Ro

Jag har skickat Älsklingen till buan så att han ska få vila upp sig. Det är tungt att vara ensam med ungarna så mycket som han fått vara den här veckan, när jag kommit hem vid åttatiden på kvällen i princip varenda dag. Nästa helg blir det min tur.

Ällingarna har för första gången fått vara ute i hönsgården idag. En liten stund fick de komma ut på gräsmattan också. De verkade tämligen nöjda. Jag har just varit ute och hjälpt dem in i hönshuset för natten. De hade lagt sig på en hög halm i ett hörn av hönsgården. Det är inte lätt att vara liten älling utan mamma som visar en rätt.

Svalorna kvittrar men jag ser dem inte flyga. Seglarna, däremot, svävar fortfarande högt upp i skyn. Och på andra sidan åkern ropar ett par ringduvor.

Ungarna sover. Jag har en liten stund i ro. En liten, liten stund alldeles för mig själv.

Att inte lära sig av misstagen. Någonsin.

Suck! Från idag och två veckor framåt är jag på kommunens korttidsboende, tre avdelningar. Sedan hemsjukvården övergått i kommunal regi och de boende på korttidsboenden och särskilda boenden nu hör till respektive vårdcentral, är jobbet som ett stort jäkla skämt. Ett mycket dåligt skämt. Jag måste klicka mig in och ur fyra vårdcentralers journaler. De som listat sig hos den privata vårdcentralen ställer till extra problem. Först måste jag stå någonstans för att överhuvudtaget kunna söka på patienten. Därifrån måste jag kolla var patienten är listad. Sedan ska jag klicka in mig på den vårdcentralen. När jag gjort det försvinner patientens journal och jag måste klicka på 'senast öppnade journal' för att öppna den igen. Där kan jag läsa vad som är gjort av min föregångare. Ska jag läsa något som hänt tidigare, en inläggning eller ett labsvar eller något på en privatlistad patient, så måste jag  klicka mig ur igen, in igen, ur igen och in igen. Eftersom patienterna hör till sin vårdcentral, så finns det inga listor på de "inlagda" som det tidigare gjort. Allt jag gör, skriver recept, remisser, dödsbevis och så vidare blir skrivet på respektive vårdcentral och jag står som tjänstgörande där. Och går jag och tittar på en patient och inte bara gör insatser på sköterskeuppdrag, så debiteras patienten ett läkarbesök. Dessutom måste jag diktera diagnos på varenda pluttsak jag gör, varenda sak jag dikterar. Men FATTAR ni hur mycket tid detta tar?!

Varför, varför, VARFÖR kan aldrig beslut som berör vården få fattas av människor som vet någonting om den. Varför lär man sig aldrig. ALDRIG?

Och folk klagar över att det är så svårt att få tid hos doktorn. Jo jo.

Städat

Nej, inte hemmet, dessvärre - åtminstone inte mitt. Men höns och ankor har fått det fint och ällingarna fick komma ut på grönbete en stund. De pep mest.

Så kom regnet

och blåsten, men under dagen var det fint. Vi var uppe i buan för första gången i år (ja, det är förskräckligt!)

Midsommarstången på väg upp.

Korna kom och hälsade på.

Igår hade vi majstångsresning här i byn. Det var för tredje året i rad. Innan dess är det 50 år sedan det stod en majstång på platsen här i byn. Och Älsklingen var den som drev igenom det hela. Jag är väldigt nöjd med honom för det. 

Imorgon går jag jour. 

Skärt

Trollet, som tycker att rosa är fuuult för att det är en tjejfärg*, har numera en älskad cerise mjukisdelfin som han döpt till Bubbel-Della. Ganska fint tycker jag :)


* Ja, han är så tramsig! Så där har Draken aldrig hållit på.

Åtta!

Ute i hönshuset, i en inhägnad gjord av pallkragar och kompostgaller, bor nu åtta små ällingar. Två kommer att bli vita och resterande blå. Lite synd att vi inta har fått någon svart - förutom den lille som dog - så vi har alla tre färgerna, men jag är evigt tacksam för de som överhuvudtaget överlever.

En vacker dag kanske jag får så pass med ro att jag kan skriva regelbundet igen och kanske till och med lyckas få till en och annan bild.

Jag jobbar på det.

Ett tu...

tre ällingar, alla blå. Ytterligare en blå älling på väg ut. Och så tre ägg med hål i.

Det ska bli så spännande att gå upp imorgon bitti och kika ner i kläckaren.

Ällingasorg

Det går verkligen inte bra för oss med varken ällingar eller kycklingar i år. Av första laddningen på tolv ankägg i kläckaren blev det bara två ällingar - varav den ena dog efter ett par dygn. Den kom aldrig igång med att äta. Således en älling på tolv ägg. Förra året, när vi bara hade en anka och en del av äggen hade hunnit bli en smula gamla innan vi samlat tillräckligt många för att fylla kläckaren, så fick vi sju. Vi trodde på bättre resultat i år med ägg från tre ankor.

