Igen

(SKYLLA PÅ HYPODEA)


Det måste vara något jävla fel på ungen. Och antagligen på mig med. Han lyssnar inte på någonting man säger, inte någonting. Man kan säga till honom trettio gånger att sluta med det han håller på med, snällt, förklarande, barskt eller urförbannat, man kan hota, muta, lirka och göra vad fan som helst, och han bara LYSSNAR INTE. Det enda, och då menar jag ENDA som överhuvudtaget hjälper är att jag får kompletta vansinnesutbrott och skriker, skriker, skriker som ett jävla miffo och sliter och drar i ungen. Då bryter han, men inte förr. Snart ringer grannarna till polisen. Allvarligt. Jag känner mig helt desperat. Jag vet inte vad jag ska göra.

Han beter sig så jävla übervidrigt, obscent (sic!) och äckligt, så det är nästan så jag har lust att klippa till ungen. Och det går inte att få honom att sluta. Det går inte.

Och han pratar från det han vaknar till han somnar. Försöker Älsklingen och jag prata med varandra så är han där och tjatar, pratar, bråkar, skriker och dummar sig, tills det slutar med att Älsklingen och jag blir osams.

Han kräver ständig uppmärksamhet. Inte ens om man tillbringar en hel dag med honom, är helt fokuserad bara på honom och låter honom göra allt han vill, så är han nöjd. Han är aldrig nöjd. ALDRIG.

Och han bara gnäller, över allt, hela, hela, hela tiden. Gnäller, gnäller, gnäller och gnäller.

Måltiderna är rena fasan. När vi andra har slutat att äta för länge sedan, har han knappt börjat. Han bara håller på med skit, hela tiden, springer upp och ner och tramsar om allt möjligt, ligger på bordet, snuskar med maten och det är bara ett enda köpslående om att han inte ska behöva äta. Helst inget alls. På dagis, däremot, sitter han fint, sköter sig, tar ofta dubbla portioner och äter allt det han vägrar äta hemma, så det är ju inte förmågan som saknas.

Han tar fram allt som är fult och lågt i mig och det är olidligt.

Och att prata med BVC och deras psykolog är ju bara som ett jävla skämt. Mähän! Ja men om du ägnar dig helt och hållet åt honom i en halvtimma, så blir han säkert nöjd och glad.
Jag begrier inte hur ni gör, ni andra som har barn. Jag klarar i alla fall inte av det, det är uppenbart.



Kommentarer:

[2009-04-19 20:06] BettyB: Prova att sätta äggklockan när han ska bryta det han håller på med. Och angående maten, han äter bra på dagis och hittills har nog ingen unge svultit ihjäl om det stått mat på bordet med jämna mellanrum. Ställ fram maten och säg åt honom att nu är det mat. Äter han så äter han, annars får han klara sig till nästa mål. Han kommer att överleva, jag lovar. Som det är nu låter det som han gjort maten till ett maktmedel.

Vissa barn är svårare än andra barn, se till att du får andrum mellan varven.

[2009-04-19 20:47] Peppar: Betty, hur funkar det där med äggklockan?

Och Skylla - <3 <3 <3. Jag önskar jag hade nåt vettigt att komma med.

[2009-04-19 20:50] Skylla: @BettyB: Han går och stjäl knäckebröd och frukt - som han mycket hellre vill ha - så det funkar inte att låta honom gå hungrig och lära sig av det. På dagis får han bara äta en gång i veckan - på nåder - eftersom han är tretimmarsbarn. Och 'maktmedel', precis! Och så här har det varit ända sedan den där jävla barnläkaren i Västerhaninge stressade sönder Älsklingen och diagnosticerade mig 'ätstörd' och oförmögen att nära mitt barn.

[2009-04-19 21:01] Doriz: Oj oj oj. kan verkligen relatera till mycket av det. Speciellt den desperata känslan.
KRAM till dig!
Du är säkert en prima mamma!!

[2009-04-19 21:11] Anni: Låter skitjobbigt! Kan du inte hyra ut honom till mormor eller farmor ett tag? Bara för att få lite tid att andas?

[2009-04-19 21:58] Vicky: Jag tycker BVC är så flata, det är som om de inte får ha en riktig åsikt om något. Finns det ingen som kan tipsa om en bra familjeterapeut eller något. Den där sorten som verkligen fattar det här med barn och mönster. Kanske kan hon, är det Louise hon heter, som gästar tv 4 på tisdagmornar tipsa om någon? Man kan maila henne för konsultation, kostar visserligen, men kanske kan vara värt nåt? Hon törs ju iaf ta bladet från mun!
Din beskrivning stämmer förresten rätt bra på min Malva just nu, hon blir två i slutet av maj och vi kör en liknande maktkamp här.... Det är fan inte lätt att vara morsa, Skylla!

[2009-04-19 22:00] Vicky: Och jag vet att din son är en hel drös äldre. Så mycket koll har jag...

[2009-04-19 22:30] BettyB: Peppar: man sätter klockan på tex fem minuter och säger att om fem minuter så måste vi (gå till dagis eller vad det nu är), så kan barnet i bästa fall själv se hur tiden minskar och vara förberedd på att avbryta.

Flytta knäckebrödet och frukten utom räckhåll (eller är jag för hård nu?).

Jag känner med dig, vi har dagar härhemma som är mycket tuffa så jag kan relatera till det och jag undrar ofta hur man orkar.

[2009-04-19 22:31] BettyB: Jag hoppas att jag inte låter beskäftig, jag försöker bara ge det jag själv behöver när det är kris, medkänsla och en ny metod att testa, kanske den kan göra det lite enklare?

[2009-04-19 23:03] kicko: Det är pest när man ska behöva locka, pocka och hota när allt man vill är att ha en vettig dialog liksom... funkar det att locka med frukt? Typ "halv frukt efter maten om du äter upp hälften, hel frukt mot hel portion". Annars skulle jag nog köra på Bettys variant - omöjliggör skåpätande. Funkar inte det heller? Tja - det finns väl sämre saker att leva på än hårdbörd och frukt? (en unge gammal nog att förstå sånt som lägger sig på matbordet hemma hos mig skulle förresten omedelbart få lämna köket om han inte skärper sig. Så GÖR man bara inte, och det är jag som bestämmer!)

Att få ungar att sluta göra saker är inte så svårt så länge man är större än dem och inte har annat i händerna - bara att lyfta bort dem från det de håller på med... men man får ju räkna med att de är där fem sekunder senare igen.

... det är ju de små krypens JOBB att testa gränser, och man kan väl inte säga annat än att de är bra på det. Och nä, jag tror inte alls att det är fel på vare sig dig eller ungen - ni har bara inte hittat rätt metod att hantera situationer på, heja dig!

[2009-04-19 23:48] Basilika: Styrka till dig! Jag har inga rad att ga, barnlos som jag ar, sa jag skickar styrka, kramar och talamod.

Nar kan han borja pa dagis heltid?



[2009-04-20 05:56] Kandidat Dro: Har ingen susning om hur man hanterar barn eftersom jag inga har, men jag tror att hjälp behövs. Frågan är bara var man får tag på bra sådan? Kram .... och det inlägget var ingen hjälp alls, ville bara säga att jag förstår att det är tokjobbigt.

[2009-04-20 08:48] EvaP: Jag är urusel på barn, men vil skriva en rad om att jag förstår din förtvivlan, frustration och ilska.
Önskar jag kunde göra något, som att komma med det råd som löser problemet.

[2009-04-20 09:24] Malena: Relaterar och medkänner starkt. Maltiderna later illa nog. Men det värsta maste vara känslan av att han alltid gnäller. Men har det alltid varit sa här? Eller är det en fas? Som altsa kommer att ga över? Hur gammal är han nu? Är han likadan med sin pappa?

Du har fatt flera bra rad, kanske kan nagot funka. Tror pa det där med andrum. Det maste du nog fa, särskilt om du inte bara ska orka med utan faktiskt vara glad för den stundande mammaledigheten i sommar!

