Grammofonfågel

Jag har precis fått hem min nya tavla, som framtill i dagarna varit utställd på Borlänge bibliotek, och jag är så sketaglad över den :)

Magnus Kalitzki har gjort den, här är hans sida. Jag gillar hans grejer.

(Skulle man inte kunna slänga upp ett plank i trädgården och beställa en sidensvans av honom? Eller en nötskrika? En häger? Ja, nu när jag sitter här och drömmer och planerar trädgård, med många (hemliga) rum och så...)

Förresten är jag väldigt sugen på kolibrin också, men eftersom jag kommer att ha ganska stora utgifter framöver, så måste jag försöka hålla mig i herrans tukt och förmaning.

(Suck vad jag önskar att jag vore åtminstone en liten smula konstnärligt lagd själv)

Buminnen (No1). Morkullan

Att man kan bli så lycklig över att höra en morkulla! Vad är det egentligen med det där lätet som gör att man bara måste älska det? Särdeles vackert är det ju inte.

Jag var bara tvungen att beställa Morkullans öga.

(Va? Vad sa du? Tycker du att jag ska börja läsa alla de böcker som ligger i drivor här hemma istället för att köpa nya? Vafalls?!)

Lycka är

Det är helt fantastiskt, man kan vara ute på kvällarna. Det är första gången sedan jag flyttade hit. Inga mygg, inga knott. Eller... antagligen finns det både det ena och det andra, men inte värre än att det faktiskt går att vara ute. Jag är helt förundrad.

Simma

Idag började Draken i simskolans steg 2. Förra terminen var Älsklingen med honom. Jag hade ju liten Nassa som jag inte ville lämna. Jag har förvisso fortfarande liten Nassa, men nu är hon större och vi måste börja vänja oss av vid varandra. Så nu är det min tur att följa med. Tanken är att jag ska passa på och simma när vi är där.

Simning är i princip den enda motion som jag verkligen njuter av och det redan från början. Det är över tio år sedan jag motionssimmade, ändå tog det inte emot det minsta. Ska jag springa så håller jag på att dööö efter hundra meter, och cykla ska vi inte tala om. Jag tycker att det är fruktansvärt jobbigt att cykla när jag inte är van. Det är verkligen underligt att det går så lätt att simma.

Jag hann med dryga tusen meter. Nästa gång räknar jag med att åtminstone hinna femtonhundra, för det gick bort lite tid i början, nu när det var första gången med presentation och genomgång, och lite i slutet eftersom jag klev upp för tidigt och fick stå och vänta en stund på Draken. Med lite träning så borde jag ta mig upp i de tvåtusen per pass som jag brukade köra tidigare. Jag får väl uppmuntra Draken att gå steg 3 också :)

Jag behöver verkligen röra på mig. Jag har ont ta mig fasen överallt - fast inte samtidigt - för att jag är så otränad och muskellös. Och jag tycker så mycket om att simma. Därför kändes det här oerhört lyxigt. Som grädde på moset var det därtill gratis, både tids- och pengamässigt. Någon av oss var ju ändå tvungen att åka iväg och vara där tillsammans med Draken och i sista sekunden mindes jag att jag hört att landstingspersonal badar gratis, vilket visade sig stämma.

Åh, vad jag känner mig nöjd!

Minsann!

Näva med en av tre kycklingar. Det trodde jag aldrig. Som de har tjorvat i detta rede! Det kan mycket väl kläckas fler, för hönorna har inte bara ruvat lite hur som helst, utan också värpt där lite hur som helst.

Det är fortsatt struligt där ute. Jag måste styra upp det på något vis, men jag vet inte riktigt hur. Flera gånger varje dag är jag och lyfter bort hönor som lagt sig på fel ägg eller som helt sonika stulit någons. Ibland är det riktigt avancerade rockader som ska till för att få allt rätt. Lilja är värst. Henne har jag lyft bort tre gånger idag. Jag gjorde till och med i ordning ett rede med ankägg i, men det funkade inte. Då stängde jag luckan så att hon inte kunde komma in mer.


(Suddig bild ja, uschäääkta!)

Ögonblick

Jag sjunker ner i min älskade fåtölj med Nassan i famnen. Lägger upp fötterna på fotpallen och Lizzy hoppar genast upp i mitt knä. En kopp kaffe av nymalda bönor bredvid mig. Nassan uppallrad med en kudde och en mjuk fleecefilt i snuttningsposition så att jag har händerna fria. Och där sitter jag och lyssnar på Nassans andetag och på Lizzys spinnande, smuttar på kaffet och läser Yang Mus dikter. Långsamt, långsamt. Allt är ro. Och jag andas.

Kvällen

Marschaller på vägen ner mot älven. Glögg i grillkåtan. Och pepparkakor med brie. En ny variant. Älsklingen vann tre vinster av fyra i bylotteriet. Nassan i fårskinsfäll i mitt knä, där jag satt och tittade in i elden. Lysande orange kol.

I fåtöljen framför Nobelbanketten. Älsklingen kom med vin. Denna min oerhörda förtjusning i galaklänningar och gnistrande tiaror.

Jag plockade med min Tranströmer upp för trappan. Den ska jag somna till. Den och Nassans andetag.

Besserwissern har talat

Ja, där fick jag! Jag kommer att gå över minst två veckor, det blir igångsättning och det är en pojke!

I måndags föddes HON hemma i duschen, och då var jag bara 40+5.

Det kommer en förlossningsberättelse vad det lider. Jag tror att det är bra att sätta ord på starka upplevelser - för sin egen skull.

Vintersolstånd

Hurra! Nu vänder det.

HURRAAA!

Jag har klarat AT-tentan!

Min grej!

Hemsjukvård är grejen! Geriatrik och vårdcentral i ett, men jag bestämmer själv min tid och där finns utrymmer för improvisationer.

En dam med nyanlagd colostomi har ont i magen, kan jag följa med och titta?
Damen mår bättre. Jag hittar inget avvikande när jag palperar buken. Däremot ser jag att hon har en hel del svallkött i två av tre glipor i operationssåret. Jag klipper rent så att det kan läka.

En laryngektomerad herre har besvär med smärtor och tryck- och strypkänsla, han vill att doktorn ska komma.
Jag höjer fentanylplåstret, och han blir av med smärtan, men tryckkänslan är kvar. Han är förtvivlad över att han inte ska få komma på kontroll förrän om en månad. Jag ringer öronjouren och ordnar en ny, tidigare tid, åt honom.

En dam med bensår ser värre och värre ut på benet, trots att själva såret läker fint. Kan jag följa med och titta?
Hon ser bedrövlig ut om benen, antagligen staseksem. Men varför blir det inte bättre när hon är så vällindad och såret läker så bra? Jag ringer och diskuterar med en hudläkare som tycker att vi ska köra lite grupp III-steroider. Det tycker hudläkare i princip alltid att man ska göra. Fråga mig inte varför jag inte tänkte tanken själv. Benen blir bättre.

En herre med prostatacancer och skelettmetastaser har precis kommit hem från sjukhuset. Han har egentligen inte något behov av våra insatser för närvarande, men tillhör en grupp som automatiskt hamnar hos oss.
Jag åker dit och skriver in honom i teamet. Försäkrar mig om att han är adekvat smärtlindrad, att magen fungerar med de nyinsatta opioiderna, att katetern fungerar och att han för närvarande inte har något blod i urinen. Innan jag går vill han att jag ger honom Fragminsprutan. Han verkar tycka att det är skönt att bli lite ompysslad och slippa göra det själv.

Liten dam med 74 i Hb.
Jag beställer två enheter blod och hon får komma till avdelningen och bli upptankad lite.

Hemtjänst ringer och är i upplösningstillstånd. En gammal dam blöder massor ur ändtarmen, som de säger har ramlat ut, och damen skriker och skriker.
Jag kollar av med en "granndoktor", som är kirurg i botten, vad i herrans namn man gör åt en prolaps, om det skulle röra sig om en sådan. När jag och sköterskan kommer hem till damen är allt lugnt. Det finns inga spår av blod i baken, inga hemorrojer och än mindre någon prolaps. När jag känner i ändtarmen finns där heller inget avvikande. Vi informerar hemtjänst om att hon bör få hjälp med sina Xyloproct hädanefter.

Kvinna med misstänkt opioidöverkonsumtion.
Bara att ta tjuren vid hornen. Jag åker dig och tar mig ett snack med henne.

Herre med hjärtsvikt. Både hemtjänst och sköterskan tycker att han har blivit mycket flåsigare.
Jag åker dit. Underbenen är som stockar, han rasslar på nedre halvan av lungorna och har sibilanta ronki på den övre halvan. Han tar sig inte själv upp ur soffan han sitter i, det är knappt ens så att jag får upp honom. Han måste vätskas ur, men det verkar inte rimligt med Furixinjektioner i hemmet - hur ska han ta sig till toa? Jag ordnar plats på avdelningen och skriver in honom där.


Och så ronda båda grupperna, ibland med överläkaren, ibland ensam. Och så hembesöken då vi åker båda. Inskrivning av kvinna med bröstcancer och skelettmetastaser. Inskrivning av man med hjärntumör. Träff med assistenter och föräldrar till en svårt sjuk man - för kognitivt påverkad för att kunna tycka något själv - för att bestämma hur stora livräddande insatser som är rimligt att göra när han försämras ytterligare. Möte med PRO-politiker...

Det är kul som fasen!

In the Middle Somewhat Elevated

Jag såg In the Middle Somewhat Elevated med Marie Lindqvist på Operan i Stockholm för många år sedan nu. Den var en av tre korta baletter i en 'Balettafton'. Jag hade inte hört talas om den.

Jag rös. Bokstavligen. Det kröp, så där, längs ryggraden minns jag. Och jag tänkte Gud, är det bara jag som tycker att det här är helt fantastiskt? Det var det inte. Jag tror att det är det häftigaste jag sett i dansväg.

Här är det Sylvie Guillem som dansar

Perpetuell

Igår när jag kom hem låg anställningsbeviset i brevlådan. Älsklingen hade köpt färska musslor och till det drack vi en halvflaska champagne. Det kändes bra.

Trots -5° både igår kväll och i morse, så blommar en Stanwell Perpetual. Det tackar vi för!

Fynd

Den här handbroderade gardinen köpte jag på Tradera för 220 pix. Den ska jag ha i köket uppe i buan. Jag är otroligt glad för den. Ser visserligen ut som Hallandssöm, men skit samma. Jag tycker i alla fall att den kommer att passa där uppe.

(Säljarens bild)

Vägen ut

Har givit dig förord till facket. När jag får det hela påskrivet hör jag av mig. Ren rutin. /G

Äntligen fick du fackets välsignelse. Nu är det lönen kvar. Vill du komma hit, när det passar dig? /G

I fredags löneförhandlade jag.

Jag har en ST-tjänst i geriatrik.

Och de andra doktorerna såg så glada ut och kom och kramade mig (kvinnorna) och klappade om mig (männen). Och sekreteraren kramade mig. Och avdelningsföreståndaren kramade mig. Vääärldens bästa doktor! sa den enda sköterskan jag träffade på, och hon log och log.

Och jag behövde det. Jag behövde det så jävla mycket.




PS. Nu kommer jag att tjäna mer än Lillebror som arbetar på verkstadsgolvet

Bufest

Förra helgen var det bufest. 'Kofest' kallas den och hålls när korna återbördats till bonden för hösten. Vi höll till i Karlssons fejs. Det var också första gången vi sov kvar. Jag har köpt två riktigt bra madrasser till tarrsängen, men något annat har vi inte fixat. Vi rullade helt enkelt ihop våra sängkläder, och ungarnas med madrass och allt, packade dem i bilen, och rullade upp dem på plats. Det gick bra det med.

Jag räknade alla fönsterrutor, precis som Ann-Marie uppmanade mig, och sedan sov vi gott allihop. Och efter ha vidtagit dessa mått och steg, räknar jag nu stenhårt med att bli lycklig där uppe :) Vi hade en kandelaber med fem ljus på köksbordet, för vi har inte hunnit fixa någon bra fotogenlampa ännu, och ljuset räckte, förvånande nog, bra till för att handarbeta.

Jag förundras över hur stor inverkan skogen har på mig. Det är som att jag går ner på halva varvtalet bara jag har skogen inpå mig.

Bild: Grinden ut mot ett tämligen uppvuxet kalhygge. Där finns sanslöst mycket lingon och Trollet brukar trava ut där med en liten hink i handen för att plocka blåbär. Tänk att man kan bli så lycklig av att se en unge trava ut genom en grind med en liten hink i handen!

Buan i regn

Vi var uppe idag och lämnade saker i stuggu.

Vi är så olika, Älsklingen och jag. Vila för honom är att inte ha någonting som helst att göra. Vila för mig är att få gå och småpula. Han ser allt arbete som något av ondo - i princip - och strävar bara efter att bli klar. Jag kan finna glädje i vanligt hushållsarbete - om jag inte är för stressad och har för ont om tid - och tycker om känslan av att få det fint omkring mig. Jag vilar i att inte måsta bli klar, utan att ta det pö om pö.

Folk undrar varför vi har köpt en "sommarstuga".

Ni som bor så fint!

Ni bor ju redan på landet.

Gud vad jobbigt att ha ytterligare ett hus att sköta!

Vad ska ni göra där?

En av de primära anledningarna till att vi har köpt är att Älsklingen där ska kunna göra precis ingenting, utan någonsomhelst krav på sig att göra någonting. Han har älskat just den fäboden ända sedan han var där första gången. Utan Älsklingen hade det inte blivit någon stuggu.

Men när jag är där inser jag hur oändligt mycket jag saknar skogen. Vår stuga ligger i kanten av fäboden, invid skogen. Egentligen var ju det ett önskemål när vi skulle köpa hus, att jag skulle ha "skogen i ryggen". Det har jag inte här i byn. Inte för att det är långt till skogen härifrån, men den finns inte intill mig. Jag saknar träden - jag älskar träd. När vi satt inne i stugan och fikade fick jag plötsligt se en ekorre som skuttade längs gärdesgården och jag blev alldeles till mig i trasorna. Och jag visste att det var just det jag saknat: träd och ekorrar.

Bild: Fejset där korna mjölkas.

Guld

Fixdag på stan. Inramning till fyra litografier. Stövlar till mig och ungarna; mina befintliga är i storlek för att rymma tjocka raggsockor om hösten, det är inte mysigt nu, Drakens var det hål i och Trollets är fodrade, inte heller så mysigt i sommarvärmen. Bikini - suck, denna plåga! Svarta Ecco-ballerina. Vindspel. Hårklämmor och snoddar. Örhängen. Vanliga hederliga "sportvattenflaskor" med plaströr, de är ypperliga att vattna småkrukor med. "Foppatofflor" till Trollet. Han brukar alltid ta Drakens, som är väldigt mycket för stora. Och på det storhandling.

Jag har körkort och kan åka vart jag vill.
Det är sommar och varmt.
Jag behöver inte överslagsräkna och noja för pengar varenda gång jag köper något, som förr. Jag vet att pengarna räcker.

Det är ovant. Det är guld.

Frufridag(ar)

Vet ni, idag åker jag iväg på min första egna ledighet på sju år. Allting är packat och jag ska för första gången i livet köra alldeles självsamt ner till Stockholm. Och jag ska bara vara alldeles ensam och göra alldeles precis vad jag vill. Somna när jag vill. Vakna när jag vill. Läsa när jag vill. Äta när jag vill.

Jag åker direkt till mässan (Nordiska trädgårdar) och ska gå där helt ensam, för första gången på många, många år. Nu är det några år sedan jag var där, men de senaste gångerna tillbringade jag mest med att valla andra runt till det de ville titta på och att stå och vänta på att de skulle bli klara. Efter mässan åker jag hem till Pappa och Mommi. De är förvarnade om att jag inte tänker vara social, utan kommer för att få vara ifred.

Det ska bli så underbart! Jag är ju egentligen en obotlig ensamvarg. En ensamvarg som inte fått vara ensam på sju år. Jag behöver det här. Ända in i djupet av min svarta själ behöver jag detta.

Håll tummarna för att jag inte kör vilse och inte ställer till det för mig i Stockholmstrafiken.

Knut och Co

Nu är bofinkarna här! Det ser lite underligt ut när de går och pickar tillsammans med domherrarna. Två små lökar sticker upp under schersminen, med all säkerhet persisk blåstjärna (Scilla mischtschenkoana). Ävenså här uppe börjar det således hända saker, tro't om ni vill. Men det snöar fortfarande varje dag.