Få saker är väl så deprimerande som vinter utan snö. Detta nermörka, igenmulna, färglösa, blåsiga. Inte ens en millimeter av mig längtar ut i "friska luften". Jag vill bara sitta inne i soffan med tända ljus och dricka te.
Nu har jag emellertid tvingat mig ut på promenad tre dagar i rad. Heja mig! Igår hade jag tänkt mig upp till Puttkojan och jag packade en termos med te och en macka med rökt lax och travade iväg. Efter någon halvtimma insåg jag att jag inte skulle hinna fram och tillbaka innan det blev mörkt och dels - i ärlighetens namn - så är jag en smula mörkrädd, dels hade jag inte den minsta lust att ta mig ner för isgatan i sista backen utan att se var jag satte fötterna.
Så då satte jag mig ner på en stock invid vägen och åt min sena lunchmacka.
Jag har haft vackrare utsikt i min dag.
Det enda som egentligen var upplyftande var laxmackan - det var oväntat gott med Lingongrova med kallrökt lax - och en liten flock sidensvansar som satt i ett träd och sirrade.
Idag följde jag en annan skogsväg och vek av inåt skogen där jag kunde följa en liten bäck och åtminstone få njuta av ljudet av dess porlande.
Många kråkbär
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar