Utan att ha den bittersta aning om vad jag ska skriva känner jag ett oerhört behov av att dokumentera denna tid. Denna konstiga tid. Det underliga vädret, det som händer med miljön, covidepidemin... Inte på någon övergripande nivå, utan min personliga vardag. Av erfarenhet vet jag att jag glömmer hur det egentligen var. Jag har märkt det när jag läser gamla inlägg. Ja herregud! Det hade jag glömt. Av erfarenhet vet jag också att det inte fungerar med en vanlig hederlig dagbok, vilket sannolikt varit det lämpligaste; småtråkiga vardagsanteckningar som knappast kan intressera någon utomstående. Kanske fungerar det inte heller med bloggande, inte denna gång, trots att det gjort det tidigare. Det får tiden utvisa.
Sedan en vecka är jag isolerad hemma med övre luftvägssymtom. Kanske är det covid, kanske inte. Symtomen är inte jättetypiska - men hur typiska är symtomen för dem som bara får en "förkylning"? Jag har huvudvärk, är irriterad i halsen, kladdig i ögonen, påtagligt trött och det är småtungt att andas - inte så att jag syresätter mig dåligt, ett lätt motstånd bara, och tecken på lätt obstruktivitet när jag gått upp för trappan eller rört mig lite mer här hemma; jag märker av att min utandning är förlängd. Ingen feber, ingen hosta, inget påverkat luktsinne.
Jag hoppas att det är covid. Då har jag gjort mitt, bidrar till flockimmuniteten och blir en bättre resurs på jobbet. Förhoppningsvis ska jag kunna gå tillbaka andra hälften av nästa vecka och då inte behöva vänta så länge på att de börjar testa antikroppstitrar på vårdpersonal.
Eftersom jag precis har läst ut Hamlet och är särdeles svag för Ofeliamotiv, så planerar jag en kavalkad. Ovan det kanske mest kända, det av Sir John Everett Millais.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar