När Scylla har lust att ge sig själv smisk

Äsch! Inte ett smack har jag fått gjort i helgen. Jag hade planerat att jobba med mitt projekt, promenera, åka skidor, röja undan julen, städa, koka linssoppa - både på gröna och röda - ringa mamma och pappa, skriva brev till faster, sätta en surdeg med mera. Istället har jag lyssnat på böcker, skrivit och drömt om och planerat för alla böcker jag ska läsa under 2018. Ack, jag är en förtappad varelse!

Hela huset är ett kaos av julgrejer som ännu inte är nedplockade i sina lådor - bara en med julgranspyntet (till den ena granen, vill säga) är klar och står i hallen. En avbarrad gran med avklippta grenar står uppe i allrummet. Den andra står ute på förstukvisten. Jag har inte rört på mig på hela helgen: ingen promenad, inga skidor, ingen yoga, ingen qigong, ingen tai chi. Och ingen meditation. Arrgghhhh, jag blir galen på mig själv! Rätt åt mig att jag är stel som en pinne, har ont i ryggen och flåsar som en blåsbälg när jag går upp för de tre trapporna till min exp på jobbet!

Det måste bli ändring på detta. Måste!

Kärleken till skogen

Dalarna i ett nötskal! Det här är vad man kallar 'kärlek' till skogen. Att vistas där med en motorsåg, hörselkåpor och visir. Alternativet är med ett gevär. De vet fan inte vad en skog är! Jag blir bokstavligen illamående när jag ser det här. Gubbskrälle! Han har säkert en lövblås och en åkgräsklippare också och beskriver nyttjandet av dessa som att han älskar sin trädgård.

Artikeln var en plus-, så jag kunde inte komma in där utan fick ta en skärmdump i mobilen istället. 

Det strålar en stjärna

Eller egentligen inte. För det är Venus som står högt över trädtopparna och glittrar, glänser och glimmar.

Idag höll jag på att få ett spel på min överläkare och handledare. Han som var den primära orsaken till att jag sökte mig just dit, har varit helt hopplös sedan jag kom tillbaka från min sjukskrivning. Det är som om han plötsligt har fastnat i hur kliniken såg ut på 80-talet och omöjligt kan acceptera att tiden gått och saker förändrats, att det som var sanning då, inte är sanning nu. Han vägrar att ta till sig nya riktlinjer, nya behandlingsrekommendationer, nya kontraindikationer. Nya och nya förresten! Hur mycket som helst av det jag lärde mig på läkarutbildningen och under AT, har idag reviderats, och jag har måst uppdatera mig, lära om. Men han uppdaterar sig inte. Han lär inte om. Han avfärdar det mesta jag säger med "det där tror jag inte på", "när det här var en långvårdsklinik, då..." och så orerar han på, vägrar lyssna, vägrar diskutera, bara babblar på, i munnen på mig, tills jag ger upp, blir förbannad och går därifrån.

Hur ska jag kunna arbeta och göra mitt jobb när ingen jävel tar mig på allvar?

Jag skickade faktiskt ett mail till min chef idag och talade om att min situation är ohållbar. Hon har inte svarat än. Fast egentligen är de nog rätt medvetna om hur jag har det, där på den tredelade klinikens huvudort, för jag har märkt att de gör små diskreta försök att stötta mig. Det är nog så att det är första gången jag känt att jag inte orkar med situationen och sagt ifrån.

Nå ja, nästa vecka går jag på tre månaders randning på psyk. Under tiden kommer en relativt ny, men mycket erfaren, överläkare från huvudorten för att täcka upp mig när jag är borta. Jag kan tänka mig hur hon kommer att reagera. Jag är en tämligen överseende person, vilket jag inte är säker på att hon är, och jag har dessutom mina tidigare ömma känslor för överläkaren i färskt minne - och sannolikt kvar dem till viss del, någonstans djupt där inne. Hon har ingen tidigare erfarenhet av honom, inga lojalitetsband, inga ömma känslor, Jag misstänker att hon kommer att få dåndimpen.


Bild: Falling Star av Witold Pruszkowski 

Bläää! (med många fula ord)

Nej, någon kamera har jag fortfarande inte köpt - som synes. Jag är hänvisad till min jäkla telefon med sitt muppiga format. Min fotografbekant tyckte absolut att jag skulle till en riktig affär och känna på kameran istället för att skicka efter och har lovat att följa med mig efter helgerna. Hon har säkert rätt, men jag sitter och våndas en del över att det sannolikt kommer att bli minst en tusenlapp dyrare. Och frustrerad är jag över att ännu inte ha någon kamera att tillgå.

Och idag var jag och rondade "mitt" boende och blev så förbålt frustrerad över det också. Jag har slitit så och verkligen lagt ner min själ i att försöka gå igenom alla läkemedelslistor och se till att alla har den läkemedelsbehandling de behöver, att de inte har en behandling de inte behöver, att de inte står på preparat som är olämpliga för äldre och att sederande och vanebildande läkemedel mot "oro" byts ut mot antidepressiva läkemedel, som varken är sederande eller beroendeframkallande, men som har effekt på oro och ångest de med.

När jag kom idag hade en kollega slaskat tillbaka en massa Sobril, som jag långsamt trappat ut, för att patienten var "orolig". Jag hade velat försöka med antidepressiv medicinering istället. En person som ligger i sängen hela dagarna och klagar på trötthet, ska inte stå på en massa Sobril, anser jag.

En patient hade åkt in akut i julhelgen på grund av hjärtsvikt. Och så ett jävla muttrande från en sjuksköterska över att jag hade satt ut Furix. Ja, i somras ja! Istället förbättrade jag hennes hjärtsviktsmedicinering och lät Furix stå kvar vid behov, att ge vid tecken på försämrad hjärtsvikt. Jag har inte hört ett ord om att hon skulle ha haft tilltagande andningsbesvär och fått svullna ben, varken från henne eller personalen. Ändå har jag pratat med henne vid tre tillfällen de senaste veckorna på grund av andra besvär.

Vad är det för mening liksom? Varför lägga så mycket energi på att lära mig, uppdatera mig när det gäller nya rön, följa nya rekommendationer, göra läkemedelsgenomgångar med apotekare, trappa in och trappa ut, knöla med det förbannade APO-dossystemet - som är synnerligen svårarbetat när det gäller annat än stående medicinering - förklara för personalen varför jag gör som jag gör, kämpa med patienter och anhöriga som bara klagar och är missnöjda, undersköterskor som inte gör det de ska och sjuksköterskor som ger mig skulden för det?

Och så alla skriverier i tidningarna om de stackars äldre som övermedicineras och yada yada! Ja inte fan beror det på mig i alla fall!

Vinden blåser kall

Vinden blåser iskall och snöflingorna yr i luften. Det är igenmulet. Igen. Kaffet smakar fortfarande pyton och inga kycklingar har kläckts under Blåklocka.

Jag har gått runt i huset och ställt om klockor. Sommartid, detta idiotiska påfund! Jag har då aldrig begripit vad det ska vara bra för. För att få ljusare kvällar, har jag hört. Själv skulle jag vara mer behjälpt av ljusare mornar, så att jag tar mig upp. Och det där med ljusare kvällar, vad spelar det för roll? Man måste i alla fall lägga sig tidigare än man vill för att orka upp tidigare än man är skapt för. Snart nog är det i alla fall ljust både på morgonen och på kvällen, så vad är nyttan då?

För böndernas skull, läste jag någonstans. Men käre värld! Bönderna måste väl vara de som har minst nytta av sommartid. De har inga idiotiska kontorstider (ändra på dem istället!) att anpassa sig efter och sedan när började kossor, vetefält och potatisåkrar bry sig om klockan?

Ändra tiden?! Det finns något löjeväckande, något så uppblåst och samtidigt patetiskt i att tro att man kan ändra tiden - istället för att anpassa sig till den. Och ursäkta min fördomsfullhet, men jag tror inte att det är en kvinna som har kommit på det här tramset.

Surtant

Idag är himlen blå och marken vit. Nå ja, det viktigaste var väl att dölja solförmörkelsen och snöa över vårdagjämningen. Fnys!

Jag firar vårens inträde med att ligga platt fall i sängen med sprängande huvudvärk, rinnande ögon, hosta och halsont. Och tro det eller ej, jag har till och med lyckats orka mig upp i lite feber, 38,1° minsann! Feber får jag vart tionde år på sin höjd. Jag tycker väl kanske att det kunde räcka med fyra sjukveckor bara i år. Och hur jag ska orka ta itu med den förbaskade bokföringen som planerat vet jag så rakt inte. Nå ja, jag är i alla fall glad att det slog till nu och inte till nästa helg då jag ska åka till Stockholm och stå på mässan.

