Det blåvärker i hela kroppen. Nej, inte i lederna faktiskt. Mer 'från topp till tå'. Huvudet är tungt, grötigt och småmolar, ögonen känns trötta och torra. Det gör ont när jag andas, som vore jag skinnflådd i hela luftvägarna. Det gör ont i bröstet, mest till vänster. Hade jag inte varit doktor så hade jag nog blivit orolig för hjärtat och åkt till akuten. (Fast i ärlighetens namn så händer det att doktorn tänker ordet Takotsubo). Axlarna gör riktigt ont. Och nacken. Och tricepsmusklerna. Händerna domnar och om nätterna vaknar jag stup i kvarten av att det gör värker i dem också. Det är när jag ligger med böjda armar. Jag förmår inte känna riktigt om det bara är de medianusinnerverade delarna som domnar och värker. Kanske har jag en inklämning på armbågsnivå. Kanske kommer det uppifrån nacken. Det svider i epigastriet. Men nedre delen av buken är ok - förutom att jag plötsligt fått en del förstoppningsproblem. Skinkorna värker. Benen är inte så farliga, men fötterna gör ont.
Hur länge har jag gått och inte känt det här? För det är så jag tror att det är. Inte att jag plötsligt har fått ont, utan att jag först nu klarar av att känna efter. Min kropp skriker.
Men trots att jag nu har varit sjukskriven i flera månader, trots att barnen är hos Lassepappan några extra dagar så att jag ska få vila, trots att jag inte behöver stressa med någonting så förmår jag fortfarande inte lyssna.
Jag sov knappt fyra timmar i natt. Min kropp skriker för full hals och protesterar av trötthet. Men här sitter jag och skriver. Och jag lyssnar inte.
1 kommentar:
Skriv, min vän! Skriv, skriv, skriv. Det gör dig gott. Det är inte alltid jag svarar, men lyssnar gör jag alltid.
Skicka en kommentar