Plötsligt möter vandraren här den gamla
jätteken, lik en förstenad älg med
milsvid krona framför septemberhavets
svartgröna fästning.
Nordlig storm. Det är i den tid när rönnbärs-
klasar mognar. Vaken i mörkret hör man
stjärnbilderna stampa i sina spiltor
högt över trädet.
När jag hör Tranströmer, så är det alltid den här dikten jag tänker på i första hand. Jag tycks knappast vara den enda, inser jag nu när jag googlat lite. O'Keeffes målning föreställer ju knappast någon ek, men av någon anledning är det alltid den jag tänker på när jag ser Tranströmers dikt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar