Så tog det om

På morgonen från mitt sovrumsfönster

I onsdags tyckte jag att jag började känna mig så bra att jag var säker på att kunna åka till jobbet som idag. Men igår var jag plötsligt sämre igen och jag insåg att det inte skulle funka. Så här ligger jag nu, inte jättedålig, men alldeles för matt för att orka jobba, med huvudvärk och kletiga ögon och en och annan hostattack med sputa ni inte vill veta färgen på. Det känns trist. Jag saknar jobbet. Faktiskt. 

Nu har jag sett även tredje säsongen av Skam. Jag gillar den verkligen. Det är något befriande över hur de avdramatiserar laddade saker utan att för den skull bagatellisera problemen. Jag ställer mig lite frågande till hur de framställer bipolär sjukdom, men tycker om hur de sätter fokus på människan och hennes friska sidor, istället för att låta människan vara sin sjukdom. 

Likaså tycker jag att de avdramatiserar homosexualitet utan att för den skull sticka under stol med heteronormen, det svåra med att komma ut och vad homosexuella fått och får utstå enkom på grund av sin sexuella läggning. 

I den starka, tuffa, kloka Sana framställs islam som något positivt. Halleluja!

Nu i tredje säsongen lade jag också märke till att de vuxna är ansiktslösa. I första säsongen var Evas mamma med i några scener, i andra säsongen har jag inget minne av några vuxna överhuvudtaget, men i tredje, som sagt, filmas läraren från brösthöjd och ner och Isaks föräldrar ser man bara bakifrån.  

Jag undrar vad ungdomar tycker om serien, det är ju för dem den egentligen är avsedd - även om det nu bara är vuxna jag hört exalterade omdömen från. Och jag inser nu att jag inte känner några ungdomar som jag kan fråga. Det är en ganska olustig insikt.