Jag har nog tyckt om allt jag läst av Marianne Fredriksson. Så fann jag Simon och ekarna på en lista över 100 (?) svenska böcker man bör läsa - jag minns inte var jag såg den - och tänkte att jag kanske skulle ta och lyssna på den.
Simon Larsson växer upp någonstans mellan Långedrag och Nya Varvet i ett Göteborg som präglas av kriget. Förbi hans fönster drar vita lejdfartyg med blågula flaggor målade på bordläggningen ut mot Kattegatt och minfälten. Simon är jude, adoptivbarn i en arbetarfamilj. Hans pappa är socialdemokrat, arg och stark. Men det är modern som dominerar hemmet med sin trygghet och sin värme. Hon är kanske en av dessa få människor som förstått vad kärlek är, att den inte kan odlas, ges näring och vatten eftersom den bara är frånvaron av rädsla. I arv får Simon den självklarhet som en bra mamma kan ge, men också den skuld som så ofta är godhetens följeslagare.
Det är en händelsemättad roman. Men bakom väven av dramatik i krigets vardag finns ett annat tema. Marianne Fredriksson visar på livets hemlighetsfullhet, som följer pojken från uppbrottet ur barndomen och in i vuxen ålder. Marianne Fredriksson leder oss med auktoritet och stor självklarhet längre in i vår egen verklighet än vi når på egen hand.
Nu, efter att ha lyssnat, har jag letat efter information på nätet och funnit att den till och med finns på listor över de 100 bästa böckerna i världen. Nå ja, det är förvisso en svensk lista, men enligt Adlibris så var den, i slutet av 90-talet, en av de tio mest sålda böckerna i världen. Jisses alltså! Vidare har det gjorts film av den, något jag som vanligt missat.
Och visst var den bra, men en av de 100 bästa vet jag just inte. Jag var betydligt mer förtjust när jag läste Den som vandrar om natten, även om jag inte minns ett skvatt av vad den handlade om. Jag borde kanske läsa om den, för att se hur jag uppfattar den idag, men jag har ju en del *host* bokhögar och -listor att ta itu med, så vi får väl se hur det blir med den saken.
3 kommentarer:
Men, ligger den så högt på littlistor? Jag har läst pappersboken, men minns inte mycket av stämningen i den. Så olika man påverkas av litteratur!
Ja, jag är också tämligen förvånad.
Filmen är - ja, intressant - men missar mycket av Fredrikssons tankegångar om livet, universum och allting. Simons avgörande möten med Gudea finns överhuvudtaget inte med i filmen och Isaks öde är starkt nedtonat. Men den är vackert gjord.
Skicka en kommentar