söndag 30 december 2012

Det rinner


Vi har 5° nu och all snö har smält från träden. Det inte bara droppar utan rinner från taken. Antagligen är det glashalt. Det blåser och himlen är grå, grå, grå. Det känns som den ligger tung och trycker ner mig platt ner mot marken, både till kropp och själ. Och det har blivit så fult. Jag vill bo i ett klimat med fyra tydliga årstider, vintrar med hyfsat mycket snö och temperaturer mellan -1° och -20° och somrar med temperaturer mellan 17° och 25°, sol åtminstone hälften av tiden och anständiga mängder regn. Tack! Var finns det sådant?

Jag har blivit bättre på att ta det lugnt. Här är stökigt som fagerlund, stökigt och smutsigt. Tvätten har jag inte rört på en vecka. I tvättstugan står drivor med prylar, växter, kassar och annat och väntar på att tas omhand och golvet är fullt av smutsiga kläder som är inslängda i väntan på sortering. Men jag åt en sen långfrukost, löste korsord, kollade in fröfirmor på nätet och drack mina två stora baljor med kaffe innan jag upptäckte att jag har Harpan på min nya dator och fastnade framför den istället.

Jag måste i alla fall ta mig ut på en promenad idag. Någon måtta får det ju vara.

lördag 29 december 2012

Om skidåkning


På annandagen drog jag glad i hågen på mig skidorna igen och gav mig ut. Men tji fick jag. Det kärvade och kärvade så till slut gav jag upp. Det var 0-gradigt. Eftersom jag inte kan ett smack om skidåkning visste jag inte att det brukar vara svårt att åka då. Visserligen fastnar snön under skorna så att man kan bli tokig när det är kramsnö, men jag trodde i min enfald att skidor gled fint ovanpå det hela. Det gjorde de nu inte. Det satt snökokor undertill när jag tog av mig skidorna och stack ner dem i snön utanför dörren.

Idag gav jag mig ut igen. Kärvade gjorde det inte, men det var bedrövligt dåligt glid. Inte ens i nedförslut gick det att staka. Jag åkte bara en liten runda, men blev nog så slut. Det får räcka. Det viktiga är att jag kommer ut en liten stund i alla fall.

Nu har jag spelat Apbingo med Trollet, duschat, dragit på mig en Gudrun-kaftan och satt på mig rökelseparfym (Durbanos Rock Crystal). Jag är mäkta förtjust i rökelsedofter. Nassen ligger i min famn och snuttar. Älsklingen kom just in efter att ha hämtat Draken hemma hos en kompis - och berättade att det regnar; ja men SUCK!. Jag misstänker att det inte blir någon skidåkning i morgon då :(

Hur ska jag någonsin kunna lära mig att åka lite halvanständigt när det håller på på det här viset? Förra vintern var det inte ens snö nog att hasa runt åkern här, och nu är det nollgradigt så fort jag är ledig. Veckans två arbetsdagar var det naturligtvis -5° och strålande sol. Ack ja!


Och apropå parfym så vill jag påtala att det är skojsigt att beställa små parfymprover från Lucky Scent. Beställer man flaskor är portot orimligt dyrt, men inte när man beställer prover. Aus Liebe zum Duft har också doftprover, men därifrån har jag bara beställt en hel flaska en gång, vilket fungerade ypperligt.

fredag 28 december 2012

Och fullmånen lyser som var den av glas

När jag gick ut från jobbet, mitt älskade lill-sjukhus där jag är tillbaka över helgerna, lyste fullmånen klar över trädtopparna.

Efter årsskiftet går vi ihop, min klinik på lillsjukhuset och motsvarande klinik på storsjukhuset, där jag nu randar. Det var på kliniken på storsjukhuset jag gjorde mina första vik ul-perioder (vikarierande underläkare; före och efter Trollets födelse). Det är inget dåligt ställe, inte alls. Men det är ju på lillsjukhuset jag vill vara. Det förvånar mig hur 'hemma' det känns. Hur självklart. Och för mig som känner mig konstant oduglig, värmer det gott när de "gamla", erkänt duktiga sjuksköterskorna på lillsjukhuset kommer och kramar om mig och säger att "du borde vara hos oss!"

Kanske duger jag ändå, tänker jag då, och det känns varmt och fint i magen. Så som det aldrig känns på storsjukhuset.

onsdag 26 december 2012

Fallet med de försvunna böckerna


Hur många gånger är det rimligt att infoga fågelskit och kycklingskit i ett enda stycke? Knappast tre i alla fall. Helst ingen. Och förresten, borde det inte översättas hönsskit och inte kycklingskit? Min engelska är förvisso inte mycket att skryta över, så visst kan jag ha fel, men nog borde ganska många kyckling- i denna bok ha ersatts med höns-. Sedan begriper jag ju att det kan bli lite problem eftersom det vi har på tallriken och då kallar kyckling, knappast skulle kallas kyckling när det springer runt med fjädrar, medan - antar jag - detta inte är något problem på engelska.

Nää, den här boken är inte rolig någonstans. Och ännu mindre hysteriskt rolig, som det står på omslaget. Exakt vad är hysteriskt roligt med en stackars man som hunsas och kränks och slår sig gul och blå en hel bok igenom? Eller en tjock ständigt ätande kvinna. Är det roligt? Nå ja, smaken är som baken.

Och gissa vad jag hittade i en av mina olästa-pocket-högar när jag hunnit ungefär halvvägs.


Jo, den lät bra, det gjorde den. Lite lagom trevlig så där. Och det har jag uppenbarligen tyckt fler gånger än en *host*.

Israel Armstrong är en känslig själ. En bokälskande vegetarian i manchesterkostym som flyttar till Irland för ett efterlängtat jobb som bibliotekarie. Men när han efter tolv timmars resa kommer fram upptäcker han att biblioteket har stängt, för gott, och att hans nyblivna chef har glömt berätta att hans tjänst numera består i att köra en bedagad biblioteksbuss.

Strandad långt ute på den irländska landsbygden har Israel två val: Att med svansen mellan benen återvända till sitt halvdana liv i London och sitt halvdana jobb på en lågprisbokhandel i ett köpcentrum, eller att stanna kvar och sätta sig bakom ratten på en bokbuss som sett bättre dagar, och som inte bara saknar hyllor utan också böcker. För det visar sig vara nästa hake. Bibliotekets samtliga femtontusen böcker har försvunnit. Men vem stjäl så många böcker? Och hur?

Den högst motvillige hjälten finner sig snart indragen i såväl jakten på böckerna som i lokalbefolkningens romantiska intriger. Ingendera leder dit Israel väntat sig.

Fallet med de försvunna böckerna är första delen i en trilogi om den ofrivillige detektiven Israel Armstrong.


Jag har inget minne av att jag sett förrän nu att boken är den första i en trilogi. Tänker jag läsa de andra två? Ja, gissa tre gånger!


tisdag 25 december 2012

Dagen efter


Det var nog först när jag satte mig vid julbordet som mitt humör började stabilisera sig igen. Kanske för att det hela på något vis var gjort då. Allt slit som bara känns meningslöst och som jag känner mig ensam om. Inte så att Älsklingen inte hjälper till. Det gör han. Han gör allt det jag ber honom om. Men det är just det, jag måste be honom. Det är inte så att vi gemensamt ordnar jul för våra barn och för hans släkt som kommer hit och ska servas. Och ungarna gnäller och klagar i alla fall konstant, så varför anstränger jag mig egentligen?

Hur som helst så blev kvällen ganska bra. Det flöt på och det kändes som vi jobbade tillsammans och när ungarna nattats spelade vi MIG.


Jag brukar ha svårt att ta mig i kragen och komma ut, trots att jag sitter inne och tänker att jag borde, att det är så vackert med snön, att jag borde gå en promenad, borde ut och leka i snön med ungarna, borde... Men idag kom jag faktiskt ut. Först åkte jag pulka med Nassen och Draken. Sedan var jag ute och gick en sväng med Nasse i vagnen för att hon skulle somna och slutligen åkte jag och Draken skidor. Det var ospårat, om än delvis nedtryckt av översnöade skoterspår, så det var inte direkt så att jag gled fram. I den mån jag nu någonsin gör det. Jag stapplar mest fram på åkrarna här, ramlar vid minsta antydan till backe och har då svårt att komma upp. Skönt var det i alla fall. Promenera, simma och åka skidor är det enda som är behagligt även när man är otränad. Och otränad är jag, så till den milda grad.

På eftermiddagen såg vi film tillsammans. Det vill säga jag, Älsklingen och Draken försökte titta medan Trollet gjorde sitt bästa för att störa oss och Nasse rev och slet och drog i allt hon kunde komma åt.

Vi hade tänkt att spela spel ikväll igen, Älsklingen och jag, så fort vi fått ungarna i säng, men Nassen tyckte uppenbarligen annat. Efter en evighetslång nattningsprocedur gav jag upp och lämnade henne i sängen och där gallskrek hon i typ en timma innan jag gav upp och gick och lade mig jag också. Och här sitter jag nu i sängen och skriver. Klockan är kvart i elva och Nassen stimmar som en tok i sängen här bredvid - men hon skriker i alla fall inte. Hon måste ju vara övertrött, det lilla skrället.

söndag 23 december 2012

Dagen före

Dagen före julafton. Kvällen före, närmare bestämt. Jag antar att man bör häva ur sig något kvittrigt, trivsamt om den färdiggriljerade skinkan och de inslagna paketen. Men det finns inget kvitter i mig.

Nästa år tänker jag inte ordna med någon jul. Jag kommer att randa på medicin då, och jag tror att jag ska erbjuda mig att joura hela helgen. Så kan de sitta här i skiten vid varsin dator. Det är ju det enda de intresserar sig för ändå. Det är lite synd om Nassen förstås, men hon är så liten att hon knappast lär sakna något hon förmodligen inte ens kommer att minnas från i år. Eller så tar jag henne med mig och åker till min älskade gudmor. Hon säger att jag har en stående inbjudan. Fast kanske är det bäst att låta folk slippa mig. På akuten lär ingen behöva se mig mer än typ tio minuter.

fredag 21 december 2012

Gaudeamus!

Vintersolstånd!
Nu har det vänt.



In the bleak midwinter, frosty wind made moan,
Earth stood hard as iron, water like a stone;
Snow had fallen, snow on snow, snow on snow,
In the bleak midwinter, long ago.


måndag 10 december 2012

Katedralen vid havet


1300-talets Barcelona är en stad i förändring. Pesten skördar offer, kriget närmar sig och inkvisitionens straff väntar alla kättare. Samtidigt pågår byggandet av folkets katedral: Santa Maria. Katedralen vid havet är en storslagen äventyrsroman för alla och den har redan tagit Spanien, Italien och Nederländerna med storm. Nu introduceras den i övriga Europa samt i USA.

Den unge Arnau Estanyol växer upp i staden och vi följer honom från hans lekar kring katedralens bygge och på hans flykt från ett liv i fattigdom till samhällets högsta topp när han drygt femtio år senare som rik man är med och inviger katedralen.

Katedralen vid havet är ett fantastiskt porträtt av 1300-talets Barcelona och Katalonien. Historiska fakta i kombination med sociala intriger, konspirationer och kärleksöden gör detta till en bokupplevelse för alla. Boken har sålt i två miljoner ex i Spanien och vunnit ett flertal priser, däribland det prestigefyllda italienska priset Giovanni Boccaccio för bästa utländska författare 2007 samt 2007 års Qué Leer-pris för bästa spanska bok.


Jag hade plockat åt mig en CD-bok för att lyssna på på väg till och från jobbet. En svårt mobbad pojke, en kattunge som en mänsklig avart var på väg att tutta eld på... Nää! Och plötsligt har jag det klart formulerat inom mig. Det där som inbegriper att jag inte längre läser deckare. Det behöver verkligen inte vara puttinutt-och-så-levde-de-lyckliga-i-alla-sina-dagar. Snarare helst inte. Men jag vill inte, jag vill inte, läsa om utstuderad grymhet varken mot människor eller djur. Innan kattungen eldades upp stängde jag av och lämnade tillbaka CDn.

Sedan lånade jag den här. 19 CD-skivor. Jag som gillar korta böcker. Nästan omgående började det übervidrigt grymma och jag kände mig så less, så less. Jag funderade på om jag skulle stänga av och lämna tillbaka eländet, men beslutade mig till slut för att försöka stå ut ett tag. För jag ville verkligen komma igång med en ny bok. Hyfsat snart var det värsta överståndet.

Så, vad tyckte jag då? Jo då, för allan del. Det var väl en hyfsad skröna att sitta och lyssna på i bilen. Och även om nu huvudpersonens tankar, värderingar, göranden och låtanden i stort var ganska sympatiska, så nog kändes de tämligen anakronistiska - säger jag som vet allt om 1300-talet, *host*. Och blev det inte lite väl tramsigt mot slutet?

Lika upprörd som La bibliofille känner jag mig dock inte - ho ho!

söndag 9 december 2012

Gult bälte

Lille plutt! Han går till axeln på de andra, typ. Just den här flickan är väl förvisso några år äldre, men ändå.


Han fick sitt gula bälte till slut.


Man får inte gradera förrän man fyller nio, så det tog tre terminer.


lördag 8 december 2012

Envar


Faktiskt. Samma dag som nobelpriset i litteratur skulle tillkännages, gick jag till biblioteket med en lista på de tänkbara pristagare SvD angivit i morgonens tidning: Alice Munro, Philip Roth, Mo Yan, Haruki Murakami, Assia Djebar och Bob Dylan (!). Jag fick för mig att jag skulle låna en av var och en - ja utom Murakami, som jag redan läst, och Dylan, av förklarliga skäl. 

Jag plockade åt mig en Munro, en Roth, en Djebar, hittade ingen Mo Yan under 'Y' men sprang istället på 'Den indiske tolken' som jag bara måste låna, tyckte jag. Och så gick jag vidare till 'M' och där fanns Mo Yan. Men då tyckte jag att jag hade så jäkla många böcker, så jag tog aldrig någon av honom. Ja ja, så gick det men det försöket till 'pricka nobelpristagaren'. Vad det nu skulle vara bra för överhuvudtaget. Munro och Djebar åkte sedermera tillbaka. Synd! De hade förtjänat bättre. Men nu är det som det är med tiden och orken. 

Jo, jag tyckte om 'Envar'. En lågmäld, stilla, vardaglig berättelse om ett liv. Bra. Helt enkelt bra, utan något 'men...', utan irritationsmoment. Eller... finns där kanske trots allt ett 'men'? Ja, faktiskt: Men utan att egentligen fastna och leva kvar i mig. Eller så kommer den, framöver. Sådant vet man aldrig säkert. 


Philip Roths nya roman är en öppenhjärtigt innerlig och samtidigt universell berättelse om förlust, ånger och stoisk behärskning.

Huvudpersonen följer vi från hans första chockartade konfrontation med döden på de idylliska stränderna under barndomens somrar, över hans familjs prövningar och hans vuxenblivande, fram till ålderdomen, när han slits mellan att observera sina jämnåriga och förföljas av sina egna fysiska lidanden.

Han är en framgångsrik art director och far till två söner från sitt första äktenskap. De föraktar honom, medan dottern från det andra äktenskapet beundrar honom. Han är en älskad bror till en man vars fysiska välmåga skapar en bitter avundsjuka, och han är en ensam ex-man till tre väldigt olikartade kvinnor och den skyldige till att äktenskapen inte höll. I slutändan är han en man som har blivit vad han inte vill vara.

Terrängen för denna kraftfulla roman - Roths tjugosjunde bok - är den mänskliga kroppen. Dess ämne är den allmänna erfarenheten som skrämmer oss alla. Romanens titel
Envar är hämtad från det allegoriska dramat 'Spelet om Envar', en klassiker från 1400-talet.

"Låt oss använda ett ord jag aldrig använt förut: mästerverk."
The Atlantic Monthly

lördag 1 december 2012

Ruud van Empel - och lite annat


I dagens SvD såg jag en bild av Ruud van Empel och jag blev helt fascinerad. När det gäller konst är jag sannerligen inte särskilt bevandrad och jag kände inte till honom förut. Nu när jag sitter här och skriver inser jag plötsligt hur oproportionerligt små bladen är :) Nå ja, det är ju ett montage, naturligtvis, och det finns ju inga lagar som säger att man måste ha alla delar i samma skala.

Jag har flängt runt på Kupolen med sovande Nasse i vagn medan Älsklingen stod på julmarknad i grannbyn med ungarna å skolans räkning. Nu står han och fixar med maten medan jag sitter här vid bordet och dricker kaffe och cognac. Asch, nu ber den rackaren mig att komma och fixa älgfärsbiffarna. Suck! Slut på friden. För stunden i alla fall.