Jag kände honom knappt, min mellankusin. Men som barn var han min stora kärlek. Han var stor och hade moppe, jag en liten, liten flicka, våldsamt svartsjuk när han försvann iväg med några tjejer i sin egen ålder. Plötsligt är han borta. Helt oväntat. Inte 60 fyllda.
Och min allra käraste mellanfaster! Ingen borde behöva begrava sitt eget barn. Hur överlever man? Jag vet att man gör det. Men herregud, hur?
Titeln lånad från Szymborskas dikt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar