbel fick jag fatt på till sist. Efter att ha släppt ner honom i hagen letade jag rätt på två trädgårdsplattor som jag la innanför grinden så att han inte skulle gräva sig ut där igen. Han gräver väl sig under någon annan del av stängslet i natt antar jag. Pingla fick jag inte tag på.

I morgon måste jag hämta fler plattor och lägga runt nätet i hela hagen. Och så måste jag städa hönshuset. Och så måste jag bära ut alla brädor från den nedmonterade sängen och de nerplockade hyllorna med flera övertaliga möbler som står utspridda över hela jäkla huset. Det är ju bra om man kan ta sig fram bland all rämmil hemma.


Så här ser mina dagar ut. Jag är sjukskriven och skulle vila och göra saker som jag mår bra av och som ger mig ny kraft. Men jag bara flänger och flänger, stressar och stressar och vad fan jag än tar mig för så går det åt helvete. Jag är så trött. Så förtvivlat trött. Det värker så i bröstet. Och jag får aldrig vila. Jag får aldrig, aldrig vila.

Sätergläntan

I söndags var det öppet hus på Sätergläntan. Det var första gången jag var där, skam å sägandes, så nära som jag bor och så länge som jag velat åka dit.

Det var så skönt att få gå runt i den vackra miljön full av skaparkraft och -lust och titta på hantverk.. Jag mötte en av bibliotekarierna här på kommunbiblioteket och en synnerligen trevlig kvinna från grannbyn som jag träffat några gånger i samband med Trädgårdsamatörernas träffar och pratade en stund med dem var. Bibliotekarien skjutsade jag hem också.

Man fick prova på att karda och spinna. Men det gjorde inte jag för det var upptaget där. Och så är jag ju lite blyg också, och travar inte fram hur som helst och ber att få prova. Lite synd.

Elevarbeten i form av vävda badlakan.

Eleverna hade fått som uppgift att designa och sy en kjol som skulle stämma med deras egen personlighet. Jag fastnade för den lilla dekorationen i bussarongens sprund.

Och här är en provväv av Jenny Olsson, i Gagnefkrus, daldräll och tuskaft. Så makalöst vacker.

Den här kudden kunde man köpa som materialsats i butiken. Jag blev väldigt sugen. Det var nog tur att jag inte hade något fungerande kort när jag var där. Jag nöjde mig med en tovad fågel och några kort.

Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats

Som vanligt har jag noll koll. Jag hade missat den här helt och hållet, liksom filmen, 'Något måste gå sönder', liksom att Saga Becker fick en guldbagge för bästa kvinnliga huvudroll.

Men så hörde jag Saga Beckers sommarprat, blev nyfiken och letade upp boken.

Vi ska bli något du och jag Sebastian. Vi måste skydda det som är vårt. 

Det är Valborg i Vitabergsparken när Sebastian möter den gåtfulle Andreas. De inleder ett passionerat och omstörtande förhållande. Men innerst inne bär Sebastian en annan person inom sig, någon som han själv men ingen annan ser. Hon heter Ellie och ska en dag resa sig ur askan av honom. 

Eli Levéns debutroman kretsar kring helgonbilden av Sankt Sebastian, genomborrad av pilar och fastbunden vid ett träd. 

Tja... jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Generellt tycker jag att det är rätt trist att läsa om folks kopulerande. Av någon anledning stör det mig dock inte nämnvärt i den här boken. Men jag har så svårt att förstå det där med att "trasiga" människor aktivt låter sig utnyttjas sexuellt. Rasmus gör det i "Torka aldrig tårar..." och titt som tätt läser jag om hur unga flickor med låg självkänsla gör likadant. Ja, jo, jag har läst förklaringarna också, men jag förstår det inte i alla fall.

Inte någon jättebra bok, tyckte jag nog inte, men väldigt intressant. En värld så oändligt långt från den jag lever i. Insikter kan man aldrig få för många av.

Pärt missinassen

Jag har svårt för modern klassisk musik. Allra bäst tycker jag nog om barockmusik och äldre. Men det finns undantag. Arvo Pärt är ett av dem.

Jag tror att 'Cantus In Memoriam Benjamin Britten' var det första jag hörde av Pärt - åtminstone så att jag visste att det var han som var upphovsman. Jag tycker att stycket är oändligt vackert. När jag lyssnar känner jag hur axlarna sjunker och jag andas lugnare, fylls av ro.

Mycken myda och svärt bestor

Jag blir helt förtvivlad över min tafflighet när det gäller att snickra och bygga och sådant. En riktig klåpare är jag! Jag kan inte ens såga av en bräda på ett anständigt vis, slå i en spik någorlunda eller på ett smidigt sätt dra i en skruv med skruvdragare. Jag skulle så gärna vilja vara en fixig typ, men det är jag sannerligen inte.

Nu har jag fått upp en tämligen ful och skev vinterhage till kaninerna, och jäklar anacka vad jag har slitit. Och vad gör kaninerna, som har fått hålla sig inne i sin - för all del stora - bur i en dryg vecka? Jo de rymmer. Först Pingla, som jagades in i hagen igen av Neko, och sedan - efter att jag tätat där hon rymde - båda två.

Efter att ha fixat rymningsglipa nr 2 var det bara att ge sig ut på jakt. Jag vet inte hur länge jag sprang efter Pingla, runt runt på tomten, innan jag fick fatt på henne. Sedan sprang jag runt halva byn och letade efter Bubbel - utan att hitta honom. Det är rätt hopplöst att få syn på honom här i mörkret. Äbla kaniner! Det är tacken det, för en mödosamt ihoptotad skev hage!


Imorgon ska jag besiktiga bilen. I två timmar höll jag på och dammsög, torkade, putsade, plockade och grejade för att få den i halvanständigt skick. Nu är det bara att hålla tummarna för att eländet går igenom. I synnerhet som jag inte kommer att kunna byta bil till sommaren som planerat. Bilpengarna lever jag för närvarande på, och det är ju en evig tur att jag har dem. Och från och med denna månad får jag bara ut halva min ordinarie lön, så då lär det nallas mer från bilkontot. Surt!

Blå tummen

Ja, som vanligt har jag lyssnat och inte läst. Faktum är att jag inte vet när jag lyckades läsa en bok senast. Inte lyckas jag dokumentera det jag lyssnar på heller, trots att det faktiskt känns viktigt för mig att ha det listat någonstans. Ja ja, jag är väl tramsig kanske. Åtminstone tio, femton böcker ligger jag efter med. Jag minns inte ens alla. Jag har försökt att skriva om dem i läst-ordning, vilket är dumt för det är svårt skriva om det jag inte minns så bra och då drar jag mig, och under tiden jag inte kommer till skott så har även den senaste boken blivit en jag inte minns så bra. Nog gnällt om det! Nu tar jag och skriver om den senaste.

Alltså, karln må vara kontroversiell men jag tycker att han är vansinnigt rolig. Här är en samling kåserier som passar ypperligt i bilen. Jag gillar verkligen hans humor.

Chanukka

Jag lyssnar gärna till P1:s Tankar för dagen. Just idag var det Anna Kalmering Josephson som delgav oss sina tankar. Via henne fick jag veta att idag inleds den judiska helgen Chanukka. Idag tänder man första ljuset i den åttaarmade ljusstaken. En ljusstake som bör placeras i fönstret så att alla kan se den - men som inte alltid placeras där. Anna berättar varför.

När jag googlar på Chanukka får jag mest fram bilder på nioarmade ljusstakar. Men det skulle ju vara åtta, tänker jag. Och googlar vidare. Då får jag veta att det nionde ljuset, tjänaren, används för att tända de andra.

Jag verkligen älskar de möjligheter internet ger mig att förkovra mig, att vidga mina vyer. Så lätt! För jag vill faktiskt påstå att det är så jag använder det. Ja ja, för all del, nog sitter jag och slösurfar också, men för det mesta så använder jag det till att berika mig, att - som sagt - vidga mina vyer.

Man kan också använda internet till att leta fel och sprida hat, ilska, fördomar och lögner och okritiskt dela konstigt material till höger och till vänster. Men nog om det.

Idag hoppas jag att många Chanukka-stakar lyser i fönsterna - och ingen annanstans.

Vad säger man? Glad Chanukka! (?)

Morgonandakt

Som bekant är jag inte troende. Likväl händer det att jag lyssnar på Morgonandakten i P1. Det gjorde jag idag, med andra adventsljuset tänt, men det var fredagens andakt som var den senaste och följaktligen den jag hörde (jag lyssnar alltid i datorn). Och jag tyckte så mycket om den att jag måste länka. Lyssna vettja!

Ida Wäreborn, 'Skådebröd'

Här är hon, Ida

Bild: Agneta Nordin

Rågat mått - eller nått

På torsdagen när jag skulle gå och lägga mig - alldeles för sent naturligtvis - kände jag att det luktade kattkiss. Någon av katterna - sannolikt Neko - hade kissat i min säng. Det hade gått igenom allt, täcke, underlakan, madrassöverdrag. Det var bara att riva ur hela sängen. Madrasöverdraget visade sig vara ordentligt tjockt och därmed så stort att det inte fick plats i tvättmaskinen. Jag fick lägga det i badkaret - vårt förhatliga stooora badkar som bara är till problem och som har en knappt fungerande blandare (som jag inte tänker byta ut eftersom kareländet förhoppningsvis kan slängas ut inom det närmsta året och då behövs ingen blandare, inte där i alla fall) som bara spolar varmvatten. Jag bäddade rent och kom efter mycket om och men och väldigt många svordomar i säng - och upptäckte att det blev rätt stor skillnad i bekvämlighet utan det tjocka madrassöverdraget och att jag nu låg ännu sämre i den förbaskade dagbädden.

