Det är så varmt att jag legat här i sängen med öppet fönster i säkert en timma. När jag vaknade var det igenmulet, grått och mörkt, men nu tittar faktiskt solen fram.
Jag sörjer snön. Jag vill ha vitt, vitt, vitt omkring mig, snötyngda träd, gnistrande rimfrost, klar stjärnhimmel och mjuk snötystnad. Vinter utan snö är så ful, ser så skitig ut, är så deprimerande. Jag försöker allt vad jag kan att finna skönheten; nakna grenar mot en djupblå himmel, björkens tunna, sirliga, lätt hängande och den gamla lönnens grova, knotiga; fröställningar, lavbevuxna tegelpannor på jordkällartaket, ett visset löv... Jag kan se det. Men jag måste anstränga mig. När allt är snötäckt och träden snötyngda så badar jag liksom i skönhet, svävar i den, behöver inte klättra upp för ett brant berg och fatta tag i en fröställning här, sirliga björkgrenar där, för att kämpa mig upp.
Jag önskar så att vår lilla stuggu uppe i buan var vinterbonad. Eller i alla fall att det gick att få upp en anständig temperatur om man bara eldade större delen av dagen. Jag skulle så gärna vilja sitta i en liten stuga, mitt i en snöig skog. Titta in i elden, läsa, åka skidor och på kvällen lägga mig i en däckstol och titta på stjärnhimmeln, där inget störande ljus finns.
Vår lilla by har helt sanslöst höga och starka lampor som snarare lyser upp omgivningen än grusvägen - jag begriper verkligen inte varför - så här är det inte optimalt att titta på natthimlen. Men kanske borde jag i alla fall skaffa mig en däckstol. Eller något lättare, något jag kan bära med mig men som ändå går att luta bakåt ordentligt och som ger stöd åt nacken. Då skulle jag kunna gå med den nedåt älven, slå upp den invid grillkåtan, lägga på en tjock dyna och, iklädd tjock jacka och överdragsbyxor, dricka te ur termos och se upp på Vintergatans disiga stråk, Venus som står högt om kvällarna nu, Orion - för det är något visst med Orion - och de andra stjärnbilderna, och kanske lära mig några nya.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar