Klassikerprojekt 2017

Jag kan läsa igen. Inte som förr kanske och det är inte helt lätt att läsa med små barn, man blir avbruten stup i kvarten, men det går. När jag väl har nattat ungarna är det sent och jag har inte mycket ork kvar. Ofta har det blivit så att jag spelat idiotspel på telefonen eller suttit och slötittat på facebook till alldeles för sent. Men nu är jag ju faktiskt barnlös varannan vecka och kan inte alls skylla på nattning, även om skjutsning flera kvällar i veckan tar en hel del tid dessa veckor. (Den av oss som inte har ungarna skjutsar). Tyvärr är det nog så att jag lagt en hel del tid på övertidsarbete. Nej, ingen har krävt det av mig, jag vill bara göra så mycket jag någonsin kan för att mina patienter ska må bra. Jag borde veta bättre med ett knappt utläkt utmattningssyndrom i bagaget. Mina patienter kommer knappast må bättre utan någon doktor alls. Jag vet ju det! Alltså... en stor del av det som hindrar mig från att läsa beror bara på mina prioriteringar. Faktiskt.

När jag i slutet av november åkte på min första riktiga (i e med fokus på mig själv och inte på att passa/roa barnen) semester på 15 år, var min ambition därför, bland annat, att läsa. Det gjorde jag också: en utläst bok, tre hela och en påbörjad. Det var väl inte så illa pinkat?

Boken jag påbörjade samma dag som jag åkte hem – och som jag skam till sägandes inte läst ut än – var The Year of Reading Dangerously: How Fifty Great Books (And Two Not-So-Great Ones) Saved My Life av Andy Miller. En bok om värdet av att faktiskt ta sig tiden och mödan att läsa inte helt lättillgängliga klassiker. Nu tar jag mig tiden och mödan att läsa The Year of Reading Dangerously. Jag vet inte om den innehåller ovanligt många svåra ord, eller om jag bara är trött och ovan vid att läsa engelska vid det här laget (hade den funnits översatt så hade jag köpt den på svenska), men inte plöjer jag den som jag plöjde de föregående fyra. Hur som helst, Miller är en skojig typ som jag ofta fnissar glatt åt, och han har – utan att jag alltså läst färdigt – övertygat mig om att det är dags att ta sig i kragen och faktiskt bereda sig på att lägga både tid och möda på att läsa några klassiker.

Det är ju inte första gången jag tänker det, gud bevars, något som det faktum att samtliga böcker jag nu valt ut stod i min egen bokhylla och alltså har anskaffats av mig just för att det är böcker jag tycker att jag bör, och vill läsa visar. Det här får bli mitt Klassikerprojekt 2017. Tre av böckerna råkar sammanfalla med Millers lista, de övriga är egna val. Jag har valt sju stycken. Förhoppningsvis inte ett orimligt antal för någon i mitt skick. Det var frestande att ösa på med fler, men det är bäst att gå ut lite lugnt, tänker jag. Jag vill ju läsa lite annat också.

Här är listan på böckerna i Klassikerprojekt 2017 (utan inbördes ordning):

Låt tistlarna brinna – Yasar Kemal

Moby Dick – Herman Melville

På västfronten intet nytt – Erich Maria Remarque

Vredens druvor – John Steinbeck

Kristin Lavransdotter (hela trilogin) – Sigrid Undset

Krig och fred – Leo Tolstoj

Hundra år av ensamhet – Gabriel Garcia Marquez

Nå, har du (ja, alla ni en eller två som kan tänkas titta in här stundomvis) planerat för några klassiker 2017?

P. S. Nu tror jag väl kanske inte att alla de här är så särdeles svårtillgängliga. Egentligen räknar jag nog bara med att Moby Dick och Krig och fred ska vara lite knöligare.

P. P. S. Kvinnor!? tänkte jag, medan jag satt och skrev. Har jag fått med några kvinnor? Ja faktiskt, en hel 😊. Men om jag inte har lyckats så bra med könsfördelningen så har jag, utan att tänka på det heller när jag valde, faktiskt lyckats hyfsat bra med den geografiska spridningen. De flesta böcker på klassikerlistorna brukar ju komma från den anglosaxiska världen, men av mina sju är det bara två.