Bitterfittan

Ja visst ja, den här var det! Jag har gått och funderat och funderat vad i herrans namn det var jag läste (lyssnade på). Av någon anledning fick jag för mig att det var något av Martina Haag. Men så satt jag och letade efter lämpliga ljudböcker att ge bort i julklapp och då fick jag syn på denna. Bingo, den var det ja!

En ful januarimorgon sitter Sara på ett plan till tönt-Teneriffa för en veckas tankepaus. Hon har nämligen insett att hon är bitter trots att hon bara är 30 år. En riktig bitterfitta faktiskt. Det var inte meningen att det skulle bli så här, hon drömde ju bara om kärleken som alla andra. Men nu sitter hon och tänker på alla oförrätter som någonsin begåtts mot henne. Tänker på hur lurad hon är av kärleksmyten. Den som får oss att vilja bilda familj. Tänker på alla kvinnor hon känner som liksom hon dräneras på energi i familjehelvetet. Ett arv i rakt nedstigande led, från sin rastlösa mammas diskande eksemhänder till Saras nervösa duktighetskomplex.

Bitterfittan är en roman, en självbiografi, ett reportage om identitet, sexistisk socialisering och en av de viktigaste kvinnofrågorna: Hur ska vi någonsin ska kunna få ett jämställt samhälle när vi inte ens klarar av att leva jämställt med dom vi älskar?

Den har rätt många år på nacken vid det här laget, men jag är ju sen med det mesta. Dessutom har det hunnit gå ett bra tag sedan jag lyssnade på den, så jag minns inte så jättebra. Men faktiskt, jag gillade den, trots att jag inte riktigt förväntat mig det. Och nog var igenkänningsfaktorn hög. Förresten borde jag läsa om Carin Holmbergs Det kallas kärlek. Var har mitt gamla ex tagit vägen, tro?