Det är bluff, bluff, bluff...

Att det här inte har orsakat rabalder förvånar mig storligen. Eller har jag missat något?

Flytande margarin måste väl ändå vara ett av de senaste decenniernas största lurendrejeri i matvärlden.

Här plockade jag ut en flaska på måfå sist jag var och handlade.

Så vad innehåller då flytande margarin?

Jo, rapsolja, vatten och tillsatser, förtjockningsmedel bland annat.

Och vad kostar det?

25 kronor litern.

Annars kan man ju köpa ren rapsolja, utan vatten och utan tillsatser.

För 15 kronor litern. Den behöver dessutom inte förvaras i kylen.

Alltså, de tar rapsolja, häller i vatten och förtjockningsmedel och höjer priset med nära 70%.

Tro för all del inte att Mildas Culiness, t ex, skulle vara bättre.

Skitstövlar!

Litania

Igår morse vaknade jag med huvudvärk. Alla tre ungarna bråkade och skrek om varandra, hela morgonen, såpass att jag kom för sent till jobbet i allmänt bedrövligt skick: stressad, yr, illamående, hysteriskt frusen, trött och med fortsatt huvudvärk. Jag fick ett par Alvedon av en sköterska och det tog udden av värken, men försvann gjorde den inte. När jag skulle sätta igång och jobba efter ronden gick det inte att logga in i journalsystemet på ena datorn. Då hade jag suttit och väntat i fem, tio minuter på att den skulle stånka igång. Jag bytte till nästa dator, som också behövde fem, tio minuter för att orka igång. Där funkade det inte att diktera. Jag försökte flera gånger, stängde av och satte på. Nej då! Jag bytte till första datorn igen. Efter att ha legat och krupit på golvet i tio minuter, på mitt onda knä som jag inte kan krypa på, lyckades jag lokalisera sladden till inloggningsdosan i ormboet som nu för tiden trycks in i något slags rör, så att man säkert inte ska lyckas hitta rätt sladd när något krånglar. Sladden var urdragen. Efter ytterligare fem minuter lyckades jag manövrera runt datorn, som hänger i två band, så att man måste använda båda händerna för att vrida den såpass att man hittar USB-portarna, och sedan kan man ta sin tredje hand till att stoppa i sladden i uttaget. Not. Då måste man ha hjälp av någon annan. Jag fick hjälp av en sköterska. Sedan kunde jag logga in i journalsystemet. När jag började diktera funkade inte den diktafonen heller. Då travade jag iväg till en tredje dator i en andra läkarexp. Den var ockuperad av en sköterska. Jag tänkte att jag i alla fall måste få något gjort och försökte ringa och konsultera en endokrinolog, något jag också hade på min jobblista. Det gick inte att komma fram till växeln. Det tutade två gånger och så kopplades jag bort. Varje gång jag försökte. Då var det liksom något som brast i mig och jag sa många fula ord och härjade lite allmänt. De snälla sköterskorna började då uppenbarligen tycka lite synd om mig, för de hjälpte till att ringa efter folk som kunde se över datorerna och erbjöd sig att hämta kaffe. Fast jag mådde för illa för att kunna dricka kaffe. Slutligen kom två damer och fixade datorerna så att jag kunde sätta mig och börja jobba. Sedan frös jag och frös och frös så att jag skakade, trots t-shirt, bussarong och läkarrock (vilket jag aldrig brukar använda). Hypothyreos! sa överläkaren och spände ögonen i mig. En syster skyndade fram för provtagning, men jag hade naturligtvis helt normalt TSH och T4. Nej, ingen feber heller. Jag får aldrig feber. Jag plågade mig igenom hela dagen, men idag ligger jag nerbäddad i sängen och en sjuk Trollunge har jag här hemma också.

Och jag tycker liksom inte att det är rimligt att man, efter nio års läkarutbildning (hittills) ska ägna sin arbetstid, åtminstone någon timma per dag, åt att slåss med ickefungerande teknik och ligga på golvet och trassla med sladdormbon intryckta i ett rör. Det är jäkligt dåligt utnyttjande av våra skattemedel. Och ytterligare en förklaring till varför doktorn har så lite tid för patienten nu för tiden.


Skrivandes detta blev jag uppringd av dagmamman och fick åka iväg och hämta hem sjuk Nasse också. Så var det slut med den vilan.

