tisdag 31 december 2013

Guldkompassen


(Ja, det är ett jäkla bokinläggsbombande här, jag vet. Jag ligger såpass mycket efter och vill gärna - för min egen skull - ha in årets lästa böcker under rätt år)

Jag har lånat den till Draken ett antal gånger utan att få honom intresserad. Till slut bestämde jag mig för att lyssna på den själv. Den är sketaspännande ju! Lena Nyman läser fantastiskt. Filmen är ingenting i jämförelse, även om den för allan del är snygg.

Guldkompassen är första delen i trilogin Den mörka materien. Originaltiteln är Northen Lights, i USA dock The Golden Compass. Följande delar heter Den skarpa eggen och Bärnstenskikaren.

Vi har väl alla drömt om att få komma till en annan värld. Guldkompassen, som i sin engelska ursprungsform är en av de mest omtalade böckerna i sitt slag på senaste tid, ger oss chansen att förverkliga vår dröm. Pansarbjörnar, häxklaner och daimoner, förkroppsligade själar som också utgör högst charmerande talande sällskapsdjur, utgör bara några av underverken i den här berättelsen om krig, politiska intriger, mysterievetenskap och en ung flicka som letar efter sina föräldrar. Allt detta i en märklig värld som i mycket påminner om sent artonhundratal, men är något helt annat. 

Hjältinnan är den intelligenta men något krångelbenägna 11-åringen Lyra Belacqua, som kanske till och med håller universums öde i sina händer. Allting börjar när hennes farbror, lord Asriel, återvänder till England med berättelser om mysterier och faror och upptäckten av ett ställe nära Nordpolen där man genom norrskenet kan ana en annan värld. Kanske är barriären mellan olika universa av någon anledning förtunnad här? Lyra är snart indragen i ett nervpirrande äventyr, vilket innefattar skumma vetenskapsmän som gör fruktansvärda experiment med kidnappade barn, den charmfulla, sköna och olycksbådande mrs Coulter, intelligenta isbjörnar, pansarbjörnar, strider mot legohärar i polarmörker, vänskapligt sinnade häxor och deras motsats, och så: alethiometern, guldkompassen, en magisk sanningsmaskin. Lyra inser till slut att utgången av hennes äventyr kan innebära mer än liv eller död för henne själv. 

Naturligtvis måste jag göra en quiz för att ta reda på vad jag skulle ha för daimon, när jag nu såg att det fanns sådana.

Katt!

Nyårsafton


Rött te i en rosenkopp. Ett tappert försök att med enkla medel muntra upp denna genommulna, blåsiga, regniga dag, där det mesta har gått emot. Den planerade nyårsmiddagen har bytts ut mot något synnerligen enkelt. Sannolikt blir det ingen champagne. Jag vet inte hur jag skulle få i mig någon. Någon större förhoppning om att orka vara vaken till tolvslaget har jag i alla fall inte, så det kan göra det samma.

Ja, ursäkta den sura, bittra tonen som fortsatt råder här!

Jag har i alla fall ganska gott hopp om ett bättre 2014. Från och med i morgon ska jag sprudla. Tror jag.

GOTT NYTT ÅR!

Yarden


Jag börjar lyssna på den i bilen. Och Kristian Lundbergs röst är så behaglig, jag älskar att lyssna till honom. Men så inser jag att jag ju faktiskt köpte boken, för inte så länge sedan, och att jag borde läsa den istället, i synnerhet eftersom den är kort. Jag behöver korta böcker att läsa eftersom jag har så lite lästid att jag inte får något sammanhang annars, i bilen kan jag lyssna på långa böcker. Fast det var ju lite fånigt att sluta lyssna, när jag nu njöt av det. 

'Poetisk' är det ord jag hela tiden har i bakhuvudet när jag lyssnar, när jag läser. Och jag vet inte riktigt varför jag uppfattar boken som så poetisk. 'Vackert' tänker jag också. Hur jag nu kan göra det. Det är ingen vacker tillvaro han beskriver. Tvärt om.

"Det är möjligt att mitt högmod fick mig på fall", börjar författaren Kristian Lundberg sin mycket raka och uppriktiga berättelse om hur han åter tvingades söka sig till det kroppsarbete som hans yrkesbana hade inletts med. "Yarden" är en berättelse som drabbar läsaren, den handlar om utsatthet och överlevnad, om arbetets villkor och om pengar - tillgång till men framför allt avsaknad av pengar. Fångad i en snara av växande skulder söker Kristian arbete på de mest skriftande platser. Till slut får han jobb i Malmö hamn på Yarden, bland uthyrningsföretagets timanställda med sämst arbetsvillkor, ett arbete där man ständigt riskerar att bli kickad från en dag till en annan. Han flyttar bilar under sträng bevakning och i alla väder. Sakta blir återgången till det kroppsarbete som han höll på med i ungdomen en resa tillbaka till barndomen. Men berättelsen blir också en uppgörelse med det moderna arbetslivets villkor. Kristian Lundberg företar en omvänd klassresa, där åren med författandet plötsligt framstår som ett mellanspel. Han återvänder till den värld han en gång kom ifrån. Men inte av nostalgiska skäl, utan för att det inte finns någon annan utväg.

Mycket bra. Men det vet ni väl redan. Har en känsla av det är en sådan där bok jag är sist med.


måndag 30 december 2013

Ja, då gnäller vi vidare...


Nassen låg och hostade mig i örat stora delar av natten, trots hostmedicin (den effektiva sorten) i två omgångar. Och jag vinglade väl upp bittida och sjukskrev mig. Vid frukosten hostade Nassen så att hon kräktes. Sedan kräktes hon ner hela sig och hela mig utan att ens hosta innan. Det var bara att transportera oss båda in i duschen. Jag vet inte hur många gånger jag har tvättat hennes händer, men de luktar kräks i alla fall.

Och den väl tilltagna ledigheten över jul-nyår, som skulle ge mig en chans till återhämtning, har nu i princip helt och hållet gått åt till sjukdom, andras och min.

Hur ska jag orka?


De blå delfinernas ö


Jag älskade den här boken som barn. Förmodligen läste jag den flera gånger. Jag tänkte att det kunde vara något för Draken, så jag beställde den från ett av kommunens biblioteksfilial för att vi skulle läsa den tillsammans. Draken var föga imponerad, så jag läste ut den själv. 

Den håller än, tycker jag. Den är tidlös, känns äkta och är totalt osentimental och befriad från smetighet. 

På en liten ö utanför Californiens kust lever en indianstam på ungefär femtio människor, män, kvinnor och barn, ett fredligt liv i sina hyddor. Men friden tar ett hastigt slut när främmande jägare kommer till ön för att jaga utter. Det uppstår strid och många av öns män, även stammens hövding, blir dödade. De främmande jägarna ger sig iväg över havet, men av fruktan för deras återkomst beslutar öborna att söka sig bort från ön till en ort där de kan få leva i fred. Av misstag blir hövdingens två barn, en flicka på tolv år, Karana, och en pojke på sex, Ramo, kvarlämnade på ön, och detta blir inledningen till en robinsonad lika spännande, lika farlig och lika händelserik som Robinson Crusoes.

Berättelsen har verklighetsbakgrund. De blå delfinernas ö heter i verkligheten San Nicolas. Där levde en indiankvinna ensam mellan 1835 och 1853, The lost woman of San Nicolas eller The lone woman of San Nicolas, vilket man kan googla på om man tycker att det är skojsigt.


söndag 29 december 2013

Över näktergalens golv


Jag lånade den till Draken. Den skulle ha samurajtema och jag tänkte att han skulle tycka att det var spännande. Han älskade den. Den är kvar på hans lista över de bästa böckerna tillsammans med: God natt mister Tom, Skriet från vildmarken och Hungerspelen. Han tyckte absolut att jag skulle lyssna på den. Så då gjorde jag väl det.

Uppenbarligen är den rätt känd, fast jag har inte hört talas om den förrän jag nu i efterhand började googla. Det är första delen av fem i en serie, och Lian Hearn är en pseudonym för Gillian Rubinstein. I en av sökningarna hittade jag Yohio med den i högsta hugg. En av hans favoriter, enligt texten. Där ser man!

I en avlägsen och fridsam bergsby lever en ovanlig pojke. Takeo har ännu inte upptäckt sitt sanna jag, och känner inte till sin avlidne fars hemlighet. Men hans stillsamma liv förändras för alltid den dag då krigsherren Iida Sadamu skövlar och bränner hans hemby. Takeo räddas av den unge herremannen Otori Shigeru, som för honom till sitt hem. Där sätts han i lära i allt en ädling behöver veta, men också i andra färdigheter - de märkliga, närmas magiska förmågor som tillskrivs det legendariska Släktet. Långsamt upptäcker Takeo sanningen om sig själv, och om det öde som väntar honom.

Inte dum alls och väldigt spännande. Jag förstår att pojken min blev förtjust.

Den klassas som fantasy för ungdom vilket det protesteras en hel del mot när man läser blogg- och boksiderecensioner, och jag är benägen att hålla med. Fantasy vill jag inte kalla det, snarare saga i hittepå-historisk miljö. Och nog kan den läsas av vuxna också. Fast det gäller väl alla bra böcker, även de för små, små barn. Är det en bra bok så är det.

SvD:s (lite konstiga) recension

DN-artikeln med Yohio


Kravlig


Så blev jag sjuk. Halsont, huvudvärk, rinnande ögon och feber.

Och jag bävar för att ringa mig sjuk imorgon. Nästan så att jag mår sämre av det än att vara sjuk.


Atlas över avlägsna öar


Femtio öar 
som jag aldrig besökt
och aldrig kommer att besöka


Kan någon stå emot en sådan här bok där den står uppställd i bibliotekets snurra för nyheter? Inte jag i alla fall. Så snygg!

Det är något speciellt med avlägsna öar, något spännande, magiskt, kanske rent av romantiskt. Även om jag, precis som Schalansky inte känner någon som helst längtan efter att ta mig till de där öarna, så är det fascinerande att läsa om dem. När jag tänker efter så har jag faktiskt läst fler ö-böcker: Oliver Sacks Island of the Colorblind and Cycad Island, Anders Källgårds Öar: Om öar runt om i världen och i Nick Bantocks böcker om Griffin och Sabine ligger en stor del av magin i Sabines hemö i Stilla havet. Och Scott O'Dells De blå delfinernas ö älskade jag som barn. Varför har jag inte läst Robinson Crusoe, undrar jag nu i mitt stilla sinne.

En ö, en sida text, en sida karta. Från Arktis i norr till Antarktis i söder. Historia. Historier. Kuriosa. Kärvhet. Inga feel good-berättelser här inte! Oemotståndligt.

Det känns lite otippat att i boken bläddra fram en 50 kvadratkilometer stor (liten) vulkanö utslängd mitt i ingenstans, 170 mil från Antarktis nordkust, och se uppgiften (Norge). Bouvetön är alltså norsk. Jag trodde att det i princip var USA, Storbritannien och ett mindre antal länder kolonialmakter till som lade beslag på små obebodda öar på andra sidan jordklotet bara-för-att. Men Norge?!? Där ser man!

Här kan man kika lite i boken.


P.S. Även om jag nu inte alls längtar efter att erövra avlägsna öar så ska jag erkänna att jag nog faktiskt en gång i mitt liv skulle vilja besöka en stillahavsatoll med turkos lagun, palmer, vita sandstränder och en tom horisont och få ligga där i en hängmatta och lyssna på vågskvalp och läsa böcker, plaska i vattenbrynet och gå och gå och gå längs stranden.

lördag 28 december 2013

Madame de Pompadour


Huruvida Herman Lindqvist är historiskt tillförlitlig vet jag inte - det har väl hackats på honom en del för det, han är ingen riktig historiker - men det här är ju alldeles vansinnigt underhållande. Jag njöt verkligen när jag satt i bilen och lyssnade. Rolig är han ju, Lindqvist och Mme de Pompadour var ju en särdeles imponerande och intressant kvinna.

"En ny tid var på väg, men det visste ingen ännu. Varken Jeanne eller någon annan kunde ana, att de böcker hon läste och de åsikter hon hörde och som hon själv omfattade, var fröna till något som inom femtio år skulle få parisarna att välta hela systemet och få den allsmäktige Solkungens strålar att för alltid slockna med en fräsning i dammen i Versailles?"

Hon hette Jeanne Poisson och var borgarflicka från Paris. Med sin intelligens, skönhet och ambition kom hon av egen kraft så nära Frankrikes kung Ludvig XV att han blev förtrollad av hennes  personlighet och karaktär. Hon stod för en ny livskraft som kom in i hans förkonstlade värld och för första gången kände han äkta kärlek. Hon kom så nära att det under många år var hon som i praktiken styrde Frankrike.  När hon avled, bara 43 år gammal, var hon känd som Madame de Pompadour i hela Europa. 

Mycket av det som Madame de Pompadour skapade finns kvar i dagens Paris. Place de la Concorde och den väldiga Panthéonkyrkan kom bägge till på hennes initiativ för att hylla Ludvig XV. Militärhögskolan vid Marsfälten var hennes idé och bekostades till stora delar med hennes privata medel. Hon ägde och drev porslinsfabriken i Sèvres. Slottet Petit Trianon, i Versailles byggdes för henne och trädgårdarna kring både Grand och Petit Trianon var hennes verk. 
Herman Lindqvist porträtterar denna lysande och bildade kvinna i en biografi som är skriven med hans karaktäristiska driv och humor. Under många år har han ökat svenskarnas historieintresse med sin inspirerande författarröst och själv trivs han bäst i 1700-talet i denna bok vid hovet i Versailles. 

"Det har skrivits en hel del smörja om Pompadour, som jag föredrar att kalla Jeanne", säger han. "Under rojalistiska perioder i historien, då historiker försökt försvara och upprätta de olika Ludvigarna av Frankrike, passade det bra att skylla på älskarinnorna - i synnerhet på Pompadour som ju var den enda som hade en helt borgerlig bakgrund." 


Här, på Storytel, kan man tjyvlyssna lite på boken :)


Koncentrat


Jag är ett koncentrat av trötthet och grinighet. Det känns som om det inte finns något annat än det i mig: trött, grinig, sur, sarkastisk käring.

Jag tog i alla fall med mig ungarna på en promenad bort till lilla vattenfallet. Det är inte särskilt lyckat att ta med dem alla tre, och det var jag medveten om. Killarna vill snabbt framåt för att kunna stoja runt i skog och vid vatten. Nassen går i ultrarapid och när man äntligen är framme måste man passa henne hela tiden, bära, hjälpa, hålla sig i enkel terräng.

Att trycka ner henne i vagnen och gå, känns inte schysst. Hon måste ju också få utvecklas, trava och gå, kämpa på i sin egen takt. Och det kändes taskigt att inte hon skulle få komma ut idag, att hon inte skulle få vara med, bara för att hon är liten och långsam. Å andra sidan, hur kul är det för de andra att alltid hållas tillbaka av någon som är liten och långsam? En balansgång.

Vi fikade på skogsvägen, julmust, te och mjölk, pepparkakor och skorpor. För ungarna är det extra att få fika, aldrig så frugalt, på aldrig så liten utflykt, det märks. På vägen hem såg vi ett rådjur gå över vägen. Det vill säga, jag såg ett.
Titta! sa jag, och pekade. Ungarna tittade rakt mot rådjuret och undrade Vaddå?
Ja men rådjuret! Ser ni inte rådjuret? Det gjorde de inte.


Jag som nästan aldrig tittar på tv, ikväll har jag bespetsat mig på både Stjärnorna på slottet och Downton Abbey. Om jag inte somnar innan dess.

fredag 27 december 2013

För några minuter


Jag tog ungarna med mig till biblioteket i Borlänge. De har pipit över julhelgen för att de inte har några CD-böcker att lyssna på om kvällarna. Nej, med min utfärd till landets södra delar har det blivit lite si och så med biblioteksbesöken å ungarnas vägnar. Men först åkte vi till kinarestaurangen, den som har en damm med karpar och guldfiskar, för den älskar ungarna. Trollet ville ha kycklingspett, det är hans favorit. Draken ska ha stekta nudlar, i huvudsak, det är hans favorit. Men han provar det mesta av det andra också. Nassen satt och mölade i sig majs, nudlar och sötsur sås så det stod härliga till. Hå hå ja ja! På restaurangen gick det faktiskt riktigt bra. Dessvärre var där en annan unge som lyckades demolera plastväxterna just vid vårt bord och som kastade massa skit ner i dammen, och jag misstänker att alla trodde att det var mina som varit i farten, vilket grämer mig en smula.

På biblioteket var det värre. Nassen var totalfnattig och skulle klättra i alla trappor, springa in i personalutrymmena och hon dök på andra små barn och var besvärande påträngande - rätt olikt henne, kan jag tycka. Det var ett elände att försöka hålla ordning på henne samtidigt som jag skulle leta fram böcker till Draken och Trollet - som satt som imbecilla och stirrade hålögt när jag bad dem hålla ett öga på lillasyster medan jag letade böcker. Nå väl, till slut tågade vi ut från biblioteket i samlad tropp, bärandes två kassar med böcker. Trollet och Nassen somnade i bilen och var så lagom roliga att tas med när vi kommit hem och skulle ut ur den varma bilen i kylan. Nassen pep i en timma, typ, och skulle snutta och snutta och snutta. Tack och lov kom Älsklingen hem och gav henne pepparkakor och så var friden återställd. För några minuter.

torsdag 26 december 2013

Gott nog


Igår, juldagen, var första dagen på fem månader som jag kunde slappna av, utan en massa måsten. Jag sov två timmar vid lunch och sedan ytterligare ett par timmar på eftermiddagen, trots att jag sovit ut under natten. Jag läste för Draken - och höll på att somna. Och Nassen hängde och klängde på mig, i princip oavbrutet.

Lika illa är det idag. Jag hade tänkt städa hönshuset och gå en promenad, men hur i all världen skulle jag lyckas uppbringa energi nog att ta mig ur sängen? Det enda jag vill är att sova. Eller i alla fall ligga. Nassen är om möjligt ännu värre idag. Hon skriker för allting. I morse satt hon i mitt knä och skrek och grät Bära! Bära! trots att hon alltså satt i mitt knä och jag gosade och kelade med henne och hon hade min fulla uppmärksamhet. Dator och tidning hade jag skjutit åt sidan.

Jag orkar inte ens gräma mig över att det inte är någon snö (gammal bild). Det är olikt mig, men i och för sig bra. Jag tittar på ankor och höns som går här och sprätter, pickar och plöjer med näbben i gräsmattan och gläds över att det här vädret är skönare för dem. En kort stund tittade solen fram och genom fönstret såg jag stråk av blå himmel mellan molnen. Det är gott nog.

Inte mig


Den 4:e december dog min mammas make sedan 30 år. Det var väntat, han hade cancer i bukspottskörteln, men inte mindre plågsamt för det. Jag frågade mamma gång på gång om jag inte skulle komma ner, men hon sa att jag skulle stanna hemma hos mina barn. Du kan behövas sedan. Och jag tänkte att det viktigaste var ju att han hade sina barn och henne där hos sig, i det sista. Vi har egentligen aldrig stått varandra särskilt nära.

Begravningen blev den 20:e. Och därmed försvann den ledighet som var det enda som hållit mig uppe den senaste tiden: vetskapen om att jag skulle få vara ledig inför jul, kunna fixa, pyssla och vara tillsammans med barnen, utan att stressa. Ja, det är förskräckligt av mig att ens nämna det. Som om man skulle kunna planera sin död så att anhöriga slipper stressa inför julen.