Morgonen därpå när jag stressade med alla tre ungarna och två av dem skulle ha matsäck med sig, ertappade jag Neko med att sitta och kissa i Nasses säng. Jag kastade mig dit, lyfte snabbt ner katteländet och slet åt mig täcket för att det inte skulle hinna rinna igenom och så sprang jag ner för trappan för att peta in det i tvättmaskinen. Väl nere upptäckte jag att det hade droppat kattkiss efter mig hela vägen ner. Det var bara att tappa upp skurvatten och skura sig uppåt.

När jag kom upp för trappan fullkomligen stank det. Halvt hysterisk for jag runt och upptäckte att någon av katterna - sannolikt Neko igen - hade bajsat i min säng. Bara att riva ur täcket igen, tömma bajset i toan och rusa ner med täcket.

Det tjocka madrassöverdraget var fruktansvärt tungt och jobbigt att tvätta.. Jag orkade inte vrida ur det i någon större utsträckning, så det fick helt enkelt ligga ganska länge först i tvättvattnet och sedan i några omgångar sköljvatten. Det höll jag på och stökade med på fredagkvällen och lördagen.

På söndagen hörde jag hur Takita krafsade i saccosäcken. Det har hänt en gång tidigare och då hade hon bajsat i den. Jag rusade dit och lyfte bort henne. Konstaterade att hon faktiskt varken kissat eller bajsat - hon hann kanske inte - men upptäckte att det luktade kiss och att någon av dem pinkat i den tidigare. Jag hade madrassöverdraget kvar i sista sköljvattnet så jag fick tappa ur badkaret, gå ner och hämta min tvättställning, vrida ur överdraget så gott det nu gick och hala upp det på ställningen där det värsta kunde rinna av innan jag flyttade ut allt. Så tappade jag upp nytt tvättvatten och stoppade ner saccosäcken. Det var dumt. Jag borde ha sprättat upp och tömt ut innehållet och jag tänkte tanken men orkade inte.

Jag upptäckte kisset runnit rakt igenom saccosäcken och ner på en stor dyna som låg under. Bara att slita av överdraget och tvätta det också.

På måndagen när jag kom in i badrummet luktade det starkt av kattkiss. Då hade Neko - antar jag - lyckats pinka ner det nytvättade madrassöverdraget, som jag slitit så med, där det hängde ner en bit på golvet.

Jag fick ta itu med saccosäcken, som mest låg och flöt, tvätta och skölja flera gånger och försöka hålla den under ytan. Sedan baxade jag upp den på torkställningen och tappade upp nytt tvättvatten till madrassöverdraget. Och så var det bara att börja om igen.

Saccosäcken började ganska snart lukta så där uckigt som saker som torkar för långsamt gör. Jag släpade ner ställning och säck och ställde ut det hela för vädring på bron. Katterna tyckte att det var ett ypperligt ställe att vila på, så rätt snart var hela säcken full av leriga kattassar. Suck!

Madrassöverdraget slet jag med under tisdagen och onsdagen. Jag var väldigt noga med att stänga badrumsdörren så att katterna inte skulle kunna ställa till det igen. Tack och lov torkade det snabbt och jag behövde aldrig ställa ut torkställningen på vädring. I så fall hade väl katterna hoppat upp på det också och tassat ner.

Nu är det ett par veckor sedan det här inträffade och de har inte kissat eller bajsat ner något mer sedan dess. Kanske beroende på att vi lyckats bättre med att stänga alla dörrar. Kanske har det lugnat ner sig lite. Även tidigare har de kissat i sängarna, åtminstone någon gång i veckan, men så här illa har det inte varit förr.

Jag hade samma problem med Nikita, mor deras, en period också. Det började inte direkt när vi fick henne, utan efter ett tag. Jag googlade och googlade utan att hitta någon bra förklaring, jag satte Feliway i kontakten (ja, det har jag nu också) och lät henne undersökas av veterinär utan att man fann något fel, och så plötsligt slutade hon och blev världens mysigaste katt.

Jag tror att det här är något genetiskt och hoppas på att det ska försvinna snart, som det gjorde med Nikita. Så nu ber jag en stilla bön att det ska vara något som "växer bort". När de är sex månader - efter nyår - ska jag låta kastrera Neko. Men ger det sig inte då så blir jag tvungen att låta avliva honom. För så här kan jag bara inte ha det. Jag har ju knappt ork att ta hand om mina barn, och så det här ovanpå allt. Det är ohållbart.

Lustvin dansar missinassen

Text: Samuel Columbus (1642-1679)
Musik: Gustaf Düben d ä (ca 1628-1690)


Ingen må mig det förneka att jag vackert älska må
Vackra rosor, vackra liljor, lägger ögat gärna på
Vackra seder gör jag heder
vackra later, vackra dater
Vacker fågel, vacker fjäder
vacker flicka, vackra kläder

Ingen må mig det förneka att jag lustigt älska må
Lustig sång, och lustig skämtan lyder örat gärna på
Frisk trumpeta, puka, trumma
lustigt om min öron brumma
Klav-cymbol, fiol och luta
må jag stundom ej förskjuta

Ingen må mig det förneka att jag ljuvligt älska må
ljuvlig mat och ljuva drycker, leker tungan gärna på
Kokat, lagat, stekt och sudit
har jag aldrig än motbjudit
Ljuvligt vin därpå att taga
kan min maga ock fördraga

Nej, ingen må mig det förneka att jag vällukt älska må
vällukt hjärt´ och hjärna stryker, friskar mod och blod också
Olivan, jasmin och ambra
friskar opp min kist- och kambrar
Rosen-Benzoe-tinctura
hand och kinder livligt skura

Ingen må mig det förneka, att jag kärligt älska må
kärlig lek och kärlig skämtan, siktar all natur uppå
Lärkekirr och duveputter
tuppeknorr och orrekutter
går dock äntlig ut därpå
att hanen hönan nalkas må

Inte den trettonde

... men väl fredag

På morgonen messade min terapeut att hennes tåg var inställda - hon är långpendlare - och att vi därför inte kunde ses som planerat. Det känns lite surt att missa en gång när det bara är fyra gånger kvar. Hon slutar till jul (p g a att landstinget organiserar om och flyttar lokalerna så att det jobb hon en gång sökte inte längre existerar).

Draken missade bussen, så jag fick skjutsa honom också till skolan. Jag passade på att tanka, handla lite, ta ut pengar, fjortonhundra, och hämta ut tre paket med lampor som jag ropat in på Tradera. Mest sugen var jag på kökslampan för att äntligen få plocka ner den befintliga, som jag är mer än lovligt trött på, som har en ful spricka i kupan och som bara är ful nu med de kallvita energilamporna. När jag tog emot paketet hörde jag att det klirrade inuti och jag bad en tyst bön att det skulle vara kedjan som lät.

Det var inte kedjan. Lampan var trasig. Och jag kan inte påstå att det förvånar mig, som den var packad - även om den nu var välmärkt med 'Aktas' och 'Glas'. Jag mailade till säljaren och bad honom reklamera, så kunde han skriva vad han ville om hur han packat. Han ringde upp efter en stund. Pratade en halv evighet och förklarade och bortförklarade och bad sedan mig att göra skadeanmälan. "Det är bättre att du gör det, du är ju svensk, dig kommer de att tro på". Och det vore ju hemskt om det verkligen är så, så jag accepterade. Skiiitledsen var jag över lampan och ett jäkla stök har det varit med att anmäla och fota och tjorva. Och fan om jag inte får ersättning, känner jag, för jag tror inte ett ögonblick att han kommer att ge mig pengarna tillbaka.

Så istället packade jag upp en fin lampa jag köpt till mitt sovrum. Den var hel. Jag hade en i och för sig snygg plafond i sovrummet, men jag blev så handlöst förälskad i den här lampan och fick den till ett nästan oanständigt pris, så jag tänkte byta och erbjuda Lassepappan plafonden, eftersom han inte tagit en enda lampa med sig och kunde behöva något snyggare än de som lämnats kvar av förra ägaren till hans hus. När jag skulle ta ner kupan gled den ur händerna på mig och krossades i tusen bitar på golvet.

Vid två skulle jag iväg till Säter - Bispberg närmare bestämt (fantastiskt fint ställe!) - och köpa ett bord och en piedestal till mitt sovrum via Blocket. När jag kom fram och skulle ta fram plånboken så var den borta. Jag letade och letade i väskan, stod på alla fyra och kollade om den ramlat ner på golvet eller mellan sätena, men nix. Tack och lov så valde säljaren att lita på mig, så hon lät mig ta grejerna med löfte om att jag skulle sätta över pengar på hennes bankkonto så fort jag kom hem.