Morgonfrustration

Fem över halv sju klev jag in på badhuset, tidigast någonsin. När jag fått av mig allt utom underkläderna insåg jag... ingen baddräkt. Den hänger hemma på tork efter gårdagens mysdag med Draken då vi var på relaxen tillsammans. Jävla skit! Jag hade verkligen behövt få simma :(

Jag kravlar mig ut ur idet för att svära

Det är tungt nu. Jag är trött, trött, trött. Jobbet är slitigt. Ungarna skriker och bråkar. Jag hinner inte någonting alls. Och inte fick jag någon plats till Yngre Geriatrikers Symposium (så ung jag nu är, *host*) med några mysdagar i Göteborg. Och denna vinter går mig på nerverna. -20° när jag kliver upp och sedan nollgradigt på dagen. Är det rimligt? Och halt är det, ta mig fan överallt, trots drivor av grus. Jag avskyr att gå på hal is och jag avskyr att gå i grus. Det går inte att gå någonstans - utom mitt på fulvägen. Det går inte att åka skidor. Det går inte att komma ut i skogen. I vanliga fall brukar jag tycka att snön lika bra kan ligga kvar eftersom det bara är gråbrunfult i alla fall innan det gröna kommer, men inte i år. Snön är bara smutsful och det är bara halt. Det har varit skitväder snart ett år i sträck och jag är less, less, less och ännu mera less.

Jag är ju på rehab nu, och ja... jo... visst har vi en och annan subarach och spinalskada, men till största delen tycks vi få ta över patienter som ingen annan på hela sjukhuset orkar med längre. Och i och med att min överläkare är tämligen frånvarande, så är det jag som får rodda med "godbitarna". Förra veckan skrev jag ut mitt livs jobbigaste patient. Hen slog allt jag träffat på på missbruk, psyk och soma sammantaget (och hörde till alla, typ). Och utöver detta så bedrivs någon slags dr House-verksamhet på avdelningen. Alla urkonstiga och superovanliga diagnoser med konstiga symptom hörande till alla jäkla specialiteter samtidigt hamnar hos oss. Fast dem är det mest överläkaren som roddar med. Mest. Inte bara.

Ingen bra dag för bilkörning

I morse körde jag på en ekorre. Jag skrek när jag såg den komma, Nej! Nej! Nej! Jag hann inte bromsa. Jag hoppades ända in i djupet av mitt hjärta att den skulle klara sig, men när jag tittade i backspegeln såg jag den ligga där på vägen. Jag var för feg för att vända tillbaka för att kolla att den säkert var död och inte låg och plågades. Jag skäms över mig själv och har varit skitledsen hela dagen. Ekorrar måste väl vara bland det sötaste som finns.

Så sent som igår såg jag en död ekorre på vägen och svor ve och förbannelse över folk här uppe. En ekorre ska man väl hinna se! De gör det väl med flit, jävla pack! Bergis siktar de och tjoar Träff! (Det där senaste är faktiskt inte helt taget ur luften. Flertalet här uppe tycks anse att djur är till för att dödas, ja med jakthundar som enda undantag då. Jag har hört både det ena och det andra sedan jag flyttade hit).

Och så kör jag själv på en ekorre. Där fick jag! Det är det första djur jag har kört på. Nu har jag ju inte haft körkort så särskilt länge, drygt fyra år, men jag har kört rätt mycket sedan jag fick det.

När jag kom till lasarettsstaden hade jag en bil bredvid mig i vänsterfilen. Plötsligt såg jag i ögonvrån hur den kom närmre och närmre, och när jag tittade åt sidan var den redan en bra bit över strecken. Så plötsligt svängde den bara in framför mig så att jag blev tvungen att ställa mig på bromsen. Det var på millimetern. I passagerarsätet satt en kvinna och tittade lite avmätt anklagande mot mig. Ja men, hur fan kan man ligga jämsides med en bil så pass länge utan att märka den? Det var ju inte direkt så att jag befann mig i död vinkel.

Efter jobbet var jag hemma och vände, i en kvart ungefär, innan Draken och jag åkte till simhallen. På väg genom en by, halvvägs ungefär, såg jag en bit fram hur ett rådjur sprang över vägen. Jag saktade ner ordentligt och tittade efter fler. Jo då, först kom ett skuttande över vägen framför bilen, sedan ett till och så ett tredje. Jag gasade lite för att köra vidare men tittade samtidigt upp för den branta slänten uppifrån där rådjuren kommit. Där stod ett femte. Då kröp jag framåt tills jag passerat. Det låg en bil bakom som var helt med på noterna. Den stannade lugnt på behörigt avstånd bakom mig och kröp sedan lugnt förbi platsen där rådjuret stod, det såg jag i backspegeln. I samma veva mötte jag en bil som kom i tämligen hög hastighet. Jag blinkade ett par gånger med hellyset för att varna, men inte fan saktade den ner. Så såg jag i backspegeln hur rådjuret sprang ut i vägen, framför bilen. Den hann precis bromsa. Tack och lov för rådjuret skull, säger jag.


Men fy fan vad jag är ledsen för ekorren. Jag kommer att drömma mardrömmar om den i natt. Skitdag!

Så där ja!

Nu har jag byggt ett provisoriskt hägn så att ällingarna inte kan smita in till den fiiina fru I från Östermalm i gården ovan. Hon bor här ett par månader på sommaren och då vill hon förstås att det här ska vara hennes privata lilla Skansen i form av en genuiiin gagnsby - dock utan inslag av något så obehagligt som djur - och då gäller det att vi bybor uppför oss. Eller... enligt fru I är det hon som bor här. Vi är ju rätt nyinflyttade.

Och familjen E snett ovanför kan nu spara på sin telefonräkning och behöver inte kasta sig på telefonen och meddela fru I att ällingarna är på hennes gård. De har själva berättat för oss att I:s minsann är fiiint folk, och då spar man inte på krafterna när det gäller att fjäska, krypa och ställa sig in.

Själv är jag inte helt nöjd med att en av grannarnas katt använder vår carport som toalett, men det skulle verkligen inte falla mig in att ringa och skälla ut dem eller att kräva att de skulle hägna in katten. Katter bajsar, precis som alla andra djur, inklusive vi människor, och de har knappast intellekt nog för att avkrävas mänsklig toaletthyfs. Det kan man ju uppenbarligen inte ens göra av grannen nedanför. Han brukar dagligen ses trava ut i trädgården där han ställer sig och pissar i en buske till allmän beskådan. Ett mycket angenämt divertissement för oss när vi sitter på altanen och äter middag - i synnerhet uppskattat då vi har gäster som också kan få njuta av skådespelet. Barnen i gården brukar också släpas ut för att uträtta sina behov. Däremot har jag aldrig sett frun i huset huka i någon buske. Nå ja, personligen tycker jag att livet skulle vara fattigare utan byns katter som tufsar runt här, även om de nu råkar skita i carporten. Manneken Pis därnere skulle jag däremot klara mig rätt bra utan. Inte bara för det offentliga urinerandet, utan även av andra orsaker.

Nej, vem fan vill ha något sånt här i trädgården? Hemska varelser!

Nu ska jag bara räkna på hur jag ska få till en mer permanent inhägnad som inte blir alltför dyr, alltför anskrämlig och alltför tidskrävande att åstadkomma. Till nöds ringer jag hit Pappa och Lillebror för hjälp med bygge. 

Men snälla!

När jag gick in i SchoolSoft, där all information runt Drakens skolgång ska finnas och genom vilket kommunikation förväntas ske, för att skriva in hans fritidstider träffade jag på lärarens omdömen från höstterminens "kvartssamtal". Det var Älsklingen som var där då och jag hade nog inte klart för mig att svaren fanns inlagda i SchoolSoft. Hur som helst, när jag klickade på 'NO' så står där ett kortare omdöme som går ut på att han gör det han ska och klarar det han förväntas, typ, sedan följer:
Nästa steg, NO
Nästa steg att sikta mot/behöver öva mer på

Och där har läraren fyllt i:
Utveckla dina kunskaper om djur och växter i närmiljö.

Skulle Draken behöva lära sig mer om djur?!?

Snacka om att rapa upp svar enligt mall som om själva ifyllandet utgjorde något självändamål. Ungen kan ju redan mer än lärarna. Kan man rimligen förvänta sig mer av en åttaåring?

Jag är inte fullt nöjd med hans skola, det är jag inte. Inte med lärarna och undervisningen i alla fall. Däremot är jag helt och hållet nöjd med själva skolan, en gammal fin liten byskola med två klasser, med fritidspersonalen och med Trollets dagmammor.