Sedan ringde mamma och bad att jag skulle komma ner en dag tidigare. Jag behöver dig! Hur ofta har hon bett mig om något? Självklart måste jag åka ner. Men det innebar ytterligare stress. Jobba natt och sedan sätta sig i bilen och köra ner till Skåne. När man går jour vet man aldrig när man kommer ifrån. Natten före gick jag halv sex fastän jag egentligen skulle ha slutat två. Naturligtvis fick jag inte ledigt. På medicinkliniken måste man veta tre månader i förväg om ens anhöriga tänker bli sjuka, dö eller något annat opassande. Lagt schema ligger. Jag var sönderstressad. Skulle jag tvingas jobba långt in på morgonen och sedan köra bil i åtta, tio timmar, helt utmattad? Hur skulle jag orka? Jag var ju redan så slut att jag gick på knäna. Hur skulle väglaget vara?  Nå ja, halv tre kom jag iväg. Jag sov i sju timmar med hjälp av Älsklingens insomningstablett och körde ner utan några egentliga problem.

Dagen innan jag åkte ner ringde jag mamma. Hon lät lite sluddrig och konstig.
Men vad är det, du låter konstig?
Jag har ramlat, så jag ligger och vilar mig, jag är hemskt torr i munnen, sa hon.
Men, har du slagit dig illa? undrade jag. Det verkade hon inte ha gjort.

När jag kom ner låg mamma i sängen. Hon behövde hjälp för att överhuvudtaget kunna resa sig. Min säng hade hon inte kunnat bädda. Det visade sig snart att hon i princip inte kunde ta sig fram alls, trots rollator och trots att hon tagit av sin mans morfin. Det stod ganska klart att hon hade brutit sig, men till sjukhuset skulle hon inte.

Jag har nog en bäckenfraktur, det känns likadant som sist, och det gör de ju inget åt i alla fall.

Dagen efter hade hon ännu mer ont. Hon åt en halv macka till frukost och gick sedan och lade sig och somnade. Jag röjde och fixade och tog hand om vovven. Sedan lyckades jag övertala henne att följa med mig till lasarettet.

Du måste i alla fall bli röntgad så att vi har en diagnos, även om det nu inte är något de åtgärdar.

Hon hade dubbla bäckenfrakturer. Tack och lov ingen inkilad collum! Hennes övertryck låg på 90 och läkaren ville lägga in henne. Lovade att hon skulle få permission för begravningen. Hon vägrade. Ortopeden ville inte ge sig på hennes blodtrycksmediciner utan föreföll vara på väg att remittera till medicin, så jag sa att jag skulle ta hand om det för att vi skulle komma hem lite snabbt. Och så åkte vi hem. Mamma behövde hjälp med allt. ALLT. På kvällen kom min bror och hans sambo, tack och lov! Eftersom jag suttit med mamma på akuten och hade fått ägna en hel del tid åt att sköta henne, så hade vi inte hunnit med det vi skulle göra. Bror, sambon och jag gjorde upp en plan för hur vi skulle få till allt dagen efter, begravningsdagen. Bror åkte till systembolaget samt handlade läsk, jag tog hand om vovven, åkte och hämtade ut cateringmaten, köpte servetter, strök dukar och köpte blommor, sambon städade och fixade hemma. Mamma låg och sov. På ett och ett halvt dygn hade hon ätit en halv macka.

Hon brydde sig inte om någonting. Hade inte bytt kläder, trots urinläckage, och inte tvättat sig eller borstat tänderna sedan jag kom.Till slut lyckades jag få in henne i duschen och få på henne rena kläder. Vi kom till kyrkan i sista minuten. Mamma fungerade i ultrarapid och jag fick skynda på henne hela tiden. Vi hade fått besked om att det fanns rullstol att låna i kyrkan, men när vi kom dit fanns ingen. Bror lyckades köra in bilen till kyrkporten så att hon inte skulle behöva gå så långt, och så fick vi krångla in henne. Hon hade fruktansvärt ont när hon gick, trots att jag hade petat i henne extra snabbverkande morfin innan vi åkte.

Jag hade ringt och förvarnat makens dotter om läget. Mamma skulle sitta längst fram med makens två barn och jag och bror med sambo på tredje bänk, efter systrarna. Vid det laget hade jag insett att mamma måste in akut direkt efter begravningsmiddagen. På morgonen hade vi pratat om att ha henne hemma tills vi åkte, eftersom hon kunde få hjälp av oss.

Under begravningsceremonin var mamma helt borta. Jag såg hur makens dotter fick styra henne, eftersom hon inte märkte när vi skulle resa respektive sätta oss, och vid ett tillfälle var hon på väg ut ur bänkraden och dottern fick hålla henne tillbaka.

På middagen satt mamma och somnade vid bordet. Vi fick leda in henne till sängen och där sov hon resten av middagen.

På två dygn hade hon då ätit knappt en smörgås. Vi började inse att hon förmodligen knappt ätit någonting innan hon ramlade heller. Jag förstod aldrig att det var så illa. Mamma konstaterade redan innan maken dog att det brukar ta tid för henne att kunna börja sörja, och så var det nu också. Hon hade inte kunnat börja sörja, och därför trodde jag att det var relativt ok. Hon sa att hon förvisso inte åt mycket, men att hon åt regelbundet, och att hon mådde relativt bra, eftersom hon ännu inte kunde känna någon sorg. Hon uttryckte att hon var orolig över att hon skulle "rasa ihop" på begravningen.

När gästerna hade gått röjde vi undan och jag gick in till mamma och sa att nu åker vi in.
Nej! sa mamma.
Jo! sa jag. Åker vi inte in, så dör du. Du måste ha dropp. Du kan inte läka de här frakturerna när du inte äter. Du måste in!
Nej! sa mamma.

Men så följde hon med i alla fall. När vi kom in hade hon nära 40 graders feber, snabbsänka över 300 och saltbalans helt ur lag. Förutom frakturerna då. Och att hon just blivit änka och inte hade kunnat börja sörja.

Det gick förvånansvärt smidigt, trots allt, att ordna det hela. Det var planerat att goda vänner skulle ta över hunden, dock inte förrän de klarat av en planerad semesterresa på tre veckor. Makens dotter sa att hon självklart skulle ta vovven så länge - annars hade jag och bror gjort det - men innan dagen var slut så hade vännerna accepterat att ta vovven direkt. Semesterveckorna skulle de och makens dotter lösa tillsammans. Ett par i bostadsområdet som gått ut med vovven de senaste veckorna, eftersom han dragit ikull både mamma och maken så att de inte kunde längre, lejde jag för att hämta in post och vattna blommor. Bror, sambon och jag städade och röjde, bäddade rent, tvättade lite, lämnade tomglas och annat och tömde kylskåpet så att det ska vara ok när mamma kommer hem igen.

Innan jag åkte så for jag in till lasarettet för att hälsa på mamma. Hon var fortfarande väldigt dålig, låg och pendlade mellan sömn och vakenhet och "blurrade" om det hon drömt. Men hon såg lugn ut och log varje gång hon vaknade till och såg mig. Det kändes hemskt att åka ifrån henne. Men jag var ju redan sedan tidigare så infernaliskt trött och slutkörd och jag längtade, redan innan jag åkte ner, så förtvivlat efter att få vara med mina barn.

Jag åkte halv sex på kvällen och var framme vid halv två på natten - vilket är på tok för snabbt.

Mamma är betydligt bättre nu och fullt pratbar, men hon har naturligtvis fruktansvärt ont så fort hon rör sig. Hon får fortfarande antibiotika direkt i blodet, men saltbalansen verkar vara i sin ordning. Hon bryr sig inte nämnvärt över att ligga på sjukhus över julen, hon har aldrig gillat julen, det vet jag, och hon tycker att hon blir väl omhändertagen. När jag pratade med henne igår sa hon att hon börjar förstå att hennes man är borta. Att hon är ensam.


Det är inte mig det är synd om, det är mamma. Men jag är så infernaliskt trött, så, så trött.

fredag 6 december 2013

Asimbonanga



Jag tror att det var på Facebook och inte här jag postade den här tidigare. Skulle det nu vara en dubblett (absurd stavning!) här, så får det så vara.

Asimbonanga (We have not seen him)
Asimbonang' uMandela thina (We have not seen Mandela)
Laph'ekhona (In the place where he is)
Laph'ehleli khona (In the place where he is kept)

(Observera hur lååång han är!)

Jag är så oändligt imponerad av denne man. En förlust, förvisso, men är man 95 år så har man kanske gjort sitt - och Mandela mer än de flesta. En stor, mycket stor, man.

Låten har jag varit ytterligt förtjust i ända sedan Johnny Clegg och Savuka var med i Jakobs stege, anno dazumal. Och körsångerskan... vilken röst!


Som en (mycket) fånig parentes måste jag nämna att jag förundrar mig lite över att Mandela var en sådan ytterligt stilig karl på ålderns höst. Han var ju inte särskilt stilig i sin ungdom, att döma av bilderna från tiden innan han blev fängslad.

Men alltså, jag fattar inte

Men hur är det bara möjligt att små barn förstår att

det här



och det här



och det här


är FÅGEL?

Hur förstår ens vi det?

torsdag 5 december 2013

Lady Chatterleys älskare


Jo, men alltså, visst var jag klar över vad boken handlade om, men den var faktiskt betydligt mer uttalat erotisk än vad jag hade väntat mig. I början tyckte jag att den var rätt rar, så där, men på slutet blev jag rätt less på Mellors konstiga åsikter om lesbiska, bland annat, och vad som är normal kvinnlig sexualitet och hans maaalande. Och kalla mig sipp, men jag tycker att kuk, fitta och knulla är synnerligen fula ord som inte bör upprepas i det oändliga bara för den goda sakens skull - eller för att visa att man faktiskt... ja, vad? Kan? Vågar? Är frigjord? Vidsynt? Tolerant? Faktum är att jag tycker att det är svenskans tre fulaste ord. Jag är inte vän med klusiler, kanske. Och ljudkombinationen kn är ju särdeles ful. När jag tänker efter är det nog klusiler i kombination med annan konsonant som är så ful. Och u, både i sin långa och korta variant. Ja ja, nu var det ju inte fonetik det skulle handla om. 

Sven Wollter är ju bra i alla fall. 


onsdag 4 december 2013

Björnen!


Härförleden kröp jag upp i sängen med liten Nasse och en bok med Alice Tegnér-sånger. Så satt vi där och sjöng och tittade på bilderna. När vi kom till 'Mors lilla Olle' blev Nassen alldeles till sig. Björnen! Björnen! Sedan ville hon titta på björnen hela tiden, och varje gång utropade hon helt exalterad Björnen!

Senare på kvällen då hon sov sedan ett par timmar och jag kom in i rummet för att lägga mig, så satte hon sig plötsligt käpprätt upp i sängen och sa Björnen! Björnen!

Sedan dess är hon helt tokig i björnar. Tillsammans med Trollet kollade jag vad det går för filmer på Cosmonova, och när Nassen fick syn på isbjörnarna i Arctis - isbjörnarnas värld så utropade hon sitt vanliga, exalterade Björnen! Björnen! 

Nog är det fascinerande att ungar fattar direkt att en isbjörn är en björn när de lärt sig att brunbjörn är 'björn'. Helt lika är de ju faktiskt inte. Och varför i herrans namn har ungen fastnat just för björnar?

Jag plockade fram ett avsnitt av 'Nalle har ett stort blått hus' på YouTube, och där satt hon andäktigt och tittade. Och så fort Nalle inte var med i bild så ropade hon upprört Se björnen! Och Draken var snäll och hjälpte henne att spola fram. Hej då! svarade hon Nalle när programmet var slut.




Finpostelinet


Det gamla lasarettsporslinet. Det finns några delar kvar, här och där.

tisdag 3 december 2013

Skål, ta mig fan!


Kroppen värker. Jag är ordentligt förkyld. Nå ja, med lite naproxen och paracetamol under västen går det mesta. I helgen åkte jag fram och tillbaka till Stockholm för att hämta möbler. Första gången jag körde med släp, för övrigt. Tja, behöver man inte backa så... Underhållet hemmavid är *hrm* något eftersatt. Omansäjer. Helgen som kommer går jag jour. Men sedan så, klackarna i taket! Eller, kanske inte riktigt. Jag kommer i alla fall vara ledig två dagar i rad så att jag hinner städa. Ja, det är inga gränser på lyxen och glamouren i mitt liv.

Skål!