Jag trodde att jag kanske tagit upp plånboken och lagt den bredvid datorn eftersom jag har hållit på i ett par dagar att beta av papper hit och papper dit och jag har behövt logga in med bank-id stup i kvarten och därför behövt mitt betalkort. Men hemma fanns ingen plånbok bredvid datorn. Jag tänkte att jag säkert lagt den ifrån mig på något dumt ställe. Jag är ju lite vimsig nu för tiden och kan lägga saker på de mest konstiga ställen om jag blir avbruten av något. Jag letade igenom hela huset, uppifrån och ner, nerifrån och upp. Ingen plånbok. Jag letade ute på gården, i carporten, borta vid brevlådorna. Ingen plånbok. Jag letade igenom bilen igen, med ficklampa. Ingen plånbok. Jag ringde Konsum där jag hade plånboken senast, de hade inte fått in någon.

Och mitt i denna röra skulle jag packa ungarnas väskor eftersom fredagar är bytesdag och det nu är Lassepappans tur att njuta av de små sockergrisarna. Till saken hör att jag efter en dryg vit månad - jag började känna mig lätt orolig över min alkoholkonsumtion, hereditet som jag har - hade planerat att jag faktiskt skulle åka och köpa mig en flaska rödvin och sätta mig i fåtöljen och mysa hela kvällen. Nu hade jag inga pengar att köpa något vin för och särskilt mysig och pysig skulle kvällen knappast bli heller. Då satte jag mig ner och grät. Och så ringde jag Lassepappan och grät ännu mer.

- Du får låna pengar av mig sa han, du hinner åka till bolaget.

Så jag åkte hem till honom, lämnade ungarnas grejer och fick en femhundring. Åkte och köpte vin, åkte inom Konsum och frågade igen om de inte hittat min plånbok - det hade de inte. I den allmänna röran hade jag naturligtvis glömt både det ena och det andra som ungarna behövde ha med sig, så jag körde hem igen, hämtade grejer, letade mera, åkte tillbaka och lämnade grejerna, åkte hem, letade ännu mera och gav sedan upp.

Det var bara att sätta sig ner och ringa - sanslös telefonkö - och fibbla på datorn för att spärra mina kort. Och jag var jätteledsen. Och jag drack alldeles för mycket vin. Så jävla dumt!

I morse var jag bakfull. Rätt åt mig! Jag pallrade mig upp i alla fall och klädde på mig för att gå och hämta tidningen och ta hand om djuren. När jag ändå skulle bort till brevlådorna tänkte jag passa på att hämta hö till kaninerna borta hos Sessan. Jag öppnade dörren till vedboden för att hämta hökassen och där, på golvet i vedboden, låg plånboken. Jag måste ha tappat den när jag var inne för att hämta hö till kaninerna.

En otrolig lättnad! Och samtidigt rätt surt att jag hunnit spärra alla kort. Nu kan jag inte få ut pengar och inte betala med kort heller. Det är ju tur att bilen är nytankad och att jag har de där fjortonhundra i plånboken, jag brukar nästan aldrig ha några kontanter att tala om.

Fyra till fem bankdagar ska det ta innan korten kommer. Och sedan ytterligare två innan jag får koden. Och fyra nya koder måste jag lära mig, på samma gång, jag som är så glömsk nu. Fy vad jag blir less! :(

Buskaniner

Jodå, jag hittade den lilla sötrumpan i morse. Han satt uppe hos grannen - Fru Fisförnäm, som tack och lov inte är här längre för säsongen. Han återbördades till hagen.

Efter frukosten hade båda kaninerna rymt. Suck! Jag måste köpa fler tältpinnar att förankra kompostgallren med. Pingla hittade jag inne i hönsgården. Jag hade ett fasligt sjå att få tag på henne.

Hon är väldigt rädd, lilla Pingla. Det känns mest som jag jagar och skrämmer slag på henne när jag ska försöka hantera henne för att hon ska bli mer tam.

De har inte verkat överdrivet intresserade av varandra, men nu ikväll när jag gick ut för att stänga hönshusluckan så satt hon ute i hagen och tryckte sig intill honom. Så sött!


Jag var uppe en sväng till Ändlösberg och plockade tranbär. Drygt en liten yoghurthink blev det innan jag höll på att förfrysa både fingrar och tår och gav upp. De var sannerligen inte lätta att se, tranbären, mot den röda vitmossan i den mörka, molniga novembereftermiddagen - i synnerhet inte de som blivit så där mörkt röda och lite transparenta.

På väg hem från tai chin var det meningen att jag skulle handla. Naturligtvis hade jag glömt plånboken hemma. Jag får vara glad så länge jag inte blir stoppad av polisen. Det är sannerligen inte ofta jag får körkortet med mig. Så jag tänkte att jag skulle fixa några brev och sedan åka bort till vår lilla lokala Konsum (som jag fortfarande kallar dem), men så var klockan plötsligt tjugo i tio och det var för sent. Inte är det mycket jag får till nu för tiden.

Och nu sitter jag här igen. Med huvudvärk, domnade händer och blåvärkande axlar. Men inte packar jag ihop och går och lägger mig. Dum-Scylla! :(

I morgon får jag hem mina barn. Jag längtar förtvivlat efter dem, men är så rädd att jag inte ska orka med utan bara bli snäsig, skällig och sarkastisk.

Orka torka

Jag sprang på den på biblan och nöp den genast. Åkte hem, satte mig i min amerikanska gungstol och läste - och skrattade så att tårarna rann.

Sedan blev den liggande tills jag fick en påminnelse från biblioteket om att det snart var dags att lämna igen den. Då satte jag mig ner igen och läste - och skrattade så att tårarna rann.

Bildtexterna är verkligen helt obetalbara.

Här kommer några (inte alltför vackert fotade) smakprov

 

Vi som är hippa

Ja, det är bara inte sant så trendig jag är!

Inte blev det något kläck under Malva. De troliga dagarna kom och gick, men hon låg kvar. Eftersom jag hittat en äggömma i närheten som det såg ut som om någon ruvat på, så trodde jag att hon kanske hade börjat där och sedan flyttat sig och att tiden därför inte var inne. Jag tänkte att jag skulle lysa äggen och kolla om det var något i, men det har varit så mycket med Farmor och Stockholmsresa, så det blev aldrig av. Nu har jag emellertid lyst äggen, konstaterat att där inget finns och resolut lyft bort Malva. Jag passade på på kvällen, bar in henne i hönshuset och satte henne på en pinne bredvid de andra. Jag skulle tro att äggen blivit frostskadade innan hon ens lade sig. Det var bara skvimp i.

Yckepycke vill fortfarande komma och värma sig hos mig. Hen ligger där i min famn och drillar och kvittrar så gulligt.

Tupparna har jag äntligen fått iväg till slakt, åtminstone fem av dem. En sparade jag, förutom stortuppen, och en var skvatt omöjlig att fånga in, så han får väl gå här ett tag till. Ytterligare två av de mindre kan komma att visa sig vara tuppar.

Sjusovare

12.39 stod klockan på när jag vaknade idag. Hon måste ha varit över två innan jag masat mig upp, matat katterna, satt på kaffe, gått ut till djuren, hämtat tidningen och petat i mig lite frukost.

Bubbel, den busen, hade tagit sig ur hagen. Det gör han då och då. Jag gick runt och letade lite utan att hitta honom. Så är det ibland. Rätt vad det är så dyker han upp. Han har tusen ställen här på gården att gömma sig. Jag tänkte att jag skulle gå ut och leta efter honom lite senare. Så satte jag mig vid datorn en stund och vips! var det mörkt. Ingen idé att leta, för när det skymmer går han och lägger sig någonstans och kommer inte fram när man ropar på honom. Så nu är jag orolig. Tänk om han har tagit sig utanför tomten och nu har hunnit långt iväg! Tänk om han har blivit tagen av något djur! Egentligen tror jag inte det. Jag tror att han ser gården som hemma och kaniner är ju bofasta djur. Här finns visserligen rovdjur av alla de slag, men här i byn tror jag inte att risken är så stor att han träffar på något och skulle han nu göra det så har han stora chanser att ta sig undan. Han är ju stor och snabb och här finns så många ställen han kan krypa in där inget större djur kommer åt honom. Det var skillnad med Vitnos, den stackaren, som var instängd i sin bur och inte kunde fly. En fälla snarare än ett skydd. Men oron finns där. Nå ja, jag får helt enkelt vänta till imorgon när det blir ljust igen.

Hela dagen har jag suttit här i min fåtölj med datorn i knät och inte gjort ett smack mer än att skriva några mail och skicka några sms innan jag nu till slut masat mig in i duschen och fått på mig lite rena kläder.

En ny surdeg har jag också satt, till det här brödet som jag blev mycket nöjd med. Det ska bakas igen!

Skriker

Det blåvärker i hela kroppen. Nej, inte i lederna faktiskt. Mer 'från topp till tå'. Huvudet är tungt, grötigt och småmolar, ögonen känns trötta och torra. Det gör ont när jag andas, som vore jag skinnflådd i hela luftvägarna. Det gör ont i bröstet, mest till vänster. Hade jag inte varit doktor så hade jag nog blivit orolig för hjärtat och åkt till akuten. (Fast i ärlighetens namn så händer det att doktorn tänker ordet Takotsubo). Axlarna gör riktigt ont. Och nacken. Och tricepsmusklerna. Händerna domnar och om nätterna vaknar jag stup i kvarten av att det gör värker i dem också. Det är när jag ligger med böjda armar. Jag förmår inte känna riktigt om det bara är de medianusinnerverade delarna som domnar och värker. Kanske har jag en inklämning på armbågsnivå. Kanske kommer det uppifrån nacken. Det svider i epigastriet. Men nedre delen av buken är ok - förutom att jag plötsligt fått en del förstoppningsproblem. Skinkorna värker. Benen är inte så farliga, men fötterna gör ont.

