torsdag 27 mars 2014

Lunar Lily

Saintpaulia 'Lunar Lily'

Jag köpte den som blad på trädgårdsmässan (Nordiska trädgårdar, Älvsjö) för ett par år sedan. Den gav några plantor, jag vill minnas att jag gav en till svärmor och en till svägerskan. Den har blommat fantastiskt ända sedan den var liten. Inte just nu dock. Jag är väldigt förtjust i den. Fint namn också :)


onsdag 26 mars 2014

Bärnstenskikaren


Nu har jag lyssnat klart på hela serien 'Den mörka materian', totalt 43 CD-skivor. Det tog sin tid.

Alltså, jag gillar det här sketamycket. Det är en riktig saga. Och jag ska lyssna på mer av Pullman, har jag bestämt. Konstigt att den inte är mer uppmärksammad. Eller är det bara jag som har dålig koll?

Allting började egentligen när Lyras farbror, lord Asriel, återvände till England med berättelser om mysterier och faror och upptäckten av en plats nära Nordpolen där man genom norrskenets skimrande ridåer kunde ana en annan värld. Kanske är barriären mellan olika världar av någon anledning förtunnad här. Lyra som är lika nyfiken som hon är orädd blir indragen i ett nervpirrande äventyr. Det för henne på svindlande färder mellan olika världar: Guldkompassens universum, som är Lyras eget, vårt universum och ett tredje som är härjat av vålnader och där hon träffar Will.
I Bärnstenskikaren, berättelsens tredje och avslutande del, drar det ihop sig till en kraftmätning av minst sagt episka dimensioner och Lyra och Will ger sig iväg på den mest skrämmande av alla resor. En färd som få författare vågat företa sig.

Det här är en verklig ”allåldersberättelse”. Barnet så väl som den vuxne hittar sin nivå och båda blir lika överväldigade av sagans kraft. För det här är en saga av isländska dimensioner och här kan allting hända. En recensent utropade Pullman till fantasylitteraturens Rickard Wagner, men med Williams Blakes själ.

Och som tidigare är Lena Nyman fantastisk.

Rekommenderas varmt!


tisdag 25 mars 2014

Fyndat på mässan


Den ni, med smör på!


Ja ja, fotot är inte så vackert. Jag var så exalterad att jag helt enkelt var tvungen att fota den redan på pendeltåget hem och här ligger den i mitt knä med min knallrosa jacka skymtande och vagnens lysrör som speglar sig i den blanka ytan.

Det är nästan så jag är rädd att jag ska bli gravid efter detta osannolika bärfisfynd ;)


måndag 24 mars 2014

Berättelsen om Liten tant

Så här går det till, serru.

Liten tant 87 år gammal hamnar på sjukhus.

Personalen - framförallt undersköterskor och sjuksköterskor - inser att Liten tant omöjligt kan klara sig hemma utan hjälp i fortsättningen. Man kallar till vårdplanering. Vårdplanering är ett möte med kommunen där man beslutar om vilken hjälp Liten tant behöver och kan få tillgodosedd via kommunen. Det vill säga Liten tant önskar, vårdpersonalen tycker och kommunens biståndshandläggare - eller motsvarande - beslutar.

Man enas om att Liten tant behöver hjälp tre gånger om dagen samt hjälp med handling, dusch och städning. Liten tant skrivs ut från sjukhuset.

Liten tant försämras. Hon är trött, lite vimsig och det fungerar inte hemma. Det räcker inte med hjälp tre gånger per dag. Liten tant äter och dricker inte riktigt som hon ska. Hemtjänst kommer dock och ger henne medicinerna: Metformin* för diabetes typ 2, Salures* och Tenormin* för högt blodtryck och Furix* som hon har eftersom hon blir svullen i benen där hon sitter på sin stol, som är aningen för hög, hela dagarna och inte riktigt kan ta sig som hon vill, eftersom hon är så ostadig, lite initiativfattig och hemtjänst inte kommer förrän om tre timmar.

Hemtjänstpersonalen blir orolig när den ser att Liten tant inte mår bra. Hon skickas till sjukhuset och blir inlagd på vårdavdelning. Liten tant är uttorkad, har för lågt blodtryck och för höga njurvärden. Hon får dropp och man sätter ut en del läkemedel, tillfälligt eller för gott.

Personalen konstaterar att Liten tant inte klarar sig med hemtjänst tre gånger om dagen. De kallar till vårdplanering. Kommunens biståndsbedömare svarar att hen inte har tid förrän om fem dagar. Det är nämligen först då hen måste komma. Fram till dess är det bättre för kommunens plånbok (men knappast för din) att landstinget bär kostnaden. Liten tant blir kvar på avdelningen. Efter fem dagar hålls en vårdplanering. Personalen och Liten tants dotter försöker övertyga kommunens biståndsbedömare att Liten tant faktiskt behöver komma till något slags boende, det kommer inte att fungera ens med hemtjänst fem gånger dagligen och tillsyn av kvällspatrull och nattpatrull. Biståndsbedömaren tycker att man i alla fall måste prova med maximala hemtjänstinsatser och det hjälper inte att Liten tant tittar hålögt framför sig som om hon stängt av alla känslor, att dottern förtvivlar och att personalen skakar uppgivet på huvudet.

Elva dagar efter hemskrivning är Liten tant åter på akuten. Hon har inte ätit och druckit ordentligt och hon har ramlat fyra gånger. Liten tant läggs åter in på vårdavdelning. Hon får dropp och omvårdnad, har människor omkring sig och hon piggar på sig. Det kallas till ny vårdplanering. Efter fem dagar kommer biståndshandläggaren. Nu accepterar hen att Liten tant faktiskt behöver få komma till något slags boende. Det finns inte plats på korttidsboende, där personer som Liten tant hamnar i ett första steg. Liten tant ligger kvar på akutsjukvårdens högspecialiserade vårdavdelning i två veckor innan kommunen lyckas få loss en plats på korttidsboende. När Liten tant väl är vårdplanerad och bedömd som "medicinskt färdigbehandlad" eller "klinikfärdig" eller vad det nu kallas på aktuellt sjukhus, så får kommunen betala för sjukhusplatsen. Men fram till vårdplanering betalar landstinget. Men sjukhussängen, på specialiserad vårdavdelning, är icke desto mindre blockerad av Liten tant med stort omvårdnadsbehov men inget behov av akutsjukvård.

I vårt samhälle är det kommunen som ansvarar för OMVÅRDNAD. Landstingen har hand om MEDICINSK VÅRD. Liten tants primära problem är att hon har ett stort omvårdnadsbehov. Liten tant har behov av medicinsk vård också, men inte INNELIGGANDE medicinsk vård. Hennes behov av medicinsk vård är av icke akut slag och sköts ypperligt av en vårdcentralsdoktor = SPECIALIST I ALLMÄNMEDICIN. Om hon får träffa någon.

Och nu undrar jag: VARFÖR måste Liten tant gå svängen via sjukhus? Om det primära är att hon behöver utökad OMVÅRDNAD, med visst stöd av doktorn på vårdcentralen, varför ska det då behöva gå så långt att hon hamnar på sjukhus (på grund av bristande omvårdnad, hävdar jag) innan det kan bli aktuellt med ny vårdplanering och utökade insatser?

Varför konstaterar inte kommunen på hemmaplan, så att säga, att "Hoppsan, det här går visst inte så bra! Liten tant behöver utökade insatser" och/eller "Liten tant behöver få komma till en doktor på vårdcentralen, vi får ta och hjälpa henne med det"? Varför måste Liten tant bli så dålig att hon måste ta turen via sjukhuset innan hon får den omvårdnad hon behöver? Varför ska överhuvudtaget akutsjukvården kopplas in i fallet Liten tant? Kort sagt: varför sköter inte kommunen sitt uppdrag?

Ja alltså, bara så att du vet vart dina skattepengar tar vägen. Bara så att du vet varför det inte finns någon plats för dig på sjukhuset när du behöver det, utan du - i bästa fall - får ligga i en säng i korridoren över natten. Bara så att du vet varför Liten tant far så illa.


