Förmiddag

Idag är det mulet - men till min förvåning lika kallt. När jag, sent omsider, kom ner i köket var där bara 15°, trots att Maria redan börjat elda i vedspisen. Det är ett problem att det är så ojämn värme i huset. Här uppe är det alltid varmt och skönt och köket är alltid kallast. Lassepappan har slitit en hel del med det under åren, suttit och läst och läst på internet, frågat hit och dit, stängt ventiler här och stängt av fläkten(?) i värmepumpen, men inget hjälper. Jag tycker att det är konstigt att det är så svårt att få ordning på det, men egentligen är det ju inget större problem. Det går, som sagt, att elda i spisen i köket och kakelugnen inne i vardagsrummet, där familjen nu bor, och det är ju bara att dra på sig en fleecetröja. Tycker man ändå att det är för kallt i köket, kan man ju vistas i ett annat rum.

Jag har tänt en värmelampa inne hos hönsen. Hedemoror är förvisso anpassade till det här klimatet och genbanksansvarig har sagt att man inte ska sätta på värme, men när det är så kallt som nu tycker jag lite synd om dem. De senaste generationerna tuppar har dessutom så stora kammar och slör - det hade inte mina första och det är dessutom utmärkande för Hedemoror, som en anpassning till kallt klimat - och jag är lite rädd för att de ska förfrysa dem. Kanske borde jag se till att ta bort alla tuppar med stor kam, och spara på dem som har små, men det har inte blivit av. Jag har inte ens tagit mig i kragen och sett till att få årets tuppöverskott slaktat.

Jag ska strax åka och hämta lilla Nassen hemma hos Lassepappan och sedan åka på julgransplundring. Pojkarna ville pappan ta med på bio, nya Starwars, och den kan ju inte Nassen se.

Mörk, mörkare, blåsigt

Få saker är väl så deprimerande som vinter utan snö. Detta nermörka, igenmulna, färglösa, blåsiga. Inte ens en millimeter av mig längtar ut i "friska luften". Jag vill bara sitta inne i soffan med tända ljus och dricka te.

Nu har jag emellertid tvingat mig ut på promenad tre dagar i rad. Heja mig! Igår hade jag tänkt mig upp till Puttkojan och jag packade en termos med te och en macka med rökt lax och travade iväg. Efter någon halvtimma insåg jag att jag inte skulle hinna fram och tillbaka innan det blev mörkt och dels - i ärlighetens namn - så är jag en smula mörkrädd, dels hade jag inte den minsta lust att ta mig ner för isgatan i sista backen utan att se var jag satte fötterna.

Så då satte jag mig ner på en stock invid vägen och åt min sena lunchmacka.

Jag har haft vackrare utsikt i min dag.

Det enda som egentligen var upplyftande var laxmackan - det var oväntat gott med Lingongrova med kallrökt lax - och en liten flock sidensvansar som satt i ett träd och sirrade.

Idag följde jag en annan skogsväg och vek av inåt skogen där jag kunde följa en liten bäck och åtminstone få njuta av ljudet av dess porlande.

Många kråkbär

Färg! Det finns faktiskt lite färg!

Svalor

För bara några dagar sedan kvittrade svalorna uppe i telefontråden. Jag minns att jag förvånades över att de dröjde sig kvar, gladdes åt deras närvaro, njöt av ljudet.

Nu är de borta. Bara sädesärlan går här och vippar lite sommar.

Och solen sken över Puttkojan

Igår gick jag upp till Puttkojan. Uppför, uppför Ändlösbergsvägen. Först efter två kilometer kommer en liten platå om 20 meter kanske, följt av en liten uppförsbacke och 50 meter i svagt nedförslut. Sedan går det uppför igen, ytterligare dryga två kilometer, innan det planar ut. Fem kilometer är det totalt. Jag tog stavarna och gick i hyfsad fart uppför. Vid kojan stannade jag en stund och fikade, sedan stoppade jag stavarna i ryggsäcken och lustvandrade nedför.

En liten gräsulv såg jag. Ja, åtminstone antar jag att det är en gräsulv. Den var så liten mot vad de brukar vara när jag ser dem, men alla är vi barn i början.

I ett dike lekte grodorna. Jag hörde det kluckande ljudet genom knastret från mina steg och stavar i gruset och tänkte 'tjäder', stannade och spanade och lyssnade inåt skogen. När jag gav upp och råkade glida med blicken över diket så såg jag dem. Flera grodor och flera romsamlingar. Ha ha, ja där ser man hur bildad jag är, som inte kan höra skillnad mellan en groda och en tjäder :)

När jag hade lyckats krångla mig ner i diket och böjde mig fram för att försöka fota så lade telefon-#¤%&§¤# av. Suck! Jag måste skaffa nytt batteri. Efter att ha kämpat i tio år med en kamera-#¤%§¤# som slukade batterier så att den alltid gav upp antingen direkt eller alldeles för snart och jag konstaterat att jag inte hade tid och ork att försöka sätta mig in i vad jag skulle köpa mig för ny, så valde jag att skaffa en telefon med hyfsad kamera, så länge. Och nu börjar den också. Bläää!

