Och så kom kylan

Ja, där fick jag för att jag pep om att det var mörkt, mulet, trist och ingen snö. Nu ligger här tre decimeter, natten är stjärnklar och det är -23°.

Jag gjorde ett nytt försök att gå och simma, men det var knökfullt i den enda motionsbanan som var öppen och jag klarar bara inte av att ligga och slösimma. Jag måste få köra på min takt. Jag förstår inte hur folk klarar av att simma så där långsamt. När jag gör det så sjunker mina ben. Men jag gick på relaxen i alla fall. Det måste väl också räknas som att ta hand om sig själv. Det är en häftig känsla att sitta ute i bubbelpolen i minusgrader - fast i Borlänge var det bara - 17° - med snö runt  omkring.

När jag kom hem satte Maria fram mat till mig. Är det tillåtet att ha det så lyxigt? Det var bara 16° köket, så jag tände en massa ljuslyktor och satte mig att elda i vedspisen. Det är konstigt att jag, som har så svårt för att inget göra, kan sitta i princip hur länge som helst och titta in i elden.

Jag har varit så förbålt trött hela veckan. Kanske för att jag slappnat av när jag nu gått in i rollen som underläkare igen, på mitt vanliga ställe har jag i princip överläkaransvar, samtidigt som allt är nytt. Nå ja, det var sju år sedan jag var där senast. Man glömmer rätt fort när det är saker man inte håller på med, i synnerhet när man hela, hela tiden måste lära sig nytt. Det finns liksom inte plats för hur mycket som helst.

Efter att ha suttit framför elden nära en timma ville jag bara gå upp och krypa ner i sängen. Men så fick jag för mig att jag äntligen skulle ta och se om Avatar, och plötsligt var det sent. Nå väl, jag är ju ledig imorgon. Kanske lyckas jag ta mig i kragen och köra lite yoga och tai chi igen då. Och så har jag lovat Elisabet att vi ska åka skidor. Hon fick ett par av mig i julklapp och längtar efter att få prova dem.

Nyårsdagen

Vi tittade på Spirited Away i väntan på tolvslaget och den som somnade i soffan var varken jag eller någon av ungarna, utan Älsklingen. Där ser man! Men så hade jag ju inte vaknat förrän halv elva på förmiddagen, så det rörde sig trots allt inte om så många timmar. När vi kom ut för att skjuta några fyrverkerier var det helt klart och stjärnhimlen var magnifik. Över ladugårdstaket stod Orion och Aldebaran glödde rött. Vi skålade i en magnumbutelj med cider. Det gick bra det med.

Nu är det mulet igen. Älsklingen har tagit Trollet med sig på bio. Draken väntar otåligt på Ivanhoe. Nassen har somnat uppe i min säng, innan dess har hon klängt på mig ända sedan jag vaknade vid elvatiden. Nu passar jag på och skriver och dricker lite grönt te i min trollsländekopp innan jag hänger lite tvätt och sedan - antagligen - fiser ihop i en fåtölj. Orken är det inte mycket med och jag känner mig fortfarande ordentligt kravlig. Jag räknar med att vara sjukskriven imorgon och på fredag också. Och på sätt och vis är det en lisa att vara såpass dålig att jag inte ens behöver fundera på om jag kanske borde åka iväg och jobba ändå, med paracetamol och naproxen kommer man ju långt. Men inte den här gången. Den här gången är det inte att tala om.

(Ja, naturligtvis har jag fåglar i min julgran!)

Jepp, jag gillar animé. Som sjutton. Den här är sketabra, förstås. Jag antar att det är en av de mest kända och kanske den med bäst anseende. Vi har haft den länge, det har bara inte blivit av att jag sett den. Väl värd sin Oscar.

Lånaren Arrietty

14-åriga Arrietty och resten av Klock-familjen lever ett lugnt och stilla liv medan de fyller sitt hem med saker som de har "lånat" från människornas hus. Plötsligt en dag så förändras livet för Klockorna när en liten människopojke råkar få syn Arrietty.

Ja, jag är ju svag för animé. Och det är så vackert, som en smekning. Inget gap, skrik och action. Lite tal och mycket händelse genom bilderna. En stillsamhet, trots spänning, och en långsamhet som aldrig blir tråkig. Snäll, visst, men inget smetigt slut.

Recensioner
SvD
DN
SR kulturnytt

Trolljägaren

Jorå, nu har vi sett Trolljägaren, Älsklingen och jag, efter tips från monsterdiggaren Siv. Den var kul faktiskt. Riktigt spännande, men inte läskig som jag befarade. Jag är en lättskrämd rackare nämligen.


TROLLJÄGAREN var 2010 års stora sensationfilm i Norge. Den var från början lanserad som en gränssprängande dokumentär, men blev snabbt en bred publikfilm som både är rolig och spännande och med visuella effekter i världsklass.

I korta drag handlar Trolljägaren om tre studenter på medialinjen i Volda som får i uppdrag att göra en dokumentärfilm om en lokal personlighet. De väljer att fokusera på en folkskygg man som kommer till byn med jämna mellanrum - det enda de vet om honom är att han heter Hans, och de misstänker att han är björnjägare. Men det visar sig snabbt att det är något helt annat och mycket farligare på gång.

Han berättar historier för ungdomarna om hur myndigheterna har försökt föra det norska folket bakom ljuset i generationer. I början vill de inte tro honom, men snart upptäcker de att de tre nu sitter inne med farlig kunskap som kan få dramatiska konsekvenser...

Totoro i regnet

Det började regna igår, strax efter att vi klev upp på morgonen. Det har fortsatt ända till nu när klockan är tio på kvällen. Oavbrutet. Ja, det kan ju tänkas att det var uppehåll någon stund på natten då jag sov, men inte en minut varken under dagen igår eller idag. På ankbaljan ser det ut som om det kommit en dec eller så. Det kan faktiskt räcka nu!

Jag har svårt att göra saker utomhus när det ösregnar, nu när jag har Nassan, men jag lyckades i alla fall fixa lite med ällingarna på förmiddagen. Nu går de lösa i både hönshusets ankdel och i hönsgården, men ännu inte ute på gården. De är bedårande söta! Jag passade på att pussa lite på dem :)

Vi har haft Totoro ett bra tag här hemma utan att jag sett den. Jag nämnde vid något tillfälle att jag gärna skulle se den, och nu ville Draken så förvivlat gärna att vi skulle passa på och titta på den idag när det ändå var så uschligt väder.

Systrarna Satsuki och Mei har precis flyttat till ett stort gammalt hus på landet med sin pappa. Mamman ligger på ett sjukhus i närheten, men alla längtar och hoppas att hon snart ska få komma hem. Först blir syskonen lite rädda i allt det nya men snart upptäcker de att det finns något magiskt i huset och runtom.

På en av sina promenader i skogen vid huset träffar de sin nya granne, Totoro, en stor lustig varelse som är skogens väktare. Tillsammans med honom och kattbussen, världens bästa transportmedel, börjar ett underbart äventyr.

Otroligt söt! En riktig må-bra-film. Och när Totoro och flickorna får de planterade nötterna att växa upp till träd, så blev jag alldeles tårögd. Jag vet inte riktigt varför.

Jag är jäkligt svag för anime. Verkligen!


Trailer:

Pans labyrint

Igår kväll såg vi Pans labyrint, Älsklingen och jag. Jag visste att den skulle vara otäck. Det var nog därför jag lät bli att gå och se den när den gick på bio. Men så inhandlades den på DVD för några år sedan *host*, och igår kväll var det då dags.

Ja men fy satan vad otäck den var! Jag blundade och höll för öronen under de vidrigaste partierna. Jag klarar helt enkelt inte av att bevittna tortyr, även om det "bara" är på film.

Den har ju fått övervägande fina recensioner, vad jag vet, men jag vet inte riktigt vad jag ska tycka. Jag tilltalades av fantasydelen, men hade svårt för "verklighets"-delen eftersom den var så grym.

Recension från SvD finns här


Fast varför heter den Pans labyrint? Det har ju ingenting med Pan att göra. Förvisso var Pan en faun, men alla fauner är inte Pan. Och i originaltiteln står det Fauno. Nu kan jag förvisso inte spanska, men jag inbillar mig i alla fall att 'fauno' inte betyder Pan på spanska, utan helt enkelt 'faun'.

Nausicaä

Igår kväll såg vi film, Älsklingen och jag. Det händer så sällan. Innan ungarna kommit till ro och djuren är omhändertagna, har klockan hunnit bli mycket och vi orkar inte riktigt. Ibland har vi försökt med att se ena halvan en dag och andra nästa, men det har inte funkat så bra. Vi har sett första delen, men innan vi haft tid, ork och lust att se resten, har det gått så lång tid att vi blir tvungna att se om hela. Så blev det med Avatar.

Igår såg vi i alla fall hela 'Nausicaä från Vindarnas dal'. Det var trevligt :) Och så är det skönt att höra lite japanska, och slippa denna eviga engelska.

Jorden som vi en gång kände den existerar inte längre. Tusen år har gått sedan den mänskliga civilisationen utplånades under "de sju dagarnas krig", och det ekologiska systemet har i stort sett havererat. Några få mänskliga samhällen finns kvar isolerade av en giftig djungel fylld av aggressiva jätteinsekter och ett hav så försurat att det förvandlats till syra. Japans och kanske världens idag främste animatör Hayao Miyazaki skapade med sin debut “Nausicaä från Vindarnas dal” en film som mer än 20 år efter sin tillkomst fortsätter att vara en skrämmande aktuell allegori över miljöförstöring, militarism, kärnvapen och människans oförmåga till fredlig samexistens.

I centrum som vanligt, en ung kvinnlig hjältinna där mod, kärlek och medmänsklighet utgör rättesnören.

Här finns en recension.

Ibland får jag lust att ge mig på japanskan igen. Böckerna bör ligga kvar här i gömmorna, någonstans. Men hur skulle jag hinna det? Jag hinner ju inte ens med det mest elementära. Om tio år kanske.

Och här kommer en Ohmu rusande. Den är arg. Det ser man på ögonen. Annars är de blå. De var fina, Ohmuerna, tyckte jag :)