Jerusalem

Jag har i ärlighetens namn alltid haft svårt för Selma. Det är något (blä, nu känner jag mig rent hädisk) barnsligt över hennes stil, och i synnerhet kärleksskildringarna har lite gamla 'Starlet' eller 'Mitt livs novell' över sig, och har känts så tramsiga.

Med hjälp av litteraturgruppen, som jag deltog i under en termin i början på den kliniska utbildningen, fick jag emellertid hjälp av de andra och våra diskussioner att mildra mitt omdöme en smula. Jag fick upp ögonen för det andra.

Jag antar att jag har vant mig vid Selma. Jag stör mig inte på de tramsiga kärleksskildringarna längre - inte så mycket i alla fall - och jag kan känna mig rätt tilltalad av det lätt övernaturliga draget som brukar finnas i hennes berättelser. Och Jerusalem tyckte jag mycket, mycket om.