Sedan var jag så sur att det inte blev någon särskilt lustfylld vandring - tills jag fick syn på en lysmasklarv och sedan en till och sedan många. Då blev jag glad igen. Och lite sur också, faktiskt, eftersom jag inte kunde fota mitt fynd. Jag har inte sett någon lysmask sedan jag var barn, för pass 40 år sedan, ingen lysande hona i alla fall.

Och så såg jag två ex av en hittills oidentifierad fjäril. Jag jobbar på det :) Och hemma på gården var en nässelfjäril.

Dagens fynd

Men kan ni fatta? Blå himmel! Är det sant? Drömmer jag? Kan det vara något annat än skitväder?

Det var så mycket fjärilar på vägen upp mot Ändlösberg. Jag såg över tio sorgmantlar, sju citronfjärilar - fyra hanar och tre honor - en vinbärsfuks och två påfågelögon.

Blå himmel och fjärilar!

Och så såg jag en groda. Som vanligt lämnar bilden mycket i övrigt att önska. Ändå blev halva jag våt när jag låg där på knä och försökte komma nära.

Blå himmel och fjärilar och en groda! 

Jag hade nästan slutat tro att det fanns något annat här uppe än skitväder, nerhuggna träd och skjutna eller överkörda djur. 

Jag vill flytta till "landet" utanför Göteborg. Bortom Lerum. Men nu sitter jag fast här. Med människor som betraktar alla djur utom jakthundar som skadedjur och skjuter dem eller kör över dem och som ser som sin livsuppgift att hugga ner träd, klippa ner allt som växer, odla gigantiska gräsmatteöknar och att bygga ut sin motorpark - helst sju bilar, två fyrhjulingar, en skoter, fyra motorsågar, en vedklyv, två motorcyklar och så uppsättningen till ungarna; och så gasa allt vad man orkar på minst fyra åt gången. 

Sur och bitter? JAG???

Tvinga sig

Jag vet att jag måste ut. Att jag måste röra på mig. Det är det enda sättet att vända det hela och få någon liten kraft och ork tillbaka. Men när man nu just inte orkar. När den grå himlen och den iskalla blåsten ligger som en blybumling på mina axlar. När det är så sanslöst smutsigt och rörigt hemma att jag bara inte står ut i skiten utan måste använda min lediga dag till att i alla fall få undan det värsta. När tiden jag har på vardagar bara räcker till att äta, duka av, plocka i och ur diskmaskinen, ta hand om tvätten och natta barnen. 

Då måste man tvinga sig. Det gjorde jag igår. En promenad om knappt en timma i allt annat är rask fart - men jag kom ut! Och mitt i detta mullvadsbrungråtrista sanslöst fula som är april här i mina trakter, så lyckades jag ändå finna de där små, få skönhetsglimtarna som gav mig lite energi, glädje och lust tillbaka.

Tussilagosolar och sälgblom. Jag har knappt lagt märke till sälgblommen tills jag läste boken Sälg, livets viktigaste frukost. Hur blind får man bli?!

Tibasten blommade. Förstås. Jag kände till och med doften på avstånd. Om något år, när Nassen är lite större ska jag plantera tibast i trädgården. Jag har aldrig dragit mig för att plantera giftiga växter för ungarnas skull, för hur många ungar springer i rabatterna och tuggar i sig blommor? Men tibast och stormhatt har jag faktiskt undvikit. Hade de funnits här från början så hade jag aldrig dragit upp dem, men jag har avvaktat med att plantera själv.

En sorgmantel fladdrade omkring. De är ju lite trista med att sätta sig på sten och grus och inte på blommor och blad, och bilden blev mindre bra med de ljusa, starkt solbelysta stenarna, men den får duga. Kan man inte känna glädje över att se en bild av en sorgmantel, även om den inte direkt är något fotografiskt mästerverk? Jag såg en vinbärsfuks också, men den lyckades jag inte få någon bra bild av. De var årets första fjärilar för mig. Lite ovanligt. Annars brukar det vara citronfjäril och påfågelöga man ser först. (Väl?)

Du noterade väl vad jag skrev?! De... starkt solbelysta... Kan ni fatta? Jag var ledig - nå ja, nattjour - och SOLEN SKEN. Myrorna var riktigt pigga. Och av någon anledning kändes det väldigt viktigt att få ta ett kort av myrorna för att lägga in den här, trots insikten om att en mobilbild på myror rimligen inte kunde bli särskilt lyckad. Får jag presentera... tada... myrorna!

Och jag stod en stund i mossan, mellan stammarna, omgiven av grönt skönt istället för mullvadsbrunt fult, och andades. 

Och så årets första vitsippor i sluttningen upp mot järnvägsrälsen.

Jag tog mig ut!

När himlen gråter

Jag är med bästa överläkaren och lämnar besked till en äldre kvinna att hon med all sannolikhet drabbats av en motorneuronsjukdom. Hon och hennes anhöriga sitter med ryggen mot fönstret och jag och överläkaren mitt emot.

Det var det värsta besked jag kunde få säger hon.

Och jag ser genom fönstret hur regnet plötsligt öser ner där ute.

En gång i Stockholm

Den här såg jag förra våren på ett plank vid Centralen där de just höll på att bygga om. Jag tyckte att den var sketakul :)

Och för den som känner sig blåst på Monica efter att ha läst rubriken, så bifogar jag denna:

Månne

En fallen ängel?

Det är bluff, bluff, bluff...

Att det här inte har orsakat rabalder förvånar mig storligen. Eller har jag missat något?

Flytande margarin måste väl ändå vara ett av de senaste decenniernas största lurendrejeri i matvärlden.

Här plockade jag ut en flaska på måfå sist jag var och handlade.

Så vad innehåller då flytande margarin?

Jo, rapsolja, vatten och tillsatser, förtjockningsmedel bland annat.

Och vad kostar det?

25 kronor litern.

Annars kan man ju köpa ren rapsolja, utan vatten och utan tillsatser.

För 15 kronor litern. Den behöver dessutom inte förvaras i kylen.

Alltså, de tar rapsolja, häller i vatten och förtjockningsmedel och höjer priset med nära 70%.

Tro för all del inte att Mildas Culiness, t ex, skulle vara bättre.

Skitstövlar!

Fötter

Mina fötter.

Och David Dachsberg den yngres.

Han dog 1651. Då var han tio år gammal. Det var stormaktstid och drottning Kristina var regent. Hon abdikerade tre år senare, 1654. I Frankrike regerade Solkungen, Ludvig XIV. Det svindlar lätt när historien kommer så nära inpå.

Fadern, David Dachs var ifrån Preussen och kom till Sverige i krigstjänst. Han adlades 1638 och ändrade sedermera sitt namn till Dachsberg.

David Dachsberg d y ligger begravd i Vadstena kyrka. Tänk om han hade anat att jag 364 år senare skulle sitta här vid min dator och skriva om honom.

Ätten dog ut i början av 1700-talet.

Buminnen (No 4) Verandatak

Så här ser det ut om man sitter ute på verandan och tittar upp i taket. Jag tycker att det är så vackert. Vår lilla stuggu är omålad, men uppenbarligen har man återanvänt ett par målade stockar och vänt det röda inåt - på utsidan syns det inte - när verandan byggdes till. Och den gröna färgen är ju helt fantastisk. Det måste vara någon slags alg - hur det nu går ihop, så torrt som det mestadels är där uppe i skogsbrynet. Bara det inte är något som skadar träet, så är jag helt nöjd.

Buminnen (No 3) Skogen som icke är

Jag skulle gå en sväng i skogen, tänkte jag. Jag gick förbi Kalles och ner mot hagen där Stanley, Nelly och Cirro betar. Sedan svängde jag in på skogsvägen, upptäckte att där var otroligt mycket stora, fina blåbär och...

... det var den skogen!

Jag vände och gick hem igen.

Buminnen (No 2). Flodpärlmusslorna

På väg upp från Mockfjärd, där jag varit för att köpa batterier, passade jag på att stanna vid Mackskalbrona, vid Tansån, och hälsa på flodpärlmusslorna. Jag blir alltid lika fånigt glad och förundrad när jag ser dem. Jag är tydligen sådan. Jag blir verkligen lycklig, så där så att det känns i hela magen, när jag ser musslorna, eller en ekorre, en igelkott, en vacker blåskimrande flickslända, en liten sångare som kommer nära, lägger huvudet på sned och - till synes - tittar på mig. Jag vet inte om det är riktigt normalt, men så är det i alla fall.

Musselskalen som ligger längs stranden är verkligen magnifika i storlek och alla (levande) musslor jag sett är tämligen stora. Jag vet därför inte riktigt hur det är med återväxten, men där ska finnas öring, så det ska väl vara lugnt antar jag.

Jag vill minnas att det är fiskeintresserade som kalkat upp ån, redan för årtionden sedan, för att plantera in öringen och som en lycklig bieffekt har då flodpärlmusslan kunnat överleva.

Och det är mycket musslor på sina ställen. När man tittar snabbt ser det ut som om botten är täckt av svarta stenar, men vid närmare inspektion är det musslorna.

Harungen

Två mornar i rad har jag sett en liten hare sitta precis utanför vårt staket när jag kört förbi.

Får se om den sitter där idag också.


Bild: Detalj ur 'Skator och hare' av Ts'ui Po, andra hälften av 1000-talet

Fågelyra

Nu ikväll då jag kom hem från jobbet och körde upp vid carporten såg jag att det var fullt av småfåglar i diket som går längs fägattu mellan vår tomt och hästhagen. Jag satt kvar i bilen och tittade medan de flög kors och tvärs och om varandra. Så länge jag satt kvar i bilen var de inte rädda alls utan kom riktigt nära. Det var små sångare, blåmesar, talgoxar, sädesärlor, grönfinkar och en bofink. Lite ovant att se dem yra runt varandra på det där viset, åtminstone på sommaren. Kanske fanns det goda fröer där i diket, där det växer ängsblom och gräs. Ljuvliga varelser!

Ere semester så...

10°, regn, blåst och knott (sic!). Jag är stel och kutig, har ont lite varstans i kroppen, därtill halsont och huvudvärk. Förkylning på väg mån tro? Men så är det väl. När man äntligen börjar slappna av så kommer det.

Nassen har varit förkyld i över en vecka och för närvarande är hon väldigt mammig, klättrar på mig hela tiden och vill att jag ska ligga inne hos henne ända tills hon somnar. I vanliga fall har vi vår nattningsrutin då hon väljer två böcker som vi läser, sedan ligger vi tätt ihop och gosar och "killar rygg" - vilket i själva verket är "killar mage" - och så sjunger jag för henne en stund. Därefter går jag vidare till Trollet och Nassen somnar på egen hand efter att ha blivit omstoppad enligt konstens alla regler. Så icke nu då.

Idag lider jag akut brist på sitta-för-mig-själv-och-göra-vad-jag-vill-i-åtminstone-10-sammanhängande-minuter-utan-att-bli-störd. Klockan är över tio på kvällen, och inte ens nu, när jag sitter här och skriver, får jag vara ifred en liten stund. Trollet var just här nere och tjafsade om ingenting.

Det värker i axlar och överarmar och jag tänkte att det nog beror på att köksbordet, som jag sitter vid, är lite väl högt i förhållande till stolen när jag skriver. Så märker jag att jag sitter med axlarna uppdragna till öronen och att jag spänner armarna. Det är därför det gör ont. Och jag försöker släppa ner dem, andas, men det är som förgjort, efter bara några minuter har jag hissat upp dem igen.

Nå ja, imorgon är det säkert ljusare. Säkert varmare. Säkert lugnare. Säkert har axlarna sjunkit och jag andas in-ut.

Hem från jouren

Hem i natten. Till snusande barn och snarkande man. Det ljusnar redan. En hispig liten hare kors och tvärs över vägen. Sedan en katt i långsamt mak längs med. Slutligen en en mus tvärs över, snabbt pilande, med enstaka små skutt upp i luften. Jag lyssnar på Vart du än går är du där. Låter axlarna sjunka, känner min andning. När jag kliver ur bilen är fågelsången nästan öronbedövande. Nu ska jag gå in till mina ungar, i tur och ordning, nosa på dem och pussa på deras mjuka kinder, säga att jag älskar dem och sedan krypa ner i sängen.

Tornseglare!

Seglarna är här. De har svischat runt mig där jag stått invid vattenspridaren och betraktat det nyplanterade. Stora ja, det märks rätt tydligt när man har dem runt öronen. Bokstavligen.

Jag vill minnas att de brukar komma senare, en bit in i juni, sist av alla flyttfåglar - ja, av dem jag känner till och kan identifiera här.

Ännu nära midnatt har jag hört deras... ja, vad? Skriande?

Som amning i kyrkan

Med jämna mellanrum dryftas det i media om huruvida det är lämpligt att amma offentligt. Oftast är det någon upprörd moder, som blivit avvisad från restaurang, köpcentrum eller annan offentlig lokal med hänvisning till att bäbisars ätande är anstötligt, som tar sig ton i en artikel som sedan genererar insändare, för och emot.

Så här ser det ut i Johannes kyrka i Malmö - som jag förövrigt blev synnerligen förtjust i. Ni ser väl nere till vänster?!