torsdag 16 april 2020

Tankar en vårdag


I huvudet har jag skrivit inlägg varje dag - men här har det blivit glest.

Tolv timmar sov jag i natt! Jag är nu inne på min 20:e dag med symtom. Så förskräckligt segdraget det är! Lätt huvudvärk, irriterad i halsen, röda irriterade ögon, småsnorig och ett frekvent nysande. Väldigt milda symtom, med andra ord, men likväl symtom som gör att jag inte får jobba. Tre veckor har jag varit sjukskriven. Om jag fortfarande har symtom på måndag, så får jag åka till jobbet, men inte arbeta med patienter. Då ska jag fixa alla papper som ska in till Socialstyrelsen för att äntligen få specialistbevis. Det har blivit uppskjutet en månad nu, först den hastiga trippen ner till Skåne och sedan sjukskrivning.

Jag har fått till en anständig påsk här, trots allt. Om än inte som det brukar vara. Lassepappan storhandlade åt mig - om än inte i den omfattning jag skulle ha gjort; han är obotligt snål. Nu när vi inte lever tillsammans, så kan jag skratta åt det - jo jag svär också ibland, när det gäller inköp till barnen - men det var så lagom roligt när vi bodde ihop. Ett ordentligt påskris, sedvanligt överlastat, har vi och allt påskpynt är framme. Jag gömde påskägg till barnen, som jag brukar, om än något färre och mindre fyllda. Och på påskafton var Lassepappan här och vi åt påskbord tillsammans.


Kanske lite sent med en påskhälsning, men
jag är så förtjust i just den här påskharen.

På påskafton var jag en kort sväng uppe i skogen för att plocka mossa till en ljusstake. Vädret var fantastiskt just den dagen och fåglarna kvittrade och sjöng. Det är konstigt, jag kan inte säga att jag saknar fågelsången om vintrarna, inte medvetet i alla fall, men när jag väl hör den komma igång om våren, så inser jag hur tyst det har varit, hur tomt, hur mycket jag älskar det där ljudet och hur välgörande det är.             
Förra veckan hörde jag bofinken för första gången. Dagen därpå - kan det ha varit skärtorsdagen - såg jag den också. Det kändes faktiskt en smula sent. Jag vet att jag om vårarna brukar ha både bofinkar  och domherrar hoppande under stora häggen och att jag brukar tycka att det ser så avigt ut. I år har jag inte sett dem tillsammans. Domherrarna är borta, för den här gången.

I måndags, annandag påsk, kom den första sädesärlan hit till gården. Det kändes å andra sidan tidigt. Och i förrgår såg jag den första rödhaken. Den satt här ute i vinrankan och sjöng och sjöng.

onsdag 8 april 2020

Något roligt varje dag


Nassen tycker att vi ska göra något roligt varje dag - och det kan man väl kräva av en mor som inte är mer sjuk än vad jag är.

I förrgår gjorde vi således chokladmuffins. Inte helt lyckade, om jag får säga - fast jag gillar ju inte chokladmuffins generellt - men Nassen tyckte att de var goda och det är ju huvudsaken.

Igår kväll sådde vi tomater och lite annat. Jag har sedan tidigare köpt in fler stora "tomathinkar" från Willab, så att det ska finnas möjlighet att ha flera sorter. Jag har inget växthus, men på framsidan av huset, till vänster om förstukvisten, är det skyddat och blir varmt och soligt om sommaren är hyfsad, så där går det att ha en liten tomatodling.

Jag valde körsbärstomater i lite olika form och färg: Green Doctor, Naranja, Mei Wei, Chielega och Cytrynek Groniasty. Jag har inte testat någon av dem tidigare. Kanske borde jag ha valt någon "svart" också, och någon päronformad, men nå ja, det gäller att begränsa sig.

Blomman för dagen 'Grandpa Otts' sådde vi också. Jag tänkte ha dem i en stor kruka på altanen.

Idag ska vi försöka masa oss ut och hämta påskris.

Nu har jag lovat att läsa lite Nelly Rapp innan jag sätter igång och städar och röjer här hemma. Det är inte nådigt som det ser ut här för närvarande.


tisdag 7 april 2020

Kompost och annat


Igår tog jag mig i kragen och råddade med min bokashikompost. Jag har haft drivor med yoghurthinkar med kompost som jag inte kunnat tömma i de fulla bokashihinkarna. Men nu så... Och så passade jag på att städa hönshuset. Nu har jag säkert tio säckar med bokashi blandat med hönsskit, spån och halm från hönshuset och i alla fall två hinkar med aska från spis och kakelugn. Det blir mumma för trädgården nu till våren.

Luktärterna mår bra ute i sitt lilla växthus. Flera plantor har dock dragit iväg och är lite för höga, så jag får nog snart ställa ut dem i drivbänken istället. Synd att jag inte fick ut dem tidigare, då hade de sannolikt blivit bra mycket kompaktare redan från början.

Nassen har jag naturligtvis smittat ner. Hon ligger i sitt rum och tittar på Madicken på plattan och hostar och hostar.

Vi har bestämt att pojkarna ska komma till mig i dagarna. Lika bra att de får klämma sin corona under påsklovet. Lasse-pappan har lovat att fixa storhandlingen, så nu ska jag sätta igång och skriva en inköpslista åt honom.


Bild: Ofelia av Jules-Joseph Lefebvre

söndag 5 april 2020

Nasse


Idag har jag fått hem min lilla Nasse. Det blev för tufft för henne att vara utan mamma så länge. Ändå har vi läst saga varje kväll via Snapchat.

När hon väl kom hit tyckte hon att det var tråkigt och längtade hem till far sin igen, för där är ju brorsorna. Skrälle! Men så var hon ute och lekte med en kompis och fick åka fyrhjuling upp till skogen och så var hon nöjd och glad igen.

Nu har vi läst läsläxa och Nelly Rapp och hon är omstoppad enligt konstens alla regler. Lilla gosungen min!

Så, i morgon måste jag upp tidigt och köra henne till skolan. Jag har varit bortskämd den här veckan och kunnat sova hur länge jag velat. Jag får sitta kvar i bilen helt enkelt och så får hon gå in själv respektive komma ut själv när det är dags att hämta. Det verkar långdraget det här, så jag misstänker att jag måste vara hemma nästa vecka också. Stackars mina kolleger som får slita så när vi är många borta!

lördag 4 april 2020

Luktärter


Jag hittade en artikel om luktärtssådd. Det finns säkert tusen, men i den här var det en kvinna som berättade att luktärter inte alls är särskilt känsliga, illustrerat av en bild med små luktärtsplantor med snö på. Vidare att man inte alls behöver lägga fröna i blöt och att hon alltid sår tätt i krukor med hårt packad jord. Typ tvärt emot vad jag alltid gjort. Jag har inte bara lagt i blöt, utan även filat fröna, och sedan sått dem ett och ett i löst packad jord i rootrainers.

Nu har jag kört enligt hennes metod: sått fröna tätt, utan att blötlägga, i krukor med ganska hårt packad jord. Jo då, de har grott hur fint som helst och nu har jag ställt ut dem. Till att börja med på farstukvisten i ett miniväxthus modell större. Senare ska jag flytta ut dem till kallbänken. Man lär så länge man lever.

Jag har fyra sorter i år, de ursprungliga Matucana och Cupani - de är förvisso rätt lika - den gammaldags Duke of York och slutligen en ny sort som jag föll för, Turquois Lagoon, som ni ser ovan.

fredag 3 april 2020

Jag ringer mina


Jag ringer hit och jag ringer dit. Pappa med höftfraktur och covid på sjukhus i Stockholm och mamma med perforerad gallblåsa på sjukhus i Skåne. De svarar inte och jag ringer om och ringer om. Båda låter som att de tycker att det är jobbigt att jag ringer, men jag gör det i alla fall. Kanske är de bara trötta och orkar inte riktigt prata. Jag håller samtalet kort, men jag vill att de ska veta att jag tänker på dem, känna att jag bryr mig.

Mamma kan inte betala sina räkningar i det skick hon är. Och så ringer jag och ringer för att se om jag kan lösa det. Det kan jag inte. Inte hittills i alla fall. Kanske förbättras hon såpass att hon i alla fall kan minnas sitt bank-id och jag kan be någon ur personalen att hjälpa henne. När jag var nere och hade möjlighet att logga in kunde hon inte minnas siffrorna.

Jag ska passa på att deklarera i helgen.

Hur går det med mammas deklaration?


Bild: Ofelia av Margaret Macdonald

Fågelfunderingar


Jag brukar ha domherrar här om vintrarna, men de har alltid kommit först på nyåret. Denna vinter kom de redan i november. Hade vintern varit ovanligt hård, så hade jag förstått det, men i år har det ju tvärt om varit ovanligt milt.

Pilfinkar har här alltid varit gott om, året runt. De brukar hänga i klasar på automaten med hampfrön om vintrarna och om somrarna häckar de i holkarna ovan hönsgården och under takpannorna på huset. Jag brukar alltid ha ett par under takpannorna utanför mitt sovrumsfönster. Jag hör deras tjirpanden och ljudet av de små klorna mot fönsterblecket hela sommarhalvåret. I vinter har här knappt varit en enda. Bara en åt gången har jag sett, med flera veckor emellan. Jag har varit orolig och befarat att de försvunnit helt, men åtminstone under takpannorna ovan sovrumsfönstret har de nu återvänt. Det återstår att se om de andra återkommer. Jag kan verkligen inte skryta med att ha varit ute mycket senaste halvåret, men när jag kommer igång med trädgårdsarbetet för våren - vilket jag verkligen hoppas att jag ska göra i år - räknar jag med att få ett hum om hur det förhåller sig.

För första gången - vad jag kan påminna mig - så har jag haft grönsiskor här i trädgården. När jag bodde i Stockholm såg jag dem ofta om vintrarna, men inte här. En gråsiska har jag också sett - även det för första gången här. Tyvärr död, katten hade lagt den på förstukvisten.


Bild: Pilfink, akvarell av Andrzej Rabiega

Väderfenomen


Igår eftermiddag var vädret så underligt. Först satte det igång att blåsa alldeles förfärligt, så där så att det ven högt och knakade i hela huset. Efter någon timma började det ösregna, inte särskilt länge, en halvtimma kanske. En stund senare började det åska. När jag tittade ut genom fönstret ytterligare någon halvtimma eller timma senare så snöade det. Stora flingor som sakta dalade ner. Uppenbarligen i princip vindstilla nu.

Och denna underliga vinter! I början av november enastående vackert, hela världen vit, täckt av ett tjockt, gnistrande lager rimfrost, som smälte efter någon vecka och en tid därefter ersattes av snö. Hyfsat mycket snö. Som smälte efter någon vecka, men en tid senare återkom. Sedan ingen snö och ingen kyla under hela vintern. Temperatur pendlande över nollan och väder som växlade dag för dag. En hel vinter med aprilväder. Jag avskyr aprilväder! Först i mars plötsligt ett par decimeter snö. Blötsnö. Och en snöslunga jag inte fick igång.

Nu är det april. Och vädret är ännu aprilligare. Idag är himlen blå med moln här och där. Och det blåser. Naturligtvis blåser det. Gah vad jag hatar blåst!


Bild: Ofelia av Odilon Redon

Ur led är tiden


Utan att ha den bittersta aning om vad jag ska skriva känner jag ett oerhört behov av att dokumentera denna tid. Denna konstiga tid. Det underliga vädret, det som händer med miljön, covidepidemin... Inte på någon övergripande nivå, utan min personliga vardag. Av erfarenhet vet jag att jag glömmer hur det egentligen var. Jag har märkt det när jag läser gamla inlägg. Ja herregud! Det hade jag glömt. Av erfarenhet vet jag också att det inte fungerar med en vanlig hederlig dagbok, vilket sannolikt varit det lämpligaste; småtråkiga vardagsanteckningar som knappast kan intressera någon utomstående. Kanske fungerar det inte heller med bloggande, inte denna gång, trots att det gjort det tidigare. Det får tiden utvisa.

Sedan en vecka är jag isolerad hemma med övre luftvägssymtom. Kanske är det covid, kanske inte. Symtomen är inte jättetypiska - men hur typiska är symtomen för dem som bara får en "förkylning"? Jag har huvudvärk, är irriterad i halsen, kladdig i ögonen, påtagligt trött och det är småtungt att andas - inte så att jag syresätter mig dåligt, ett lätt motstånd bara, och tecken på lätt obstruktivitet när jag gått upp för trappan eller rört mig lite mer här hemma; jag märker av att min utandning är förlängd. Ingen feber, ingen hosta, inget påverkat luktsinne.

Jag hoppas att det är covid. Då har jag gjort mitt, bidrar till flockimmuniteten och blir en bättre resurs på jobbet. Förhoppningsvis ska jag kunna gå tillbaka andra hälften av nästa vecka och då inte behöva vänta så länge på att de börjar testa antikroppstitrar på vårdpersonal.


Eftersom jag precis har läst ut Hamlet och är särdeles svag för Ofeliamotiv, så planerar jag en kavalkad. Ovan det kanske mest kända, det av Sir John Everett Millais.

lördag 11 januari 2020

Och så regn

Takahashi Hiroaki

Jag hade tänkt att jag skulle promenera upp till Puttkojan idag, ta med mig fika och sitta en stund i skogen och andas. Men jag vaknade sent och ute var det grått och mörkt och blåste rent infernaliskt - åter igen - så jag slog det ur hågen. Efter ett par timmar började det regna också. Det här vädret går mig på nerverna.

I stället har jag suttit inne och läst, avslutat Italo Calvinos Klätterbaronen och börjat på Peter Handkes Kort brev till långt farväl. Jag gitter inte göra något annat, fast jag sannerligen borde. Ur granen ramlar kulor med jämna mellanrum, julblommorna står vissna i vaser och skålar och det behöver dammsugas, torkas och putsas. En annan dag. Jag brukar vara väldigt trött dagen efter att jag lämnat barnen till Lassepappan och det gjorde jag igår, så jag tillåter mig att vila, utan att bråka alltför mycket med mig själv.

Kanske har jag lite bättre ork i morgon. Kanske är vädret åtminstone en liten aning bättre. Hur som helst så ska jag försöka komma i säng i anständig tid, så kanske jag slipper vakna så sent. Ställa klockan vill jag inte gärna göra på helgerna.

fredag 10 januari 2020

Frost


Idag blev det kallt igen, -8° och björkriset var vitt av frost. Jag lyckades äntligen schasa ut mig själv på en långpromenad. Varför är det så förbålt svårt att lyfta på ändan och ge sig ut? Jag älskar ju att gå. Att gå långt.

I morgon spår de +5°. Jäkla hattande. Kan det inte bli vinter?


onsdag 8 januari 2020

Försvann igen

Utagawa Hiroshige

Nej, inte blev snön kvar. Redan nästa morgon hade allt smält, utom det som fallit på den isiga grusvägen, som slingrade sig som ett vitt lakan genom byn. Nu är snön borta även där och det blåser igen. Och tiodygnsprognosen spår inte någon förändring: någon dag med minusgrader, ett par nätter, någon dag med snö, men plusgrader. Jag roade mig med att knappa in Luleå, Kiruna och Arvidsjaur också och fann att där bara är några få minusgrader. Vad är det här för vinter?! 

söndag 5 januari 2020

Nej se det...

snöar!
Ito Sozan

I morse när jag gick ut till hönsen var det mulet men det hade äntligen slutat blåsa och kändes lite kallare. När jag kollade termometern stod den på -4°.

Pojkarna fick jag jaga upp med hugg och slag vid middagstid - nå ja, något mildare var jag kanske. Sedan kom Lassepappan för att hämta Nasse, som skulle få åka till Leos lekland och busa runt med en kompis. Tack och lov att jag slapp ge mig iväg, utan kan sitta här och mulla i min fåtölj. Ja, efter att ha utfodrat barn, tagit hand om en gigantisk disk och lite annat pyssel här hemma då.

För någon timma sedan började det snöa, och det håller på än.

I både kakelugnen och vedspisen sprakar det. Jag har förvånansvärt kallt här hemma, trots att det varit en mild vinter. Jag vet inte riktigt vad som är fatt med värmepumpen. Helt klart genererar den inte alls lika många watt som den brukar.

Salim ligger här på armstödet och spinner och han har lagt hakan i mitt högra armveck, så jag får skriva med en hand.

Det känns fint: ledig dag, nöjda barn, lite glögg i en mugg, sprakande brasor, en spinnande katt och en bok som ligger bredvid mig och väntar.

lördag 4 januari 2020

Det blåser och blåser


Idag är jag mör. Vid tolv i natt kom Nassen och lade sig hos mig och sprattlade och sprattlade. Sedan började Trollet hosta så infernaliskt att jag då aldrig varit med om maken och jag gick upp och hällde upp lite Cocillana åt honom och slutligen började Draken springa upp och ner för trappan för att fixa nudlar och gud vet vad (Det var väl bra, för all del, för jag har sagt åt honom att han måste ta sig något att äta när han sitter uppe så där tonårssent). När klockan var fyra och jag hade blivit väckt 30 gånger eller så och hade fått en gräslig restless legs, så gav jag upp.

Jag läste till 6-tiden och gick sedan upp och bakade bröd och kokade risgrynsgröt. När det började ljusna gick jag ut och fyllde på frön, jordnötter och talgbollar till vildfåglarna och sedan släppte jag ut hönsen och städade hönshuset.

Jag har inte gjort många knop sedan dess, kan jag intyga. Och det blåser och blåser och blåser...

torsdag 2 januari 2020

Och vinden suckade och ven...


Vind!
Här har det stormat.
Fyller Visbys gator
med pinglande musik.

Det stod så i ett vykort jag fick en gång. Är det inte konstigt att jag minns det, efter 40 år?

Här viner vinden om knutarna och huset knakar och suckar, precis som träden i Mumintrollets skog i Hur gick det sen? Det liknar mer mars än början av januari. Någon snö finns här inte, men grusvägarna är täckta av ett istäcke, efter den som tidigare låg. Jag halkar fram genom byn och längs skogsvägarna på broddar.

Jag längtar efter snön, efter ljus. Vind och blåst har jag alltid haft svårt att fördra.

Plötsligt har min blogg, som tidigare var isblå, fått en sanslöst ful bakgrundsfärg. Jag får försöka göra något åt det. Så småningom.