Lycka till!! Kram

[2009-04-20 10:14] nirak: Det är ju som du säger- barnen kan verkligen ta fram sidor man inte visste att man hade, och kanske önskar att man inte hade... Tror också på goda råd och andrum, men känner man att det verkligen inte funkar, att desperationen inte går över, tror jag också man måste ta hjälp utifrån. Och du gjorde ju det! Tyvärr får man ju inte alltid rätt hjälp där den borde finnas. Men den finns! Det gäller bara att hitta den. Massa omtankar, vet en hel del om hur det känns. Och att det kan vända!

[2009-04-20 11:52] AnnA: Omtankar <3

[2009-04-20 21:53] Helen: Har läst dig ett bra tag och om jag förstår rätt är han 5-6 år och ett mycket vetgirigt barn. Men han får bara vara på dagis 3 timmar per dag! Helt vansinnigt! I de flesta länder skulle han vara i skolan hela dagen och får mycket intellektuell stimulans för att inte tala om kontakt med andra barn och vuxna. Med andra ord är han uttråkad och avreagerar sig på det sättet du beskriver. Det är min teori i alla fall... Men går det att passera BVC och träffar någon annan barnexpert?

[2009-04-20 22:31] Bella: Jag har inga bra råd att komma med, men jag förstår din frustration och hoppas att du hittar en lösning <3

[2009-04-20 22:33] Bella: Och jag håller med Vicky om att BVC kan vara ganska svåra att få något vettigt ur när man vänder sig dit med problem. Jag vet inte hur många gånger jag försökt få lite hjälp med sömnen (eller ickesömnen kanske jag skulle säga) och får bara svävande svar om att det löser sig nog med tiden...

[2009-04-21 20:44] Skylla: Tack alla för tips, råd och stöd! Verkligen tack!

Drakungen är nu hos morfar i Sthlm och har det jätteroligt. Och som vanligt när det gått lite tid och man får lite perspektiv, så kan jag inte riktigt förstå varför jag blev så fruktansvärt arg som jag blev. Antagligen oro över ny arbetsplats dagen efter och en nyupptäckt knöl i bröstet i kombination med detta envetna provocerande - snarare än att det han gjorde var så hemskt. Det finns gränser, liksom.

Kanske stämmer det som Helen skriver. Det känns rimligt och vi har ju konstaterat hur många gånger som helst att han skulle behöva mer tid på dagis och mer leka med kompisar.

@kicko: Ja, han lägger sig ju inte uppe på bordet, utan mer spelar trött med halvslutna ögon och lutar sig. Och att lämna köket beordrar vi honom lite titt som tätt, men det är ju problemet med att bägge ungarna växer så dåligt och BVC är på oss hela tiden.

Lite är väl problemet att jag tycker att vi inte ska tjata om maten överhuvudtaget, utan bara strunta i det, för att avdramatisera det hela och på sikt få honom att sluta att se måltiderna som ett evigt dealande om att slippa, medan Älsklingen tycker att vi ska tjata i honom maten, för annars äter han ju inte alls utan sparar sig till mellanmålen, då han får det han tycker bäst om.

[2009-04-21 21:11] BettyB: Igår var jag på en föreläsning där en kvinna med aspergers berättade om sitt liv. När hon var barn levde hon på fil och messmör, allt annat vägrade hon att äta och när hennes oroliga mamma frågade läkaren till råds sa han "det är ju klokt av henne att välja messmör och fil för det klarar man sig länge på". Jag tror det gäller knäckebröd och frukt också.

Men du och älsklingen borde nog snacka ihop er om en gemensam strategi, för det hjälper inte att du slutar att tjata om han fortsätter.

[2009-04-22 16:02] Basilika: Alltsa, nar jag laser det har forstar jag varfor min mor kapitulerad och lat min bror (spinkig och otroligt krasen vad det galler mat) ata vad han ville. Vi andra fick vanlig lagad mat till middag. Bror fick blodpudding, makaroner och kottbullar, eller kokt potatis och nan kott bit, pa ett rullande schema, dag efter dag. Men da gnallde han inte och at faktiskt lite grann. Sen fick aka till akuten med forstoppning i 10ars aldern och da larde han sig att han maste variera sin kost lite. Vaxte till sig gjorde han ocksa sa smaning om. Men josses vad mycket blodpudding han at som barn!