Ett dyk in i det okända

Jag som i princip aldrig tittar på tv, inte ens äger någon, väldigt sällan ser på SVT Play och har varit på bio - en tecknad film med barnen - en gång de senaste tio åren har uppenbarligen haft ett uppdämt behov av att "glo", för i förrgår såg jag också Ett dyk in i det okända på SVT Play (den ligger kvar i fem dagar till).

Jag klickade igång filmen utan att ha läst någon beskrivning och hade nog förväntat mig något slags naturfilm med maffiga bilder från grottor, men filmen visade sig handla om något helt annat.

Ett gäng erfarna dykare med farliga platser som specialitet åkte tillsammans till Nordnorge för att dyka i ett grottsystem och det gick alldeles, alldeles på tok. Filmen handlar om vad som händer efteråt.

Jag med min klaustrofobiska läggning får ju halvpanik bara jag ser den här bilden. Jag vågar inte ens gå ner i vår krypgrund. Eller... om jag blev så illa tvungen skulle jag väl ta mig i kragen, men hittills har jag inte varit det, utan vänligt men bestämt avböjt när någon tyckt att jag borde följa med ner. 

Ibland har jag längtat efter att lära mig dyka, men så sätter det där klaustrofobiska in, och så kommer jag inte längre. Fast i helt öppna vatten så... kanske! För jag är oerhört fascinerad av dykning. Jag älskade att titta på Cousteau-programmen som barn och i unga år läste jag alla hans böcker. Jag älskar Det stora blå och har i perioder googlat 'fridykning' och läst och läst - trots att det är något jag aldrig någonsin skulle ge mig in på själv.

Filmen är en och en halv timma lång. En stor del utgörs av otydliga undervattensbilder där det är svårt att få klart för sig vad man egentligen ser. I övrigt är det mycket av dykarnas tankar och vardagsbilder från deras liv. Det händer liksom inte så mycket. Ändå var jag helt gripen.

Det förvånar mig lite att Jacques Mayols citat inte förekom i filmen. Det hade passat bra in. Kanske är det så uttjatat i de kretsarna, vad vet jag. Artikel om en av dykarna.

Och medan jag såg filmen mindes jag plötsligt en svensk långtradarchaffis jag liftade med från södra Tyskland, någonstans, till Halmstad, som berättade anekdoter om de finska långtradarchaufförer han ofta träffade. De där pojkarna, de är något att hålla i när åskan går! sa han beundrande. Dykarna i filmen verkade vara, just, något att hålla i handen när åskan går. Därmed inte sagt att de är något att hålla i handen i solsken :) Vi har alla våra starka och svaga sidor.