När det finns barn

SKYLLA PÅ HYPODEA


Så dog han. Och aldrig är det egalt att en människa dör. Inte ens om hon är 95 och inget vill hellre. Alla är värda ett tårat öga, och får det av mig. Men när jag ser hans tonåriga - och knappt det - barn gå av och an i korridoren så vill jag bara sätta mig i ett hörn och stortjuta. Jag har blivit så skör. Så förskräckligt skör. Och jag undrar om det där med palliativvård verkligen är någon bra idé.

ÖlG har haft samtal med barnen. Hon har förmått mamman att ta dit barnen och sedan pratat med dem. Berättat och förklarat. Mamman är så tacksam efteråt. Kompetent är hon, ÖlG, så trygg, och imorgon går hon i pension.

Hur, hur, HUR ska jag någonsin bli kapabel att hantera sådant. När det är barn inblandade så går jag liksom alldeles sönder. Jag berättar det för ÖlG och hon säger att det var just det som var svårast för honom, han som var relativt ung och hade en snabbt progredierande sjukdom. Svårast var att behöva lämna barnen.


Kommentarer:
[2008-08-14 20:13] Vicky: Så svårt, så fruktansvärt svårt.

[2008-08-14 21:45] Bonita: Aj...

[2008-08-14 22:36] Lisasan: Ja, så fruktansvärt. Det måste vara något av det värsta man kan råka ut för; att vet att man alltför tidigt och inom kort kommer dö ifrån sina barn.

[2008-08-15 01:58] Doriz: Hjäääälp!

[2008-08-17 20:31] Anni: Det måste vara väldigt jobbigt att inte kunna stänga av känslorna, men samtidigt tror jag det är just det som gör dej bra. Att du känner, har medkänsla och ser människorna. Det är en fin egenskap, fast jag förstår att det är tufft för dej ibland.