Hur länge har jag gått och inte känt det här? För det är så jag tror att det är. Inte att jag plötsligt har fått ont, utan att jag först nu klarar av att känna efter. Min kropp skriker.

Men trots att jag nu har varit sjukskriven i flera månader, trots att barnen är hos Lassepappan några extra dagar så att jag ska få vila, trots att jag inte behöver stressa med någonting så förmår jag fortfarande inte lyssna.

Jag sov knappt fyra timmar i natt. Min kropp skriker för full hals och protesterar av trötthet. Men här sitter jag och skriver. Och jag lyssnar inte.

Deras ögon

Man snubblar på ett och annat när man sitter och klickar sig runt. Den här bland annat.

Det är ögonen. Det händer något med deras ögon.

Så jag satte mig och jämförde bilderna för att se vad som egentligen skilde ögonen åt, före och efter.

Det är blänket. Antingen finns ingen reflexblänk innan alls, eller så är den mycket mindre framträdande. Är det så enkelt? Är det 'fusk'? Ett försök att få ögonen att spegla själen, så som de sägs göra.

För nog förstår jag att det finns mindre blänk i själen efteråt.

Surdegsbröd och 5-öringar

Jag tror banne mig att jag har lyckats få till ett surdegsbröd. Heja mig! Det första blev helt misslyckat. Min surdegsgrund var fräsch och doftade syrligt och gott, men det var inte riktigt någon fart på den och det blev heller ingen fart på själva surdegen. Jag förstod att brödet skulle bli totalt misslyckat, men bakade av för att ge till hönsen. Det jäste inte alls. Då rev jag ner lite äpple i burken och nu är det bra fart på det hela. Jag har satt en ny surdeg till imorgon, till ett ljust bröd.

Mina 5-öringar har jag satt "på tork" för att de ska vissna ner. En del är segare än andra med att ge sig. Fyra stycken var i alla fall hyfsat vissna och jag har skördat rhizomer från dem. Achimenes mexicana gillar jag mycket. Den har förhållandevis stora blommor och egentligen är jag nog mer svag för den här blomtypen med lite bredplatta klockor än hybridernas med lång smal pip och brett bräm. Fin blå färg också, tycker jag, och ganska ljust gröna blad har den. Påminner rätt mycket om en Eucodonia. Men jädrar anacka vad törstig den är!

De övriga tre är Achimenes 'Dot', A 'Menuett' och A 'Orange Delight'. Trevliga allihop.

Bara resten kvar. Och oxalisarna. Och kohleriorna.

Känna efter

Höstlovsveckan tog jag barnen med mig och åkte till Pappa och Mommi. Det jag utsattes för där kommer jag nog faktiskt inte riskera att behöva uppleva igen.

Det finns ingen människa i hela världen som det är så fruktansvärt synd om som min far. Så har det varit de senaste 36 åren, det vill säga sedan mina föräldrar skildes. Innan dess skulle jag vilja påstå att jag var 'pappas flicka'. Efter har jag fått klä skott för det mesta, en syndabock att lasta av sig på.

Pappa har haft en infernalisk otur med sin misslyckade protesoperation, det har han. Men så är det det där med "det viktiga inte är hur man har det, utan hur man tar det". Min far har tagit ut olyckan till 700%. Han sitter i en stol hela dagarna och känner efter allt vad han någonsin orkar. Och när han kommer på sig själv med att inte känna efter allt vad han orkar hur förskräckligt synd det är om honom och om han ändå inte har lite ont någonstans eller mår det minsta lilla illa, så ser man hur han riktigt rycker till och fortsätter sitt martyrskap.

Men faktum är att jag inte är mycket bättre skick än han. Skillnaden är att jag är 50 och inte 80, jag är nyseparerad han har en sambo, han har bara sig själv, jag har tre små barn att ta hand om, han har en bra pension och ett färdigbetalt hus, jag har sjuklön och är ensam med huslån, studieskulder och alla andra utgifter. Jag kan inte sätta mig i en stol och martyra och låta mig passas upp på, jag måste göra allt själv, jag måste fortsätta, jag måste orka, jag måste ta hand om mina barn...

Jag känner inte efter. Det har jag nog inte gjort på länge. För hur skulle det då gå?

Ditt och datt om dagen

Här är Bubbels nya kompis. Än så länge onamnad. Mjukaste lilla söta kanin! Jag var och hämtade henne igår.

Mata hästarna.

Dagens skörd. Många bäckar små...

är skittråkigt att rensa. Jag gillar att vara ensam nästan jämt, men att rensa svamp ensam är verkligen sjukt tråkigt.

I tre dagar har jag plockat svamp. Nu var det bara att bita i det sura äpplet och sätta igång och rensa. Jag lade upp de största bredvid mig som lite inspirerande pynt - fast jag vet inte om jag blev så inspirerad just - och lyssnade ikapp på Tankar för dagen. Det var nog ett par veckor sedan jag lyssnade senast.

Den största

Två dagars skörd färdigrensad. Ja, nästan i alla fall. Resten står kvar ute på förstukvisten.

Det tog faktiskt emot att börja skära i den här snyggingen.

Och jäklar anåda i min lilla låda vad jag är trött på älglöss! Igår tror jag att jag plockade ett 50-tal ur håret medan jag gick i skogen. Ytterligare tre plockade jag ur håret i bilen. Fem kammade jag ur när jag kom hem. Två hittade jag på toagolvet - där jag stått och borstat - i morse. Idag knöt jag en klut runt skallen när jag skulle ut och det hjälpte lite. Stackars stackars älgar!

Lite Champagne?

Bredvid artikeln om den kollapsande flyktingmottagningen på Samos finns en annons

Champagne på Operakällaren

Välkommen till en speciell afton med gastronomi 

och champagne i världsklass.

Så osmakligt!

De är vi

Hur kan jag, som tolerant medmänniska, hasta förbi tiggaren i tunnelbaneuppgången utan att möta hennes blick? Under vilka omständigheter är vi mer eller mindre toleranta? Hur formas de individer som öppnar dörren för medmänniskor i nöd, när de flesta andra vill stänga den eller helt enkelt tittar åt ett annat håll? Att se närmare på vad som gör oss till toleranta eller intoleranta medborgare är viktigt i skapandet av ett öppet och inkluderande samhälle. Men det ställer oss också inför frågor om oss själva, frågor som inte alltid är lätta att besvara.

Ja, att läsa klarar jag ju inte riktigt nu. Jag vet inte hur många böcker jag har börjat på. Bra böcker som jag vill läsa, men det fungerar inte. Den här kändes i alla fall både intressant och rimligt lång med sina *host* 28 sidor. 

Jag hade inte hört talas om Chiune Sugihara tidigare. Det är konstigt. Hade ni?

En ny idol.

"De var människor. Och de behövde hjälp"

Svårare än så är det inte. (Hör ni det? Era skit-SD-anhängare!)

Sorg

Idag klockan 16.15 dog min svärmor*. Vi var där. Nassen stod och strök hennes hand strax innan hon dog och pojkarna klappade på henne och sa 'Hej då Farmor!' efteråt.

Lassepappan tog barnen med sig hem och jag åkte och köpte thaimat och kom efter och så åt vi ihop. Men nu är jag hemma. Ensam. Jag är mycket ledsen.



* Ja, jag räknar henne som svärmor trots att Lassepappan och jag nu har separerat.

Det tysta köket & Snigelsommar

Var fick jag tips om Lars Lerin? Ja, hans böcker alltså, inte hans bildkonst. Var det hos Patricia Tudor Sandahl? Hur som helst.

Jag lånade och lyssnade på 'Det tysta köket' och 'Snigelsommar'. Och antingen är 'Snigelsommar' i stort identisk med 'Det tysta köket', eller så lyssnade jag på den först, glömde bort det och lyssnade sedan på den igen. Det senare är ingen omöjlighet i det skick jag befinner mig nu, men jag tror inte det. Förövrigt säger Lerin själv i den där intervjun att det egentligen inte är så många böcker han har skrivit, utan att det mer är nya versioner av de tidigare. Det finns en tredje ljudbok, 'Axels tid'. Den kanske är likadan den med. Det må så vara. Jag ska se om jag kan hitta den på biblioteket.

I början blev jag lite störd av hans röst. Ja, jag skäms att erkänna det! Men så vande jag mig. Och efter att ha hört den långa intervjun med honom blev jag fullkomligt kär i karln. Han är vansinnigt rolig. Ja, så då blev det till att gå in på sr.se och lyssna på hans gamla Sommar- och Vinterprogram. 

Det är underbart att lyssna på Lars Lerin, så vilsamt. Och hans verbala bilder är nästan lika vackra som hans visuella. Jag njöt fulla drag.

Och medan jag sökte fram adresserna till Sommar- och Vinterprogrammet så upptäckte jag att han även gjort ett Tankar för dagen, så då måste jag ju lyssna på det också. Och så ytterligare ett Vinter som naturligtvis också måste avnjutas. 

I sängen väntar 'Naturlära' på mig.