Sedan hade vi fem ankägg under en höna. Flera dagar efter att vi egentligen givit upp hoppet, men inte kommit oss för med att städa bort äggen, kläcktes en älling. En svart. Vår första svarta. Efter någon dag hittade Älsklingen den ute på golvet i hönshuset, kall och tämligen medtagen. Jag vet inte om den blivit utsparkad eller lyckats trilla ur redet själv och sedan inte kunnat ta sig upp igen. Han räddade in den och den överlevde.

Dagen efter kläcktes ytterligare en älling, en vit - eller snarare gul, eftersom de vita är gula när de är små. Jag var i valet och kvalet om jag skulle låta den vara kvar hos hönan, men tänkte att jag skulle ge det en chans och kolla ofta. På kvällen var allt ok, men när jag kom tillbaka på morgonen hittade jag den liggande mitt på golvet i hönshuset, iskall, helt utan tonus och med flämtande andning. Jag var helt säker på att den skulle dö, men sprang in med den för att den ändå skulle få ha det lite varmt och skönt i kläckaren. Otroligt nog så repade den sig.

Den första ällingen - en blå - blev så stor att den fick flytta ut i hönshuset, fast skyddad av pallkragar med kompostgaller över och med värmelampa. Jag tyckte att det var lite synd om den att vara inne i det där mörka hönshuset hela dagarna, så jag tänkte att den skulle få vara ute lite och gona sig i gräset varma dagar. Älsklingen satte ihop en bur av kompostgaller för att skydda den. Dagen efter skulle han åka och hämta Trollet på fritids och bad Draken hålla ett öga på både Nasse och älling. Men när han åkte så sprang Nassen iväg till andra sidan tomten och Draken följde efter. När Älsklingen kom tillbaka efter tio minuter hade skatorna tagit sig in i en glipa i kompostgallret och hackat ällingen så svårt i huvudet att den dog på en timma. Min lilla älling, som jag hade pysslat så mycket med och som brukade svara när jag pratade med honom. Fy vad ledsen jag blev!

Så plötsligt förra veckan, efter att ha mått hur bra som helst hela tiden, så blev plötsligt den lilla svarta ällingen svag och dog efter ett dygn. Nu har vi bara en älling kvar. Sjutton ägg och en älling.

Och hönorna som brukar ruva som besatta - sex av sju är extremt ruvbenägna och brukar vilja ruva fram två, tre kullar varje år - har inte visat mycket intresse i år. Jag undrar om de kom av sig med den sena våren. Fast borde de inte ha återhämtat sig nu? Bara två hönor har ruvat ordentligt: Näva, som slängde ut (?) ällingarna, fick en liten kyckling också och Blåsippa fick en enda kyckling på en herrans massa ägg.


I kläckaren ligger tolv nya ankägg. Två av dem har börjat spricka och man hör kvitter där inne.

Håll tummarna!

Fundring

Varför känner man sig så lycklig och tillfreds när man stoppar bär i en gapande liten barnamun?

Seglare

I år har vi bara två tornseglarpar på gården. De brukar vara tre. Och inga ladusvalor häckar här i år. Men i byn är de i alla fall fler än de brukar. De har svischat runt mig hela dagen när jag varit ute och jobbat i trädgården.

Äldre äldst

Det är rätt rörande att se en äldre dam böja sig ner över en säng på avdelningen: Men pappa, du behöver inga pengar här, vi ber sköterskan låsa in din plånbok... 

Nej, är man över 90 så är det naturligtvis rimligt att ens dotter inte är så purung.

Jag undrar hur det känns att se in i sitt barns ansikte och se en gammal människa.

Med fästman i trafiken

I morse när jag skulle till jobbet och just svängt vänster i en rondell för att ta av, så såg jag en liten tant med rollator stanna till vid vägkanten när bilen framför mig passerade. Jag får väl stanna och släppa förbi henne tänkte jag. Det hade jag inte behövt fatta beslut om på egen hand, för hon travade glatt rakt ut i vägen, helt obekymrad om både mig och avsaknaden av övergångsställe. Sedan började hon gå på diagonalen över vägen - väldigt diagonalt - i sakta mak. Och så stannade hon, mitt på vägen, och började rota i en hög hon hade på rollatorns "hylla". När hon letat och bläddrat en stund vände hon helt om och började gå tillbaka igen. På diagonalen. Väldigt på diagonalen.

Och där satt jag i min bil och väntade och väääntade, och pendlade mellan att känna mig hysteriskt fnissig, lätt chockerad, bekymrad och en smula rörd. Lilla tanten då!

Fjärilslarver

Vi har fjärilslarver i nässlorna. På ett ställe bara, förvisso, men i alla fall. Blandat nässelfjäril- och påfågelögelarver.

Vi är rädda om nässlorna, även om vi försöker begränsa deras framfart på vissa ställen. Och glada över larverna.