tisdag 30 september 2014

Att älska ett djur hade länge varit min dröm


Jag har inte läst en enda bok sedan i maj. Lyssnat har jag, men inte läst. Jag vet inte hur många jag har börjat på, 20? 30? Men plötsligt en dag...

Den här är fullkomligt ljuvlig! Åh, vad jag önskar att jag kunder skriva som Barbro Lindgren!

Länge var Barbro Lindgrens kärlek till djur obesvarad.­ Inte ens sniglarna uppskattade ­hennes omsorger, ­fastän hon gav dem allt: ­kyrkor, ­bassänger, biografer och maskrosblad på fat. Men nu, när hon är så gott som gammal, går det bättre.

På gården i Glömminge på Öland lever Barbro ­Lindgren med sina djur. Det är Mimmi (hund), Moster (katt), Elsa (Mosters systerdotter), tuppen Putte Kock, myskankan Sickan Carlsson och lite hönor.

Nere i strandskogen vimlar det av myror och spindlar, vårtbitare och sångsvanar.

Vardagstillvaron för dessa varelser – inklusive några fanatiska människor – visar sig, efter ingående studium, rymma allt från djupaste tragedi till den mest halsbrytande komedi.

De stora filosofiska frågorna bör inte ställas förrän dyngbaggarnas själsliv är ordentligt utforskat.


Jag har varit helt fascinerad av Barbro Lindgren ända sedan jag såg Aziza Dhaouadis dokumentär om henne, Äntligen måndag. Jag skrev om den här.

Den är bara på 80 sidor (en riktig Scylla-bok med andra ord). Läs den!




Inga kommentarer: