Det underbara trädet

Nu har jag läst godnattsaga för Trollet. Den här bland annat:

Jag älskade den som barn och har faktiskt letat efter den på biblioteken i några år, utan att komma ihåg vad den egentligen hette och vem författaren var. Jag ville så förtvivlat gärna låna den till ungarna. Jag hittade den aldrig, men i somras sprang jag på ett ganska emligt, utrangerat biblioteksexemplar på Tulavippan - till ett pris som var högre än det borde. Jag kunde naturligtvis inte låta bli att köpa den.

Jag tycker fortfarande att den är magisk och bilderna är underbara. Och nu verkar det som om Trollet också fattat tycke för den. Ja, inte gör det mig något om jag får läsa den ofta.

En nyutgåva är uppenbarligen planerad.

Ulf Löfgrens hemsida.

Dubonnet

Plötsligt fick jag för mig att jag ville ha en flaska Dubonnet. Det var något som mina föräldrar alltid hade hemma när jag växte upp och jag drack det en del i min ungdom. För något, eller ett par, år sedan blev jag bjuden på ett glas. Var? Kanske hos Mamma. Mer sannolikt där än hos Pappa. Jag tänkte att, ja men det här är ju gott, jag borde köpa mig en flaska. Men det gjorde jag aldrig. Då. Men jag travade in på Systembolaget förra veckan för att äntligen göra slag i saken. Det fanns ingen Dubonnet. Killen jag frågade hade inte ens hört talas om Dubonnet. Han sökte och det visade sig att den bara fanns på ett enda ställe i Dalarna, i Falun. Va?! Det trodde jag var något som fanns överallt sa jag häpet. För att inse att Dubonnet antagligen är väldigt mycket 70-tal och väldigt mycket ute. (Ja, inte bara 70-tal, att döma av bilden ovan och alla de i samma genre man kan finna om man googlar lite, men inte sedan 70-talet i alla fall). Och den här bilden känns väldigt bekant :)

Jag beställde en flaska. Tjoho!

Det enkla

Jag är ytterligt förtjust i vanligt Lipton Yellow Label. Ibland är det enkla det goda.

Doften har alltid påmint mig om somrarna i "Flodat", med släkten runt ett stort frukostbord och farmor i förkläde som gick och... ja, vad? Servade? Jag minns henne glad och nöjd, skrattande, men inte sittande med oss andra. Kanske hade hon redan hunnit äta frukost, och gav plats åt oss andra. "Flodat" var den maximala tryggheten. Något jag ständigt längtat tillbaka till, efter att ha förlorat det i sjuårsåldern, någon gång.

Förra hösten fick jag bekräftat av min äldsta kusin, som nu bor i huset, att det faktiskt var Lipton Yellow Label som dracks där om mornarna. Hon bekräftade andra minnen också, hur möblerna stod till exempel, något som min käraste faster och gudmor inte kunde minnas, och protesterade milt emot, tills äldstakusin mycket bestämt höll med mig. Och av någon anledning var det så otroligt skönt, så otroligt värdefullt för mig att få de där minnena bekräftade som riktiga minnen.

In the Middle Somewhat Elevated

Jag såg In the Middle Somewhat Elevated med Marie Lindqvist på Operan i Stockholm för många år sedan nu. Den var en av tre korta baletter i en 'Balettafton'. Jag hade inte hört talas om den.

Jag rös. Bokstavligen. Det kröp, så där, längs ryggraden minns jag. Och jag tänkte Gud, är det bara jag som tycker att det här är helt fantastiskt? Det var det inte. Jag tror att det är det häftigaste jag sett i dansväg.

Här är det Sylvie Guillem som dansar

GOTT NYTT ÅR!

Nyårsafton tillbringades på ortopedakuten. Tack och lov slapp jag söndersprängda händer. Det var rätt vanliga fall - fast på en del ovanliga människor: en kvinna som fallit ner från en trapp, en instabil fotledsfraktur, en distal fibulafraktur, en handledsfraktur, en hälbensfraktur, en öppen nyckelbensfraktur, en ryggont osv.

Jag hann hem till tolvslaget, men jag hörde det inte i egentlig mening, för Älsklingen jagade ut mig för att vi skulle skjuta några raketer. Sedan satt vi vid köksbordet och drack äppelmust med bigarrå och läste varsin tidning, och jag åt några gamla pizzabitar som jag värmt i micron. Festligt värre :)

Jag tror att det mest intensiva nyårsminne jag har är det enklaste. Jag bodde i Vårby Gård och var för en gångs skull ledig. Jag hade ingen tv på den tiden - och hade sannerligen inte haft någon nu heller, om det inte vore för resten av familjen. Strax före tolvslaget kröp jag upp i fönstret och satte på radion, och där satt jag med Mossa (som inte alls var rädd för smällare och raketer) och lyssnade på när domkyrkorna, en i sänder, ringde in det nya året och såg ut över Vårby Gård och Fittja och alla massor med raketer som stänkte glitter över natthimlen (Invandrartäta områden = mängder av raketer).

Det var lugnt, stilla, högtidligt och festligt på en gång och jag njöt av att sitta där ensam med min lilla katt och bara få vara - och för en gångs skull få vara ledig.

Bekännelse

När jag var en fem, sex år så var jag hemma hos en kompis kompis. Hon bodde nerför backen i Ramsdalen, där jag bodde då. Hon hade en snöglob! Jag minns inte säkert vad som fanns i den, men jag har ett vagt minne av en tomte på släde med paket och granar. Det kan vara en efterkonstruktion. Det var det vackraste jag någonsin hade sett. Redan då tyckte jag att vinter och snö var underskönt. Jag ville ha en snöglob mer än något annat i världen. Jag fick aldrig någon. Än idag kan jag känna något diffust i magen då jag ser en snöglob.

Förra året köpte jag en liten snöglob till Draken. Han förhöll sig kallsinnig. I år har jag köpt en till Trollungen. Jag antar att han kommer att kasta den i golvet, så det fick bli en liten billig en.

För många år sedan, på väg hem från Berlin, hittade jag en snöglob med Brandenburger Tor och silverglittersnö. Den kitschigaste av de kitschiga snöglober man någonsin kan tänka sig. Jag menar, finns det något fulare än Brandenburger Tor? Och så silverglitter på det. Jag stod och velade och velade. Jag sörjer än att jag inte köpte den ;)


(Ja, det var ju meningen att det skulle "snöa" i den där snögloben, men det gör det ju inte när jag lägger in den här, av någon anledning)