* Samtliga mindre lyckade - och delvis rätt gammaldags - läkemedel för Liten tant.

torsdag 13 mars 2014

Yohio - och tankar om kön

Jag gillar Yohio. Hans uppenbarelse tilltalar mig. Jag tycker om att titta på honom. En blandning mellan alvprins och mangafigur. Ett slags skönhet som lockar min blick, precis som Michelle Pfeiffer och Tyson Beckford till exempel. Och så tycker jag att han ger ett sympatiskt intryck i media. Han är ju inte så gammal, pojken.


Jag sitter och tittar på filmer med honom på YouTube. Han kallas 'feminin'. Eric Gadd kallar honom till och med 'kvinna'. Kvinna??? Om man inte infogar sig i sin kulturs traditionella mansroll är man kvinna då? Är 'feminin' någon slags slaskdiagnos för allt som inte är traditionellt manligt?

När jag ser Yohio släntra efter sin pappa/manager på en gata och när jag ser honom dra upp den vidhalsade tröjan som åker ner över axeln, så kan jag möjligen tycka att jag ser något som jag uppfattar som feminint. Det är något med hur han sätter ner fötterna som känns feminint, fast mer mannekängaktigt än något jag brukar se hos kvinnor omkring mig. På andra ställen i filmerna går han inte alls så. I övrigt känns han inte alls feminin, faktiskt mest maskulin, trots de ickemaskulina - men för den skull inte feminina - attributen. Inte en enda gång, i det material jag ser, får jag någon som helst känsla av att han skulle vara kvinna/flicka. Inte ens när han är iklädd sin "Seremedy-klänning".

Samma sak är det med 'fjolligt'. Är det kvinnligt? Jag tycker inte att en fjollig man är lik en kvinna. Finns det verkligen någonting kvinnligt med Paul? Jag tycker att han är man rätt igenom. Förvisso inte traditionellt maskulin i sitt sätt att bete sig, men nej, jag tycker inte att man kan placera allt som inte är traditionellt manligt i facket 'kvinnligt'. Är Yohio fjollig? Inte ett dugg, tycker jag.

Men, visst är det lite stökigt det där med kön. Det finns få saker som gör mig så oerhört störd som att inte kunna könsbestämma en människa. Det är urfånigt. Jag skäms över att erkänna det. Vad spelar det för roll? Människa som människa. Jag överväger ju knappast att ragga på personen i fråga, så varför skulle jag bry mig? Men uppenbarligen gör jag det. Jag som är så otroligt noga med att aldrig titta på folk, jag kan inte låta bli. Det går inte. Jag sneglar och sneglar och bara måste samla ihop information såpass att jag kan bestämma kön. Jag minns att jag en gång satt och sneglade på en person på pendeltåget hur länge som helst. När jag slutligen bestämt mig, med hjälp av hårfästet, att det måste vara en man, så reste sig hen upp - och var höggravid. Där fick jag!

Och hur är det nu med Buck Angel och Allanah Starr? Hur könsbestämmer man dem? Finns det någon anledning att ens försöka?


Tja, något djupt inne i mig måste könsbestämma dem. Och för mig är personen till vänster helt tveklöst man och personen till höger helt tveklöst kvinna. Det sitter alltså inte primärt i genitalierna. (Jag vet att jag har sett en bättre bild än den här på skulpturerna, ett foto av dem bredvid varandra, tror jag, men det hittar jag inte nu).

Och uppenbarligen är det ju ett jätteproblem med - framförallt för - människor som föds med obestämbara genitalia, de måste benämnas man eller kvinna. Något tredje finns inte, inte i Sverige och de flesta länder i alla fall.


onsdag 12 mars 2014

Fundring


Stort uppslaget bland dagens nyheter:

En kvinna från Australien berättar nu hur hon och en väninna fick sitta med i cockpit under hela färden med den pilot som flög det nu saknade planet. ”Han rökte under tiden och tittade aldrig ut genom fönstret”, säger hon till en australisk tevestation.

Eh... jag kanske har missat något men verkar det inte rimligare att en pilot som flyger jetkärra håller ögonen på instrumenten istället för att titta ut genom fönstret. Vad ska hen se där, på 10 000 meters höjd. En trädtopp som står i vägen?

Och förvisso tycker ju jag att det låter ursnuskigt att sitta och bolma i en liten cockpit, men med tanke på hur det röks på andra håll i världen så kan jag inte påstå att jag känner mig speciellt upprörd över detta faktum.

tisdag 11 mars 2014

Fallet Thomas Quick - att skapa en seriemördare


Nej, jag hänger inte alls med som jag borde vad gäller nyhetsflöde och debatt. Jag har helt enkelt ingen ork över och - i ärlighetens namn - heller inte alltid särskilt stort intresse. Ibland skäms jag över hur dåligt insatt jag är i dagspolitiken och vad som händer i Ryssland eller Nordkorea eller Iran eller... Andra gånger tänker jag att mänskligheten har framlevt i årtusenden utan att ens veta vad som hänt fem mil bort och världen har ju inte direkt gått under för det.

Det är inte så att jag missat allt runt Sture Bergwall. Jag var fullt medveten om att han tagit tillbaka sina erkännanden, om resningsansökningarna och att han frikänts från flera av morden. Jag har hört namnen på de inblandade, att de anses ha gjort bort sig, men inte haft någon större koll på vem som var vem och vad de egentligen gjort.

Med denna utgångspunkt var det rent chockartat att lyssna på den här boken. Det är så fullkomligt sanslöst att jag knappt kan tro det jag hör. Hur har det någonsin kunnat gå till på det här sättet? I hur hög utsträckning sker sådant här? Vad har jag att förvänta mig om jag skulle hamna inför rätta? En stor del av tiden önskar jag att jag hade en skämskudde till hands. Ibland gapskrattar jag rakt ut åt fullkomligt makabra saker. Så där som man gör ibland när man bara inte vet vad man ska ta sig till. När det är FÖR.

Åtta morddomar. Plus tjugofem erkännanden som aldrig ledde till åtal. Så såg det ut, fallet Thomas Quick. Och det är väl få som inte minns mediernas bild av Quick, eller Sätermannen. En värre mördare, till och med kannibal, hade aldrig detta lilla land skådat. 

Våren 2008 reser journalisten Hannes Råstam till Säters sjukhus för sitt första besök hos Sveriges värste seriemördare. Det blir ett omvälvande möte som kom att få oanade konsekvenser för dem båda.

Råstam vänder på varje papper i utredningen, granskar förhören och går igenom Sture Bergwalls, som är Thomas Quicks egentliga namn, egna berättelser. Han läser domarna och ser rekonstruktioner på video. Han får också tillgång till mängder av tidigare okänt material journalerna på Säters sjukhus, polismäns dagböcker och undangömda polisrapporter. Ett tvivel börjar växa fram hos honom. Genom att tålmodigt lägga pussel nystar Hannes Råstam upp berättelsen om hur Sveriges värste seriemördare skapades.

Fallet Thomas Quick är en sann thriller om ett märkligt människoöde och ett tragiskt rättsfall. Steg för steg blottläggs hur Thomas Quick förvandlades till seriemördare och hur domstolarna kunde döma honom för åtta mord han inte begått. Samtidigt går de verkliga mördarna fria.

Fallet Thomas Quick är en rasande uppgörelse med det svenska rättsväsendet. 

Jag är mäkta imponerad av Hannes Råstam. Trots det han gjort tidigare har jag inte haft klart för mig vem han är. (Var. Vilken förlust!) Det grämer mig att jag inte har sett hans dokumentärer. Eller jo, någon har jag nog sett. Den om Osmo Vallo tror jag. Jag har hittat hans Quickdokumentärer på YouTube. Jag ska försöka titta på dem under veckan. Om jag orkar hålla mig vaken en hel timma efter att ha nattat ungarna. Och så ska jag nog leta efter andra Råstamdokumentärer på YouTube och leta rätt på Josefssons Mannen som slutade ljuga.

SvDs recension

DNs recension

När jag googlade på Hannes Råstam och kickade runt bland resultaten fick jag syn på en bild av Råstam och Bergwall tillsammans som jag tyckte var lite söt. Jag klickade på den och befann mig plötsligt inne på Bergwalls blogg. Tämligen oväntat. Ja, jag har nog läst någonstans att han bloggar. Den var faktiskt riktigt trivsam att läsa i. Tämligen oväntat även det. Oväntat eftersom han levt det liv han levt. Det var kanske inte just något trivsamt jag väntat mig.


måndag 10 mars 2014

Äntligen fick jag också!


Igår när jag tog pojkarna med mig upp till vattenfallet upptäckte jag att en förskrämd liten persisk blåstjärna (Scilla mischtschenkoana) stod och blommade under köksfönstret. I morse när jag gick ut till bilen hörde jag koltrasten för första gången. Äntligen fick jag också! Vid lasarettet stod några ruggar snödroppar i blom.

När jag var till lillsjukhuset och hälsade på förra veckan muttrades det om att mars minsann är en vintermånad här och att det gott kunde snöa igen så att det gick att åka lite skidor. Jag betackar mig! Har det inte varit vinter förr under dessa fasans senaste månader så behöver det då sannerligen inte bli någon nu.

Vilken j-a skitvinter! Blä! 2½ dagar sol på 2½ månad. Typ. Och är det någon gång jag verkligen hade behövt komma ut så är det väl denna vinter, men jag har inte kunnat förmå mig. Jag har knappt varit utanför dörren utom för att ta mig till och från bilen eller för att sköta hönsen. Ja jag vet, det är bedrövligt, men så illa har det faktiskt varit.

Nu är det ljust när jag åker hemifrån och ljust när jag kommer hem. Snön är nästan borta. Hopp om livet. Kanske.

lördag 1 mars 2014

Kaninchen


I sensomras när jag var och hälsade på Mamma, efter att ha varit på kurs i Malmö, så var vi till Dunkers kulturhus för att se Lars Wallin-utställningen. Där utanför fanns sådana här söta kaniner.




Och nu blire mello - 2

Jo jo, det drar ihop sig. Snart ska den torra, hårdrockshatande tant Scylla bänka sig framför tv:n med sina ätteläggar och heja på di små gossarne i Outtrigger. Utan skämskudde tillstädes. Joråsatt!

Och se här, lite budskap presterar de faktiskt

Pulling out the creature out his cage
Couldn’t hide the fear upon your face
But cover up his war and
you’ll survi..i..i..ve
Every word you said a perfect lie
Broken up inside you do or die
Cover up his war to stay ali..i..i..ve
Step right in to a sile..e..nce..

When the whip comes down like fire, fire, fire
Hear the echo round the wo..o..o..o..o.rld
Gotta fight back like a lion, lion, lion
Hear the echo round the wo..o..o..o…o.rld
Gonna get what you dese….rve

Every time the bottle was his friend
Livin was a battle without end
You cover up his war to stay ali..i..i..ve
No one heard you although you screamed
He’d love you to the extreme
Get right up and break awa…y

Släng dig i väggen Sara Varga! (Närå, jag har inget emot henne. Fast det är ju obegripligt att hon kunde slå ut Loreen* i den där semifinalen)

Trollet hejar på Ammotrack. Den rackaren förefaller ha en viss läggning åt hårdrockshållet. Till min fasa. Tänk att - så småningom - ha en hårdrocksspelande tonåring i huset! Det kan absolut räcka med att jag stundomvis lyssnar på tre Outtriggerlåtar. Därmed är hårdrockskvoten uppfylld, omansäjer.

Draken brukar heja på de där slätstrukna små danspojkarna. Och vid närmare eftertanke inser jag att Anton Ewalds evig grävande i sitt skrev faktisk är mer skämmigt än både headbangande och hip hopare med fula kepor, trekilos guldkedjor och viftande händer. Det är dessutom vulgärt. Fruktansvärt vulgärt i vår kultur, faktiskt, med karlar (nåja!) som står och greppar sig i skrevet. Usch! Nu låter jag bra sipp va? Ha ha! Egentligen är jag inte särskilt känslig när det gäller sådant, men det lär det väl inte vara någon som tror på efter det här och mitt klagande på Lady Chatterleys älskare. Nå ja!

Heja Outtrigger!



* Jag undrar vad som hade hänt om Loreen hade ställt upp med den här versionen i Mello istället.