Mommi vill gärna ha blåbär i filen varje morgon. Men i Stockholm får de inte tag på några och själva har de inte längre möjlighet att plocka, eftersom far min haft ett obrukligt ben efter en misslyckad knäprotesoperation. De är också vana vid att äta mycket svamp, men inte heller svamp kan de plocka. Mommi vågar inte gå i skogen ensam eftersom hon går vilse och far min har knappt kunnat ta sig fram ens hemma i huset de senaste två åren. Tillräckligt med svarta vinbär till sin hiram (de brukar ta hälften röda, hälften svarta, men kallar det ändå hiram, som väl egentligen bara ska bestå av svarta), som far har i filen om mornarna, har de inte heller fått tag på. Och eftersom jag nu inte kan göra så mycket för dem här uppifrån, med utmattningssyndrom, jobb och tre barn, så ville jag i alla fall ge dem möjlighet till dessa små njutningar. Således införskaffade jag två hinkar blåbär, tre liter svarta vinbär, två kilo kantareller, en burk hjortronsylt och så plockade jag en hyfsad mängd trattisar och blandsvamp och åkte ner med. Lingon hade de kvar av sedan min leverans förra året. Nå väl, efter en lååång inledning... när jag vägrade ta betalt (naturligtvis!) för detta så kom Mommi och gav mig den här boken som tack.
Och nog har jag väl varit vagt medveten om hypen runt Elena Ferrantes böcker, men av någon anledning så har jag aldrig riktigt varit inne på att läsa henne(?).
Jag började på boken strax innan jag åkte på min semesterresa i slutet av november, men trots att jag tyckte att den var bra, så tog jag aldrig med den, eftersom jag tyckte att det var bättre att välja lätta pocketböcker. Sedan tog det mig ju ett tag att läsa The Year of Reading Dangerously. Nu, emellertid, har jag läst ut Min fantastiska väninna.
I en hyreskasern nära landsvägen i femtiotalets Neapel växer de båda flickorna Elena Greco och Lila Cerrullo upp och blir vänner för livet. Det är efterkrigstid, nödår och våldet präglar fortfarande Italien i form av lönnmord och godtyckliga avrättningar. Lila är den självklara ledaren, den snabbfotade, den våghalsiga, den kvicktänka och den elaka. Det är också Lila som slår Elena ur brädet som skolans bästa elev, hon har lärt sig läsa själv och kommer etta på alla prov. Skolgången utgör ett löfte om en bättre framtid för dem båda, men Lila, dotter till skomakaren Fernando och hans hustru som båda är analfabeter, är den som tvingas ge upp studierna medan Elenas far, som är vaktmästare i stadshuset, ser till att dottern får fortsätta att gå i skolan.
Och visst var den bra. Efterföljande delar är uppskrivna på läslistan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar