Bläää! (med många fula ord)

Nej, någon kamera har jag fortfarande inte köpt - som synes. Jag är hänvisad till min jäkla telefon med sitt muppiga format. Min fotografbekant tyckte absolut att jag skulle till en riktig affär och känna på kameran istället för att skicka efter och har lovat att följa med mig efter helgerna. Hon har säkert rätt, men jag sitter och våndas en del över att det sannolikt kommer att bli minst en tusenlapp dyrare. Och frustrerad är jag över att ännu inte ha någon kamera att tillgå.

Och idag var jag och rondade "mitt" boende och blev så förbålt frustrerad över det också. Jag har slitit så och verkligen lagt ner min själ i att försöka gå igenom alla läkemedelslistor och se till att alla har den läkemedelsbehandling de behöver, att de inte har en behandling de inte behöver, att de inte står på preparat som är olämpliga för äldre och att sederande och vanebildande läkemedel mot "oro" byts ut mot antidepressiva läkemedel, som varken är sederande eller beroendeframkallande, men som har effekt på oro och ångest de med.

När jag kom idag hade en kollega slaskat tillbaka en massa Sobril, som jag långsamt trappat ut, för att patienten var "orolig". Jag hade velat försöka med antidepressiv medicinering istället. En person som ligger i sängen hela dagarna och klagar på trötthet, ska inte stå på en massa Sobril, anser jag.

En patient hade åkt in akut i julhelgen på grund av hjärtsvikt. Och så ett jävla muttrande från en sjuksköterska över att jag hade satt ut Furix. Ja, i somras ja! Istället förbättrade jag hennes hjärtsviktsmedicinering och lät Furix stå kvar vid behov, att ge vid tecken på försämrad hjärtsvikt. Jag har inte hört ett ord om att hon skulle ha haft tilltagande andningsbesvär och fått svullna ben, varken från henne eller personalen. Ändå har jag pratat med henne vid tre tillfällen de senaste veckorna på grund av andra besvär.

Vad är det för mening liksom? Varför lägga så mycket energi på att lära mig, uppdatera mig när det gäller nya rön, följa nya rekommendationer, göra läkemedelsgenomgångar med apotekare, trappa in och trappa ut, knöla med det förbannade APO-dossystemet - som är synnerligen svårarbetat när det gäller annat än stående medicinering - förklara för personalen varför jag gör som jag gör, kämpa med patienter och anhöriga som bara klagar och är missnöjda, undersköterskor som inte gör det de ska och sjuksköterskor som ger mig skulden för det?

Och så alla skriverier i tidningarna om de stackars äldre som övermedicineras och yada yada! Ja inte fan beror det på mig i alla fall!