Jag är ytterligt förtjust i vanligt Lipton Yellow Label. Ibland är det enkla det goda.
Doften har alltid påmint mig om somrarna i "Flodat", med släkten runt ett stort frukostbord och farmor i förkläde som gick och... ja, vad? Servade? Jag minns henne glad och nöjd, skrattande, men inte sittande med oss andra. Kanske hade hon redan hunnit äta frukost, och gav plats åt oss andra. "Flodat" var den maximala tryggheten. Något jag ständigt längtat tillbaka till, efter att ha förlorat det i sjuårsåldern, någon gång.
Förra hösten fick jag bekräftat av min äldsta kusin, som nu bor i huset, att det faktiskt var Lipton Yellow Label som dracks där om mornarna. Hon bekräftade andra minnen också, hur möblerna stod till exempel, något som min käraste faster och gudmor inte kunde minnas, och protesterade milt emot, tills äldstakusin mycket bestämt höll med mig. Och av någon anledning var det så otroligt skönt, så otroligt värdefullt för mig att få de där minnena bekräftade som riktiga minnen.
2 kommentarer:
Huuu - yellow label är det enda te jag behöver socker för att få i mig. Helst fem bitar, typ... för mig är det associerat med kallfuktiga kök i ordenshus och föreningslokaler, där nån köpte ett storpack för fem år sen åt de där knasiga ungdomarna som inte dricker kaffe (som däremot var nymalet och nykokt - skälet till att jag lärde mig dricka kaffe och fortfarande föredrar kokkaffe, tror jag).
:)
Men hörru, du får väl inte jämföra gammalt sunkte i påse med nytt "löst" te.
Skicka en kommentar